Finns det ingen synd längre?

FÖR inte så väldigt länge sedan fick kyrkobesökarna med jämna mellanrum höra prästen i predikstolen i skarpa ordalag fördöma det som kallas ”de sju dödssynderna” – vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede, avund och högmod. Och ännu vanligare var att prästen beskrev de ödesdigra konsekvenserna av synden och manade sina åhörare att ångra sina synder. ”Nu”, säger en författare, ”hoppar man gärna över syndens obekväma realitet och inriktar sina budskap på sådant som får folk att må bra.”

Tidningskrönikörer har lagt märke till den här trenden. Här följer några utdrag ur pressen.

▪ ”De gamla begreppen synd, ånger och frälsning är ute, och det terapeutiska språket med självkänsla och kärlek till jaget är inne.” (Star Beacon, Ashtabula, Ohio)

▪ ”Medvetenheten om synd har nästan helt försvunnit.” (Newsweek)

▪ ”Vi frågar oss inte längre: ’Vad kräver Gud av mig?’, utan hellre: ’Vad kan Gud göra för mig?’” (Chicago Sun-Times)

I dagens pluralistiska och toleranta samhälle drar sig folk för att döma andra när det gäller deras moral. Vi får lära oss att det inte är politiskt korrekt att göra det. Den värsta synden tycks vara att döma andras handlingssätt. Man tänker så här: ”Det du tror på kanske fungerar bra för dig, men försök inte pracka på någon annan det. Människor har sina egna värderingar. Ingen har monopol på vad som är rätt eller fel. Andras värderingar är lika mycket värda som dina.”

Sådana här tankegångar har gjort att människors vokabulär har förändrats. Ordet ”synd” används numera sällan i allvarliga sammanhang. Det har blivit något som många skämtar om. Människor sägs inte längre ”leva i synd”, de bara ”bor ihop”. De är inte längre ”äktenskapsbrytare”, utan de ”har ett förhållande”. De är inte längre ”homosexuella”, utan de föredrar ”en alternativ livsstil”.

Det människor är beredda att godta som ”normalt” eller fördöma som ”synd” har helt klart förändrats. Men varför har det förändrats? Vad hände med synden? Och spelar det egentligen någon roll vad man tycker?