Kan man tro på Bibeln?

TRON på Bibeln är fortfarande mycket utbredd, även i vår moderna värld. En färsk gallupundersökning visar till exempel att 80 procent av alla amerikaner tror att Bibeln är Guds inspirerade ord. Oavsett om siffran är lika hög där du bor eller inte, inser du säkert att de som tror på Bibeln förväntar att det de får höra i kyrkan är hämtat därifrån. Men ofta är det inte så. Låt oss ta ett exempel.

Lär Bibeln att de ondas själar plågas i en skärseld eller i ett brinnande helvete? Många teologer i kristenheten skulle i dag svara nej på den frågan. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”När allt kommer omkring är den katolska läran om skärselden grundad på traditionen, inte på den Heliga skrift.” Beträffande helvetet sägs det i A Dictionary of Christian Theology: ”Det är anmärkningsvärt att vi i Nya testamentet inte kan finna att helveteselden hörde till det som man ursprungligen predikade.”

Engelska statskyrkans kommission för lärofrågor skapade nyligen rubriker när den rekommenderade att man skulle överge helvetesläran helt och hållet. Teologie doktor Tom Wright, domprost i Litchfield Cathedral, förklarar att den gamla föreställningen om ett brinnande helvete ”förvandlade Gud till ett monster och gav många människor svåra psykiska brännsår”. I kommissionens rapport beskrivs helvetet som ett ”fullständigt icke-vara”. New Catholic Encyclopedia konstaterar likaså beträffande den katolska uppfattningen: ”Dagens teologer ser helvetet som en separation från Gud.”

Lärorna om skärselden och helveteselden strider i själva verket mot det som Bibeln lär om själen. I Bibeln talas det ofta om att själar dör. ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö”, sägs det i Hesekiel 18:4. (Jämför Åkesons och Myrbergs svenska översättningar.) Enligt Bibeln är de döda omedvetna och kan därför inte känna någon smärta. ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” (Predikaren 9:5) Det hopp som Bibeln framhåller för de döda är en framtida uppståndelse. När Jesu vän Lasarus hade dött, jämförde Jesus hans död med en sömn. Lasarus syster Marta visade tro på det som Bibeln lär när hon sade: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den sista dagen.” Genom att väcka Lasarus till liv igen bekräftade Jesus detta hopp. — Johannes 5:28, 29; 11:11–14, 24, 44.

Historiker påpekar att läran att människan har en från kroppen åtskild, odödlig själ inte har sitt upphov i Bibeln, utan i grekisk filosofi. I New Catholic Encyclopedia sägs det till exempel att de forntida hebréerna inte trodde att människan bestod av en materiell kropp och en immateriell själ. Det heter där beträffande hebréernas uppfattning: ”När livets andedräkt kom in i den första människan som Gud hade skapat av markens stoft, blev hon en ’levande varelse’ (1 Mos. 2:7). Döden betraktades inte som en separation mellan två skilda element hos människan, såsom fallet var i den grekiska filosofin; livets andedräkt lämnar människan, och hon blir en ’död varelse’ (3 Mos. 21:11; 4 Mos. 6:6; 19:13). I båda fallen är det hebreiska ordet för ’varelse’ nefesh, som ofta översätts med ’själ’, men som i själva verket är liktydigt med människan själv.”

Samma uppslagsverk förklarar att katolska teologer på senare tid ”har hävdat att NT [Nya testamentet] inte lär att själen är odödlig i den hellenistiska [grekiska] bemärkelsen”. Det sägs sammanfattningsvis: ”Den slutgiltiga lösningen på problemet står inte att finna i filosofiska spekulationer, utan snarare i den övernaturliga gåva som uppståndelsen utgör.”

Bibeln eller traditionen?

Hur har då icke-bibliska uppfattningar kommit att införlivas med kristenhetens läror? Många kyrkor hävdar att Bibeln är deras högsta auktoritet. För inte så länge sedan förklarade påven Johannes Paulus II att Bibeln bör ”godtas av de rättrogna som fullständigt sanningsenlig och som den högsta normen för vår tro”. Det är emellertid ett allmänt erkänt faktum att de läror som förkunnas i kristenheten i våra dagar inte är identiska med de första kristnas. De flesta kyrkosamfund betraktar förändringen som en gradvis skeende dogmatisk utveckling. Romersk-katolska kyrkan intar emellertid ståndpunkten att traditionen är av lika stor betydelse som Bibeln. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Kyrkan grundar inte någon lära enbart på Skriften utan att fästa avseende vid traditionen, och inte heller grundar den någon lära enbart på traditionen utan att fästa avseende vid Skriften.”

Under historiens lopp har emellertid kristenhetens kyrkor ofta ersatt Bibelns läror med sådana som är grundade enbart på traditionen. Många trossamfund hävdar faktiskt att Bibeln inte är att lita på. Det sägs till exempel i New Catholic Encyclopedia: ”Det är uppenbart att många uttalanden i Bibeln helt enkelt inte är sanna, när man bedömer dem enligt den moderna kunskapen om naturvetenskaperna och historien.” Beträffande den bibliska läran att de döda är omedvetna sägs det i samma verk: ”Även när det gäller religiösa angelägenheter vittnar GT [Gamla testamentet] om en ofullständig kännedom om ... livet efter döden.” Som ett exempel citerar man Psalm 6:5 (vers 6 i somliga bibelöversättningar), där det sägs: ”I döden nämner man dig inte; vem prisar dig i Sheol [Hades]?” Vid somliga protestantiska prästseminarier och teologiska fakulteter lär man inte längre att Bibeln är ofelbar. Den romersk-katolska kyrkan, å andra sidan, hävdar att den har rätt att uttolka det som sägs i Bibeln. Men du kanske undrar: Hur är det då om kyrkans uttolkningar tycks vara i strid med den Heliga skrift?

Bibelns betydelse

Jesus hänvisade gång på gång till Skriften, dvs. Bibeln, som en auktoritet och inledde ofta sina uttalanden med att säga: ”Det är skrivet.” (Matteus 4:4, 7, 10; Lukas 19:46) När Jesus förklarade äktenskapets innebörd, stödde han sig följaktligen inte på grekiska filosofers hypoteser, utan på skapelseberättelsen i Första Moseboken. (1 Moseboken 1:27; 2:24; Matteus 19:3–9) Jesus ansåg tydligen att Skriften var inspirerad av Gud och grundad på fakta. I en bön till Gud sade han: ”Ditt ord är sanning.” — Johannes 17:17.a

Enligt Bibeln riktade Jesus följande kritik mot de religiösa ledarna på den tiden: ”Fyndigt sätter ni Guds befallning åt sidan för att behålla er tradition. ... På det sättet gör ni Guds ord ogiltigt genom er tradition.” (Markus 7:6–13) Aposteln Paulus motstod likaså alla påtryckningar att införliva grekisk filosofi eller oskriftenliga traditioner med sin undervisning. ”Se upp”, sade han varnande, ”kanske skall det finnas någon som vill bortföra er som sitt byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition.” (Kolosserna 2:8; 1 Korinthierna 1:22, 23; 2:1–13) Det fanns vissa traditioner eller läror som Paulus uppmanade de kristna att hålla fast vid, men dessa var grundade på Skriften och var helt i överensstämmelse med den. (2 Thessalonikerna 2:13–15) ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig”, skrev Paulus, ”så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Timoteus 3:16, 17.

Paulus förutsåg att många skulle sluta upp att tro på Bibeln. Han sade varnande till Timoteus: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, ... och de skall vända sina öron bort från sanningen.” Han uppmanade därför Timoteus: ”Men du, bevara din besinning i allting.” (2 Timoteus 4:3–5) Hur kan man göra det? Bland annat genom att vara ”vidsynt”. Ett grekiskt lexikon definierar detta bibliska ord som ”villighet att lära och bedöma något opartiskt”. Lukas använde detta uttryck för att beskriva Paulus åhörare i staden Berea. Det Paulus undervisade om var nytt för dem, och de ville inte bli vilseledda. Vi läser i Bibeln: ”[Invånarna i Berea] var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” Att bereanerna var vidsynta innebar inte att de var skeptiska, ovilliga att tro på någonting över huvud taget. Resultatet av deras uppriktiga efterforskningar blev i stället att ”många av dem kom till tro”. — Apostlagärningarna 17:11, 12, 1981.

Fördelar med att leva efter Bibeln

De första kristna var kända både för att troget hålla sig till Bibeln och för sin självuppoffrande kärlek. I dag är det emellertid många människor som har ”en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft”. (2 Timoteus 3:5) En form av kristendom som inte efterliknar den ursprungliga har inte någon verklig kraft att förändra människors liv till det bättre. Är detta kanske en bidragande orsak till den stora ökningen av våld, omoraliskhet, familjeproblem och materialism som vi ser i stora delar av kristenheten? I somliga ”kristna” länder utkämpas till och med blodiga etniska strider mellan medlemmar av samma religion.

Har bereanernas vidsynta anda dött ut i vår tid? Finns det någon grupp människor i våra dagar som tror på och lever efter Bibeln?

Uppslagsverket Encyclopedia Canadiana förklarar: ”Jehovas vittnens verksamhet innebär ett återupplivande och ett återupprättande av den tidiga kristendom som praktiserades av Jesus och hans lärjungar under det första och andra århundradet av vår tideräkning.” New Catholic Encyclopedia konstaterar likaså beträffande Jehovas vittnen: ”De betraktar Bibeln som sitt enda rättesnöre när det gäller tron och uppförandet.”

Detta är utan tvivel ett viktigt skäl till att Jehovas vittnen är kända över hela världen för sin frid och lycka och sitt andliga välstånd. Vi vill därför uppmuntra våra läsare att närmare undersöka Bibelns sunda läror. Ökad kunskap kan leda till ökad tilltro till Bibeln och starkare tro på Gud. De eviga välsignelser som en sådan tro för med sig är väl värda den ansträngningen.

[Fotnot]

[Bild på sidan 6]

Aposteln Paulus och andra predikade på torget

[Bild på sidan 7]

Jehovas vittnen ”betraktar Bibeln som sitt enda rättesnöre när det gäller tron och uppförandet”