Människor söker en lösning

”MAD-doktrinen [MAD = Mutual Assured Destruction, ”ömsesidig garanterad förintelse”] är omoralisk. Det är, minst sagt, makabert att grunda vår säkerhet på vår förmåga att mörda ryska kvinnor och barn. Och det är ännu mer klandervärt — om det vore möjligt — att avsiktligt öka risken för att vårt eget folk skall drabbas av en kärnvapenkatastrof bara för att förverkliga en abstrakt, föråldrad, obevisad och ologisk teori.” Dessa ord, som uttalades av den amerikanske senatorn William Armstrong, återspeglar den olust som många amerikaner känner inför ett försvar som grundar sig på förmågan att genomföra vedergällningsaktioner.

Som ett alternativ väckte president Reagan i mars 1983 förslag om projektet SDI (Strategic Defense Initiativ, ”Strategiska försvarsinitiativet”), allmänt kallat ”Stjärnornas krig”. Han sade: ”Jag uppmanar vetenskapsmännen som gav oss kärnvapen att inrikta sina framstående förmågor på mänsklighetens och världsfredens sak: att skapa förutsättningar för att göra dessa kärnvapen maktlösa och förlegade.”

Reagan såg för sin inre syn hur man skulle utveckla raffinerade högteknologiska vapen — röntgenlasrar, elektromagnetiska kanoner, vapen som använder kinetisk energi, neutronvapen — som skulle kunna försvara Amerika och dess allierade genom att skjuta ner fiendens missiler innan de hinner nå sitt mål.

SDI-projektet har emellertid varit föremål för intensiv och omfattande debatt redan från början. Kritikerna hävdar att det är tekniskt omöjligt att skapa ett ”vattentätt paraply” mot en planerad attack — och ett läckande ”paraply” är värdelöst mot kärnvapen. Som en sammanfattning av ett antal andra invändningar sade en amerikansk kongressman cyniskt: ”Om man bortser från att SDI-systemet kan underflygas, överlistas, utmanövreras, inte kan skötas av människor utan bara av datorer, skulle innebära ett brott mot ett antal nedrustningsavtal och skulle kunna utlösa ett termiskt kärnvapenkrig, ... så är det inte något dåligt system.”

Sovjetunionen har också rest starka invändningar mot SDI. Man säger att amerikanerna vill bygga en sköld bara för att själva kunna svinga svärdet. De amerikanska myndigheterna framför i sin tur anklagelsen att Sovjet i hemlighet håller på att utveckla sitt eget strategiska försvarssystem.

I vilket fall som helst skulle utvecklingen av SDI-systemet bli oerhört kostsam. Kalkylerna varierar mellan 126 miljarder och 1,3 biljoner dollar. Som en jämförelse kan nämnas att hela det amerikanska motorvägsnätet kostar 123 miljarder dollar! Den amerikanska kongressen har emellertid redan anslagit många miljarder dollar till SDI-forskning.

Utsikter till nedrustning

Det sovjetiska försvarsministeriet förklarar: ”Det sovjetiska folket är övertygat om att en nedrustning av kärnvapenarsenalerna är den bästa garantin för att en kärnvapenkatastrof skall kunna förhindras.” Men kapprustningen fortsätter med oförminskad styrka, alla höga ideal till trots.

Vad är då det största hindret för nedrustning? Bristande tillit. I publikationen Soviet Military Power 1987, utgiven av amerikanska försvarsdepartementet, anklagas Sovjetunionen för att ”sträva efter världsherravälde”. Boken Whence the Threat to Peace, som publicerats av det sovjetiska försvarsministeriet, talar om Förenta staternas ”imperialistiska ambitioner att ’styra världen’”.

Också vid nedrustningskonferenser anklagar båda sidorna varandra för att ha själviska motiv. I den ovan citerade sovjetiska publikationen anklagas således Förenta staterna för att ”lägga hinder i vägen för en utveckling hänemot nedrustning inom alla områden” i ett försök att ”styra världens angelägenheter i kraft av sin maktposition”.

Förenta staterna bemöter kritiken och genmäler att kärnvapenstoppet bara är ett sovjetiskt knep för att befästa redan ”existerande militära försteg. ... [Moskva] ser dessutom nedrustningsförhandlingarna som ett medel att främja Sovjets militära syften och underminera allmänhetens stöd till västerländska försvarsprogram och projekt.” — Soviet Military Power 1987.

Överenskommelsen att avskaffa alla medeldistansrobotar tycks vara ett stort steg framåt. Det är den första överenskommelse som någonsin träffats om att verkligen minska — inte bara begränsa — kärnvapenarsenalerna. Men även om ett sådant avtal är en historisk händelse, kommer inte alla kärnvapen att avskaffas.

Svårt att kontrollera

Men anta att alla kärnvapenmakter verkligen gick med på en total avrustning. Vad skulle hindra några eller alla nationer från att fuska — låta bli att göra sig av med förbjudna vapen eller i hemlighet producera sådana?

Kenneth Adelman, som tidigare varit chef för ett amerikanskt organ som sysslar med nedrustningsfrågor, sade: ”Avskaffandet av kärnvapen skulle nödvändiggöra de mest omfattande och närgångna granskningsprocedurer på ort och ställe som någon skulle kunna föreställa sig. ... Detta skulle i sin tur innebära att alla nationer i en aldrig förut skådad omfattning skulle blottställas för främmande intrång.” Det är svårt att föreställa sig att någon nation skulle anamma denna den öppna dörrens politik.

Men låt oss anta att världens nationer på något sätt skulle lyckas övervinna alla dessa gigantiska hinder och verkligen avrusta. Den teknologi och den kunskap som erfordrades för att tillverka dessa vapen skulle dock fortfarande finnas kvar. Om ett konventionellt krig skulle bryta ut, skulle möjligheten alltid finnas att detta kunde trappas upp dithän att kärnvapen åter skulle komma att tillverkas — och användas.

Hans Bethe, en av de fysiker som hjälpte till att utveckla den första atombomben, sade för en tid sedan: ”Vi trodde att vi kunde kontrollera anden. Vi kunde inte få in den i flaskan igen, men det fanns rimliga skäl att tro att vi kunde tygla den. Jag vet nu att detta var en illusion.”

[Bild på sidan 7]

Somliga hävdar att det är bättre att försvara sig mot ett kärnvapenangrepp än att komma med vedergällningsaktioner efter angreppet