”En gång frälst, alltid frälst” – är det vad Bibeln lär?
Bibelns svar
Nej, läran ”en gång frälst, alltid frälst” stämmer inte med Bibeln. Någon som har blivit frälst genom sin tro på Jesus Kristus kan förlora tron och frälsningen som den innebär. Bibeln visar att det krävs ansträngning, att man måste ”kämpa hårt”, för att behålla sin tro. (Judas 3, 5) De första kristna hade redan tagit emot Kristus men fick ändå uppmaningen: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” (Filipperna 2:12, Svenska Folkbibeln)
Bibelverser som motbevisar läran ”en gång frälst, alltid frälst”
Bibeln varnar oss för att begå allvarliga synder som hindrar oss från att komma in i Guds rike. (1 Korinthierna 6:9–11; Galaterna 5:19–21) En sådan varning skulle vara meningslös om man inte kunde förlora sin frälsning. Bibeln visar att någon som har blivit frälst kan avfalla genom att börja bedriva synd igen. I Hebréerna 10:26 står det: ”Om vi med vett och vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar.” (Hebréerna 6:4–6; 2 Petrus 2:20–22)
Jesus framhöll hur viktigt det var att behålla sin tro när han liknade sig själv vid en vinstock och sina efterföljare vid vinrankor. De skulle till en början bära frukt, dvs. visa sin tro på honom i gärningar. Men några skulle sluta med det och kastas bort som fruktlösa rankor och med andra ord gå miste om frälsningen. (Johannes 15:1–6) Paulus använde en liknande illustration när han sa att kristna som inte höll fast vid sin tro var som grenar som skulle ”kapas av”. (Romarna 11:17–22)
Kristna får uppmaningen: ”Var alltså ständigt vaksamma.” (Matteus 24:42; 25:13) De som gör ”gärningar som hör mörkret till” eller inte gör det som Jesus befallde har somnat andligt sett och förlorar sin frälsning. (Romarna 13:11–13; Uppenbarelseboken 3:1–3)
På många ställen i Bibeln kommer det fram att de som blivit frälsta måste hålla ut till slutet. (Matteus 24:13; Hebréerna 10:36; 12:2, 3; Uppenbarelseboken 2:10) De kristna under det första århundradet blev mycket glada när de fick veta att deras medtroende höll ut i sin tro. (1 Thessalonikerna 1:2, 3; 3 Johannes 3, 4) Det skulle inte vara särskilt logiskt om Bibeln framhöll hur bra det är med uthållighet om de som inte har det blir räddade i alla fall.
Paulus kände sig inte säker på sin frälsning förrän alldeles innan han skulle dö. (2 Timoteus 4:6–8) Han hade tidigare förklarat att han kunde gå miste om frälsningen om han gav efter för sina begär. Han skrev: ”Jag [är] hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” (1 Korinthierna 9:27; Filipperna 3:12–14)