Julen — Kostar den mer än du tror?

”MAMMA, pappa — finns jultomten på riktigt?” Detta är det sanningens ögonblick som många föräldrar fasar för. Med en blandning av besvikelse och sorg i sina ögon ber sjuårige Jimmy om bekräftelse på att den fantasifigur som kom med alla de fina presenterna verkligen existerar — och att hans föräldrar inte har ljugit för honom.

Det visar sig senare att grannens lille pojke är den skyldige, den som har avslöjat den dystra sanningen och har försatt Jimmys föräldrar i den här penibla situationen. Du kanske kan dra dig till minnes en liknande episod från din egen barndom.

I våra dagar är firandet av helgdagar mycket mer än bara religiösa tilldragelser. Det verkar som om julfirandet har spritt sig till de mest oväntade områden. Japanska buddhister, afrikanska animister, amerikanska judar och muslimer i Singapore har alla välkomnat den mullige och rödklädde figuren som kommer med presenter. En religiös ledare frågade: ”Har inte julen blivit en universell helgdag som firas av alla?”

I mångas ögon har julen förlorat sin västerländska ”kristna” prägel och blivit en glad tid då alla skall ha roligt. Barnen står i centrum för firandet. Somliga anser rentav att ett barns liv inte är fullständigt om det inte får uppleva den spänning och glädje som kännetecknar denna högtid. Den tycks ha kommit för att stanna. Skolschemat kretsar kring den. Televisionen gör stor affär av den. Affärscentra och varuhus utnyttjar den för att locka kunder. Föräldrar offrar mycket tid och pengar på julen. Men finns det, förutom de vanliga följderna i form av betungande skulder, ett högre pris som din familj måste betala?

Myten om jultomten — ett svek?

”Jag tror inte att det finns någon Gud”, sade sjuårige John till sin mamma. En artikel i tidningen World Herald förklarar varför: ”John hade tydligen tidigare under dagen fått veta att det inte finns någon jultomte. Då kanske inte Gud finns heller, sade han till sin mamma.” Tjugofemårige John minns fortfarande hur besviken han blev som barn. Han förklarar: ”När föräldrar säger till sina barn att jultomten finns i verkligheten, tror jag att det upplevs som ett svek.”

Vad kan man då göra åt denna känsliga situation? Experter på barnfrågor är inte överens om den saken. En expert uppmanade föräldrar att säga barnen sanningen när dessa är sex eller sju år och sade varnande: ”Det kan i själva verket vara skadligt för deras psyke om föräldrarna fortsätter att vidmakthålla denna myt.”

Doktor Paul Ekman skriver i sin bok Why Kids Lie—How Parents Can Encourage Truthfulness: ”Det råder inget tvivel om att ni som föräldrar har stort inflytande på era barn när det gäller attityder, trosuppfattningar och sådana sociala företeelser som lögn och stöld.” Ekman fortsätter: ”Ett förhållande kanske aldrig blir detsamma igen när tilliten har skadats genom en lögn. Det raserade förtroendet är svårt att reparera; ibland går det aldrig att laga skadan.” Så varför hålla på att luras när det blir dags för julklappar eller andra presenter?

En forskare förklarar: ”Jag tror att barn tar större skada av att föräldrarna ljuger för dem och lurar dem än av att de får veta att det inte finns någon jultomte.” En professor i filosofi, dr Judith A. Boss, förklarar: ”De vuxnas avsikt ... är att medvetet vilseleda barnen i fråga om jultomtens existens. ... Att säga till barnen att jultomten är en verklig människa är inte att engagera barnens fantasi. Det är en ren och skär lögn.”

Om du är förälder, har du en gigantisk uppgift att ta itu med — att uppfostra kärleksfulla och lyckliga barn i en värld där de redan från späd ålder får lära sig att man inte kan lita på andra människor. ”Tala inte med främlingar.” ”Man kan inte tro allt som sägs i TV-reklamen.” ”Säg att mamma inte är hemma.” Hur kan barnet veta vem det skall lita på? I boken How to Help Your Child Grow Up sägs det: ”Små barn måste tidigt få lära sig att det är nödvändigt och fint att vara ärlig, att vara modig, att uppträda redbart mot andra; och hemmet är den plats där grunden läggs till sådana egenskaper.”

Det finns naturligtvis ingen fullkomlig familj. Författarinnan Dolores Curran har emellertid försökt ta reda på vilka egenskaper som kännetecknar stabila familjer. Hon bad 551 familjeexperter inom olika områden välja ut de aspekter som de tyckte var viktigast. Hon presenterade sina rön i boken Traits of a Healthy Family, där hon tar upp de 15 viktigaste egenskaper som experterna hade valt. Egenskap nummer fyra var ”en känsla av tillit”. ”I en sund familj”, säger hon, ”är tillit något mycket dyrbart, något som omsorgsfullt omhuldas och utvecklas allteftersom både barn och föräldrar går igenom familjelivets alla skiften tillsammans.”

Föräldrar gör väl i att fråga sig: ”Är myten om jultomten värd det höga pris som mitt barns förlust av förtröstan och tillit innebär?” När detta en gång gått förlorat kanske det aldrig kan återställas. Finns det fler dolda kostnader i samband med julen?

För mycket presenter?

”Börja när barnet är i späd ålder med att ge det allt det vill ha. På så sätt kommer det att växa upp och tro att världen är skyldig att stå till tjänst med allt i livet”, sägs det i en broschyr med rubriken: ”12 regler för uppfostran av sina barn till brottslingar”. Det kan vara farligt att lägga alltför stor vikt vid materiella ting.

Författarinnan Maureen Orth, som själv är förälder, väcker frågan: ”Hur skall vi kunna bibringa barnen värderingar och karaktärsstyrka i en materialistisk värld som vår, där konsumtion och girighet tycks glorifieras i stor utsträckning, ofta omedvetet?” I artikeln ”En bättre gåva än presenter” säger hon beklagande: ”Vår lille envåldshärskare där hemma tror att presenter hör till ordningen för dagen — ungefär som att brevbäraren kommer med posten.” Är detta det budskap som julen förmedlar?

Hur är det då om en familj helt enkelt inte har råd att köpa alla de dyrbara presenter som påstås vara ett måste till julen? Hur känner sig småttingarna i de här familjerna när de får höra att jultomten ger presenter enbart till de ”snälla barnen”? Och hur är det med barn som lever i splittrade hem och som vid helgerna blir plågsamt medvetna om tomrummet i familjen?

”Julfirandets höjdpunkt är alltför ofta att öppna alla paketen”, konstaterar The New York Times och tillägger: ”Detta ger barnen uppfattningen att presenterna är huvudsyftet med denna familjehögtid och bäddar för besvikelse.”

En ännu bättre motivation för att göra det som är gott är kärlek. Glenn Austin skriver i sin bok Love and Power: Parent and Child: ”I en harmonisk familj, där barnen både älskar och respekterar sina föräldrar, uppför sig barnen oftast väl för att behaga dem.” Jehovas vittnen gör stora ansträngningar för att skapa en sådan varm och kärleksfull atmosfär i sina hem. Jehovas vittnens barn får också genom sin uppfostran hjälp att lära känna och älska den Gud som de tjänar, Jehova. Vilken mäktig kraft till att göra det som är gott är inte detta i deras liv! De behöver ingen sagofigur för att framtvinga goda gärningar.

Jehovas vittnen vårdar sina barn som gåvor från Gud. (Psalm 127:3) I stället för att låta sitt givande styras av almanackan kan dessa föräldrar därför ge sina barn presenter när som helst under året. Vid sådana tillfällen är det svårt att säga vem som är mest entusiastisk — det förvånade barnet eller den förtjusta föräldern. Barnet vet var presenten kommer ifrån. Föräldrar som är Jehovas vittnen uppmuntras också att vara frikostiga med den gåva som tiden utgör. För när en liten flicka känner sig ledsen eller ensam, hur kan då ett helt rum fyllt med dockor jämföras med att få sitta en liten stund i mammas famn och höra när hon berättar om hur det var när hon var liten? Och vad kommer att hjälpa en pojke att växa upp till man — en garderob full med sportutrustning eller att gå ut och gå med pappa och ha långa och trevliga pratstunder tillsammans?

Att uppodla ett sådant förtroligt förhållande kan vara direkt livräddande. Forskare har funnit att när den så omtalade generationsklyftan börjar, blir ungdomarna mycket mer påverkade av sina jämnåriga. Ett dåligt uppförande och en negativ inställning till vuxna går hand i hand. ”Men de som bevarade en positiv syn på papporna och på vuxna i allmänhet tog inte del i jämnårigas dåliga uppförande.”

Jehovas vittnen har ibland kritiserats för att de inte deltar i helgfirande tillsammans med sina familjer. Det kan förefalla som om Jehovas vittnens barn går miste om detta speciella glädjeämne. Men dessa uppriktiga föräldrar och barn har välgrundade bibliska skäl för att inte ta del. (Se sidorna 11—14.) Dessa ungdomar utvecklar också en stark moralisk tåga som hjälper dem att stå emot det kamrattryck som förlamar andra ungdomars viljekraft. Moralen urholkas genom den stigande flodvågen av ondska. Promiskuitet, narkotika, våld, alkohol, kulter, sexuella övergrepp — det finns många faror som hotar unga sårbara människor.

”Många av de barn som jag har kommit i kontakt med saknar tro”, konstaterar dr Robert Coles, forskare vid Harvarduniversitetet. ”De har förlorat allting utom sin självupptagenhet, vilken blir större för varje dag som går genom det sätt varpå de uppfostras.”

En barnläkare beskriver en familj som är annorlunda: ”De vill ha barn som bryr sig om andra människor och som ger lite av sig själva. ... De lever ett enklare liv ..., men de har något annat. I brist på ett bättre uttryck skulle jag vilja kalla det förnöjsamhet.”

Dolores Curran hävdar att en förutsättning för att man skall vara lycklig är att man tycker om att göra saker och ting för andra. ”För somliga familjer i vårt land [Förenta staterna] — kanske rentav de flesta, skulle jag tro — är framgång och en hög levnadsstandard det främsta målet i livet.” Men ”familjer som utgår från att medlemmarna kan och bör bry sig om andra blir sådana sunda familjer som tycker om att hjälpa andra människor. ... När barnen i dessa familjer växer upp, har de tack vare sin familjebakgrund en tendens att bli omtänksamma och ansvarskännande personer.” Curran konstaterar att det bland framgångsrika föräldrar sker ”en återgång till sådana värderingar som att finna glädje i människor och i att ge i stället för att köpa, få och konsumera”.

En framstående expert på givande uttryckte det så här: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Jehovas vittnens familjer är levande bevis på att detta uttalande av Kristus Jesus är sant. Precis som i hans fall kretsar deras liv kring den kristna förkunnartjänsten. Somliga kanske tror att vittnenas barn bara utnyttjas och tvingas följa med sina föräldrar från dörr till dörr. Men så förhåller det sig inte. I stället får de genom föräldrarnas exempel lära sig att visa kärlek till nästan genom att villigt dela med sig till sina medmänniskor av de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 24:14.

Blir inte barnen hämmade?

Men är inte en strikt religiös uppfostran hämmande på ett litet barn? Är det inte bättre att låta barnen själva bestämma i religiösa angelägenheter när de väl blivit vuxna? Det skulle vara att följa regel nummer 3 i broschyren ”12 regler för uppfostran av sina barn till brottslingar”: ”Ge det aldrig någon andlig fostran. Vänta tills det är 21 år och låt det då ’bestämma själv’.”

Men enligt dr Coles börjar barnets känsla för moral utvecklas redan vid tre års ålder. ”Barnet har inom sig en framväxande känsla för moral. Jag tror att den är gudagiven. Att den är en längtan efter höga moralnormer.” Detta är den rätta tiden att bibringa barnen sanna värderingar. Det är till exempel den bästa tiden att genom goda exempel lära dem värdet av att tala sanning i stället för att ljuga. Bibeln framhåller vikten av att ge barnen sådan fostran redan i späd ålder: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” — Ordspråken 22:6.

Dolores Curran gör iakttagelsen: ”Barn av i dag kan inte förväntas vara moraliskt rena utan hjälp. ... De enkätsvar som jag fått tyder på att ju sundare en familj är, desto mer utvecklad är familjemedlemmarnas känsla för vad som är rätt och orätt.”

En socialarbetare som besvarade Currans enkät hade noterat: ”Det går inte att komma ifrån att en religiös övertygelse stärker en familj.” Beträffande familjer med en gemensam tro säger Curran: ”Tron på Gud spelar en fundamental roll i familjens dagliga liv. En gemensam religiös övertygelse stärker familjens skyddssystem. Föräldrarna känner sig starkt förpliktade att vidarebefordra sin tro till barnen, men de gör det på ett positivt och meningsfullt sätt.”

Hjälp dina barn att älska Gud

Visa barnen alla de gåvor som Gud har gett oss människor att glädjas åt. Lägg dig ner i gräset tillsammans med dem och undersök den där lilla blomman som är så fantastiskt och sinnrikt utformad. Titta på nyckelpigan som plötsligt kommer ut ur gräsdjungeln, klättrar upp på grässtråets spets, fäller ut sina röda täckvingar med svarta prickar och flyger sin kos. Låt dem uppleva den andlösa spänningen när en fjäril plötsligt landar på en hand och sakta rör sina klargula vingar upp och ner för att vila sig en liten stund och för att fånga upp solens varma strålar. Rulla över på rygg och titta på de fluffiga vita molnen som drar fram över himlen och se hur de formar sig till båtar och hästar och slott. Och när du gör allt detta, framhåll då för dina barn att det är vår store Skapare, Gud, som ger oss sådana underbara gåvor.

Gud ger oss många andra gåvor: den lilla kattungen vars ystra lek med ett blad får oss att kikna av skratt; hundvalpen med den lurviga pälsen som ”attackerar” oss genom att hotfullt morrande hugga tag i rockärmen och skaka den fram och tillbaka, medan den hela tiden glatt viftar på svansen; en dag vid havet, då vi kan leka och skoja i de svallande vågorna; en fotvandring i fjällen; en stjärnklar natt, när vi i förundran kan blicka upp mot en himmel som är översållad av blinkande och tindrande ljus. Att veta att de här och otaliga andra gåvor kommer från honom som har gett oss livet, att kunna tacka honom för de här gåvorna och att känna tacksamhet för att vi känner honom — allt detta skänker oss glädje och återspeglar en djup och uppskattande kärlek till honom.

Och i familjekretsen, slutligen: massvis med kramar och kyssar av mamma och pappa, som hjälper barnen att känna värme, trygghet och tacksamhet varje dag. Hjälp dem att ha en fast tro på Jehova och att avfärda en ännu större lögn än den om den rödklädde jultomten, nämligen att alla de här underbara gåvorna från Gud bara råkade bli till och bara är ett resultat av en utveckling — en falsk lära som saknar vetenskaplig grund och som inte har kunnat bevisas genom empirisk forskning och som vidmakthålls endast genom dogmatiska uttalanden som upprepas om och om igen för att översvämma de ungas sinnen.a

Be ofta tillsammans med dina barn till den störste givaren av alla — vid måltiderna, när ni läser hans ord och vid dagens slut. Ingjut tacksamhet i barnen, för denna uppskattande egenskap kommer att försköna alla upplevelser i deras liv. De kommer då själva att växa upp till lyckliga givare genom att de efterliknar den sanne Guden och de föräldrar som de så innerligt älskar. Deras lycka kommer inte att vara förbunden med vissa bestämda dagar i almanackan, utan kommer att ta sig uttryck i idel glädje över att få vara vid liv. ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!” — Psalm 144:15.

[Fotnot]

[Bild på sidan 7]

En av de bästa gåvor du kan ge dina barn är din tid

”Vi går inte miste om något!”

Ibland hör man lärare och andra tycka att Jehovas vittnens barn går miste om något därför att de inte får ta del i de festligheter som skolan anordnar i samband med till exempel jul, påsk och Halloween. Vi skall nu se några exempel på hur barn som är Jehovas vittnen förklarar i brev som de har skrivit varför de själva inte vill ta del i sådant firande.

”FAST jag hade förklarat för mina skolkamrater varför jag inte firade de här högtiderna, tyckte de ändå att jag gick miste om något roligt. Men det gjorde jag inte alls! För de var alltid tvungna att vänta till jul eller någon annan helg för att få presenter, medan jag fick presenter och gick på fester året om. Jag vet att jag är älskad, inte bara av min familj, utan också av församlingen och av Jehova, och det betyder mer för mig än alla helgdagar i världen.” — Becky, 13 år.

”Jag vet att alla de där helgdagarna har dålig bakgrund. Jesus föddes inte vid julen. Min familj behöver inte göra något för att kompensera mig för sådana helgdagar. De ställer alltid upp när jag behöver dem. Det är värt mer för mig än vilken present som helst som de skulle kunna ge mig.” — Josh, 15 år.

”Julen. Jag saknar den inte därför att den inte i något avseende är kristen. Jag vill hellre veta att det var mina föräldrar som gav mig en present än att få höra att det var någon mystisk jultomte. Påsken. Det är jobbigt med påsken därför att människor säger att den firas för ’Jesus och uppståndelsen’ eller bara för att få ’leta efter ägg’. Men vad har egentligen ägg med Jesus att göra? Till och med namnet Easter [det engelska ordet för påsk] kommer av en gammal gudinna. Halloween. Bakgrunden är motbjudande. Spöken och häxor, USCH!” — Katie, 10 år.

”Under min uppväxt har jag aldrig känt någon bitterhet över att vi inte har firat världsliga helgdagar. Mina föräldrar har aldrig sagt att ’du får inte göra så eller så därför att du är ett Jehovas vittne’, utan de har lärt mig Bibelns och Jehovas syn på de här helgdagarna. Och vad presenter beträffar, så ger vi varandra sådana året om i vår familj.” — Ryan, 17 år.

”Alla helgdagar högtidlighåller något som är falskt och kretsar kring falska läror. De flesta ungdomar jag känner firar de här helgdagarna för godisets eller presenternas skull. Men jag har något som är bättre än helgdagar, och det är Jehovas vittnens underbara organisation. I stället för att bara räcka en dag, som en helgdag, innehåller Jehova Guds ord ett lyckligt budskap som består för evigt.” — Brooke, 14 år.

”Skäl till att jag inte saknar helgdagar: 1. Bibeln säger att de är falska. 2. Jag bryr mig inte om dem. 3. Min mamma och pappa ger mig ändå presenter.” — Brandi, 6 år.

”Jag tycker inte att jag går miste om något. Jag bryr mig inte ett dugg om sådant. Jag får presenter, och vi spelar spel och har fester. Jag får massor av saker utan att behöva fira några helgdagar. Jag vill fortsätta att vara ett vittne vad som än händer, och ingenting kan få mig att ändra mig.” — Brianne, 9 år.

”Jag går i femte klass, och jag är inte ledsen över att låta andra få veta att jag är ett Jehovas vittne. En gång sade en pojke till mig att jag måste tycka att det är trist att inte få några julklappar, men jag sade att jag får presenter året om. Då sade han att jag var en lyckans ost. Jag tror inte att det kan finnas ett Jehovas vittne som är ledsen över att vara ett vittne för Jehova.” — Jeff, 10 år.

”Min syster och jag gjorde våra föräldrars bröllopsdag till vår egen familjehögtid. Jag gladde mig mer åt att planera presenter och kort och annat som hör till och att hjälpa mina föräldrar att planera saker att överraska den andre med än jag någonsin skulle ha gjort om jag själv hade fått presenter av någon. Att ge är bättre än att få.” — Rachel, 16 år.

”När jag var yngre, tyckte jag att det var svårt att förstå varför man inte kunde fira en del helgdagar. Men senare insåg jag att helgdagarna kan ge upphov till girighet, stridigheter och bedrövelse. När man får presenter på bestämda tider, blir man aldrig överraskad över gåvan. Jag föredrar att få presenter när som helst under året. Att fira eller att inte fira är bara en liten del av ett mycket större beslut: om man skall överlämna sitt liv åt Jehova eller inte. När jag tänker på det hela på det sättet, blir det lätt att välja rätt.” — Ben, 13 år.

”Vid jultiden kan det vara väldigt jobbigt i skolan, och det är lätt att man känner sig utanför. Men jag har nu insett att julfirandet inte löser några problem, det kan inte svetsa samman familjen och inte göra människor lyckliga. Det är bara genom att leva efter Bibelns normer som man kan uppnå detta.” — Joe, 15 år.

”I stället för att fira jul eller någon annan helgdag har vi ’stora leksaksdagen’. Vi får en summa pengar som vi får köpa vad vi vill för. Ett år höll jag ett tal inför min klass om min religion. I stället för att följa världens vägar har jag bestämt mig för att göra mötesbesök, tjänst på fältet och bön till en del av mitt dagliga liv. Jag skall bli döpt vid nästa sammankomst.” — George, 11 år.

”Jag älskar att få presenter, och det får jag året om. Jag går inte miste om särskilt mycket när det gäller fester. Jag gläder Jehova när jag står fast för sanningen. Det är ganska lustigt att se hur en del av mina klasskamrater som inte är kristna, utan är hinduer, judar osv., firar jul och får presenter utan att veta varför julen firas.” — Julia, 12 år.

”När jag gick miste om något helgfirande i skolan, sörjde jag inte över det. Kompisarna gör en massa konstiga saker, som till exempel att klä ut sig på Halloween. Jag saknar det inte alls. Jag berättar för dem att mina föräldrar köper saker till mig året om. De berättar för mig om sin kyrka och hur långtråkigt det är, och jag berättar för dem om våra möten som vi vid enstaka tillfällen håller i parken, och ibland blir de avundsjuka. Men jag är inte avundsjuk på dem. Avslutningsvis skulle jag vilja säga: Skaffa bara vänner som respekterar dina trosuppfattningar och låt aldrig en elev eller lärare tvinga dig att göra något mot Jehovas vilja.” — Justin, 12 år.

”Går jag miste om något? Nej, för vi har andra fester, och när andra människor firar jul, då tänker barnen mest på jultomten, eller när det är påsk, tänker de på påskharen, men jag vet att sådant kommer från hedniska religioner. Jag tycker om tjänsten på fältet, för den hjälper mig att tänka på sanningen.” — Sharon, 8 år.

”Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig har varit ledsen för att jag är ett Jehovas vittne. Min familj och jag har mycket roligt tillsammans. När det är fester i skolan, brukar min mamma bjuda ut mig på en bit mat. Mina föräldrar tar med sig överraskningar till skolan utan någon speciell orsak, så alla de andra barnen vet att vi också har roligt. Jag och mina föräldrar står varandra mycket nära, och när andra barn frågar varför jag inte firar helgdagar brukar jag säga att vi firar varje dag. Hur skulle ett vittne någonsin kunna känna sig utanför?” — Megan, 13 år.

”Jag behöver inte vänta till en speciell dag för att få presenter. Min mamma och pappa ger mig massor av leksaker hela tiden. På Halloween tillber man de dödas andar. Det är inte rätt. Den ende Guden som vi skall tillbe är Jehova.” — Nicholas, 6 år.

Fakta kring julen, påsken och Halloween

BIBELN visar att Jesus var 33 1/2 år gammal när han avrättades på en tortyrpåle tidigt på våren år 33 v.t., vid tiden för den judiska påskhögtiden. Detta innebär, om man räknar bakåt, att han föddes någon gång i början på hösten.

Det hedniska Roms firande av saturnalierna, den oövervinnliga solens födelsedag, inföll omkring tre månader senare på året. Hur kom det sig att firandet av Jesu födelse flyttades fram till den 25 december, så att det hädiskt kom att sammanfalla med det hedniska firandet av solens födelsedag?

De allt kortare dagarna i december väckte vidskeplig panisk förskräckelse bland soldyrkarna, som fruktade att deras gud höll på att dö. De tände ljus och gjorde upp eldar för att försöka återuppliva den döende gudomen — och det tycktes fungera. Efter vintersolståndet den 21 december verkade det som om solguden började återvinna krafterna, eftersom dagarna blev längre.

”De viktigaste hedniska festerna ägde rum i december månad, och den 25 dec. utgjorde höjdpunkten på vinterns festligheter”, förklaras det i Church Christmas Tab. ”Somliga menar att biskopen av Rom valde den 25 dec. som tidpunkten för Kristi födelse för att ’helga’ det hedniska högtidsfirandet. Resultatet blev den egendomliga blandning av hedniska och kristna festligheter som världen nu kallar jul.” Tidningen medger också: ”Ordet ’jul’ förekommer inte i Bibeln. Och den föreskriver inte något firande av Jesu födelse.”

Det är därför inte underligt att teologen Tertullianus beklagande sade: ”Bland oss, som står främmande för firandet av sabbater, nymånader och högtider, vilka en gång var välbehagliga för Gud, firas nu allmänt saturnalierna [och andra hedniska fester], man ger och tar emot gåvor, ... och idrottstävlingar och festmåltider försiggår med larm och oljud.”

Påven Gregorius I fortsatte denna nedbrytande trend. Tidskriften Natural History förklarar: ”I stället för att försöka utplåna människors sedvänjor och trosuppfattningar gav påven befallning om att utnyttja dem. Om en grupp människor tillber ett träd, hugg då inte ner det, utan helga det åt Kristus och låt dem fortsätta sin tillbedjan.”

Ingen sammanblandning av sanning och lögn

Hade detta kompromissande Guds godkännande? Lägg märke till den varning som Gud riktade till sitt folk när de stod i begrepp att tåga in i det hedniska Kanaan: ”Ta dig till vara ... så att du inte frågar med avseende på deras gudar, i det du säger: ’Hur var det dessa nationer brukade tjäna sina gudar? Och jag, ja jag, skall göra på samma sätt.’ Du skall inte göra så för Jehova, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Jehova, det som han verkligen hatar, har de gjort för sina gudar.” (5 Moseboken 12:30, 31) Samma varning upprepas i de kristna grekiska skrifterna: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial [Satan, enl. fotnot i NW, referensutgåvan]? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende?” — 2 Korinthierna 6:14, 15.

Vad är det då som Gud anser vara motbjudande med dessa falska gudar och den tillbedjan som ägnas dem? De romerska saturnalierna firades till ära för solguden Saturnus. Var han en värdig gud? Simon Schama, professor i historia vid Harvarduniversitetet i USA, förklarar att han ”kännetecknades av regelrätta orgier i fråga om mat, dryck och andra former av utsvävningar”. Tidskriften Lear’s kallar helgdagen ”den mest beryktade vinorgien i den antika världen”.

Solguden Mithra dyrkades allmänt i hela Asien. Enligt antropologen Gabriel Seabrook var Mithra ”en krigsgud, som slungade dödsbringande pilar och obotliga sjukdomar mot sina fiender på slagfältet”.

Den soldyrkan som förekom bland aztekerna var särskilt blodig. Tidskriften Natural History förklarar: ”Såvida offer inte frambars till solgudarna, skulle allt liv — inbegripet gudarnas — förgås.”

Med tanke på julfirandets ursprung (se rutan här nedan) är det kanske inte så förvånande att häxor och satanister fortfarande högtidlighåller den 25 december. I San Francisco Chronicle för 21 december 1991 kunde man läsa följande uttalande av en populär hednisk författarinna som säger sig vara häxa: ”Det är en av våra mest ansträngande helgdagar. Vi är vakna hela natten.” En medlem av gruppen Covenant of the Goddess (Gudinnans förbund) förklarar: ”Vi utför en ritual. ... Medlemmar av vårt prästerskap uppför ett mysteriespel om solbarnets födelse.”

Kommer Gud eller hans Son att ta emot sådana ärebetygelser som återspeglar tillbedjan av falska gudar?

[Ruta på sidan 12]

Julens symboler

Julgranen ”har mycket litet med kristet firande att göra, men desto mer med envist kvarlevande, mångtusenåriga hedniska riter i samband med vinterljusets pånyttfödelse”. (The Boston Herald) ”Träd med påhängda prydnadssaker har i århundraden varit en del av de hedniska högtiderna.” — Church Christmas Tab.

Järneken var mycket populär bland kelterna ”för att hålla ordning på hustomtarna vid tiden för vintersolståndet. ... Den kunde avvärja olyckor, hjälpa till att uttyda drömmar, skydda ett hus mot blixten.” — Beautiful British Columbia.

Misteln ”härstammade från druiderna i England, som använde den vid egendomliga ceremonier i samband med dyrkan av demoniska och ockulta makter”. — Church Christmas Tab.

Den 25 december är det datum då ”mithrasdyrkarna firade Mithras födelse. ... Det finns absolut inget bibliskt stöd för att den 25 december var dagen för [Kristi födelse].” — Isaac Asimov.

Gåvor var en karakteristisk del av saturnalierna. ”Vid denna högtid förväntades man ge alla sina vänner en present.” — Ancient Italy and Modern Religion.

Stjärnan ”i toppen av trädet dyrkades i Österlandet som en symbol för renhet, godhet och fred 5.000 år före Kristi födelse”. — United Church Herald.

Stearinljusen ”kommer inte ... från den kristna helgedomen. Dem har vi hämtat från ett mycket äldre altare, den druidiska eken.” — United Church Herald.

Jultomten stals ”från den forngermanska mytologin. ’Tor var en äldre man, jovialisk och vänlig, undersätsig och med ett långt, vitt skägg. Han körde en vagn och sades bo i Nordlandet. ... Hans karakteristiska element var elden, och hans färg var rött. Eldplatsen i varje hem var helgad åt honom, och han sades komma ner till den genom skorstenen.” — United Church Herald.