Kyrillos Lukaris — Han satte värde på Bibeln

Det var en sommardag 1638. Fiskare på Marmarasjön nära Konstantinopel (det nutida Istanbul), huvudstaden i Osmanska riket, blev obehagligt överraskade när de såg ett lik som flöt i vattnet. När de tittade närmare, insåg de med förskräckelse att den strypte mannen var den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, överhuvudet för ortodoxa kyrkan. Detta var det tragiska slutet för Kyrillos Lukaris — en framstående religiös person under 1600-talet.

LUKARIS hann inte leva så länge att han såg sin dröm bli verklighet — utgivandet av en översättning av de kristna grekiska skrifterna på den grekiska som folket talade. Lukaris drömde också om att ortodoxa kyrkan skulle återgå till ”evangelisk enkelhet”, men inte heller det gick i uppfyllelse. Vem var denne man? Vilka hinder mötte han i sina strävanden?

Oroad över brist på utbildning

Kyrillos Lukaris föddes 1572 i det av Venedig ockuperade Candia (det nutida Heraklion) på Kreta. Han var begåvad och studerade i Venedig och Padua i Italien och reste sedan vida omkring i det landet och i andra länder. Bitter över partikampen inom kyrkan och lockad av reformationsrörelser i Europa kan han ha besökt Genève, som då dominerades av kalvinismen.

När Lukaris besökte Polen, såg han att de ortodoxa kyrkomedlemmarna, präster och lekmän i lika mån, var i ett beklagligt andligt tillstånd på grund av brist på utbildning. När han återvände till Alexandria och Konstantinopel, blev han oroad över att till och med predikstolarna — där det lästes ur Bibeln — hade tagits bort från vissa kyrkor!

År 1602 for Lukaris till Alexandria, där han efterträdde sin släkting, patriarken Meletios, i biskopsämbetet. Han började sedan korrespondera med olika reformvänliga teologer i Europa. I ett av dessa brev konstaterade han att den ortodoxa kyrkan höll fast vid många falska sedvänjor. I andra brev framhöll han att kyrkan behövde ersätta vidskepelse med ”evangelisk enkelhet” och uteslutande förlita sig på Bibelns auktoritet.

Lukaris oroades också över att kyrkofädernas andliga auktoritet sattes lika högt som Jesu och hans apostlars ord. Han skrev: ”Jag kan inte längre stå ut med att höra människor säga att mänskliga traditioners synpunkter har samma betydelse som Bibeln.” (Matteus 15:6) Han tillade att enligt hans mening var bilddyrkan ödesdiger. Han framhöll att åkallan av ”helgon” var en förolämpning mot medlaren, Jesus. — 1 Timoteus 2:5.

Den patriarkaliska tronen till salu

Dessa idéer och Lukaris motvilja mot romersk-katolska kyrkan gjorde att han blev hatad och förföljd av jesuiterna och de personer inom ortodoxa kyrkan som ville gå samman med katolikerna. Trots detta motstånd blev Lukaris utsedd till patriark av Konstantinopel 1620. Den ortodoxa kyrkans patriarkat var vid den tiden underställt Osmanska rikets styre. Makthavarna i detta rike var redo att för pengar avsätta en patriark och tillsätta en ny.

Lukaris fiender, främst jesuiterna och den mycket mäktiga och fruktade påvliga Congregatio de Propaganda Fide (Kongregationen för trons utbredande), höll i med att förtala honom och smida ränker mot honom. ”För att nå sina mål använde jesuiterna alla medel — svek, förtal, smicker och framför allt mutor, som var det effektivaste vapnet för att vinna [de osmanska] stormännens gunst”, heter det i verket Kyrillos Loukaris. Detta ledde till att Lukaris år 1622 förvisades till ön Rhodos och att Gregorius av Amasya köpte ämbetet för 20.000 silvermynt. Men Gregorius kunde inte få fram den utlovade summan, så Anthimus av Adrianopel köpte ämbetet bara för att sedan avgå. Förvånande nog återinsattes Lukaris på den patriarkaliska tronen.

Lukaris var fast besluten att utnyttja detta nya tillfälle till att undervisa de ortodoxa prästerna och lekmännen genom att ge ut en översättning av Bibeln och dessutom teologiska traktater. För att göra detta ordnade han så att en tryckpress skulle föras till Konstantinopel under den engelske ambassadörens beskydd. Men när pressen anlände i juni 1627, blev Lukaris anklagad av sina fiender för att ha politiska syften med sin tryckpress, och så småningom lät de förstöra den. Lukaris var nu tvungen att använda tryckpressar i Genève.

En översättning av de kristna skrifterna

Lukaris enorma respekt för Bibeln och dess undervisningskraft stärkte hans önskan att göra den mer tillgänglig för gemene man. Han insåg att det språk som användes i de ursprungliga inspirerade grekiska bibelhandskrifterna inte längre var begripligt för människor i allmänhet. Den första bok som Lukaris ville ge ut var därför en översättning av de kristna grekiska skrifterna på hans tids grekiska. Maximus Callipolites, en lärd munk, fick i uppdrag att svara för översättningen, och han började arbeta med den i mars 1629. Många ortodoxa ansåg att det var skandalöst att översätta Skrifterna, oberoende av hur svårfattlig den gamla grekiska texten var för läsarna. För att blidka dem skrev Lukaris den ursprungliga texten och den moderna översättningen i parallella spalter och tillfogade bara några få noter. Eftersom Callipolites dog kort efter det att han hade överlämnat manuskriptet, korrekturläste Lukaris det själv. Denna översättning trycktes kort efter Lukaris död 1638.

Trots Lukaris försiktighetsåtgärder var det många biskopar som intensivt ogillade denna översättning. Lukaris kärlek till Guds ord framgick tydligt i förordet till bibelöversättningen. Han skrev att Skrifterna, återgivna på det språk som människorna talar, är ”ett njutbart budskap, som vi har fått från himlen”. Han uppmanade människor att ”känna till och bekanta sig med hela innehållet” i Bibeln och sade att det inte går att få reda på ”de ting som gäller tron på rätt sätt ... annat än genom det gudomliga och heliga evangeliet”. — Filipperna 1:9, 10.

Lukaris fördömde kraftigt både dem som förbjöd studium av Bibeln och dem som förkastade översättningen av den ursprungliga texten: ”Om vi talar eller läser utan att förstå, är det som att kasta våra ord vind för våg.” (Jämför 1 Korinthierna 14:7–9.) Han avslutade förordet med att skriva: ”När ni alla läser detta gudomliga och heliga evangelium på ert eget språk, ta det då till er och dra nytta av läsningen, ... och må Gud alltid lysa upp er väg till det som är gott.” — Ordspråken 4:18.

En trosbekännelse

Efter det att Lukaris hade påbörjat denna bibelöversättning tog han ett annat djärvt steg. År 1629 gav han i Genève ut en trosbekännelse, Confessio fidei. Den var en personlig redogörelse för trosuppfattningar som han hoppades att den ortodoxa kyrkan skulle anta. I boken The Orthodox Church heter det att Confessio fidei ”berövar den ortodoxa läran om prästerskap och heliga ordnar all innebörd och beklagar vördandet av ikoner och åkallan av helgon som former av bilddyrkan”.

Trosbekännelsen består av 18 artiklar. Den andra artikeln förklarar att Bibeln är inspirerad av Gud och att dess auktoritet står högre än kyrkans. I den heter det: ”Vi sätter tro till att den Heliga skrift är given av Gud. ... Vi sätter tro till att den Heliga skrift står högre än kyrkans auktoritet. Att bli undervisad av den Helige Ande är något helt annat än att bli undervisad av en människa.” — 2 Timoteus 3:16.

De åttonde och tionde artiklarna framhåller att Jesus Kristus är den ende medlaren och översteprästen och församlingens överhuvud. Lukaris skrev: ”Vi sätter tro till att vår Herre Jesus Kristus sitter på sin Faders högra sida och att han där lägger sig ut för oss och ensam har ämbetet som sann och lagenlig överstepräst och medlare.” — Matteus 23:10.

Den tolfte artikeln förklarar att kyrkan kan ta miste och tro att falskt är sant, men den heliga andens ljus kan rädda den genom trogna prästers arbete. I artikel 18 hävdar Lukaris att skärselden är en ren inbillning: ”Det är uppenbart att fantasifostret skärselden inte kan godtas.”

Tillägget till trosbekännelsen innehåller ett antal frågor och svar. Där framhåller Lukaris först att Bibeln bör läsas av alla troende och att det är till skada för en kristen att underlåta att läsa Guds ord. Han tillägger sedan att man skall undvika de apokryfiska böckerna. — Uppenbarelseboken 22:18, 19.

Den fjärde frågan lyder: ”Hur bör vi betrakta ikoner?” Lukaris svarar: ”Vi blir undervisade av de gudomliga och heliga Skrifterna som tydligt säger: ’Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden. ... Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem [2 Moseboken 20:4, 5]’, eftersom vi bör tillbe, inte den skapade varelsen, utan endast himlens och jordens Skapare, och endast honom skall vi böja oss ner inför. ... Eftersom det enligt den Heliga skrift är förbjudet att tillbe och tjäna [ikoner] ... , förkastar vi, för att vi inte skall glömma, handlingen att böja sig ner för färger, konstverk och skapade varelser i stället för Skaparen.” — Apostlagärningarna 17:29.

Även om Lukaris inte hade en helt och fullt klar bild av alla falska läror i den tid av andligt mörker som han levde i,a gjorde han berömvärda ansträngningar för att göra Bibeln till kyrkolärans auktoritet och undervisa människor om dess läror.

När denna trosbekännelse hade getts ut, följde genast en storm av motstånd mot Lukaris. Kyrillos Contari, metropolit av Beroea (nu Aleppo) och personlig fiende till Lukaris, försökte med stöd av jesuiterna år 1633 köpslå med osmanerna om det patriarkaliska ämbetet. Men planen gick i stöpet när Contari inte kunde betala. Lukaris behöll ämbetet. Året därpå betalade Athanasius av Thessalonike 60.000 silvermynt för ämbetet. Lukaris blev återigen avsatt. Men inom en månad blev han återkallad och återinsatt. Vid det laget hade Kyrillos Contari samlat ihop 50.000 silvermynt. Den här gången förvisades Lukaris till Rhodos. Efter sex månader lyckades hans vänner återinsätta honom.

Men 1638 anklagade jesuiter och deras ortodoxa samarbetsmän Lukaris för högförräderi mot Osmanska riket. Den här gången befallde sultanen att han skulle dödas. Lukaris arresterades, och den 27 juli 1638 tog man honom ombord på en liten båt som om han skulle förvisas. Så snart som båten var ute på sjön, blev han strypt. Hans kropp begravdes nära stranden. Man tog sedan upp kroppen ur graven och kastade den i havet. Fiskare hittade kroppen, och den blev senare begravd av hans vänner.

Lärdomar för oss

”Man får inte förbise att ett av ... [Lukaris] främsta mål var att upplysa och höja sina prästers och sin hjords utbildningsnivå, som under 1500-talet och det tidiga 1600-talet hade sjunkit till en extremt låg nivå”, uppger en forskare. Det var mycket som hindrade Lukaris från att nå sitt mål. Han avsattes från den patriarkaliska tronen fem gånger. Trettiofyra år efter hans död fördömde en synod i Jerusalem hans trosuppfattningar som irrläror. De förklarade att Bibeln ”inte skall läsas av vem som helst, utan bara av dem som skådar in i andens djupheter efter det att de har forskat i tillbörlig grad” — dvs. endast prästerna, som förutsattes vara bildade.

Återigen kvävde den härskande kyrkoklassen ett försök att göra Guds ord tillgängligt för sin hjord. De tystade med våld en röst som pekade på några av de felaktigheter som fanns i deras obibliska läror. De visade sig vara bland religionsfrihetens och sanningens värsta fiender. Sorgligt nog är detta en inställning som på olika sätt har överlevt ända fram till vår tid. Det är en tankeväckande påminnelse om vad som händer när prästinspirerat ränksmideri lägger hinder i vägen för tanke- och yttrandefrihet.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 29]

Lukaris gjorde berömvärda ansträngningar att göra Bibeln till kyrkolärans auktoritet och undervisa människor om dess läror

[Ruta/Bild på sidan 28]

Lukaris och Codex Alexandrinus

En av de klenoder som finns i British Library är Codex Alexandrinus — en bibelhandskrift från 400-talet v.t. Den innehöll antagligen 820 ark, och av dem har 773 bevarats.

När Lukaris var patriark av Alexandria i Egypten, ägde han en stor samling böcker. När han blev patriark av Konstantinopel, tog han med sig Codex Alexandrinus. År 1624 lämnade han den till den brittiske ambassadören i Turkiet som gåva åt Englands kung, Jakob I. Tre år senare överlämnades den åt dennes efterträdare, Karl I.

År 1757 skänktes den engelske kungens privata bibliotek till brittiska nationen, och den här fina kodexen är nu utställd i John Ritblat Gallery i det nya British Library.

[Bildkällor]

Gewerbehalle, Vol. 10

Från The Codex Alexandrinus in Reduced Photographic Facsimile, 1909

[Bildkälla på sidan 26]

Bib. Publ. Univ. de Genève