Vad ligger bakom förtroendekrisen?
”MAN kan inte lita på någon nu för tiden!” Du kanske har hört någon besviket utropa de orden eller kanske till och med har sagt så själv när du upplevt något frustrerande.
Och det kan inte förnekas att det råder en nära nog global brist på förtroende för institutioner och enskilda människor. Ofta är denna brist på förtroende berättigad. Är det någon som på allvar tror att de flesta politiker skall hålla alla de löften som de ger före ett val? I en enkät som gjordes år 1990 och omfattade 1.000 tyska studenter visade det sig att 16,5 procent var övertygade om att politikerna kan lösa världens problem, medan ungefär dubbelt så många starkt betvivlade den saken. De flesta sade att de inte trodde att politikerna vare sig vill eller kan lösa problemen.
En skribent i den tyska dagstidningen Stuttgarter Nachrichten sade beklagande: ”Alltför många politiker tänker först på sina egna intressen och sedan, i bästa fall, på sina väljares.” Många människor i andra länder instämmer. Tidningen The European skriver: ”Ungdomens cyniska inställning till politiker är välgrundad och delas av de äldre.” Tidningen konstaterade att väljarna regelbundet röstar bort regeringspartiet och tillade: ”De som umgås med ungdomar slås genast av deras vilsenhet och brist på förtroende.” Utan allmänhetens förtroende kan emellertid en demokratisk regering inte uträtta mycket. Som den amerikanske presidenten John F. Kennedy en gång sade: ”Allmänhetens förtroende är grundvalen för ett effektivt styre.”
Vad förtroendet för finansvärlden beträffar har plötsliga konjunktursvängningar och misslyckade försök att tjäna snabba pengar fått många att bli tveksamma. När världens aktiemarknader fluktuerade våldsamt i oktober 1997, talade ett nyhetsmagasin om ”en skriande och ibland irrationell brist på förtroende” och ”den epidemiska förtroendeklyftan”. Tidningen tillade att ”förtroendeklyftan har blivit så stor ... [i ett visst asiatiskt land] att hela regimen tycks vara hotad”. Den konstaterade sedan sammanfattningsvis: ”All ekonomi bygger på förtroende.”
Inte heller religionen har kunnat inge människor förtroende. Den tyska katolska tidskriften Christ in der Gegenwart säger beklagande: ”Folkets förtroende för kyrkan fortsätter att minska.” Mellan åren 1986 och 1992 minskade andelen tyskar med stort eller tämligen stort förtroende för kyrkan från 40 till 33 procent. I det tidigare Östtyskland sjönk den till under 20 procent. Andelen tyskar som hade föga eller inget förtroende för kyrkan ökade däremot från 56 procent till 66 procent i de västra delarna och till 71 procent i de östra.
Förtroendekrisen kommer emellertid inte bara till uttryck inom politiken, finansvärlden och religionen, de tre grundpelarna i det mänskliga samhället, utan också inom andra områden. Ett exempel är rättsväsendet. Kryphål i lagen, problem med att tillämpa den på ett rättvist sätt och tvivelaktiga domstolsbeslut har i betydande grad rubbat människors förtroende. Som tidskriften Time uttrycker det: ”Medborgarnas och polisens besvikelse har nått den punkt där de helt har tappat tilltron till ett system som gång på gång släpper ut farliga brottslingar på gatorna.” På grund av alla anklagelser om korruption och brutalitet har många till och med tappat förtroendet för polisen.
I den internationella politiken vittnar bland annat misslyckade fredssamtal och brutna vapenvilor om den rådande förtroendekrisen. Den amerikanske FN-ambassadören Bill Richardson satte fingret på det största hindret för fred i Mellersta Östern, när han kort och gott sade: ”Parterna har inget förtroende för varandra.”
Förtroendekrisen gör sig också gällande på det personliga planet. Många litar inte ens på sina närmaste släktingar och vänner, de personer som vi människor normalt vänder oss till för att få förståelse och tröst när vi har problem. Situationen påminner om den som den hebreiske profeten Mika beskrev, när han sade: ”Sätt inte er tro till en kamrat. Sätt inte er förtröstan till en förtrolig vän. Vakta din muns dörrar för henne som ligger i din famn.” — Mika 7:5.
Ett tidstecken
Den tyske psykologen Arthur Fischer gjorde för en tid sedan följande uttalande i en tidning: ”Tron på samhällets utveckling och individens egen framtid har minskat dramatiskt på alla fronter. Unga människor tvivlar på att samhällets institutioner kan hjälpa dem. Deras förtroende för dem är lika med noll, vare sig det gäller politiska, religiösa eller andra organisationer.” Det är därför inte så underligt att sociologen Ulrich Beck talar om en ”kultur präglad av tvivel” gentemot auktoriteter, institutioner och experter.
I en sådan kultur har människor en tendens att dra sig undan, förkasta alla auktoriteter och leva efter sina egna normer och fatta sina beslut oberoende av andras vägledning och råd. Somliga blir överdrivet misstänksamma, ibland rentav hänsynslösa, i sina kontakter med människor som de tycker att de inte kan lita på längre. Denna inställning skapar ett osunt klimat, som i Bibeln beskrivs på följande sätt: ”I de sista dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod, älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud, i det de har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft.” (2 Timoteus 3:1–5; Ordspråken 18:1) Ja, våra dagars förtroendekris är verkligen ett tidstecken, ett tecken på att vi lever i ”de sista dagarna”.
I en värld som kännetecknas av bristande förtroende och är full av människor som har de ovan nämnda egenskaperna kan man inte njuta av livet i full utsträckning. Men är det realistiskt att tro att situationen kommer att förändras? Kan förtroendekrisen övervinnas? Och i så fall hur och när?