Kappadokien – där människor bodde i grottor formade av vind och vatten
APOSTELN PETRUS nämnde Kappadokien. I sitt första inspirerade brev riktade han sig bland annat till ”de tillfälliga inbyggare som är kringspridda i ... Kappadokien”. (1 Petrus 1:1) Vad för slags land var Kappadokien? Varför bodde invånarna i grottor uthuggna i sten? Hur kom de i kontakt med kristendomen?
”Vi hade plötsligt gått vilse i en skog av käglor och pelare av sten”, sade den brittiske upptäcktsresanden W. F. Ainsworth, som besökte Kappadokien på 1840-talet. Än i dag blir de som besöker den här delen av Turkiet fascinerade av det unika landskapet. Som tysta vaktposter i de kappadokiska dalarna står märkliga ”statyer” av sten tätt tillsammans. Några ser ut som enorma skorstenar som reser sig 30 meter eller mer mot skyn. Andra liknar gigantiska glasstrutar, obelisker eller svampar.
Solens strålar får statyerna att under dagens lopp skifta i olika vackra nyanser. Gryningsljuset färgar dem ljust rosa. Mitt på dagen ser de elfenbensvita ut, och i solnedgången får de en gyllene ockrafärg. Hur formades denna ”skog av käglor och pelare av sten”? Och varför började människorna i området bo i dem?
Formade av vind och vatten
Kappadokien är beläget mitt på den anatoliska halvön, Asiens utpost mot Europa. Om inte området hade haft sina två vulkaner skulle det ha varit en högslätt. När vulkanerna för tusentals år sedan fick kraftiga utbrott täcktes området av två bergarter – hård basalt och mjuk, porös tuff, en vit sten bildad av vulkanisk aska som kittats samman.
När floder, regn och vind började erodera den mjuka tuffen bildades dalgångar. Med tiden bröts några av klipporna mellan dalgångarna sönder och bildade mängder av stenkägelkolonner som begåvade landskapet med skulpturer som är unika i sitt slag. Några av stenkäglorna blev så fulla av hål att de började likna vaxkakor. Befolkningen högg ut rum i den mjuka klippan, och allteftersom familjen växte mejslade man ut fler rum. Bostäderna visade sig vara svala på sommaren och varma på vintern.
Där civilisationer möttes
Invånarna i Kappadokiens grottor skulle förmodligen inte ha haft så mycket kontakt med andra folk om de inte hade bott vid en viktig knutpunkt där flera civilisationer möttes. Den berömda 6 500 kilometer långa Sidenvägen, en handelsväg som knöt samman romarriket med Kina, löpte genom Kappadokien. Förutom handelsmännen färdades persiska, grekiska och romerska soldater på den här vägen, och resenärerna förde med sig nya religiösa uppfattningar.
På 100-talet f.v.t. fanns det judiska bosättningar i Kappadokien, och judar från det här området var i Jerusalem år 33 v.t. för att fira pingsthögtiden. Aposteln Petrus predikade alltså för judar från Kappadokien efter det att den heliga anden hade utgjutits. (Apostlagärningarna 2:1–9) Tydligen tog några emot budskapet och förde med sig sin nyvunna tro hem. Därför riktade sig Petrus bland annat till de kappadokiska kristna i sitt första brev.
Men allteftersom åren gick började de kristna i Kappadokien påverkas av hedniska filosofier. Under 300-talet försvarade tre inflytelserika kyrkliga ledare i Kappadokien med stor iver den oskriftenliga treenighetsläran. De var Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och hans bror Gregorios av Nyssa.
Basileios den store förespråkade också klosterlivet. De enkla kappadokiska bostäderna uthuggna i sten lämpade sig utmärkt för den anspråkslösa livsstil han rekommenderade. När klosterorden växte gjorde man i ordning hela kyrkor i några av de större käglorna, och på 1200-talet hade man huggit ut omkring tre hundra kyrkor i klippan. Många av dem har bevarats fram till våra dagar.
Kyrkorna och klostren är visserligen inte i bruk längre, men människorna lever fortfarande i stort sett så som man har gjort i hundratals år. Många av grottorna används än i dag som bostäder. När man besöker Kappadokien kan man inte låta bli att förundra sig över hur de påhittiga invånarna förvandlade de här naturformationerna till praktiska hem.
[Karta på sidorna 24, 25]
(För formaterad text, se publikationen)
KAPPADOKIEN
KINA (Cathay)