Den muntliga lagen — Varför skrevs den ner?

VARFÖR vägrade många judar under det första århundradet att godta Jesus som Messias? Ett ögonvittne berättar: ”Sedan [Jesus] ... hade gått in i templet, kom de främsta prästerna och folkets äldre män fram till honom, medan han höll på att undervisa, och de sade: ’Med vilken myndighet gör du dessa ting? Och vem har gett dig denna myndighet?’” (Matteus 21:23) De menade att den Allsmäktige hade gett Tora (Lagen) åt den judiska nationen, och detta gav vissa män gudagiven myndighet. Hade Jesus sådan myndighet?

Jesus visade den största respekt för Tora och för dem som fick verklig myndighet genom denna lag. (Matteus 5:17–20; Lukas 5:14; 17:14) Men han fördömde ofta dem som överträdde Guds bud. (Matteus 15:3–9; 23:2–28) Dessa män följde traditioner som kom att kallas den muntliga lagen. Jesus godkände inte dess auktoritet. Och därför var det många som förkastade honom som Messias. De ansåg att bara de som höll fast vid de ledande männens traditioner kunde få Guds stöd.

Var hade denna muntliga lag sitt ursprung? Varför ansåg judar att den hade lika stor auktoritet som den skrivna lagen som var nedtecknad i Bibeln? Och om den skulle vara en muntlig tradition, varför skrevs den då ner?

Var hade traditionerna sitt ursprung?

År 1513 f.v.t. trädde israeliterna in i ett förbundsförhållande med Jehova Gud vid berget Sinai. Genom Mose fick nationen detta förbunds lag. (2 Moseboken 24:3) Att de följde dessa föreskrifter hjälpte dem att ”visa [sig] ... vara heliga, därför att [Jehova, deras Gud] ... [var] helig”. (3 Moseboken 11:44) Tillbedjan av Jehova inbegrep under lagförbundet att offer skulle frambäras av ett prästerskap. Det skulle finnas en central plats för tillbedjan — så småningom blev det templet i Jerusalem. — 5 Moseboken 12:5–7; 2 Krönikeboken 6:4–6.

Den mosaiska lagen gav anvisningar om hur Israel som nation skulle tillbe Jehova. Men den innehöll inte alla detaljer. Så till exempel förbjöd Lagen arbete på sabbaten, men den drog ingen klar gräns mellan arbete och annan verksamhet. — 2 Moseboken 20:10.

Om Jehova hade ansett det lämpligt, kunde han ha gett detaljerade anvisningar som täckte alla tänkbara områden. Men han hade skapat människorna med ett samvete, och han tillät dem att tjäna honom med en viss flexibilitet inom ramen för hans förordningar. Lagen föreskrev att rättsfall skulle handhas av präster, leviter och domare. (5 Moseboken 17:8–11) Allteftersom antalet rättsfall ökade skapades det en del prejudikat, och utan tvivel fördes en del vidare från generation till generation. Hur de prästerliga plikterna skulle skötas förmedlades på liknande sätt från far till son. Ju längre Israels nation existerade, desto fler traditioner fick den.

Men kärnan i Israels tillbedjan utgjordes fortfarande av den skrivna lag som getts åt Mose. I 2 Moseboken 24:3, 4 heter det: ”Mose [kom] och återgav för folket alla Jehovas ord och alla de rättsliga besluten, och allt folket svarade med en röst och sade: ’Alla de ord som Jehova har talat är vi villiga att göra.’ Följaktligen skrev Mose ner alla Jehovas ord.” Det var i enlighet med dessa skrivna bud som Jehova slöt sitt förbund med israeliterna. (2 Moseboken 34:27) I Bibeln nämns det faktiskt inte någonstans att det skulle finnas någon muntlig lag.

”Vem har gett dig denna myndighet?”

Helt klart är att den mosaiska lagen gav prästerna, Arons avkomlingar, den främsta religiösa myndigheten och ansvaret att ge undervisning. (3 Moseboken 10:8–11; 5 Moseboken 24:8; 2 Krönikeboken 26:16–20; Malaki 2:7) Men under århundradenas gång blev en del präster otrogna och moraliskt fördärvade. (1 Samuelsboken 2:12–17, 22–29; Jeremia 5:31; Malaki 2:8, 9) Då Israel stod under grekiskt herravälde, var det många präster som kompromissade i sådant som gällde tillbedjan. På 100-talet f.v.t. började fariséerna — en ny grupp inom judaismen som misstrodde prästerskapet — införa traditioner som gjorde att varje enskild israelit kunde betrakta sig som lika helig som prästen. Dessa traditioner tilltalade många, men de var ett tillägg till Lagen som inte var godtagbart. — 5 Moseboken 4:2; 12:32 (13:1 i judiska versioner).

Fariséerna blev de nya laglärda — de gjorde det arbete som de menade att prästerna inte gjorde. Eftersom den mosaiska lagen inte gav dem någon myndighet, utvecklade de nya sätt att tolka Bibeln — de använde kryptiska anspelningar och andra metoder som tycktes stödja deras uppfattningar.a Som de främsta förvaltarna och främjarna av dessa traditioner skapade fariséerna en ny grundval för myndighet i Israel. Under det första århundradet v.t. hade fariséerna blivit en dominerande kraft inom judaismen.

När fariséerna tog upp de muntliga traditioner som fanns och sökte efter stöd i Bibeln för att skapa egna, fann de att deras aktivitet måste tillerkännas ökad auktoritet. Man kom med en ny förklaring till vad som var ursprunget till dessa traditioner. Rabbinerna lärde nu att ”Mose fick Tora vid Sinai och överlämnade den till Josua, Josua lämnade den till de äldste, och de äldste lämnade den till profeterna. Och profeterna lämnade den till männen i Stora församlingen.” — Avot 1:1, Mishna.

Med orden: ”Mose fick Tora” syftade rabbinerna inte bara på de skrivna lagarna, utan också på alla sina muntliga traditioner. De hävdade att dessa traditioner — som människor hade hittat på och utvecklat — hade getts till Mose av Gud vid Sinai. Rabbinerna lärde också att Gud inte avsåg att människorna skulle förklara det som inte stod i Lagen, utan att han muntligen hade fastställt det som inte stod skrivet. De menade att Mose hade förmedlat denna muntliga lag till efterföljande generationer — inte till prästerna, utan till andra ledare. Fariséerna gjorde själva anspråk på att vara de naturliga arvtagarna i denna ”obrutna” kedja av myndighet.

Lagen i kris — en ny lösning

Jesus, vars gudagivna myndighet ifrågasattes av de judiska religiösa ledarna, hade förutsagt att templet skulle förstöras. (Matteus 23:37–24:2) Sedan romarna hade förstört templet år 70 v.t., kunde man inte längre uppfylla den mosaiska lagens krav som rörde till exempel offer och prästerliga tjänster. Gud hade instiftat ett nytt förbund på grundval av Jesu lösenoffer. (Lukas 22:20) Det mosaiska lagförbundet hade upphört att gälla. — Hebréerna 8:7–13.

I stället för att se detta som bevis för att Jesus var Messias kom fariséerna med en annan förklaring. De hade redan tillskansat sig mycket av prästerskapets myndighet. När nu templet dessutom var förstört kunde de gå ett steg längre. Den rabbinska akademin i Javne blev centrum för ett reorganiserat Sanhedrin — den judiska högsta domstolen. Under ledning av Johanan ben Zakkay och Gamaliel II fick judaismen en helt ny struktur i Javne. Tillbedjan vid templet, som utövades under prästernas tillsyn, ersattes av förrättningar som leddes av rabbinerna i synagogan. Böner, särskilt de på försoningsdagen, ersatte offrandet. Enligt fariséerna hade detta redan förutsetts och ombesörjts genom den muntliga lag som Mose fick vid Sinai.

De rabbinska akademierna fick nu en ännu mer framträdande ställning. Deras läroplan innehöll huvudsakligen livliga diskussioner och memorerande av den muntliga lagen och tillämpning av den. Tidigare hade grundvalen för den muntliga lagen varit knuten till bibeltolkningen — midrash. Men traditionerna blev fler och alltmer omfattande, och därför började man organisera och lära ut dem var för sig. Avsnitt i den muntliga lagen förenklades till korta fraser, som var lätta att memorera och ofta tonsattes.

Varför skriva ner en muntlig lag?

De rabbinska akademierna var många, och antalet rabbinska lagar ökade, och detta skapade nya problem. Den lärde rabbinen Adin Steinsaltz berättar: ”Varje läromästare höll sig till sina egna tolkningsmetoder och formulerade på sitt eget vis den Muntliga lagen. ... Inte nog med att det som man fått lära av sin egen rabbin inte längre var tillräckligt, lärjungen måste hädanefter inte bara minnas namnen på alla de skriftlärda med avvikande åsikter utan ... nu stod de mitt i en formidabel ’kunskapsexplosion’, i en växande lavin av lagar som de måste memorera.” Med all denna röriga information blev lärjungarnas minne ansträngt till bristningsgränsen.

Under 100-talet v.t. ledde det judiska upproret mot Rom under ledning av Bar Kokhba till en häftig förföljelse av rabbinska skriftlärda. Akiba — som var den förnämste rabbinen och hade stött Bar Kokhba — och många andra ledande skriftlärda avrättades. Rabbinerna fruktade att den förföljelse som nu åter blossat upp skulle vara ett hot mot den muntliga lagens själva existens. De hade trott att traditionerna bäst förmedlades muntligen från läromästare till lärjunge, men de förändrade omständigheterna gjorde att de försökte sammanställa materialet för att bevara de skriftlärdas undervisning, så att den inte gick förlorad för evigt.

Under den period som följde hade man ett relativt fredligt förhållande till Rom, och den förnämste rabbinen i slutet av 100-talet och i början av 200-talet, Jehuda ha-Nasi, samlade ett stort antal skriftlärda och sammanställde stora delar av den muntliga lagen i sex huvudavdelningar, vilka i sin tur delades in i mindre avsnitt, traktater — sammanlagt 63. Det här verket kom att kallas Mishna. Efraim Urbach, en kännare av den muntliga lagen, säger: ”Mishna ... godkändes och fick större inflytande än någon annan bok förutom Tora.” Messias hade förkastats, templet låg i ruiner, men nu när den muntliga lagen hade skrivits ner som Mishna, inleddes en ny era inom judaismen.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Varför förkastade många judar Jesu myndighet?