De gjorde Jehovas vilja

Frivilliga gåvor för att befrämja den rena tillbedjan

ISRAELITERNA fick med egna ögon se Jehovas makt att rädda. De såg Röda havets vatten delas mirakulöst, så att de kunde ta sig över på torr mark och bli räddade undan den egyptiska hären. När de befann sig på andra sidan, såg de på betryggande avstånd samma vatten slå ihop med ett dån över deras förföljare. Jehova hade räddat deras liv! — 2 Moseboken 14:21–31.

Tråkigt nog var det en del israeliter som inte satte så stort värde på vad deras Gud hade gjort. Medan Mose var uppe på berget Sinai, lämnade de sina guldsmycken till Aron och krävde att han skulle göra en gud som de kunde tillbe. När Mose kom tillbaka, fann han den här skaran av upprorsmakare äta, dricka, dansa och böja sig ner inför en guldkalv! På uppdrag av Jehova blev 3.000 — troligen de främsta anstiftarna av upproret — dödade. Den dagen fick Guds folk en viktig lärdom om behovet av att ägna Jehova odelad hängivenhet. — 2 Moseboken 32:1–6, 19–29.

Kort efter den här händelsen var Mose beredd att genomföra Guds befallning att bygga en tältboning, ett flyttbart tält för tillbedjan. Till det här byggnadsprojektet behövdes dyrbara material och skickliga arbetare. Varifrån skulle man få det? Och vad kan vi lära av den här berättelsen i Bibeln?

Bidrag i form av material och kunnande

Jehova gav genom Mose följande befallning till israeliterna: ”Ta upp ur er krets ett bidrag åt Jehova. Må var och en som har ett villigt hjärta komma med det som ett Jehovas bidrag.” Vad var det för bidrag? Bland det som Mose räknade upp var guld, silver, koppar, garn, tyg, skinn, trä och ädelstenar. — 2 Moseboken 35:5–9.

Israeliterna hade mer än tillräckligt för att ge ett sådant frikostigt bidrag. Kom ihåg att de, när de lämnade Egypten, tog med sig föremål av guld och silver och dessutom en mängd kläder. Ja, ”de utplundrade egyptierna”.a (2 Moseboken 12:35, 36) Israeliterna hade strax innan varit villiga att lämna ifrån sig smycken för att göra en gud för falsk tillbedjan. Skulle de nu visa sig lika ivriga att ge gåvor för att befrämja sann tillbedjan?

Observera att Mose inte fastställde en exakt summa som var och en skulle ge, och inte heller skapade han skuld- eller skamkänslor för att få dem att ge. I stället vädjade han helt enkelt till ”var och en som [hade] ... ett villigt hjärta”. Mose kände tydligtvis inte något behov av att tvinga Guds folk. Han var säker på att var och en skulle ge allt han eller hon kunde. — Jämför 2 Korinthierna 8:10–12.

Men byggnadsprojektet skulle kräva mer än gåvor i form av material. Jehova sade också till israeliterna: ”Må alla som är visa i hjärtat bland er komma och göra allt som Jehova har befallt.” Ja, till det här byggnadsprojektet behövdes yrkesskickliga arbetare. Det skulle verkligen behövas ”allt slags hantverksskicklighet” — däribland trä- och metallbearbetning och infattning av stenar — för att utföra den här arbetsuppgiften. Jehova skulle naturligtvis utveckla de förmågor arbetarna hade, och därför skulle äran för deras framgång med rätta gå till honom. — 2 Moseboken 35:10, 30–35; 36:1, 2.

Israeliterna reagerade positivt och med iver på inbjudan att ge av både sina resurser och sina förmågor. Bibeln berättar: ”De [kom], var och en vars hjärta manade honom, och de medförde, var och en vars ande sporrade honom, Jehovas bidrag till arbetet på mötestältet och till all tjänst i förbindelse med det och till de heliga kläderna. Och de fortsatte att komma, männen jämte kvinnorna, var och en som hade ett villigt hjärta.” — 2 Moseboken 35:21, 22.

Lärdom för oss

Det enorma arbete som nu pågår att predika de goda nyheterna om Guds kungarike utförs med hjälp av frivilliga gåvor. De utgörs ofta av pengar. I andra fall använder kristna bröder och systrar sin stora erfarenhet i samband med byggandet av Rikets salar, sammankomsthallar och avdelningskontor. Det utförs också arbete som kräver många olika färdigheter vid mer än hundra Betelhem över jorden. Alla de som med villigt hjärta har gett sådana gåvor kan vara säkra på att Jehova inte skall glömma deras hårda arbete! — Hebréerna 6:10.

Detsamma gäller den del som var och en av oss har i den kristna tjänsten. Alla uppmanas vi att köpa upp tid, så att vi kan vara nitiska förkunnare. (Matteus 24:14; Efesierna 5:15–17) En del gör det genom att vara heltidsförkunnare, pionjärer. För andra är förhållandena annorlunda, och de kan därför inte använda lika mycket tid som en pionjär i tjänsten på fältet. Ändå behagar de också Jehova. Precis som det var med bidragen till tältboningen, så anger inte Jehova någon exakt summa som var och en skall ge. Men det han kräver är att var och en av oss tjänar honom av allt vårt hjärta, all vår själ, allt vårt sinne och all vår styrka. (Markus 12:30) Om vi gör det, kan vi vara säkra på att han skall belöna oss för de frivilliga gåvor vi ger för att befrämja sann tillbedjan. — Hebréerna 11:6.

[Fotnoter]