Skulle du vilja träffa en kobra?

Från Vakna!:s korrespondent i Indien

SKULLE du det? De flesta vuxna skulle nog svara nej på den frågan. Men inte ett barn. Rädsla för ormar, kobran inbegripen, är inte något instinktivt drag hos små barn, eller ens hos djur. Motvilja mot ormar kan uppstå genom upplysningar som inte är tillförlitliga, till exempel överdrifter, myter och missuppfattningar.

Men när vi frågar dig om du skulle vilja träffa en kobra, menar vi givetvis att det skulle ske på betryggande avstånd! Kobror är oerhört giftiga, och det skulle inte vara tillrådligt att gå fram till en och klappa den. Inte heller kan vi förvänta att kobran skall komma emot oss och hälsa på oss; förmodligen ger den sig av till ett säkert gömställe så snart den hör oss komma. Låt oss därför nöja oss med att stifta bekantskap med kobran genom att lära känna en del intressanta fakta om denna fascinerande varelse.

Kobror är reptiler av underordningen Serpentes och familjen Elapidae (giftsnokar) — ett slag av ormar med ihåliga gifttänder. Det finns omkring tolv olika kobraarter, och de förekommer på så vitt skilda platser som Australien, de tropiska delarna av Asien och Afrika, Arabiska halvön och områden inom de tempererade zonerna. Den avgjort mest skräckinjagande av kobrorna är kungskobran, som med en längd av 3—5 meter är världens största giftorm. Den trivs bäst i den täta undervegetationen i djungler och träskmarker, där det faller rikligt med regn, och förekommer i södra Kina, Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Myanmar och delar av Indien. Med sin kolsvarta stjärt, sina mörka band på den gulgröna kroppen — som blir djupt olivgrön med ökad ålder — samt små fläckar på skölden är kungskobran en mycket vacker orm.

Övriga kobraarter är i regel mellan en och två meter långa. En art som är mycket vanligt förekommande i Indien är glasögonormen, som har en karakteristisk, glasögonliknande teckning på skölden. Den kan vara svart, mörkbrun eller gulvit och har ett brett, mörkt band runt halsen och band av gula och vita prickar utmed hela kroppen. Monokelkobran, som förekommer på Sri Lanka samt i östra och nordöstra Indien, är ljusare och har mindre och rundare sköld med en vit, cirkelformad teckning, som har gett ormen dess namn. I Pakistan och nordvästra Indien finns en kolsvart kobraart, och i Afrika förekommer bland andra spottkobran och aspisormen eller den egyptiska kobran. Den mörka aspisormen med smal sköld anses vara den orm som drottning Kleopatra använde för att ta sitt liv.

Ormar parar sig endast med individer av den egna arten, lockade därtill av en artspecifik doft. Kobror är mer ”familjekära” än andra ormar, och hanar och honor håller ofta ihop som ett par. Kungskobrahonan är en av de få ormar som man med säkerhet vet bygger bo. Hon skrapar ihop nerfallna löv till en liten hög på ungefär 30 centimeter och lägger 20—50 ägg i den. Därefter rullar hon ihop kroppen kring lövhögen och stannar kvar där — utan att äta — under de närmare två månader som det tar att ruva äggen. Hanen håller sig ofta i närheten av honan. Även andra kobraarter, som inte bygger något bo, stannar kvar i närheten av sina ägg för att skydda dem.

För att lättare kunna ta sig ut ur äggen är ormynglen utrustade med en äggtand, som senare faller av. Så snart de kommer ut är de helt oberoende av sina föräldrar och har fullt utbildade giftkörtlar och gifttänder. De spelar hela tiden med tungan och smakar på föremål i omgivningen. Tungspetsen förs sedan in i det så kallade jacobsonska organet i gomtaket, där den kemiska informationen bearbetas. Det här organet står också i förbindelse med luktsinnet, och kombinationen av smak och lukt hjälper ormen att spåra upp sitt byte, hitta en make eller maka och undkomma fiender.

Kobraungarna växer fort, och snart är det dags för dem att byta ut skinnet, som nu har blivit för trångt. Detta sällsamma fenomen upprepas sedan med jämna mellanrum, eftersom kobran fortsätter att växa hela livet och kan leva i över 20 år. En eller två veckor före ömsningen blir ormen slö, huden matt och ögonen vattnigt blå. Men så plötsligt blir ögonen klara, och ormen lossar det gamla skinnet vid munnen genom att gnugga huvudet mot stenar. Därefter kryper den bokstavligt talat ur skinnet, allteftersom detta krängs ut och in och skalas av — från den genomskinliga hinnan över ögonen och ända ner till stjärten. Ut kommer en pigg och livlig orm, skinande blank och redo att ta itu med sin dagliga verksamhet.

Kobror påverkas i hög grad av omgivningens temperatur. När vädret blir kallare blir de slöa, eller råkar till och med in i ett dvalliknande tillstånd, och vaknar till först när temperaturen stiger. För mycket värme kan döda dem. Med undantag av kungskobran, som äter andra ormar, livnär sig kobrorna på råttor, möss, grodor, ödlor, fåglar och andra mindre djur. När ormen har fångat sitt byte, sprutar den in sitt gift och förlamar det. Bytet sväljs sedan helt, eftersom kobror inte kan tugga sin föda. Huden är så elastisk och käkarna så tänjbara att kobran kan svälja ett djur som är två eller tre gånger så stort som dess eget huvud. När munnen är blockerad av bytet, andas ormen genom att föra luftstrupens öppning framåt, förbi hindret, ungefär som en simmare använder sig av en snorkel. Rader av bakåtriktade tänder pressar sedan ner bytet i ormens kropp. Därefter drar den sig tillbaka till en skyddad plats för att smälta maten i lugn och ro och äter kanske inte på flera dagar. Kobran kan leva i månader utan att äta genom att utnyttja kroppens fettreserver.

Ormar är försiktiga djur. (Se Matteus 10:16.) Kobran skyddar sig antingen genom att fly — kanske in under en sten eller in i sitt råtthålsliknande bo — eller genom att ligga alldeles stilla och därigenom undgå upptäckt. Om den blir trängd reser den sig upp, spärrar ut sin sköld och väser för att skrämma fienden. Hugger gör den bara i yttersta nödfall.

Ormbett

På landsbygden i Afrika och Asien händer det ofta att ormbett inte rapporteras, och det är därför svårt att veta exakt hur många människor som blir bitna av giftiga ormar, men man tror att det rör sig om cirka en miljon om året. Indien innehar rekordet när det gäller ormbett med dödlig utgång — omkring 10.000 per år. De flesta dödsfall förorsakas förmodligen av glasögonormen. Cirka 10 procent av alla kobrabett leder till döden.

Kobran är långsammare än många andra ormar; den lilla livliga mungon, en av dess värsta fiender, har ingen svårighet att överlista den. Genom att gång på gång attackera kobran och sedan hoppa undan när den går till anfall, gör mungon ormen nervös och villrådig. Den attackerar kobran bakifrån och knäcker ormens hals. Många ormar går till anfall från en hopringlad position, vilket gör det svårt att beräkna deras räckvidd, men kobran lyfter upp kroppen och anfaller rakt neråt. På så sätt är det lättare att beräkna avståndet och se till att man är utom räckhåll för den relativt långsamma ormen.

Vissa kobror, till exempel spottkobran, den sydafrikanska svarthalsade kobran och en del kobraarter i nordöstra Indien, försvarar sig genom att spotta. De reser upp kroppen, riktar sina gifttänder mot offret och blåser i väg två fina strålar av gift, som kan nå över två meter. På huden gör giftet ingen skada, men om det kommer in i ögonen kan det förorsaka tillfällig blindhet — och till och med permanent blindhet, om det inte tvättas bort genast. Egendomligt nog verkar det som om ormen kan sikta på offrets ögon.

Vad skall du då göra om du blir biten av en kobra? Giftet pressas ut ur giftsäckar i ormens kinder till två fasta gifttänder i främre delen av överkäken. Gifttänderna tränger igenom offrets hud och injicerar giftet på ungefär samma sätt som en injektionsspruta. Det enda säkra botemedlet är ett motgift som framställs av giftet från fyra olika slags giftormar. I början av 1900-talet var Indien det första land där motgift mot ormbett kom till användning i någon större utsträckning. I torkad form håller sig motgiftet i fem år utan kylförvaring; vid behov löses pulvret i vatten och injiceras.

Några av symptomen vid kobrabett är lokal svullnad och smärta, dimsyn, yrsel, förlamning av struphuvudet och andningssvårigheter. Döden inträder efter omkring två timmar, om giftdosen är tillräckligt stor och ingen behandling ges.

Ormtjusare

Ormtjusning är en mycket gammal form av underhållning. Den förekommer mest i Orienten, även om en del västerländska cirkusar numera har den på sin repertoar. På grund av sin ovanliga sköld och sin nervösa läggning är glasögonormen den populäraste ormen i sådana sammanhang, men även andra imponerande ormar används, till exempel kungskobran och den röda sandboan. När ormtjusaren, som har sinne för artisteri, blåser i sin pipa, reser sig kobran upp ur sin korg, spärrar ut skölden och intar sin normala försvarsposition. Minsta rörelse från ormtjusarens sida väcker en reaktion hos ormen, som hela tiden tittar på honom och är beredd att gå till anfall. De flesta kobror som används av ormtjusare har fått gifttänderna borttagna, men en del ormtjusare tar risken att arbeta med giftiga ormar.

I det forntida Indien var kringresande ormtjusare också personer som berättade religiösa legender och myter, vilket ytterligare bidrog till deras popularitet. I dag är det mer lönsamt för dem att ha sina föreställningar utanför hotell som frekventeras av fotoglada turister. Somliga ormtjusare besöker privata hem och säger till husägarna att det förmodligen finns ormar i deras trädgård. För en bestämd summa erbjuder sig ormtjusaren att fånga ormarna. Han dyker in i buskarna, blåsande på sin pipa, och efter en stund kommer han ut igen med en säck full av ormar. Men husägaren kanske skulle ha gjort klokt i att ha honom under uppsikt eller åtminstone kontrollera om han hade ormarna med sig när han kom!

Ormparker sprider information

På senare tid har man på många håll anlagt ormparker för att stimulera människors intresse för reptiler. Dessa parker sponsrar olika forskningsprojekt, informerar om förebyggande åtgärder och behandling av ormbett och försöker med olika metoder skydda ormar mot människors girighet och okunnighet. Kobror dödas ofta för sitt vackra skinn, som används till att tillverka skärp, portmonnäer, skor och andra lyxartiklar. På ett enda år dödades över tio miljoner ormar i Indien för skinnets skull. Ormarna flås så snart de har dödats. I Indien använder man sig av olika växtfärger för att färga skinnen, som sedan poleras med glaspapper och ibland även lackas för att de skall bli blanka och vattenavstötande.

Kobrans värde kan knappast överdrivas. Den räddar tonvis med säd genom att döda råttor och andra skadedjur. Av dess gift kan man framställa motgifter, smärtstillande medel och andra mediciner. Vid Tata Memorial Cancer Institute i Bombay studerar man kobragiftets verkan på cancerceller.

Tyckte du att det var intressant att få stifta bekantskap med kobran? Den är ett vackert, nyttigt och försiktigt djur, som är väl rustat att försvara sig. Genom att lära känna den bättre kan vi öka vår uppskattning av en mycket förtalad medlem av djurvärlden.

[Ruta på sidan 19]

Kobradyrkan och vidskepelse

KOBRADYRKAN har förekommit sedan urminnes tider. Kobramotiv har påträffats på lersigill i Mohenjo-daro, en av de äldsta civilisationer som arkeologer grävt fram. Från 2000-talet f.v.t. och fram till våra dagar har miljontals indier betraktat kobror med vidskeplig vördnad. Intressant nog är många indiska kobramyter i själva verket förvrängda skildringar av verkliga historiska händelser.

En ”skapelseberättelse” talar om en tid då det inte fanns något ljus i universum. Av den mörka kosmiska oceanen skapades först den strålande guden Vishnu och därefter himlen, jorden och den underjordiska världen. Av det som blev över skapades en jättelik kobra, Shesha (som betyder ”rester”). Enligt myterna hade Shesha mellan 5 och 1.000 huvuden, och Vishnu avbildas ofta vilande på den hopringlade Shesha, skyddad av de utspända sköldarna på dess många huvuden. Jordbävningar sägs bero på att Shesha gäspar, och eld från hans mun eller hans gift tillintetgör världen vid slutet av en tidsålder.

Den hinduiska mytologin talar också om kobraliknande varelser som kallas ”nagas” och som bebor den underjordiska världen — Nagalok eller Patala. Enligt myterna har apguden Hanuman berättat att det fanns en tid som kallades ”den fullkomliga tidsåldern”, då alla människor var goda, det endast fanns en enda religion och det inte existerade några demoner eller nagas. Enligt legenden var det ormarna som bevakade jordens rikedomar, och de ägde stor kunskap och magiska förmågor. Shesha, som ibland också kallas Vasuki, fick av gudarna i uppdrag att kärna en ocean av mjölk för att framställa amrit, en sorts nektar som kunde ge odödlighet. Den underjordiska världen, som behärskas av nagas, framställs som en mycket åtråvärd plats — krigare som dör i strid utlovas obeskrivliga njutningar där.

Enligt myterna är emellertid inte alla kobror välvilligt inställda. En legend berättar om ett möte mellan Krishna, en inkarnation av Vishnu, och Kaliya, en stor och ondskefull demonkobra. Bilder visar ofta hur den segerrike Krishna står med sin fot på den jättelika ormens huvud.

Manasa eller Durgamma, nagas’ drottning, dyrkas av många kvinnor för att deras barn skall skyddas mot ormbett. Under högtiden nagapanchami gjuter ormdyrkare mjölk och till och med blod över bilder av kobror och ner i ormbon. Kobrabilder av sten eller silver tillbes och frambärs i templen av kvinnor som hoppas bli havande med ett gossebarn.

Kobran i filmens värld

Kobramyter är ett mycket populärt tema i indiska filmer — över 40 sådana filmer har producerats sedan år 1928. Vanligtvis framställs kobran som en godhetens väktare, en som hjälper sina anhängare och tillintetgör de onda. En populär myt handlar om kobrasläktet Icchadari, som påstås kunna ta mänsklig gestalt. Dessa kobror sägs ha en enda hängiven make eller maka. Om den ena kobran dör, kan den andra se mördarens bild i den döda ormens ögon och ge sig av för att hämnas. Den livfulla skildringen av ormens hämnd utgör grundtemat i många filmer. Ett dominerande inslag är ofta ”ormdanser”, där dansare — till ackompanjemang av musik som påminner om en ormtjusares — försöker imitera ormens rörelser och till och med krälar omkring på marken.

En dokumentärfilm, ”Shakti”, spelades in under en högtid i Rajasthan i Indien, där hundratusentals ormdyrkare samlas ute i öknen i augusti varje år. I den stekande solen, där temperaturen kan överstiga 50 grader Celsius, gisslar de sig själva med järnstänger och ålar sig fram på magen mer än två kilometer i den brännheta sanden till ett tempel som är tillägnat ormguden Gogha. Gogha lär i själva verket ha varit en historisk person, en kung som levde på 900-talet v.t. och som sägs ha räddat sitt folk från en muslimsk invasion genom att locka in fienden i ett ormrikt område, där många soldater dog av ormbett.

[Ruta på sidan 20]

Kobran räddade dem

Två familjer i byn Sastur i Indien har orsak att vara tacksamma mot en kobra. De väcktes omkring klockan 3.50 den 30 september 1993 av att en kobra väste högt när den ringlade ut ur huset. De satte efter den ut på åkrarna för att döda den. Klockan 4.00 jämnade den fruktansvärda jordbävningen i centrala Indien deras by med marken och dödade nästan alla invånarna. De båda familjerna överlevde — tack vare kobrans förvarningssystem!

[Bilder på sidorna 16, 17]

Den asiatiska kobran sedd bakifrån respektive framifrån

Infällt: En svart kobra breder ut sin sköld medan den solar sig på en varm sten

[Bildkälla]

Bilderna på sidorna 16—20: A. N. Jagannatha Rao, Trustee, Madras Snake Park Trust

[Bilder på sidan 18]

Svart kobra sedd framifrån respektive bakifrån