Vårt vördnadsbjudande universum

I TUSENTALS år har människor förundrat sig över den stjärnbeströdda natthimlen. En stjärnklar natt kan man inte undgå att bli imponerad av stjärnornas skönhet och majestät.

De som reflekterar över vad de ser undrar ofta: Vad finns det egentligen ”därute”? Hur är det organiserat? Finns det något slut på det? Varifrån har det kommit?

Universum utforskas

I våra dagar vet man mer om universum än någonsin tidigare. Under de allra senaste årtiondena har man uppfunnit en mångfald instrument för att hjälpa vetenskapsmännen att söka efter svaren på sina frågor.

Nu finns det fler kraftiga ljusteleskop än tidigare, så att man kan betrakta stjärnorna och fotografera dem. Nyare, större radioteleskop uppfångar de radiosignaler som kommer från rymden. Man använder nu också i stor omfattning avancerade instrument som kan analysera ljuset från stjärnorna och ge en uppfattning om deras temperatur.

Dessutom använder vetenskapsmännen radar och människogjorda satelliter. De kan användas till att utforska vårt eget solsystem, dvs. vår sol och dess planeter med tillhörande månar.

Från alla dessa källor kommer en ständig flod av informationer och därmed åtföljande teorier. Och ett antal förhållanden har blivit uppenbara. Ett är att universum har visat sig vara långt mera vördnadsbjudande än någon människa har kunnat föreställa sig, så att tanken svindlar när man begrundar universums ofantliga storlek och komplicerade struktur. Tidskriften National Geographic framhöll att det människan nu håller på att lära sig har ”gjort henne förbluffad”.

Det har också riktat dråpslag mot många tidigare teorier om universum. Det hette vidare i tidskriften: ”Spännande, nya upplysningar, som nu kommer i oupphörliga strömmar, skingrar våra uppfattningar om universum.”

Men ibland kan färska upplysningar användas som grundval för en ny teori, som kanske i verkligheten inte ligger sanningen närmare än den teori den trängt undan. Doktor James Van Allen vid University of Iowa påminde om följande ord som en gång yttrats: ”Det är något fascinerande med vetenskapen. Man får en sådan väldig mängd gissningar i utbyte mot en så obetydlig investering av fakta.”

Något annat som framträder allt tydligare är hur litet vetenskapsmännen egentligen vet om universum. Trots att deras observationer, fotografier och diagram är mycket omfattande, medger de ändå att människan bara har skrapat på ytan av vad som finns att lära om världsrymden. Detta bör göra oss allesammans ödmjuka och bör öka vår respekt för den som skapat detta vördnadsbjudande universum.

Vördnadsbjudande storlek

För bara omkring femtio år sedan lade astronomer som tog bilder av natthimlen märke till några suddiga, molnliknande formationer på fotografierna. Man antog att det rörde sig om närbelägna gasmoln. Men när man byggt större teleskop med större precision, visade sig ”gaserna” vara något mycket ofantligare och mera betydelsefullt — galaxer.

En galax är en väldig, roterande grupp av stjärnor, gas och stoft. Jorden, solen och andra planeter i vårt solsystem utgör bara en mycket obetydlig del av vår galax, som kallas ”Vintergatan” (på engelska: ”The Milky Way” — ”Mjölkvägen”). Detta namn härrör från det grekiska ordet galaxias, som just betyder ”mjölkvägen”.

Vår galax, Vintergatan, är endast av ordinär storlek. Men ändå är den oerhört stor och innehåller omkring ett hundra milliarder stjärnor förutom alla planeterna och annan materia i form av gaser och stoft. Dess diameter är så oerhört stor att om man kunde färdas lika fort som ljuset, 300.000 kilometer per sekund, skulle det ta 100.000 år att komma från den ena kanten till den andra! Hur många kilometer blir det? Ja, eftersom ljuset färdas omkring 9,5 billioner kilometer per år, så kan man få svaret genom att multiplicera detta med 100.000: Vår galax är alltså omkring 950.000 billioner kilometer i diameter! Om man skriver talet med enbart siffror, blir det 950.000.000.000.000.000 kilometer.

Det är så gott som omöjligt för människans hjärna att göra sig en föreställning om sådan storlek och sådana avstånd. Och ändå är det bara början av vad som finns ”därute”. Ännu mera häpnadsväckande är att man nu har upptäckt så många galaxer att det sägs att de ”är lika vanliga som grässtrån på en äng”. Man har nyligen beräknat deras antal till ett hundra milliarder. Nej, inte ett hundra milliarder stjärnor, utan ett hundra milliarder galaxer! Och var och en av dem innehåller milliarder himlakroppar.

Man kan få en uppfattning om hur talrika galaxerna är av en rapport, som skrivits av vetenskapsmän som använder det väldiga 500-centimeters Haleteleskopet på Mount Palomar i Kalifornien. De undersökte rymden så långt teleskopet kunde se bortom det lilla område som begränsas av sammanbindningslinjerna mellan de fyra hjulen i den stjärnbild som kallas Karlavagnen. Hur många galaxer tror du de hittade där? Ta en titt på själva vagnen i Karlavagnen nästa gång du är ute en stjärnklar kväll. Samtidigt kan du tänka på att man funnit omkring en million galaxer i rymden bortom det lilla område som begränsas av vagnskanterna!

Har vetenskapsmännen med all sin forskning ännu kunnat upptäcka ”slutet” eller den ”yttre gränsen” på universum? Nej, det har de inte. Trots att de med allt starkare instrument har trängt längre och längre ut i rymden har de inte kunnat se något slut på himlarnas fantastiska utsträckning. Men de har lärt sig något mycket unikt om galaxerna.

Galaxhopar

De milliarder galaxerna ligger inte kringspridda hur som helst, som om de kastats omkring på måfå i rymden. I stället är de ordnade i bestämda grupper, som kallas ”hopar”. Man har redan observerat och fotograferat tusentals av dessa hopar.

En del hopar innehåller bara några få galaxer. Vår galax, Vintergatan, tillhör till exempel en galaxhop med omkring tjugo galaxer. Inom denna lokala galaxhop ligger de båda närmaste galaxerna mindre än 200.000 ljusår från oss räknat. Båda har uppkallats efter den spanske sjöfararen Fernão de Magalhães. En annan ”närbelägen” granne kan en stjärnklar natt ses med blotta ögat i stjärnbilden Andromeda. Den är liksom Vintergatan en spiralformig galax och ligger på ett avstånd av omkring tre millioner ljusår.

Andra galaxhopar består av tusentals galaxer. En sådan galaxhop, som ligger på ett avstånd av omkring 100.000.000 ljusår från jorden, ligger i samma riktning som stjärnbilden Coma Berenices. Den galaxhopen består av omkring 10.000 galaxer!

Avståndet mellan galaxerna i samma galaxhop kan variera från några hundra tusen ljusår till några millioner ljusår. Men avståndet från en galaxhop till en annan kan vara hundra gånger så stort.

Ett problem för många vetenskapsmän

Universums storlek är sannerligen vördnadsbjudande. Men detta kan också sägas om dess mycket unika anordning av galaxer och galaxhopar. En sådan utsökt organisation vittnar om en stor organisatör. Alla dessa himlakroppar styrs också av bestämda fysiska lagar. Detta vittnar om en laggivare. Och på jorden kan man lägga märke till otaliga särskilda förhållanden som är nödvändiga för livets existens, vilket vittnar om en livgivare med ett uppsåt. Beträffande detta heter det i Science News:

”Det universum vi ser omkring oss förefaller oss unikt, och när vi undersöker det litet närmare, börjar vi se att det har en del mycket speciella egenskaper, utan vilka vi inte skulle kunna existera. ... De tycks kräva mycket speciella begynnelseförhållanden.

De fysiska lagar som råder i vårt universum tycks också vara mycket speciella.”

Dessa ting bekymrar vetenskapsmän som är evolutionister och ateister. De menar att universum har ”utvecklats” av sig självt utan någon högste organisatör, lagstiftare och livgivare.

Men detta strider mot förnuftet och mot vår erfarenhet. Allt som är organiserat har en organisatör. Varje lag har en lagstiftare. Varje levande organism på jorden har en förälder. Bör inte den långt mer komplicerade organisation och de lagar vi finner i universum och i förbindelse med livet på jorden också ha en organisatör, lagstiftare och livgivare? En artikel i Scientific American framhåller:

”När vi blickar ut i universum och lägger märke till de många fysikaliska och astronomiska slumpartade sammanträffanden som har samverkat till vårt gagn, ser det nästan ut som om universum på något sätt måste ha vetat om att vi skulle komma.”

Ju mer man lär om universum, desto mera uppenbart blir det att det ligger utformning bakom det, vilket kräver en utformare. Beträffande detta heter det i Science News:

”Begrundan av dessa ting oroar kosmologerna, därför att det förefaller som om sådana speciella och exakta förhållanden knappast kan ha uppstått av en slump. Ett sätt att behandla saken är att säga att alltsammans har planlagts och tillskriva det den gudomliga försynen.”

Är flertalet vetenskapsmän villiga att göra det? Nej, men ödmjuka människor är villiga att göra det. De erkänner att sådan ofantlighet, precision och lagbundenhet och sådana unika förutsättningar för livets existens aldrig skulle kunna uppstå av en slump, utan är produkter av en överlägsen intelligens.

Jesajas bok i bibeln säger: ”Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn.” Ja, det är den allsmäktige Guden, Jehova. — Jes. 40:26.

Expanderar universum?

Eftersom många astronomer inte tror på en Gud som behärskar universum, har det uppstått motstridiga teorier om universums karaktär och framtid.

År 1929 drog astronomen Edwin Hubble slutsatsen att universum ständigt expanderar. Senare iakttagelser av andra astronomer tycktes bekräfta att galaxhoparna rörde sig bort ifrån varandra. Denna teori tycktes stödja uppfattningen att universum började med en ”urexplosion” från en centralt belägen anhopning av materia, som spred sig utåt i alla riktningar.

Somliga astronomer antyder nu att expansionshastigheten långsamt håller på att avta. De menar att denna expansion till slut kommer att avstanna och att gravitationskraften sedan kommer att dra galaxerna inåt, till den plats de från början kom ifrån, så att de på nytt smälter samman till en väldig anhopning av materia. Därefter, teoretiserar de, kommer det på nytt att uppstå en ”urexplosion”. Somliga anser att denna process kommer att upprepas gång på gång, så att det i själva verket skulle vara fråga om ett ”pulserande” universum. Hur lång tid anger man för denna process? Omkring åttio milliarder år för varje kretslopp — fyrtio milliarder för utvidgningen och fyrtio milliarder för sammandragningen.

Hur rimliga är dessa beräkningar? Man medger att alltsammans är spekulation. Vetenskapsmännen vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Det är sant att deras instrument för närvarande tycks ge en antydan om ett expanderande universum — men att expansionshastigheten långsamt håller på att avta. Med tanke på att man upprepade gånger övergett tidigare teorier skulle det dock vara föga välbetänkt att tro att de teorier som för närvarande är i svang är slutgiltiga sanningar.

Vetenskapsmännen medger till exempel att mängden materia i universum inte tycks vara på långt när så stor som den skulle behöva vara för att kunna utöva den stora gravitationskraft som krävs för att sakta ner, stoppa och ändra riktning på den expansion man anser äga rum. Om det förhåller sig så, skulle galaxhoparna fortsätta att röra sig bort från varandra för evigt. Och många astronomer hävdar att det förhåller sig så.

Men dr James Gunn vid California Institute of Technology framhåller att det länge har varit känt att det inte heller finns tillräckligt mycket materia för att åstadkomma den gravitationskraft som behövs ens för att hålla galaxerna samman i hopar. Med tanke på detta borde varenda galaxhop för länge sedan ha skingrats. Varje galax borde för länge sedan ha drivit i väg från de andra i gruppen. Men man måste medge att detta inte har varit fallet, eftersom galaxerna hålls samman i hopar.

Det är uppenbart att även om man har lärt känna mycket om det vördnadsbjudande universum vi lever i, så är det långt mera som är okänt. Teorierna kommer och går. Vad som var ”säkert” i går är osäkert i dag. Efter en konferens för astronomer, som hölls nyligen, hette det därför i New York Times: ”Enligt vad som har framgått av överläggningarna här finns det ännu ingen samstämmighet beträffande världsrymdens karaktär.” Och Science News drog slutsatsen: ”För att göra en sammanfattning av alltsammans är kosmologin långt ifrån avgjord (om vi över huvud taget kan hoppas att den skall bli det). Iakttagelserna, teorierna och argumenten fortsätter att välla fram.”

Felet med nästan alla de nuvarande teorierna är att de lämnar Skaparen och hans uppsåt utan avseende. Skall vi tro att den kärleksfulle Guden skulle skapa ett sådant vördnadsbjudande universum, minutiöst bereda jorden för mänskliga innebyggare och sedan tillåta att hela universum smälter samman i en väldig anhopning av materia, så att alltsammans förstörs? Det stämmer inte alls överens med hans tillkännagivna uppsåt. Guds ord förklarar att ”han som fast grundade” jorden ”inte skapade den rätt och slätt för intet”, utan ”formade den, ja, till att vara bebodd”. — Jes. 45:18, NW.

[Bild på sidan 10]

GALAXEN ”VINTERGATAN”

(Vårt solsystem)

Vårt solsystem förefaller ofantligt stort, men när man betraktar det på dess plats i vår galax, ”Vintergatan”, ser det nästan ut att försvinna. Det finns milliarder galaxer