Sångfåglar — virtuoser som gäckar vårt förstånd
”JAG väcktes i de tidiga morgontimmarna av ljud som för mina av staden präglade öron var obekanta. Obekanta men vackra. Det var fåglar som sjöng. Inte bara en eller två, utan många. Många fåglar. En del helt nära, andra längre bort, och alla sjöng de. Medan jag låg i sängen och lyssnade blev jag mer och mer förundrad. Jag steg upp och gick bort till fönstret, öppnade det och ställde mig på knä med armbågarna på fönsterbrädet. Så här på närmare håll hörde jag hur ljudstyrkan tilltog ända tills allting där ute tycktes överflöda av musik. En mängd sångfåglar med sina många olika sånger, men alla smälte samman till en enda stor kör. Jag brydde mig inte om att det var kallt i luften. Jag var som trollbunden.”
Det här upplevde en man från New York som besökte vänner i North Yorkshire i England. Deras hem var omgivet av öppna fält och skog — och fåglar. Den morgonen hälsade han entusiastiskt sin värd och värdinna. De berättade för honom att han just hade fått höra ”gryningskören”. Det är likadant varje vår och pågår fram till midsommar. Det finns också en ”aftonkör”. Den är lite mer lågmäld men ändå imponerande. I många delar av världen blir sådana föreställningar allt ovanligare, medan de på andra platser helt har upphört.
Det finns ungefär 9.000 kända fågelarter, av vilka omkring 5.000 räknas till gruppen sångfåglar och tillhör underordningen Oscines. Även om en del honor sjunger, är det hanarna som står för de här musikaliska extravaganserna morgon och kväll. Man berättar för oss att de sjunger för att försvara sitt revir och för att skaffa sig makar, men det är möjligt att de också helt enkelt tycker om att frambringa musik. När gryningskörens sång ökar i styrka till att bli som bäst och utan att avta fortsätter i en halvtimme, tycks sångarna helt visst nå feststämningens höjder.
Variationsrik sång
Sångerna varierar från enkla över komplicerade till fulländade. Den gråstrupiga sparven tycks vara belåten med en enkel sång som den hela tiden upprepar. Sångsparven har en större repertoar, gärdsmygen har hundratals sånger, och härmtrasten kan flöda över av melodier i timmar. Men när det gäller antalet sånger tillskrivs den röda härmtrasten mer än 2.000. Näktergalar, trastar, härmtrastar, finkar, rödhakar, lärkstarar, koltrastar, kardinaler, stora lyrfåglar, lärkor och många andra från alla delar av världen kan alla göra anspråk på att vara berömda för att vara mästare på sång.
Förutom de sånger som grynings- och aftonkörerna huvudsakligen sjunger finns det också andra. Subsångerna, som utgör variationer på och tillägg till de huvudsakliga sångerna och som fåglarna framför så lågmält att de bara kan höras på några meters håll, är särskilt intressanta. Både hanar och honor sjunger ofta dessa när de ligger i boet och ruvar på ägg eller när de ostört ligger dolda under tät undervegetation, och de kan vara ett lågmält uttryck för att de trivs.
Bland många fågelarter sjunger de som bildat par duettsång. De kan sjunga samma sång tillsammans eller olika sånger eller växelvis olika delar av samma sång. Tonerna är så välkoordinerade att det låter som om bara en fågel sjunger. Tiden mellan det att den ena upphör och den andra börjar rör sig bara om millisekunder. Enda sättet att kunna säga om det är två och inte bara en som sjunger är att stå mitt emellan dem. En framstående duettsångare i Sydamerika är den musikaliska gärdsmygen, som av många anses sjunga de vackraste sångerna där i skogarna.
Fräck plagiering
Många arter tycker om att härma röster. För ornitologer är det ett förbryllande fenomen, och de kan inte se att det tjänar någon funktion, även om en viss forskare förde fram tanken att fåglarna helt enkelt leker. Härmtrasten i Nordamerika är en mästare på det. Dess vetenskapliga namn, Mimus polyglottos, betyder den ”mångtungade härmaren”. En härmtrast påstås ha härmat 55 fågelarter under bara en timme.
Men härmtrasten har ingalunda ensamrätt på att härma. Stora lyrfågeln i Australien har ”en av de mest kraftfulla och melodiösa av alla fågelsånger”. Och likväl ”tillfogar den till sin egen sång sånger av nästan alla arter som lever i närheten”. På sidorna 129 och 130 i boken Fåglarnas beteende berättar Robert Burton om hur lövsalsfåglar, kärrsångare och kanariefåglar härmar. Lövsalsfåglar ”har påvisats härma katter, hundar, yxhugg, bilhorn och vinande stängseltråd lika väl som många andra fåglar. En lövsalsfågel påstås ha härmat en örn så bra att den fick en höna med sina kycklingar att skyndsamt ta skydd.” Helt visst sjöng inte dessa lövsalsfåglar för att de ville para sig med yxor som högg i träd eller för att jaga bort vinande stängseltråd från sitt revir! Kanske roade de sig själva bara, förutom dem som lyssnade.
Europas kärrsångare stjäl så mycket från andra att man först efter en undersökning utförd i Belgien fick klart för sig i vilken utsträckning den plagierar andra. ”Analyser av sonagram visade nämligen att förmodligen hela dess repertoar bestod av härmningar. Man fann inte bara sånger av närmare hundra europeiska arter utan också av drygt hundra afrikanska arter som kärrsångaren får höra under den långa flyttningen och i vinterkvarteret.”
Kanariefåglar är urskillningslösa och ”kopierar vad som helst, vilket gjort dem så populära som burfåglar. ... Det finns ett berömt exempel från 1900-talets början på en domherre som fått lära sig vissla ’God save the King’. En kanariefågel i rummet intill lärde sig melodin under loppet av ett år, och när domherren började tveka alltför länge i slutet av den tredje versraden kunde kanariefågeln stämma in och slutföra melodin.”
De olika arterna har klart fastställda estrader från vilka de föredrar att framträda. En del sjunger på marken, andra från en avstjälpningsplats för ogräs och åter andra väl synliga, uppflugna i ett träd. Härmtrastar, som väljer sådana höga och väl synliga platser, kastar sig då och då 3—6 meter upp i luften och faller sedan tillbaka ner på sin högt belägna plats igen medan de hela tiden sjunger. Fåglar som bygger bon på öppna fält sjunger ofta när de flyger över sina revir. Det gör sånglärkan, vilket poeten Shelley visar i sitt vackra ”Ode to a Skylark” (Ode till en sånglärka), i vilket han talar om denna ”glada själ” som flyger högt och utgjuter sitt hjärta ”i översvallande toner genom sin konstnärliga improvisationsförmåga”.
Grynings- och aftonkörernas tid är våren och försommaren. Även bibeln visar att det är den tid då fåglarna sjunger. Höga Visan talar om den tid då vintern är förbi, blommorna visar sig på marken, trädfrukter börjar mogna, flyttfåglarna är tillbaka från sina vinterkvarter och ”fåglarna sjunger, och turturduvans röst hörs i vårt land”. (2: 11, 12, The New English Bible) Men många fåglar fortsätter att sjunga efter våren och sommaren, efter parningstiden och sedan arbetet med att bygga bo är förbi.
En författare säger att det finns så mycket i fågelsång som förbryllar, och ”det största mysteriet är varför dessa raffinerade uttrycksformer har utvecklats”, ”som förefaller vara onödigt invecklade för sin sannolika funktion”. Kanske borde han först och främst betänka att dessa ”raffinerade uttrycksformer” inte utvecklats, utan att Jehova Gud, som har sådan omsorg om sparvar och moderfåglar i sina bon, gav dem dessa musikaliska förmågor när han skapade dem. (5 Moseboken 22: 6, 7; Matteus 10: 29) En av ”funktionerna” är kanske att fågeln kan njuta av det. Härmtrastar och vissa andra fåglar sjunger många gånger långt in på kvällen. Vem kan säga att den inte gör det för sitt eget nöjes skull — och vårt?
Hur de gör det är ett fortsatt mysterium
Det ”största mysteriet” är kanske inte varför de sjunger sådana invecklade sånger, utan hur de bär sig åt. Teorierna har skiftat, och ännu efter grundliga vetenskapliga undersökningar är man inte överens. Fågelns ”röstlåda” kallas syrinx — en benig, lådliknande resonanskammare med elastiska membran som kontrolleras av särskilda muskler. Den skiljer sig mycket mellan olika arter, och de mest komplicerade formerna finner man hos sångfåglarna. Den är belägen i luftstrupens nederdel och har två skilda ljudkällor. Varje ljudkälla har sin egen uppsättning nerver, muskler och membran, vilket förklarar varför sångfåglar sägs ha ”två röster”. Genom att ändra membranets muskelspänning och lufttrycket ändrar fågeln volym och röstläge. Fåglar som har flest muskler i syrinx har de största möjligheterna att frambringa olika komplicerade sånger eller rop. De mest mångsidiga av dessa fjäderbeklädda vokalister har mellan sju och nio sådana muskelpar.
I sin bok Fåglarnas beteende visar Robert Burton varför det mästerliga i fågelns sång går över vår fattningsförmåga: ”Sångprestationen når en höjdpunkt hos sådana arter som rörsångaren och röda härmtrasten som sjunger två melodier samtidigt med skilda toner som kommer från varje syrinxhalva vid exakt samma tillfälle. I ett parti av sin sång avger faktiskt den röda härmtrasten fyra olika ’toner’ på en gång, men det är okänt hur detta går till.”
De 20 senaste åren har man grundat den antagna teorin enbart på syrinx. De ”två röster” som kan frambringa två av varandra oberoende toner samtidigt sades helt och hållet svara för kvaliteten och variationen i fågelsången. Sedan de två tonerna lämnat syrinx måste de ta sig upp genom luftstrupen innan de kommer ut genom munnen. Men man tillskrev inte luftstrupen och dess resonans någon funktion i samband med att sången frambringas.
Som ett resultat av grundliga vetenskapliga undersökningar har man på senare år fört fram en ny teori. Den kräver en ”samverkande kopplingsanordning mellan de två syrinxkällorna” och att luftstrupen aktivt medverkar i klang- eller röstbildningen. Den bild som målas upp är ”en nära samverkan mellan det som sker i syrinx och formen på luftstrupen. På så sätt kan de hela tiden ändra resonansen, något som många gånger måste ske både snabbt och med precision för att passa när de ljudmönster som frambringas i syrinx förändras.” Om man lyssnar till ”rösterna” var för sig, påträffar man inte vissa toner som man annars hör när man lyssnar på dem tillsammans.
Stephen Nowicki behandlar sångfåglarnas förmåga att förändra sitt röstfilter i en artikel i tidskriften Nature: ”En fågel kan reglera sitt röstfilter på flera sätt: till exempel genom att variera längden på luftstrupen, genom att dra samman struphuvudet eller genom att utvidga strupen eller näbben. Sådana fysiska förändringar kan mycket väl höra samman med de huvudrörelser man kan se hos fåglar som sjunger.” Nowicki säger avslutningsvis: ”Tvärtemot tidigare teorier vet vi nu att fågelsång som framförs unisont är ett resultat av flera motoriska system som samverkar.”
Forskare skiljer mellan vanliga fågelläten och de klara drillar som sångfåglar har. N. H. Fletcher, som skriver i Journal of Theoretical Biology, säger att de rena, drillande tonerna i fågelsång inte tycks frambringas genom vibrerande membran i syrinx, utan genom en helt annan mekanism — möjligen ”frambringas de med rent aerodynamiska medel, utan hjälp av mekaniskt rörliga ytor”. Kunskapen om dessa underbart mjuka, klara toner som några av virtuoserna gör bruk av är fortfarande fördold.
Jeffrey Cynx vid Rockefeller University Field Center erbjuder denna godbit: ”Läsarna må känna glädje eller ödmjukhet inför upptäckten att man kan finna mästarna i absolut gehör bland sångfåglarna. ... Mina kolleger och jag har testat ett antal arter av sångfåglar när det gäller absolut gehör och funnit att den förmågan frodas bland dem.”
Vackert för både dem och oss
Stephen Nowicki och Peter Marler skrev i Music Perception: ”Som vetenskapsmän som studerar djurens beteende blir vi många gånger så fängslade av fågelsångens funktionella och evolutionära betydelse som ett sätt att kommunicera att vi glömmer de starka estetiska känslor som den i egenskap av naturlig musik skänker oss.” De påminde sedan om att en del forskare på 1920-talet och därefter ”menade att fågelsång måste betraktas som primitiv konst, vacker både för fågeln och för oss”.
En honas subsång medan hon ligger i boet, den musikaliska gärdsmygens duettsång djupt inne i skogen, sånglärkan som utgjuter sitt hjärta i översvallande toner genom sin konstnärliga improvisationsförmåga, lövsalsfågeln som härmar en örn så bra att en höna med sina kycklingar skyndsamt tar skydd, härmtrasten som flödar över av melodier in på småtimmarna och som höjdpunkten på allt detta den storslagna gryningskören som skänker liv åt allt utomhus med sin musik! Allt detta går helt visst utöver både statistik och sonagram. Kanhända gäckar fåglarnas föreställningar vårt förstånd när det gäller precis hur de bär sig åt, men bör då inte detta mysterium öka den uppskattning vi känner i hjärtat av dessa mästerliga sångfåglar och av den Gud som skapat dem?
[Bilder på sidorna 16, 17]
Medurs med början upptill till höger: Rödbröstad fink, lövsalsfågel, sångsparv, gärdsmyg, stare
[Bildkälla]
Philip Green
[Bildkälla]
Philip Green
[Bildkälla]
T. Ulrich/H. Armstrong Roberts
[Bildkälla]
Philip Green
[Bildkälla]
J. P. Myers/VIREO/H. Armstrong Roberts
[Bildkälla på sidan 15]
Paul A. Berquist