På tröskeln till större verksamhet
”DET rådde ingen tävlingsanda. Alla ville att de andra skulle lyckas.” Så sade Richard och Lusia, när de beskrev sina kamrater i den 105:e klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead. ”Vi i klassen är alla mycket olika, men vi tycker mycket om alla våra kamrater.” Lowell, en av klasskamraterna, instämmer och tillägger: ”Våra olikheter har dragit oss till varandra.”
Eleverna i den klass som utexaminerades den 12 september 1998 var verkligen olika. Vissa av dem hade varit pionjärer i områden där det rådde ett stort behov av Rikets förkunnare, medan andra hade troget tjänat närmare sina hemtrakter. Några hade i likhet med Mats och Rose-Marie måst arbeta hårt för att förbättra sin engelska innan de kunde komma till skolan. Många av eleverna hade tänkt på missionärstjänst alltsedan sin barndom. Ett par hade ansökt 12 gånger, och de blev verkligen glada när de blev inbjudna till den 105:e klassen!
De 20 veckorna av intensiv utbildning hade bara gått alltför fort. Innan eleverna visste ordet av hade de lämnat in sin sista skrivning och avgett sin sista muntliga rapport, och så hade avslutningsdagen kommit.
Albert Schroeder, programmets ordförande och medlem av Jehovas vittnens styrande krets, påminde klassen om att de nu ”stod på tröskeln till större verksamhet när det gällde att ge biblisk undervisning”, när de nu skulle följa de över 7.000 andra som före dem hade gått igenom Gilead. Han sade att eleverna under sommaren hade fått ett unikt tillfälle att träffa sådana som varit missionärer i många år, då dessa hade besökt världshögkvarteret i samband med de internationella sammankomsterna.
Broder Schroeder introducerade sedan Max Larson, medlem av Betels driftskommitté, som utvecklade temat ”Utbildning som leder till evigt liv”. Broder Larson citerade Ordspråken 1:5, som lyder: ”Den vise kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning, och en förståndig man är den som förvärvar skicklig vägledning.” Det krävs skicklighet för att bli en duktig missionär. Skickliga män står inför kungar. (Ordspråken 22:29) Efter att ha fått undervisning i fem månader var eleverna nu väl rustade att representera de största kungarna, Jehova Gud och Kristus Jesus.
David Olson vid avdelningen för tjänst på fältet talade därefter över ämnet ”Var med om att glädja Jehovas hjärta”. Han frågade: ”Vad kan vi ofullkomliga människor göra för att glädja Guds hjärta?” Svaret? Vi kan tjäna honom troget, lojalt och med glädje. Jehova vill att hans folk skall tycka om sin tjänst för honom. Vi gläder hans hjärta, när vi utför Guds vilja med glädje. (Ordspråken 27:11) Broder Olson läste upp ett brev från ett missionärspar som gått igenom Gileadskolans 104:e klass. Tycker de om sitt nya distrikt? Så här skriver de: ”Vi är omkring 140 förkunnare i församlingen, men i medeltal är det mellan 250 och 300 personer närvarande vid mötena. Tjänsten på fältet är det allra bästa. Vi har fyra studier var, och några kommer redan på mötena.”
Lyman Swingle i den styrande kretsen talade över ämnet ”En tid att stanna upp och tänka på hur välsignad du är”. Utbildningen vid Gilead har medfört många välsignelser. Den har hjälpt eleverna att få mer kunskap och större uppskattning av Jehovas organisation och att odla en sådan viktig egenskap som ödmjukhet. ”Det gör en ödmjuk att komma hit och få lyssna på undervisning”, sade broder Swingle och tillade: ”Ni far härifrån mycket bättre rustade att förhärliga Jehova.”
”Ni har så mycket att vara glada över, så varför oroa er?” var titeln på det tal som Daniel Sydlik, medlem av den styrande kretsen, höll. Han uppmanade eleverna att söka vägledning i Bibeln, när det uppstår problem. Med hjälp av olika verser i Matteus, kapitel 6, belyste broder Sydlik hur detta kan ske. Brist på tro kan få oss att oroa oss över sådana vardagliga ting som mat och kläder. Men Jehova vet vad vi behöver. (Matteus 6:25, 30) Genom att vi oroar oss ökar vi bara på de dagliga bekymren. (Matteus 6:34) Å andra sidan krävs det en viss planering. (Jämför Lukas 14:28.) ”Det Jesus avråder från är inte en förståndig planering för framtiden, utan oförståndig oro för den”, förklarade broder Sydlik. ”Handling är ett av de bästa botemedlen mot oro och bekymmer. Det är bra att vi börjar tala om sanningen, när vi blir bekymrade.”
Avskedsråd från lärarna
Därefter följde tal av tre av lärarna vid Gilead. Karl Adams började med ämnet ”Vad kommer du att ge Jehova i gengäld?” Hans tal grundade sig på Psalm 116, som Jesus kan ha sjungit kvällen före sin död. (Matteus 26:30, fotnot i NW, studieutgåvan) Vad tänkte Jesus på, när han sjöng orden: ”Vad skall jag ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig?” (Psalm 116:12) Kanske tänkte han på den fullkomliga kropp Jehova hade berett åt honom. (Hebréerna 10:5) Följande dag skulle han offra den kroppen och visa djupet av sin kärlek. Eleverna i den 105:e klassen hade fått smaka Jehovas godhet under de fem senaste månaderna. Nu skulle de visa sin kärlek till Gud genom att arbeta hårt i missionärstjänsten.
Den andre läraren som talade var Mark Noumair, och han gav eleverna rådet: ”Fortsätt att göra det som är rätt.” Josef uthärdade 13 år av orättvis behandling sedan han blivit såld som slav i Egypten. Lät han oförrätter få honom att sluta upp att tjäna Gud? Nej, utan han fortsatte att göra det som var rätt. När sedan Guds rätta tid för det var inne, blev Josef befriad från sina prövningar. Plötsligt förändrades hans levnadsförhållanden — från att leva i ett fängelse till att bo i ett palats. (1 Moseboken, kapitel 37–50) Läraren frågade sina elever: ”Kommer ni att sluta, om det inte blir som ni har tänkt på ert missionärsdistrikt? Kommer ni att tycka att det är hopplöst och ge upp? Eller kommer ni att i likhet med Josef härda ut och hålla ut?”
Slutligen ledde skolans rektor, Wallace Liverance, ett livligt resonemang med olika elever över temat ”Förkunna kungen och hans rike”. Några av eleverna berättade erfarenheter som de hade haft när de predikat från hus till hus, från affär till affär och på gatorna. Andra berättade om hur de hade vittnat för människor som talade ett annat språk. Åter andra visade hur man kunde predika för människor med en annan religiös bakgrund. Alla eleverna var angelägna om att helt och fullt ta del i tjänsten på missionärsfältet.
Lyckliga missionärer som har hållit på i många år
Följande punkt på programmet, ”Den glädje missionärstjänsten för med sig”, leddes av Robert Wallen och bestod av intervjuer med fyra bröder vid världshögkvarteret, vilka nyligen hade haft en uppbyggande samvaro med erfarna missionärer. Dessa missionärer hade villigt erkänt att det inte hade varit så lätt för dem att lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en ny kultur eller ett annat klimat. Och så måste de kämpa med den hemlängtan som grep dem ibland. Då och då dök det också upp problem med hälsan. Men genom allt detta bevarade missionärerna en positiv inställning, och de blev välsignade för att de höll ut. Några av dem hade hjälpt ett stort antal människor att lära känna Jehova. Andra hade på olika sätt medverkat till tillväxten av Rikets verk i de länder där de verkade.
Den siste talaren var Carey Barber, medlem av den styrande kretsen. Han gick igenom några av huvudtankarna vid sammankomsten ”Guds väg — ett levnadssätt”. Han frågade åhörarna: ”Hur påverkade sammankomstprogrammet ditt förhållande till Jehova?” Han jämförde det goda resultatet av att följa Guds väg med de katastrofala följderna av att följa världens väg. Han hänvisade till Moses överträdelse vid Meriba och varnade: ”Jehova överser inte ens med mindre överträdelser av hans rättfärdiga lagar, även om någon har tjänat honom troget i många år.” (4 Moseboken 20:2–13) Må alla Guds tjänare hålla ett fast grepp om sina dyrbara tjänsteprivilegier!
Nu var stunden inne för eleverna att få sina diplom. Därefter läste en representant för klassen upp ett brev i vilket eleverna uttryckte sin uppskattning av den utbildning de hade fått. Efter en avslutande sång och en innerlig bön var programmet slut. Men för den 105:e klassen var detta endast början, eftersom dessa nya missionärer nu ”stod på tröskeln till större verksamhet”.
[Ruta på sidan 23]
Klasstatistik
Antal länder representerade: 9
Antal länder eleverna förordnades till: 17
Antal elever: 48
Antal gifta par: 24
Genomsnittsålder: 33
Genomsnittligt antal år i sanningen: 16
Genomsnittligt antal år i heltidstjänsten: 12
[Ruta på sidan 24]
De valde heltidstjänsten
”När jag var yngre hade jag inte en tanke på att bli pionjär”, säger Ben, en av eleverna i den 105:e klassen, och han tillägger: ”Jag trodde att det bara var de som hade speciella förmågor och idealiska förhållanden som kunde vara pionjärer. Men jag lärde mig att älska tjänsten på fältet. Så en dag gick det upp för mig att detta att vara pionjär egentligen bara innebar att man tog del i tjänsten mera. Då insåg jag att jag kunde bli pionjär.”
”Heltidstjänare hade alltid ett högt anseende i mitt hem”, berättar Lusia. Hon minns vilken hög stämning det blev i församlingen varje gång missionärer kom på besök. Hon säger: ”När jag växte upp, togs det för givet att jag skulle planera för heltidstjänsten.”
Theodis mor dog när han var 15 år. ”Församlingen var då till ett verkligt stöd för mig”, säger han, ”och därför frågade jag mig själv vad jag skulle kunna göra för att visa min uppskattning.” Detta fick honom att börja i heltidstjänsten och nu i missionärstjänsten.
[Bild på sidan 25]
Den 105:e klassen som utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead
Från vänster till höger.
Första raden: M. Sampson; I. Brown; G. Heggli; E. Abuyen; M. Desbois; P. Pourthié. Andra raden: G. Kassam; R.-M. Lindberg; A. Dapuzzo; C. Taylor; K. LeFevre; S. Walker. Tredje raden: L. Baker; M. Pellas; E. Woggon; C. Böhne; J. Asplund; J. Haile. Fjärde raden: T. Pourthié; J. Whittaker; L. Palmer; S. Norton; M. Gering; W. Haile. Femte raden: J. Walker; A. Böhne; C. Groenveld; M. Washington; D. Whittaker; J. Abuyen. Sjätte raden: W. Gering; K. Washington; M. Pellas; R. Desbois; T. Heggli; Å. Asplund. Sjunde raden: B. Woggon; R. LeFevre; L. Taylor; T. Brown; R. Groenveld; R. Palmer. Åttonde raden: P. Norton; T. Sampson; C. Baker; M. Lindberg; M. Kassam; M. Dapuzzo.