Levnadsskildring

En ojämförlig glädje!

BERÄTTAT AV REGINALD WALLWORK

”Det finns ingenting i den här världen som skulle kunna ge en sådan glädje som den vi fått uppleva i heltidstjänsten för Jehova som missionärer!” Dessa ord fann jag nerskrivna bland min hustrus papper kort efter hennes död i maj 1994.

IRENES ord får mig att minnas våra 37 lyckliga och meningsfulla år som missionärer i Peru. Vi hade glädjen att ha ett gott kristet kamratskap från det vi gifte oss i december 1942 – och det är en fin utgångspunkt för min berättelse.

Irene blev uppfostrad som ett Jehovas vittne i Liverpool i England. Hon var en av tre döttrar, och deras far dog under första världskriget. Senare gifte hennes mor om sig med Winton Fraser, och de fick sonen Sidney. Strax före andra världskriget flyttade familjen till Bangor i norra Wales, och där blev Irene döpt 1939. Sidney hade döpts året innan, och han och Irene kom att arbeta tillsammans som pionjärer – heltidsförkunnare – längs Wales norra kust, från Bangor till Caernarvon, inbegripet ön Anglesey.

Vid den tiden tillhörde jag församlingen i Runcorn, omkring två mil sydöst om Liverpool, och jag var det vi i dag kallar presiderande tillsyningsman. Under en kretssammankomst tog Irene kontakt med mig för att be om distrikt där hon kunde predika, eftersom hon skulle besöka sin syster Vera, som var gift och bodde i Runcorn. Irene och jag hade trevligt tillsammans under de två veckor hon var på besök, och senare besökte jag henne vid flera tillfällen i Bangor. Jag blev verkligen lycklig, när hon ett veckoslut svarade ja på mitt frieri!

När jag kom hem på söndagen, började jag genast planera för vårt bröllop, men på tisdagen fick jag ett telegram. ”Jag är ledsen över att det här telegrammet kommer att såra dig”, läste jag. ”Jag vill inställa vårt bröllop. Det kommer ett brev som förklarar.” Jag blev chockad. Vad kunde ha hänt?

Irenes brev kom nästa dag. Hon berättade att hon skulle flytta till Horsforth i Yorkshire för att vara pionjär tillsammans med Hilda Padgett.a Hon förklarade att hon ett år tidigare hade lovat att tjäna där behovet var stort, om hon blev tillfrågad. Hon skrev: ”För mig är det som om jag har gett Jehova ett löfte, och eftersom jag lovade det innan jag lärde känna dig, känner jag att jag måste uppfylla det.” Även om jag kände mig ledsen, beundrade jag verkligen hennes principfasthet och skickade ett telegram med svaret: ”Flytta. Jag väntar på dig.”

När Irene bodde i Yorkshire, blev hon dömd till tre månaders fängelse för att hon på grund av sitt samvete vägrade att stödja krigsansträngningarna. Men ett och ett halvt år senare, i december 1942, gifte vi oss.

Mina tidiga år

År 1919 köpte min mor en uppsättning av Studier i Skriften.b Precis som min far helt riktigt påpekade hade mor aldrig tidigare läst en bok, men hon var nu fast besluten att noga studera de här banden tillsammans med Bibeln. Det gjorde hon också, och hon blev döpt 1920.

Min far var lätt att ha att göra med, och han hindrade inte mor från att göra det hon ville, bland annat att uppfostra deras fyra barn i sanningen. Barnen var mina två systrar, Gwen och Ivy, min bror, Alec, och jag. Stanley Rogers och andra trogna Jehovas vittnen från Liverpool reste till Runcorn för att hålla bibliska föredrag. Det dröjde inte länge förrän det bildades en församling där, och den var verkligen till andlig nytta för vår familj.

Gwen, som skulle konfirmeras inom Engelska kyrkan, slutade vara med vid konfirmationsundervisningen, när hon började studera Bibeln tillsammans med mor. När kyrkoherden besökte oss för att ta reda på varför hon inte längre kom till undervisningen, bombarderades han med massor av frågor, som han inte alls var förberedd på. Gwen frågade honom vad orden i bönen Fader vår betyder, och det slutade med att det var hon som förklarade det för honom! Hon avslutade med att citera 1 Korinthierna 10:21 och förklarade att hon inte kunde fortsätta att äta vid två bord. När kyrkoherden lämnade vårt hus, sade han att han skulle be för Gwen och komma tillbaka och besvara hennes frågor. Men det gjorde han aldrig. Strax efter det att Gwen blivit döpt blev hon heltidsförkunnare.

I vår församling var man föredömlig i att ta hand om ungdomarna. Jag minns att jag, när jag var sju år, lyssnade till ett tal som en besökande äldste höll. Efteråt kom han fram och talade med mig. Jag berättade för honom att jag hade läst om Abraham och hur han hade tänkt offra sin son Isak. ”Ställ dig där i hörnet på podiet och berätta alltihop för mig”, sade han. Vad spännande det var för mig att stå där och hålla mitt första ”offentliga föredrag”!

Jag blev döpt 1931, samma år som min mor dog, och jag var då 15 år. Jag slutade skolan och blev elektrikerlärling. År 1936 började grammofonskivor med bibliska föredrag att spelas upp för allmänheten, och en äldre syster uppmuntrade min bror och mig att ta del i den verksamheten. Därför for Alec och jag till Liverpool för att köpa en cykel och få en vagn tillverkad som vi kunde transportera vår grammofon i. Baktill på vagnen gjordes anordningar för att en högtalare skulle kunna sättas fast på ett två meter långt teleskoprör. Mekanikern sade att han aldrig hade tillverkat något liknande, men det fungerade bra! Vi gick igenom vårt distrikt med stor entusiasm, och vi var tacksamma för att systern hade uppmuntrat oss och för att vi hade blivit betrodda med den här uppgiften.

Andra världskriget innebar en tid av prövningar

Medan krigsmolnen hopade sig, hade Stanley Rogers och jag fullt upp att göra med att annonsera det offentliga föredraget ”Se fakta i ögonen”. Det skulle hållas i Royal Albert Hall i London den 11 september 1938. Senare var jag med om att sprida en broschyr som innehöll det här talet och även broschyren Fascism eller frihet, som kom ut året därpå. De här båda broschyrerna avslöjade Hitlertysklands strävan efter makt. Vid det laget hade jag blivit känd i Runcorn för mitt predikande, och jag var respekterad för det. Jag kom att få nytta av att jag alltid hade varit mycket engagerad i den teokratiska verksamheten.

Det företag jag arbetade åt hade tagit på sig uppgiften att göra elinstallationerna i en ny fabrik i utkanten av staden. När jag fick veta att det skulle bli en vapenfabrik, förklarade jag klart och tydligt att jag inte kunde arbeta där. Det var något som min arbetsgivare inte tyckte om, men min arbetsledare försvarade mig, och jag fick en annan arbetsuppgift. Längre fram fick jag veta att han hade en faster, som också var ett Jehovas vittne.

En arbetskamrat uppmuntrade mig verkligen, när han sade: ”Vi hade inte väntat oss något annat när det gäller dig, Reg, eftersom du varit så engagerad i det där bibliska arbetet under så många år.” Men jag var tvungen att vara på min vakt, eftersom många av mina arbetskamrater ville ställa till problem för mig.

Domstolen i Liverpool hade i juni 1940 godkänt min registrering som vapenvägrare på det villkoret att jag fortsatte att arbeta som elektriker. På det viset kunde jag fortsätta i predikoarbetet.

Jag börjar i heltidstjänsten

När kriget var slut, bestämde jag mig för att sluta mitt arbete och ta del i heltidstjänsten tillsammans med Irene. Jag byggde 1946 en fem meter lång husvagn, som blev vårt hem. Året därpå blev vi ombedda att flytta till Alveston, en by i Gloucestershire. Senare var vi pionjärer i den anrika staden Cirencester och i staden Bath. År 1951 fick jag i uppdrag att som resande tillsyningsman besöka församlingar i södra Wales, men mindre än två år senare var vi på väg till Vakttornets Bibelskola Gilead för att utbildas till missionärer.

Skolans 21:a klass hölls i South Lansing i staten New York, och vi hade vår examen 1953 vid konventet ”Den nya världens samhälle”, som hölls i staden New York. Inte förrän på vår examensdag fick Irene och jag veta var vi skulle få i uppdrag att predika. Vi blev mycket glada, när vi fick veta att vi skulle resa till Peru. Varför det? Därför att Sidney Fraser, Irenes halvbror, och hans fru, Margret, som hade gått igenom Gileadskolans 19:e klass, sedan mer än ett år tillbaka arbetade på avdelningskontoret i Lima!

Medan vi väntade på att få våra visum arbetade vi en kortare tid på Betel i Brooklyn, men snart bar det i väg till Lima. Det första av de sammanlagt tio missionärsdistrikt vi kom till var Callao, den största hamnstaden i Peru, strax väster om Lima. Även om Irene och jag hade lärt oss lite spanska, kunde ingen av oss tillräckligt för att föra ett samtal. Hur skulle vi kunna predika?

Inte lätt att predika – men givande

I Gileadskolan påmindes vi om att en mor inte behöver ge sitt barn språklektioner. Barnet lär sig i stället genom att modern talar med det. Därför fick vi följande råd: ”Gå ut och predika med detsamma och lär er språket av de människor ni träffar. De kommer att hjälpa er.” Föreställ dig hur jag kände mig när jag knappt två veckor efter det vi kommit till landet och som bäst höll på att kämpa med det nya språket, fick i uppgift att bli presiderande tillsyningsman i Callaoförsamlingen! Jag talade med Sidney Fraser, men hans råd var detsamma som det vi fått vid Gilead – var tillsammans med församlingen och med människorna på ditt distrikt. Jag beslöt mig för att följa det här rådet.

En lördagsförmiddag träffade jag en snickare i hans verkstad. ”Jag måste fortsätta med mitt arbete”, sade han, ”men du kan väl sitta ner och berätta för mig.” Jag sade att jag skulle göra det, men på ett villkor: ”När jag säger fel, var då snäll och rätta mig. Jag kommer inte att ta illa upp.” Han skrattade och gick med på det. Jag besökte honom två gånger i veckan och fann att detta var ett utmärkt sätt att lära mig mitt nya språk på, precis som man hade sagt till mig.

Vårt andra missionärsdistrikt var Ica, och där råkade jag träffa ännu en snickare, och jag berättade för honom om den överenskommelse jag hade gjort i Callao. Han gick med på att hjälpa mig på samma sätt, och det ledde till att jag blev bättre och bättre på spanska, även om det tog tre år innan jag blev riktigt duktig. Den här mannen hade alltid mycket att göra, men jag lyckades leda ett bibelstudium med honom genom att läsa skriftställen och sedan förklara vad de betydde. En vecka när jag kom för att träffa honom, berättade hans arbetsgivare att mannen hade fått ett nytt arbete i Lima och flyttat dit. Längre fram träffade Irene och jag den här mannen igen, då vi besökte Lima för att vara med vid en sammankomst. Jag blev verkligen glad, när jag fick veta att han hade tagit kontakt med vittnen i staden och fortsatt att studera och att han och hela hans familj hade blivit överlämnade tjänare åt Jehova!

I en församling upptäckte vi att ett ungt par inte var gifta, men att de trots det hade blivit döpta. Vi resonerade med dem om de bibliska principer som var inbegripna, och de bestämde sig för att legalisera sitt förhållande, så att de skulle kunna leva enligt kraven för döpta. Jag ordnade därför så att de kunde komma till rådhuset för att få sitt äktenskap registrerat. Men då dök ett annat problem upp. De hade fyra barn som inte heller hade blivit registrerade, vilket lagen krävde. Vi undrade naturligtvis hur borgmästaren skulle agera. ”Eftersom de här rättsinniga människorna, era vänner Jehovas vittnen, har ordnat så att ni kan bli lagligt gifta”, sade borgmästaren, ”skall jag inte kräva domstolsinställelse för vart och ett av barnen, utan föra in dem i registret utan att ta betalt.” Vi var verkligen tacksamma, eftersom det här var en fattig familj, och vilken summa de än hade fått betala i böter skulle ha varit en stor börda för dem.

Vi fick längre fram besök av Albert D. Schroeder från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn, och han föreslog att ett nytt missionärshem skulle upprättas i en annan del av Lima. Därför flyttade Irene och jag, ett kanadensiskt gift par och två systrar från USA, Frances och Elizabeth Good, till stadsdelen San Borja. Efter två eller tre år hade det bildats ännu en blomstrande församling.

När vi bodde i Huancayo, som ligger på höglandet på 3 000 meters höjd, samarbetade vi med de 80 vittnen som utgjorde församlingen där. Här fick jag vara med vid byggandet av den andra Rikets salen som byggdes i landet. Jag fick i uppdrag att vara Jehovas vittnens juridiska representant, eftersom vi var tvungna att vända oss till domstol tre gånger för att hävda vår lagliga rätt till den mark vi hade köpt. Sådana åtgärder, tillsammans med det omfattande arbetet med att göra lärjungar som alla trogna missionärer utförde på den tiden, lade en god grund för den enastående ökning som vi nu ser i Peru – från 283 vittnen år 1953 till mer än 83 000 nu.

Det kändes vemodigt att lämna Peru

Vi hade en underbar gemenskap med våra missionärskamrater i alla de missionärshem där vi bodde. Ofta fick jag i uppgift att ha tillsyn över missionärshemmet. Varje måndagsmorgon samlades vi för att tala om veckans verksamhet och bestämma hur de olika arbetsuppgifterna i hemmet skulle fördelas. Vi var alla överens om att predikandet var det viktigaste, och med det i tankarna arbetade alla harmoniskt tillsammans. Jag är glad över att jag inte kan erinra mig att vi hade någon allvarligare konflikt vid något av våra missionärshem.

Vi hade vårt sista distrikt i Breña, en annan förort till Lima. Den kärleksfulla församlingen där, som bestod av 70 vittnen, växte snabbt till över 100. Därför bildades en församling i Palominia. Det var vid den här tiden som Irene blev sjuk. Det första jag lade märke till var att hon någon gång då och då inte kunde komma ihåg vad hon hade sagt, och ibland hade hon svårt att hitta hem. Fastän hon fick bra medicinsk vård, blev hon undan för undan sämre.

Tråkigt nog var jag 1990 tvungen att ordna så att vi kunde återvända till England, där min syster Ivy välkomnade oss i sitt hem. Fyra år senare dog Irene, och hon var då 80 år. Jag har fortsatt i heltidstjänsten och är äldste i en av de tre församlingar som finns i min hemstad. Då och då besöker jag också Manchester för att stödja den spanska gruppen där.

Nyligen fick jag veta något som gladde mitt hjärta och som hade sin upprinnelse för många år sedan, när jag på min grammofon spelade upp femminuterspredikningar för dem jag besökte. Jag kan tydligt komma ihåg en ung skolflicka, som stod bakom sin mor vid dörren och lyssnade till budskapet.

Den här flickan emigrerade så småningom till Canada, och en väninna till henne som fortfarande bor i Runcorn och som nu är ett Jehovas vittne har hållit kontakt med henne. För en tid sedan skrev hon att två Jehovas vittnen hade besökt henne och använt uttryck som oväntat hade framkallat minnen av vad hon hade hört, när hon lyssnade på den fem minuter långa inspelningen. Hon urskilde sanningens klang och är nu en överlämnad tjänare åt Jehova. Hon bad att hennes tack skulle framföras till den unge man som hade besökt hennes mors hus för över 60 år sedan. Ja, vi vet aldrig hur sanningens säd kommer att slå rot och växa. (Predikaren 11:6)

Jag ser med djup tacksamhet tillbaka på mitt liv i Jehovas dyrbara tjänst. Sedan mitt överlämnande 1931 har jag inte missat någon av de sammankomster som Jehovas folk har haft. Fastän Irene och jag aldrig skaffade oss några egna barn, är jag glad över att ha mer än 150 andliga söner och döttrar, som alla tjänar vår himmelske Fader, Jehova. Precis som min kära hustru uttryckte det har våra speciella möjligheter till tjänst gett oss en ojämförlig glädje.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Min mor i början av 1900-talet

[Bild på sidorna 24, 25]

Till vänster: Hilda Padgett, jag och Irene tillsammans med Joyce Rowley i Leeds i England 1940

[Bild på sidan 25]

Ovan: Irene och jag framför vår husvagn

[Bild på sidan 27]

Annonserar ett offentligt tal i Cardiff i Wales 1952