Livmodern — vårt förunderliga första hem

VILKET förunderligt ställe det var, detta ditt första hem! Det var varmt och ombonat. Det var rikt utrustat med näringsämnen. Det var säkert och tryggt.

Du tillbringade många månader där och växte och frodades. Snart blev du emellertid mer och mer trångbodd, tills du en dag knappast kunde röra dig längre. Vid det laget stod du förmodligen till och med på huvudet! Men så kände du plötsligt hur starka krafter grep tag i dig, och du störtade ut genom dörren till ditt hem, ut i den kalla, bullrande och ljusa världen utanför.

Kommer du ihåg den händelsen? Säkert inte. Men du har denna fantastiska plats — din mors livmoder — att tacka för att du över huvud taget är vid liv. Den var fulländat konstruerad för din skull och försåg dig med den näring och det skydd som ett växande foster behöver. Så varför inte göra ett nytt besök i detta ditt första hem — den förunderliga livmodern?

Ett varmt välkomnande väntar dig

Ditt liv började förmodligen medan du var på väg till detta fantastiska hem. Ett moget ägg eller ”ovum” från din mor färdades nerför en kanal som kallas äggledaren. Under tiden var miljontals sädesceller från din far på väg upp genom samma kanal för att möta ägget. En av dessa sädesceller lyckades befrukta ägget, och så blev du till.

Samtidigt pågick en febril verksamhet i livmodern eller ”uterus” (av lat. uter, som betyder ”säck”). Livmoderväggarna hade börjat förbereda sig för din ankomst, och platsen bokstavligt talat överflödade av näringsämnen. Livmoderslemhinnan hade blivit dubbelt så tjock som normalt och fått en mjuk, svampartad beklädnad.

Efter tre eller fyra dagar passerade du tröskeln till ditt nya hem. För dig — en liten cellklump eller ”blastula” som inte var större än ett knappnålshuvud — kanske det såg ut som en stor grotta, men utrymmet är ganska litet. Livmodern är i själva verket ett slätt och rosaaktigt ihåligt organ, som har ungefär samma storlek och form som ett upp och nervänt päron.

Den skulle nu bli ditt hem under de närmaste cirka 270 dagarna, och din mor skulle, även om det frestade på hennes egen kropp, komma att förse dig med de näringsämnen som du behövde för att växa och utvecklas, tills det var dags för dig att födas. Flera veckor skulle gå innan din mor ens visste att du existerade, och det skulle dröja ytterligare tre eller fyra månader innan hennes mage blev så stor att andra lade märke till det.

Efter att ha ramlat ner i livmoderhålan svävade du omkring där i ytterligare tre dagar. Slutligen fäste du dig vid livmoderväggen. Enzymer från blastulan luckrade upp ytlagret av celler i den mjuka livmoderslemhinnan, det s. k. endometriet, och du bäddade in dig i dess sammetslena täcke. Om inte ägget hade blivit befruktat och inbäddat i denna slemhinna, skulle livmodern så småningom ha gjort sig av med det och stött ut det ur din mors kropp genom en menstruationsblödning.

Avstötningsmekanismen sätts ur funktion

Förunderliga processer ägde nu rum för att göra din vistelse i livmodern behaglig. För det första behövde du skyddas mot din mors eget immunsystem. Forskarna grubblar fortfarande över varför din mors kropp inte betraktade dig som en främmande inkräktare och gick till attack mot dig. I normala fall träder den komplicerade avstötningsmekanismen i funktion vid första tecken på intrång. Men du var en främmande kropp som så småningom skulle anta enorma proportioner och väga flera kilo. Varför blev du inte attackerad?

Forskaren David Billington vid University of Bristol i England förklarar: ”Det finns en vägg mellan modern och fostret. Denna vägg förhindrar på ett effektivt sätt allt utbyte mellan modern och fostret.” Han syftade på ett cellskikt, det s. k. trofoblastet, som omger fostret. Denna barriär förhindrade varje direkt kontakt mellan dig och din mor. Varför hennes immunsystem inte betraktade trofoblastet som en främmande vävnad och gick till attack mot det är ett mysterium. Om vi visste svaret på den frågan kanske vi också skulle få reda på varför somliga havandeskap slutar med missfall. — Se rutan på sidan 16.

Omvårdnaden fortsätter

Du hade en omättlig aptit på näringsämnen, i synnerhet under det tidiga fosterstadiet. Under dina åtta första levnadsveckor ökade du omkring 240 gånger i längd och över en miljon gånger i vikt. Vid födelsen skulle du till sist komma att väga cirka 2,4 miljarder gånger mer än vid befruktningen, och ditt fantastiska hem skulle komma att utvidga sig som en ballong för att kunna härbärgera dig. Vid tiden för förlossningen väger livmodern cirka 16 gånger mer än hos en kvinna som inte är gravid, men efter några få veckor har den i det närmaste återfått sin ursprungliga storlek. Under dina tre första levnadsmånader bildades nästan alla de viktigare delarna i din kropp, och dina inre organ och ditt nervsystem var nu redo för de utvecklingsfaser som skulle följa.

Redan tidigt bildades den vätskefyllda amnionsäcken. Den tjänstgjorde som en madrasserad, temperaturreglerad barnkammare, där du kunde tumla runt och roa dig under de följande månaderna. På det sättet stärkte du dina muskler för livet utanför amnionsäckens tyngdlöshet. Du svalde också en hel del fostervatten, förmodligen för näringens skull. Fostervattnet ersattes varannan eller var tredje timme.

Från blastulans yttervägg växte det också ut ett sinnrikt organ som kallas moderkaka eller ”placenta” (lat.: ”platt kaka”). Låt oss se på några av de tjänster som den utförde för dig:

Den tjänade som lunga genom att byta ut koldioxid från ditt blod mot syre från din mors. Den tjänstgjorde som lever genom att bearbeta en del av din mors blodkroppar för att utvinna vissa nödvändiga komponenter, till exempel järn, som du behövde. Den fungerade som njure genom att filtrera bort urinämne från ditt blod och överföra det till din mors blodomlopp, där det sedan kunde utsöndras genom hennes njurar. Den fyllde också tarmkanalens funktion genom att sönderdela födoämnesmolekylerna. Alla dessa processer ägde rum via den cirka 55 centimeter långa navelsträngen.

Man trodde en gång att moderkakan var ett ogenomträngligt säkerhetssystem, att den aldrig lät några skadliga ämnen överföras från modern till barnet. Nu vet vi att många infektioner tyvärr kan tränga igenom detta säkerhetssystem, liksom också vissa skadliga substanser, såsom det ökända läkemedlet neurosedyn. En del sjukdomar, till exempel röda hund, kan också utgöra ett hot mot barnet i vissa stadier av graviditeten.

Den spärr mot skadliga ämnen som finns inbyggd i den vuxna hjärnans blodkärl är ännu inte så väl utvecklad i fostrets hjärna, vilket gör att den är särskilt sårbar för sådana främmande inkräktare som cigarrettrök, alkohol, narkotiska preparat och andra giftiga kemiska ämnen. Vetenskapliga undersökningar visar att alkohol har en ogynnsam verkan på det ofödda barnet. Koffein kan också tränga igenom moderkakan. Inverkar det menligt på barnets utveckling? Är vitaminpreparat till någon nytta för det växande barnet? Mycket forskning återstår kring sådana frågor.

Det bästa sättet att skydda barnet är därför att modern själv undviker sådana substanser som man vet är skadliga för fostret. Genom en balanserad diet och lämplig motion, om doktorn så tillåter, kan modern också i hög grad befrämja sitt eget och barnets hälsotillstånd och välbefinnande.

Du tar farväl av ditt hem

När tiden för förlossningen började närma sig, gjordes vissa förberedelser för ditt inträde i världen. De starka musklerna i livmoderväggen påbörjade ett slags oregelbundna sammandragningsövningar som ibland kallas förvärkar. Livmodern blev också mjukare och mer elastisk.

Man brukar säga att ”fostret sjunker” mot slutet av graviditeten, men det är egentligen mer korrekt att säga att hela livmodern sjunker med fostret inuti. Livmodern blir nämligen mer cylindrisk till sin form och sjunker ner ett stycke, så att barnets huvud kommer att befinna sig i bäckenets nedre, skålformade del.

Ingen vet vad det var som avgjorde när det var dags för dig att komma ut. Det kan ha varit hormoner från din mor eller från dig själv som signalerade till livmodern att det var dags att påbörja förlossningsarbetet.

”Förlossningsarbete” är ett träffande namn på den trestegsprocess som livmodern nu påbörjade. Först började de muskulösa livmoderväggarna dra sig samman, medan livmoderhalsen och slidan vidgades så att du skulle kunna passera. I det här skedet brast förmodligen amnionsäcken.

Därefter började din mors egentliga ”arbete”, då hennes krystvärkar pressade ditt huvud genom livmoderhalsen och slidan. Sammandragningarna fortsatte och blev allt starkare och tätare, tills ditt huvud äntligen hade passerat förlossningskanalen. Resten av kroppen gled lätt ut. Under den sista fasen pressade din mor ut moderkakan och resterna av navelsträngen, den så kallade efterbörden.

Där var du nu, rädd, kall och gråtande, och beklagade säkert att du så plötsligt varit tvungen att lämna det varma och sköna hem som du vistats i under de nio senaste månaderna. Men hur lycklig kan du inte vara över att du har fått livets gåva och kan uppskatta den omvårdnad som den kärleksfulle Skaparen gett dig — han som såg till att du hade ett trivsamt hem redan från början!

[Ruta på sidan 16]

Missfall — en tragisk avhysning

EN TRAGEDI kan drabba också den mest omsorgsfulla mor. Orsakerna till missfall är många och svårgripbara och har varit föremål för livlig debatt. Forskarna är inte ens överens om hur många procent av alla befruktade ägg som drabbas av spontan abort. När det gäller amerikanska förhållanden, varierar beräkningarna mellan 10 och 20 procent eller ännu mer.

Hur kommer det sig att livmodern ibland stöter ut ett nytt liv i stället för att skydda och bevara det? En möjlighet är att moderns immunsystem går i försvarsställning mot trofoblastet och börjar angripa den skyddande vägg som omsluter fostret och på det sättet förorsakar ett missfall. I många fall kan det också röra sig om genetiska fel; embryot eller fostret kan vara så skadat att det inte är livsdugligt. I andra fall kan orsaken vara abnormiteter i själva reproduktionsprocessen — ägget anländer till livmodern så tidigt att livmoderslemhinnan ännu inte är redo att ta emot det eller så sent att den redan har börjat avstötas. Det kan också hända att någon missbildning i moderns livmoder gör att hon inte kan bära fram ett barn.

En brittisk undersökning, som företogs år 1990 och omfattade närmare 200 kvinnor, visade att ofruktsamhet och missfall kan sättas i samband med hormonella störningar. Produktionen av LH (luteiniseringshormon), som sker i hypofysen, ökar vanligen på fjortonde dagen i menstruationscykeln, vilket får ett moget ägg att lossna från ena äggstocken och påbörja sin färd genom äggledaren för en eventuell befruktning. ”Vad det brittiska forskarlaget fann”, rapporterar The New York Times, ”var att stora mängder LH producerades vid fel tidpunkt, på åttonde dagen i menstruationscykeln, före ägglossningen.” Ytterligare forskning krävs för att bekräfta och uttolka dessa rön.

[Bilder på sidan 15]

Tre månader

Sex månader

Nio månader