Att framföra trösten om ett framtida paradis
”FÖR övrigt, bröder, vill vi inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” Detta skrev aposteln Paulus, och sedan han hade gett försäkran om uppståndelsehoppet, avslutade han: ”Fortsätt därför att trösta varandra med dessa ord.” (1 Tess. 4:13, 18) En talare vid en begravning önskar framför allt skänka tröst. Men vi kan allesammans trösta andra, som sörjer över att någon kär närstående har dött. Vad har vi då att komma med för att skänka tröst?
Sorg är en mycket naturlig mänsklig reaktion. Det finns många exempel i bibeln på Guds tjänare som visade sorg, när de förlorat någon av sina kära. Bibeln säger till exempel: ”Då föll Josef ned över sin [avlidne] faders ansikte och grät över honom och kysste honom.” (1 Mos. 50:1) Och efter Mose död ”begräto [Israels barn] Mose på Moabs hedar i trettio dagar”. (5 Mos. 34:8) För att hjälpa oss att förstå att sorg inte är något tecken på ofullkomlighet säger Johannes 11:35 att den fullkomlige mannen Jesus ”brast i tårar” i förbindelse med sin vän Lasarus’ död.
Sanna kristna sörjer med rätta, när släktingar, vänner eller grannar dör. De kommer att sakna dessa bortgångna, som de varit fästa vid. (Joh. 11:36) Men därför att kristna har ett på bibeln grundat hopp sörjer de inte ”alldeles som de övriga, de som inte har något hopp”. Det innebär att de inte ger efter för hejdlös sorg eller våldsamma känsloutbrott, vilket ibland är fallet med människor, som inte har någon exakt kunskap om döden och uppståndelsen. Men de kristna bör dock vara uppriktigt intresserade av att ta hand om de döda på ett värdigt sätt och också av att söka trösta de efterlevande.
Man kan göra detta i samband med själva begravningen. Om någon ber om det, kan äldstekretsen i en församling av Jehovas vittnen ordna med att en duglig talare framför ett begravningstal i en Rikets sal, i ett gravkapell eller vid graven. Man tar inte betalt för dessa trösterika tjänster. Och dessa tal skänker tröst, eftersom den talare som församlingen sänder är väl hemmastadd i Guds ord. Det kommer att vara någon som är väl medveten om situationens allvar och som inte bara har förmåga att trösta dem som har drabbats av sorg, utan också kan bygga upp de närvarande andligen. Detta gör han genom att redogöra för det underbara hopp bibeln ger, vilket i korta drag är hoppet om ett framtida jordiskt paradis, där både de som lever kvar och de döda som uppväcks kan få vara med.
Begravningar som hålls av Jehovas vittnen börjar vanligtvis med en sång. Bland de sånger i deras sångbok som ofta används är följande: ”Glädjen över uppståndelsen” (Nummer 53, som baserar sig på Johannes 11; 20:18; Uppenbarelseboken 20:13), ”Kasta din börda på Jehova!” (Nummer 87, hämtad från Psalm 55). ”Balsam i Gilead” (Nummer 97, som utgår från Jeremia 8:22) och ”Uppståndelsen — Guds kärleksfulla föranstaltning” (Nummer 98, baserad på Jesu ord i Johannes 5:28, 29).
Det är vanligt att talaren säger några ord om den avlidne. Det kanske var så att denne medan han levde var ett föredöme i sin kristna hängivenhet, framgångsrikt hade genomgått olika prövningar genom att tillämpa bibliska principer eller på annat sätt hade visat att han önskade skaffa sig ett gott namn hos Gud. (Pred. 7:1) De som är närvarande vid en sådan begravning kan få tröst av sådana hjärtevärmande yttranden, och detta kan också hjälpa dem i deras strävan att leva ett kristet liv.
Talaren kommer antagligen också att gå in på det på bibeln grundade hoppet för de döda, som den avlidne var förtrogen med, om han eller hon hade varit en sann kristen. Det kanske också kan sägas något passande om att döden i den nuvarande ordningen är oundviklig på grund av att vi alla, inbegripet den avlidne, är syndare. Det är vårt gemensamma arv. — Rom. 5:12; 6:23.
Talaren uppammar inte falska förhoppningar hos de efterlevande om att de på något sätt skall kunna hjälpa sin käre anförvant genom att betala för mässor eller liknande. Inga ceremonier i världen kommer att föra den döde tillbaka eller förändra hans ställning inför Gud. (Se 2 Samuelsboken 12:19—23.) Men vilken tröst att veta att de döda är omedvetna, inte pinas eller lider! Och bara vetskapen om att en kär död anförvants framtid vilar i händerna på en rättvis och kärleksfull Gud, som har gjort anordningar för en uppståndelse, är en tröst. — Pred. 9:5, 10; 5 Mos. 32:4.
Ett bibelställe som citerades i begravningstalet i Ohlsdorf är Psalm 90:10, där det heter: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet.” Statistiken bekräftar bibeln. Enligt The World Almanac (1979) varierar den livslängd en människa kan förvänta från mellan 30 och 40 år i sådana länder som Bangladesh, Benin, Tchad och Mali till som högst något över 70 år (men en bra bit under 80 år) på Island och i Japan, Nederländerna och några andra länder.
Somliga kanske därför liknar sitt ”livskonto” vid ett bankkonto, som vid födelsen är krediterat med omkring 25.600 dagar. Medan man är ung kanske detta låter som massor av tid. Men ändå: när en människa är 25 år, har hon i bästa fall, precis som man spenderar pengar, förbrukat en tredjedel av dessa dagar. Precis som ett bankkonto som minskar, så minskar den återstående livstiden för varje dag som går. Vid 35 års ålder har, i bästa fall, nästan halva livet gått. Men precis som en plötslig tillbakagång i ekonomin eller en oväntad händelseutveckling kan utplåna en persons bankkonto, så kan också oväntade omständigheter plötsligt uttömma en persons ”livskonto”. Är det detta som är livets mening — att ens dagar skall förbrukas på det sättet, hela tiden fulla av ”möda och fåfänglighet”? Någon kär närståendes död får ofta de efterlevande att tänka på sådana här allvarliga saker. — Pred. 7:3.
Det är dock möjligt att skänka tröst åt dem som sörjer. Man kan påpeka att människans Skapare lever ett meningsfullt liv och det för evigt. Om det är som bibeln säger, nämligen att människan skapades till hans avbild, varför är då människans liv så kort? (1 Mos. 1:27) Man kan inte få detta att stämma överens med den kärlekens Gud som bibeln lär om, en Gud som är så uppenbart intresserad av att hans skapelser skall vara lyckliga och nöjda. Men vilken tröst och lättnad kan man inte erfara, när man godtar det man får lära från bibeln om att Gud kan göra döden om intet!
Bibeln försäkrar sanna kristna om att de tjänar den Gud ”som gör de döda levande”. (Rom. 4:17) Jehova Gud lovar att ta bort döden genom att tömma mänsklighetens gemensamma grav på de döda, låta dem komma tillbaka till liv i ett jordiskt paradis. Eftersom Guds tjänare har ett sådant hopp, är det inte så underligt att de inte sörjer ”alldeles som de övriga, de som inte har något hopp”. — 1 Tess. 4:13.
Att se fram emot paradiset
Det är vanligt i ett begravningstal, och också när man personligen tröstar en sörjande människa, att rikta uppmärksamheten på Guds ursprungliga uppsåt med jorden. Enligt det uppsåtet skulle den paradisiska Edens lustgård utsträckas till att omfatta hela jordklotet. (1 Mos. 1:28) Vi kan lita på att Guds uppsåt inte kan och inte kommer att omintetgöras. Det är sant att Gud i sin vishet tillät ofullkomligheten att fortsätta bland människorna tills hans Son skulle komma till jorden och frambära ett lösenoffer och tills himmelriket skulle bli upprättat. Men vi kan vara absolut säkra på att ett paradis skall återupprättas över hela jorden. De döda som kommer fram i den framtida jordiska uppståndelsen kommer faktiskt därför att få erfara ett långt bättre liv — ett mycket fridfullare och mer tillfredsställande liv — än det de hade innan de dog. Denna försäkran, som är grundad på bibeln, är verkligen en tröst!
Jag hade fortfarande detta i tankarna, när jag sade adjö till min väns avlidna mors sörjande släktingar och vänner. När jag lämnade det vackra, parkliknande Ohlsdorfs paradis, måste jag fröjdas i hoppet om det andra slaget av paradis, som ligger alldeles framför oss — ett jordiskt paradis för de levande, men där också de som nu är döda kommer att kunna vara med.
[Helsidesbild på sidan 9]