Abraham — Guds profet och vän

FYRA österländska kungar och deras härar tar sig över floden Eufrat och tågar sedan Kungsvägen, på östra sidan om Jordandalen. På vägen besegrar de rafaéerna, suséerna, eméerna och horéerna. Därefter vänder de om och kommer till södra Negeb, där de slår ner alla invånare.

Vad är syftet med detta fälttåg? Mellan de invaderade områdena öster om Jordan och Negeb ligger det tilltänkta bytet. Det är en eftertraktad dal som kallas Jordanslätten. (1 Moseboken 13:10) Här lever invånarna i fem stadsstater, Sodom, Gomorra, Adma, Seboim och Bela, ett bekymmerfritt liv i materiellt välstånd. (Hesekiel 16:49, 50) En tid lydde de under Kedorlaomer, kungen i Elam, som tydligen anför detta fälttåg. Men de har gjort uppror mot honom. När nu grannländerna inte längre kan komma till deras hjälp, står de inför ett avgörande. Kedorlaomer och hans allierade vinner den strid som följer och börjar sitt långa återtåg med mycket krigsbyte.

Bland de tillfångatagna finns en rättfärdig man, Lot. Han är brorson till Abraham, som har slagit upp sina tält i de närbelägna bergstrakterna kring Hebron. När Abraham får höra den sorgliga nyheten, kallar han genast samman 318 av sina män. Med stort mod och stöd av några grannar sätter de efter de fyra kungarna och överrumplar deras soldater om natten. Inkräktarna flyr. Lot och hans husfolk räddas, liksom också de övriga krigsfångarna och allt byte.

Vad har vi för anledning att tro på denna berättelse i Första Mosebokens fjortonde kapitel? Är detta bara en historia som någon hittat på för att göra förfadern till flera nationer, däribland judarna, till folkhjälte? Hur förhåller det sig med andra händelser i Abrahams liv?

Vad vissa präster har sagt

I början av 1800-talet påstod den lutheranske teologen Peter von Bohlen att Abraham var en sagofigur och att berättelsen om Kedorlaomers invasion inte hade någon som helst historisk grund. En annan teolog, professor Julius Wellhausen, förklarade: ”Vi saknar historisk kunskap om patriarkerna.” Han sade vidare: ”[Abraham] skulle snarare kunna betraktas som en produkt av frodig fantasi.”

Engelska teologer följde sina tyska kollegers exempel. ”De stora patriarkaliska berättelserna i Första Moseboken är förhistoriska och inte trovärdigare i historiskt avseende än sagorna om ... kung Arthur”, skrev prästen Stopford Brooke i sin bok The Old Testament and Modern Life (Gamla testamentet och nutida levnadssätt). ”Första Moseboken ... ger oss endast en fragmentarisk och förvrängd bild av de olika patriarkernas liv och egenskaper”, skrev John Colenso, anglikansk biskop i den dåvarande brittiska kolonin Natal. ”Det är omöjligt”, tillade han, ”att sätta obetingad tilltro till någon av dessa berättelser.”

Denna kritiska syn spred sig som kallbrand. (2 Timoteus 2:17) I våra dagar finns det miljontals kyrkobesökare som inte tar bibelns berättelser om patriarkernas liv på allvar. Men till kristenhetens teologers stora skam börjar ateistiska forskare nu hävda att bibelkritikerna har gått för långt. I det stora sovjetiska uppslagsverket Bol’sjaja Sovetskaja Entsiklopedija sägs det till exempel: ”På senare år har en lång rad bibelkritiska påståenden omprövats i ljuset av nyare forskningsresultat, i synnerhet med utgångspunkt från rön som gjorts inom den s. k. bibliska arkeologin. Vissa traditionella bibliska berättelser som tidigare betraktades som myter ... tycks ha en historisk kärna.” Låt oss nu se hur arkeologin har kastat ljus över bibelns redogörelse om Abraham.

Det kaldeiska Ur

Bibeln upplyser oss om att Abraham växte upp i ”det kaldeiska Ur”. (1 Moseboken 11:27—31; 15:7) I många hundra år var staden Urs läge ett mysterium. Kritikerna trodde att om den över huvud taget hade existerat, så måste den ha varit en obetydlig landsortsstad. Längre fram blev dock, genant nog för dem, en ruinkulle mellan Babylon och Persiska viken definitivt identifierad med staden Ur. Tusentals lertavlor som påträffades vid utgrävningarna avslöjade att Ur var ett internationellt handelscentrum med en stor kosmopolitisk befolkning. På Abrahams tid hade staden till och med skolor, där pojkar fick lära sig att skriva och räkna.

Utgrävningarna i Ur visade också att stadens byggmästare använde sig av sådana arkitektoniska finesser som kolonner, valvbågar, välvda tak och kupoler. Urs skickliga hantverkare framställde utsökta smycken, konstrikt utformade harpor och dolkar med blad av rent guld. I många hus fann arkeologerna avloppsrör av bränd lera som ledde ner till stora kloakbrunnar på ända till tolv meters djup.

Dessa upptäckter gav många forskare en ny syn på Abraham. ”Vi hade varit vana vid att tänka oss Abraham som en enkel man bosatt i tält men fann i stället att han förmodligen bodde i ett exklusivt tegelhus i en stad”, skrev Leonard Woolley i sin bok Digging Up the Past (Det förgångna utgrävs). Arkeologen Alan Millard skriver i sin bok Treasures From Bible Times (Skatter från bibelns tid): ”Abraham lämnade denna sofistikerade stad, med all dess trygghet och bekvämlighet, för att bli en av dessa föraktade nomader!”

Kedorlaomers invasion

Hur är det då med Abrahams seger över Kedorlaomer, kungen i Elam? I början av 1800-talet hade man mycket bristfällig kunskap om elamiterna. Bibelkritikerna vägrade att tro att Elam någonsin hade utövat inflytande över Babylon, och ännu mycket mindre över Palestina. Nu har man fått en helt annan uppfattning om elamiterna. Arkeologerna har visat att de var en mäktig och krigisk nation. Det sägs till exempel i Funk & Wagnalls Standard Reference Encyclopedia: ”Elamiterna förstörde staden Ur omkring år 1950 f. Kr. ... Därefter utövade de ett avsevärt inflytande över de babyloniska härskarna.”

Namnen på elamitiska kungar har också påträffats i arkeologiska inskriptioner. Vissa av dem börjar med uttrycket ”Kudur”, vilket har stor likhet med ”Kedor”. En av elamiternas viktigaste gudinnor var Lagamar, vilket påminner om ”laomer”. Kedorlaomer betraktas således nu av vissa profana källor som en historisk härskare, vars namn möjligen betyder ”Lagamars tjänare”. En rad babyloniska inskriptioner har namn som påminner om tre av de invaderande kungarnas — Tudhula (Tideal), Eri-aku (Arjok) och Kudur-lahmil (Kedorlaomer). (1 Moseboken 14:1) Doktor A. Custance tillägger i sin bok Hidden Things of God’s Revelation (Guds uppenbarelses dolda ting): ”Förutom dessa namn fanns det också andra detaljer som tycktes anspela på de händelser som inträffade i Babylon när elamiterna upprättade sitt välde över landet. ... Dessa tavlor gav belägg för Skriftens utsagor i sådan utsträckning att företrädarna för den högre bibelkritiken gick till angrepp mot dem och gjorde allt som stod i deras makt för att avsiktligt förringa deras betydelse.”

Hur är det då med de fyra kungarnas invasion? Finns det några arkeologiska bevis från områdena öster om Jordan och Negeb som stöder denna berättelse? Ja, det finns det. Professor Yohanan Aharoni talar i sin bok The Archaeology of the Land of Israel (Arkeologin i Israels land) om en utdöd för-israelitisk civilisation som hade ”imponerande” bosättningar öster om Jordan och i Negeb ”omkring år 2000 f. Kr.”. Andra arkeologer hävdar att detta inträffade omkring år 1900 f.v.t. ”De lerkärl från denna period som påträffats i Negeb och öster om Jordan är identiska och pekar båda på ett plötsligt, katastrofartat slut på civilisationen”, förklarar dr Harold Stigers i sin bok Commentary on Genesis (Kommentar till Första Moseboken). Även bibelkritiker, till exempel John Van Seters, accepterar dessa bevis. ”Ett olöst problem är vart dessa folk tog vägen, om de alls begav sig någonstans, i slutet av denna period”, förklarar han i sin bok Abraham in History and Tradition (Abraham i historien och traditionen).

I Första Moseboken, kapitel 14, ges en möjlig lösning på detta problem. Enligt bibelns kronologi anlände Abraham till Kanaan år 1943 f.v.t., och Kedorlaomers förödande invasion måste ha ägt rum kort därefter. Längre fram under samma århundrade lät Gud eldsglödande förintelse drabba de omoraliska städerna Sodom och Gomorra. Detta förändrade för all framtid de ekologiska förhållandena i den en gång så bördiga nedre delen av Jordandalen. (1 Moseboken 13:10—13; 19:24, 25) Denna plats var inte längre något eftertraktat byte för främmande inkräktare.

Det finns många andra exempel på hur arkeologin samverkar med bibeln i att belysa olika händelser i Abrahams liv. Men arkeologin har sina begränsningar. De bevis som den ger är ofta indirekta och beroende av ofullkomliga människors uttolkningar.

Det mest tillförlitliga vittnesbördet

Det starkaste beviset för att Abraham verkligen har existerat är människans Skapares, Jehova Guds, eget vittnesbörd. I Psalm 105:9—15 talar Gud uppskattande om Abraham, Isak och Jakob som sina ”profeter”. Mer än tusen år efter Abrahams död talade Jehova Gud om Abraham genom åtminstone tre av sina profeters mun och kallade honom till och med för sin ”vän”. (Jesaja 41:8; 51:2; Jeremia 33:26; Hesekiel 33:24) Jesus Kristus framhöll också Abraham som ett exempel. Under sin föremänskliga tillvaro i himmelen hade Guds Son personligen bevittnat sin Faders sätt att handla med denne patriark. Han kunde därför säga till judarna:

”’Om ni är Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar. Men nu vill ni komma åt att döda mig, en människa som har sagt er sanningen som jag hörde från Gud. Detta gjorde inte Abraham. Abraham, er fader, fröjdade sig mycket över utsikten att få se min dag, och han såg den och fröjdade sig.’ Därför sade judarna till honom: ’Femtio år är du inte ännu, och ändå har du sett Abraham?’ Jesus sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag er: Innan Abraham blev till, har jag varit till.’” — Johannes 8:39, 40, 56—58.

Med stöd och uppmuntran från de två största personerna i hela universum har vi all anledning att acceptera allt som bibeln har att säga om Abraham. (Johannes 17:5, 17) Även om bibeln framhåller Abraham som ett exempel, upphöjer den honom inte på ett otillbörligt sätt som folkhjälte. Detta framgår av skildringen av hans seger över de fyra allierade kungarna. När Abraham återvände från striden, hälsades han av Melkisedek, kungen i Salem, som sade: ”Välsignad vare Gud den Högste, som har gett dina ovänner i din hand!” Det var Jehova som fick äran för denna befrielse. — 1 Moseboken 14:18—20.

En långt storslagnare seger ligger emellertid nu framför oss! Samme ärorike Gud kommer inom kort att besegra ”kungarna på hela den bebodda jorden” i det världsomfattande krig som kallas Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Då kommer Guds löfte till Abraham, hans profet och vän, att få sin fullständiga uppfyllelse: ”Genom din säd kommer sannerligen alla nationer på jorden att välsigna sig.” Miljoner människor får redan nu en försmak av dessa välsignelser. Du kan få glädjen att höra till dem, vilket artiklarna på sidorna 18—28 i denna tidskrift kommer att visa. — 1 Moseboken 22:18, NW.

[Kartor/Bilder på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

SYDLANDET

Damaskus

Haran

Eufrat

Tigris

Ur

ELAM

[Karta]

Damaskus

Dan

RAFAÉER

SUSÉER

Sikem

Betel

Jordanslätten

Salthavet

Hebron

SYDLANDET

Kungsvägen

EMÉER

Gomorra

Sodom

HORÉER

[Bilder]

Abraham lydde Guds befallning och drog bort från Ur, en rik och blomstrande stad

Några artefakter från Ur:

1. Dolk och slida av guld

2. Låda med dekorationer

3. Tjurhuvud av guld från resonanslåda till harpa

4. Smycken

5. Juvelbesatt huvudprydnad

[Bildkälla]

Samtliga bilder återgivna med benäget tillstånd av British Museum