Mänskligt styre i vågskålen
Del 1: Mänskliga styrelsesystem synas i sömmarna
DRAMATISKA politiska förändringar i Europa under 1989 gjorde att frågan om styre på ett unikt sätt kom att stå i centrum för världens uppmärksamhet. Ett nyhetsmagasin konstaterade: ”Året 1989 kommer inte att gå till historien som det år då Östeuropa förändrades, utan som det år då det Östeuropa som vi har känt det under fyra decennier upphörde att existera.”
Francis Fukuyama vid Förenta staternas utrikesdepartement går ännu längre med kommentaren: ”Det vi har fått bevittna är kanske inte bara slutet på det kalla kriget, eller avslutningen på en speciell period i efterkrigstidens historia, utan slutet på historien som sådan, dvs. slutfasen i mänsklighetens ideologiska utveckling.”
Även om denna uppfattning i hög grad är kontroversiell, riktar den ändå vår uppmärksamhet på några mycket viktiga frågor. Vad kan till exempel sägas om de hundratals år av mänskligt styre som ligger bakom oss? Har människan nått den punkt på tidens ström där hon kan tala om ”slutet på historien som sådan”? Vad kommer framtiden att föra med sig i fråga om styre? Och vilken verkan kommer dessa framtida händelser att ha på oss som individer?
Hur människor ser på politiskt styre
Miljontals människor är uppenbarligen besvikna på sina politiska ledare. Detta gäller inte bara invånare i Europa, utan också i varierande grad medborgare överallt. Låt oss till exempel se på länderna i Latinamerika.
I slutet av år 1988 beskrev en känd tysk finanstidning den politiska situationen där som ”föga mer än en ruinhög”. Tidningen blev sedan mera uttrycklig: ”Argentinas ... ekonomi spricker i sömmarna. Brasilien hotar att bli omöjligt att styra. Peru har uttömt alla sina resurser. Uruguay klarar sig hjälpligt. Ecuador försöker överblicka en situation som onekligen är mycket kritisk. Colombia och Venezuela ... klamrar sig fast vid en bräcklig demokratisk tradition. I Mexico vittrar stabiliteten hos det parti som haft obestridd makt i 50 år ... sakta sönder inför allas ögon. 1980-talet kan redan betecknas som ett ’förlorat decennium’.”
I somliga länder är politikerna nu mindre populära än någonsin. När invånare i Österrike ombads rangordna 21 yrken efter prestige, kom politikerna på 19:e plats. Opinionsundersökningar i Västtyskland visade att 62 procent av de tillfrågade sade sig ha föga förtroende för politiker.
Professor Reinhold Bergler, föreståndare för psykologiska institutionen vid universitetet i Bonn, säger varnande att ”unga människor snart har kommit dithän att de vänder ryggen åt både staten, politiken och politikerna”. Han hävdar att 46 procent av dessa unga människor betraktar politikerna som en hop ”gaphalsar” och att 44 procent betraktar dem som mutbara.
En amerikansk opinionsundersökare skrev på 1970-talet: ”En förhärskande uppfattning är att den politiska apparaten är så oförstående och oärlig att den inte kan tjäna väljarnas syften.” Antalet personer i Förenta staterna som menar att politikerna ”egentligen inte bryr sig om hur det går” för undersåtarna har stadigt ökat från 29 procent år 1966 till 58 procent i början av 1980-talet. Den tyska dagstidningen Stuttgarter Nachrichten instämmer i denna kritik och framhåller: ”Alltför många politiker tänker först och främst på sina egna intressen och först därefter, i bästa fall, på väljarnas.”
Den växande likgiltigheten för politiska frågor är därför förståelig. År 1980 var det bara 53 procent av alla röstberättigade amerikanska medborgare som gick till valurnorna. Detta var enligt uppgift den femte tillbakagången i rad när det gäller valdeltagande. År 1988 hade röstsiffran minskat till endast 50 procent.
Politikerna erkänner själva att detta är ett problem. En av de mera välkända av världens ledande män sade en gång: ”Det finns mycket skrymteri ... i det politiska livet.” För att förklara varför tillade han: ”Detta är nödvändigt för att komma till makten och för att behålla makten.” Vem yttrade dessa ord? En före detta president i USA: Richard Nixon. Med tanke på de skandaler som förkortade hans presidentperiod är det säkert få som betvivlar att han visste vad han talade om.
Bristerna i det politiska systemet gör att uppriktiga människor undrar om det över huvud taget är möjligt att få till stånd ett gott styre. Skulle vi inte klara oss bättre utan något styre alls? Kan anarki kanske vara lösningen?
[Ruta på sidan 4]
”När det inte finns någon skicklig vägledning, faller folket.” — Ordspråksboken 11:14, NW.