Grekisk filosofi — Har den berikat kristendomen?

”Kristendomen har, trots sin avvisande hållning till hednisk grekisk och romersk kultur, i själva verket anammat mycket av den klassiska filosofin.” — The Encyclopedia Americana.

BLAND dem som haft avgörande inflytande på ”kristet” tänkande innehar ”den helige” Augustinus en obestridd ställning. Enligt The New Encyclopædia Britannica var Augustinus ”personlighet ... den smältdegel i vilken Nya testamentets religion på det mest fullständiga sätt sammansmälte med den grekiska filosofins platonska tradition; och den var också det medel varigenom resultatet av denna sammansmältning förmedlades till kristenheten, till medeltidens katolicism och till renässansens protestantism”.

Arvet efter Augustinus har verkligen varit bestående. Angående i vilken utsträckning grekisk filosofi haft inflytande på kristenheten sade Douglas T. Holden: ”Kristen teologi har blivit så sammanblandad med grekisk filosofi att den har fostrat människor som är en blandning av nio delar grekiskt tänkande och en del kristet tänkande.”

Somliga lärda är av den bestämda uppfattningen att det filosofiska inflytandet stärkte kristendomen i dess början, berikade dess läror och gjorde den mer övertygande. Var det så? Hur gick det till, och när verkade detta inflytande från grekisk filosofi? Var det verkligen berikande för kristendomen, eller var det fördärvande?

Det är upplysande att följa händelseutvecklingen inom några områden från 200-talet f.v.t. fram till 400-talet v.t. genom att granska fyra märkliga uttryck: 1) ”helleniserad judendom”, 2) ”kristnad hellenism”, 3) ”helleniserad kristendom” och 4) ”kristen filosofi”.

”Helleniserad judendom”

Det första uttrycket, ”helleniserad judendom”, innehåller sannerligen en motsägelse. Hebréernas ursprungliga religion, som hade instiftats av den sanne Guden, Jehova, skulle hållas ren från påverkan av falskt religiöst tänkande. (5 Moseboken 12:32; Ordspråken 30:5, 6) Men ända från början hotades renheten i tillbedjan av fördärvligt inflytande från falsk religion och religiöst tänkande i omgivningen — från egyptiska, kanaaneiska och babyloniska källor. Sorgligt nog lät Israel sin sanna tillbedjan påverkas, så att den sjönk ner i djupt fördärv. — Domarna 2:11–13.

Många hundra år senare, när det forntida Palestina blev en del av det grekiska väldet under Alexander den store på 300-talet f.v.t., nådde denna negativa påverkan djupare än någonsin tidigare och efterlämnade ett varaktigt och fördärvbringande arv. Alexander värvade judar till sin här. Kontakterna mellan judarna och deras nya herrar hade en stark inverkan på judiskt religiöst tänkande. Judisk undervisning genomsyrades av hellenistiskt tänkande. Översteprästen Jason sägs ha grundat en grekisk akademi i Jerusalem år 175 f.v.t. i syfte att främja studiet av Homeros.

En samarisk författare från senare delen av 100-talet f.v.t. försökte uttrycka den bibliska historien som helleniserad historieskrivning. Apokryfiska judiska böcker, bland andra Judits bok och Tobits bok, anspelar rentav på grekiska erotiska legender. Flera judiska filosofer framträdde, som försökte förena grekiskt tänkande med judisk religion och med Bibeln.

Den som räknas som mest framträdande i detta var Filon, en jude som levde under det första århundradet v.t. Han tog till sig Platons (300-talet f.v.t.), pytagoréernas och stoikernas läror. Filons uppfattningar fick stort inflytande bland judarna. I en sammanfattning av hur det grekiska tänkandet infiltrerade den judiska kulturen säger den judiske författaren Max Dimont: ”Berikade med platonskt tänkande, aristotelisk logik och euklidisk vetenskap kunde lärda judar nalkas Tora med nya redskap. ... De började foga grekiskt resonemang till judisk uppenbarelse.”

Med tiden tog romarna över världsväldet efter grekerna, och därmed också Jerusalem. Det ledde till ännu större förändringar. Under 200-talet v.t. fick de filosofiska och religiösa läror som de tänkare som strävade efter att utveckla och sammanställa Platons tankar sin slutgiltiga form, som i vår tid kollektivt kallas nyplatonism. Denna tankeriktning skulle komma att utöva ett mycket starkt inflytande på den avfälliga kristendomen.

”Kristnad hellenism”

Under de första fem hundra åren av den vanliga tideräkningen försökte vissa intellektuella påvisa ett samband mellan grekisk filosofi och Bibelns uppenbarade sanning. I boken A History of Christianity sägs det: ”Kristna metafysiker kom att framställa grekerna från seklerna före Kristus som sådana som beslutsamt men blint sökte kunskap om Gud, att de bildligt talat försökte frammana Jesus ur den tunna athenska luften, att de försökte uppfinna kristendomen i sina torftiga hedniska sinnen.”

Plotinos (205–270 v.t.), en föregångare till sådana tänkare, utvecklade en filosofi som huvudsakligen grundade sig på Platons teorier. Plotinos introducerade begreppet om en själ skild från kroppen. Professor E. W. Hopkins sade om Plotinos: ”Hans teologi ... utövade ett inte obetydligt inflytande på ledarna för den kristna uppfattningen.”

”Helleniserad kristendom” och ”kristen filosofi”

Med början från 100-talet v.t. gjorde ”kristna” tänkare en medveten ansträngning att göra intryck på hedniska intellektuella. Trots aposteln Paulus tydliga varning för ”det tomma prat som kränker det som är heligt” och ”motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så” införlivade sådana lärare filosofiska inslag från den omgivande hellenistiska kulturen i sin undervisning. (1 Timoteus 6:20) Exemplet med Filon tycktes tyda på att det kunde vara möjligt att få Bibelns läror att stämma överens med Platons idéer. — Jämför 2 Petrus 1:16.

Det verkliga offret i sammanhanget var förstås den bibliska sanningen. ”Kristna” lärare försökte visa att kristendomen överensstämde med grekisk-romersk humanism. Klemens av Alexandria och Origenes (100- och 200-talet v.t.) gjorde nyplatonismen till grunden för vad som kom att utvecklas till ”kristen filosofi”. Ambrosius (339–397 v.t.), biskop i Milano, hade ”tagit till sig den allra senaste grekiska lärdomen, såväl kristen som hednisk — i synnerhet ... den hedniske nyplatonisten Plotinos verk”. Han försökte lägga fram kristendomen i en klassisk version för bildade romare. Augustinus följde hans exempel.

Hundra år senare försökte Dionysios Areopagita (också kallad Pseudo-Dionysios), som troligen var en munk från Syrien, förena nyplatonsk filosofi med ”kristen” teologi. Enligt ett uppslagsverk ”införde hans skrifter en tydlig nyplatonsk strömning i en betydande del av medeltidens kristna doktriner och andlighet, ... vilket haft avgörande inflytande på delar av de religiösa doktrinernas och fromhetens utformning ända fram till vår tid”. Vilken upprörande nonchalans för Paulus varning för ”den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”! — Kolosserna 2:8.

Fördärvbringande föroreningar

Det har konstaterats att ”de kristna platonikerna gav företräde åt uppenbarelse och betraktade den platonska filosofin som det bästa redskapet som stod till buds för att förstå och försvara Bibelns läror och kyrkotraditionerna”.

Platon var själv övertygad om själens odödlighet. En av de mest framträdande av de falska läror som smög sig in i den ”kristna” teologin var betecknande nog läran om själens odödlighet. Godkännandet av denna lära kan på intet sätt rättfärdigas med argumentet att det gjorde kristendomen mer tilltalande för det stora flertalet. När Paulus förkunnade i Athen, i själva hjärtat av den grekiska kulturen, lärde han inte ut den platonska läran om själen. Han förkunnade i stället den kristna läran om uppståndelsen, även om många av hans grekiska lyssnare hade svårt för att acceptera det han sade. — Apostlagärningarna 17:22–32.

I motsats till grekisk filosofi visas det klart och tydligt i Bibeln att själen inte är något en person har, utan vad han är. (1 Moseboken 2:7) Vid döden upphör själen att finnas till. (Hesekiel 18:4) I Predikaren 9:5 sägs det: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt.” Läran om en odödlig själ finns inte i Bibeln.

En annan bedräglig lära hade att göra med vilken ställning den föremänsklige Jesus hade, uppfattningen att han var jämlik sin Fader. Boken The Church of the First Three Centuries förklarar: ”Treenighetsläran ... härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna.” Vad var det för källa? Läran ”växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar”.

Allteftersom tiden gick och kyrkofäderna blev mer och mer påverkade av nyplatonismen, vann anhängarna av treenighetsläran allt mera mark. Med hjälp av 200-talets nyplatonska filosofi tycktes de lyckas med det omöjliga — att få en tredelad Gud att framstå som en enda Gud. Med filosofiska utredningar hävdade de att tre personer kunde vara en enda Gud samtidigt som de var för sig var självständiga individer!

Bibelns sanning visar emellertid klart att Jehova ensam är den allsmäktige Guden, att Jesus Kristus är hans Son, skapad mindre än Gud, och att den heliga anden är Guds verksamma kraft. (5 Moseboken 6:4; Jesaja 45:5; Apostlagärningarna 2:4; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14) Treenighetsläran är vanärande för den ende sanne Guden och förvirrar människor och vänder dem bort från en Gud de inte kan förstå.

Ytterligare ett offer för det nyplatonska inflytandet på kristet tänkande var det på Bibeln grundade hoppet om tusenårsriket. (Uppenbarelseboken 20:4–6) Origenes var känd för sitt sätt att döma ut dem som trodde på tusenårsriket. Varför var han en sådan ivrig motståndare till denna välgrundade bibliska lära om Kristi tusenåriga styre? The Catholic Encyclopedia ger svaret: ”Eftersom Origenes lärosatser var grundade på nyplatonismen, kunde han inte ta parti för millennarierna.”

Sanningen

Inget av den tidigare nämnda utvecklingen hade något med sanningen att göra. Denna sanning är hela samlingen av kristna läror som vi finner i Bibeln. (2 Korinthierna 4:2; Titus 1:1, 14; 2 Johannes, vers 1–4) Bibeln är den enda källan till sanning. — Johannes 17:17; 2 Timoteus 3:16.

Fienden till Jehova, sanningen, mänskligheten och det eviga livet — Satan, Djävulen, ”människomördaren” och ”lögnens fader” — har emellertid använt en mängd olika försåtliga medel för att förvränga den sanningen. (Johannes 8:44; jämför 2 Korinthierna 11:3.) Bland de mest effektiva medlen han använt är hedniska grekiska filosofers läror — egentligen återspeglingar av hans eget tänkesätt — i ett försök att förändra de kristna lärornas innehåll och karaktär.

Denna onaturliga sammanblandning av kristna läror med grekisk filosofi är ett försök att vattna ur Bibelns sanning, försvaga den och göra den mindre tilltalande för ödmjuka och uppriktiga sanningssökare som är villiga att lära. (1 Korinthierna 3:1, 2, 19, 20) Den syftar också till att förorena Bibelns rena, kristallklara lära och får linjen mellan sanning och osanning att verka otydlig.

Under ledning av församlingens huvud, Jesus Kristus, har den sanna kristna läran återställts i vår tid. Uppriktiga sanningssökare kan dessutom mycket lätt identifiera den sanna kristna församlingen genom dess frukter. (Matteus 7:16, 20) Jehovas vittnen är villiga och ivriga att hjälpa sådana människor att finna sanningens oförfalskade vatten och gripa fast tag om arvet, evigt liv, som vår Fader, Jehova, erbjuder. — Johannes 4:14; 1 Timoteus 6:19.

[Bild på sidan 11]

Augustinus

[Bildkälla på sidan 10]

Grekisk text: Från boken Ancient Greek Writers: Plato’s Phaedo, 1957, Ioannis N. Zacharopoulos, Athen; Platon: Musei Capitolini, Rom