De gjorde Jehovas vilja

Paulus vittnar frimodigt inför myndighetspersoner

KONTRASTEN mellan de båda männen kunde inte ha varit större. Den ene bar krona, medan den andre var försedd med kedjor. Den ene var kung, den andre var fånge. Aposteln Paulus stod nu, efter att ha varit två år i fängelse, inför judarnas styresman, Herodes Agrippa II. Kungen och hans gemål, Berenike, kom ”med stor pomp och ståt och gick in i audienssalen tillsammans med såväl militärbefälhavare som framstående män i staden”. (Apostlagärningarna 25:23) I ett uppslagsverk sägs det: ”Det var troligen flera hundra närvarande.”

Det var den nyutnämnde ståthållaren, Festus, som hade ordnat med sammanträffandet. Hans företrädare, Felix, hade låtit sig nöja med att sätta Paulus i fängelse och sedan inte bry sig om honom. Men Festus ifrågasatte om anklagelserna mot Paulus hade någon grund. Och Paulus hävdade så bestämt att han var oskyldig och hade krävt att få framföra sin sak inför kejsaren! Paulus fall väckte kung Agrippas nyfikenhet. ”Jag skulle också själv gärna vilja höra den mannen”, sade han. Festus ordnade snabbt med att han fick göra det, och han undrade förmodligen vad kungen skulle tycka om den här unika fången. — Apostlagärningarna 24:27–25:22.

Nästa dag stod Paulus inför en stor skara myndighetspersoner. Han sade till Agrippa: ”Jag [skattar] mig lycklig att det är inför dig som jag skall framföra mitt försvar i dag, särskilt därför att du är verklig kännare av alla sedvänjor såväl som tvistefrågor bland judar. Därför ber jag dig vördsamt att tålmodigt höra på mig.” — Apostlagärningarna 26:2, 3.

Paulus försvarar sig frimodigt

Paulus talade först om för Agrippa att han tidigare hade förföljt de kristna. ”Jag [försökte] tvinga dem att avsvära sig sin tro”, sade han. ”Jag [gick] så långt som till att förfölja dem också i städer utanför landet.” Paulus fortsatte med att berätta om hur han hade fått en häpnadsväckande syn där den uppståndne Jesus frågade honom: ”Varför förföljer du mig? Att hålla i med att spjärna mot pikstaven gör det svårt för dig.”a — Apostlagärningarna 26:4–14.

Jesus gav sedan Saul i uppdrag att vittna för människor av alla nationer ”både om ting som du har sett och om ting som jag skall låta dig se beträffande mig”. Paulus berättade att han omsorgsfullt ansträngt sig för att fullgöra sitt uppdrag. Men, sade han till Agrippa, ”på grund av dessa ting grep judar mig i templet och försökte sig på att ta livet av mig”. Paulus betonade, med tanke på Agrippas intresse för judaismen, att han vid sitt predikande inte sade något annat om Messias död och uppståndelse ”än vad Profeterna såväl som Mose har sagt skulle komma att inträffa”. — Apostlagärningarna 26:15–23.

Festus avbröt honom. ”Den stora lärdomen driver dig till galenskap!” utropade han. Paulus svarade: ”Jag håller inte på att bli galen, excellens Festus, utan jag uttalar ord av sanning och ett sunt sinne.” Sedan sade Paulus om Agrippa: ”Kungen, som jag nu talar till med fritt och öppet tal, [känner] mycket väl till dessa ting; jag är nämligen övertygad om att inget enda av dessa ting undgår hans uppmärksamhet, då det ju inte har utförts i någon avkrok.” — Apostlagärningarna 26:24–26.

Paulus vände sig sedan direkt till Agrippa. ”Tror du, kung Agrippa, på Profeterna?” Frågan gjorde utan tvivel att Agrippa kände sig besvärad. Han måste trots allt slå vakt om sitt anseende, och om han ställde sig på Paulus sida skulle han ansluta sig till det som Festus kallade ”galenskap”. Paulus kanske märkte Agrippas villrådighet och besvarade själv frågan. ”Jag vet att du tror”, sade han. Agrippa yttrade sig nu, men han undvek att ta ställning. ”På kort tid”, sade han till Paulus, ”skulle du övertala mig att bli en kristen.” — Apostlagärningarna 26:27, 28.

Paulus gjorde skickligt bruk av Agrippas svävande svar och sade med kraft: ”Jag kunde önska till Gud att antingen på kort tid eller på lång tid inte bara du, utan också alla som hör mig i dag, skulle bli sådana som också jag är, med undantag av dessa bojor.” — Apostlagärningarna 26:29.

Agrippa och Festus fann inget hos Paulus som gjorde honom förtjänt av döden eller fängelsestraff. Men ändå kunde inte hans begäran att framställa sin sak inför kejsaren återkallas. Det var därför som Agrippa sade till Festus: ”Den mannen hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.” — Apostlagärningarna 26:30–32.

Lärdom för oss

Paulus utgör ett enastående exempel för oss i sitt sätt att vittna för myndighetspersoner. Han visade gott omdöme när han talade till kung Agrippa. Paulus kände säkert till att Agrippa och Berenike var inblandade i en skandal. De levde i ett incestförhållande, eftersom Berenike egentligen var Agrippas syster. Men vid det här tillfället valde Paulus att inte hålla en moralpredikan. Han betonade i stället sådant som han och Agrippa kunde vara överens om. Dessutom erkände Paulus, som själv blivit undervisad av den lärde fariséen Gamaliel, att Agrippa var kännare av judiska sedvänjor. (Apostlagärningarna 22:3) Trots att Agrippa levde ett omoraliskt liv, visade Paulus respekt när han talade till honom, eftersom Agrippa innehade en myndighetsställning. — Romarna 13:7.

När vi frimodigt vittnar om vår tro, är vår avsikt inte att avslöja eller fördöma de orena sedvänjor som de som lyssnar till oss utövar. För att göra det lättare för dem att ta emot sanningen bör vi i stället framhäva de goda nyheternas positiva sidor och betona de förhoppningar vi har gemensamt. När vi talar till dem som är äldre eller som har myndighet, bör vi erkänna deras ställning. (3 Moseboken 19:32) På det sättet kan vi efterlikna Paulus, som sade: ”För alla slags människor har jag blivit allt för att i alla händelser kunna rädda några.” — 1 Korinthierna 9:22.

[Fotnoter]