Man kallar mig människans bästa vän

JA, MÅNGA kallar mig det. Jag hoppas min familj instämmer i det. Jag adopterade den här familjen när jag bara var en liten valp, sex veckor gammal. Och nu erkänner de att de inte vet vad de skulle göra utan mig — en uppfattning som jag av hjärtat instämmer i.

Och varför inte? Vi hundar är lojala mot den familj vi har adopterat ända till slutet. Det kan man däremot inte säga om människan. Vi kommer aldrig hem berusade, blir aldrig arga, hyser aldrig agg mot någon, och även om du skulle slå oss (vilket du aldrig bör göra), kommer en klapp på huvudet att få svansen att vifta och tala om för dig att allt är bra igen mellan oss. Vi är i allmänhet de första som hälsar på dig när du kommer hem. Bor du vid en trafikerad gata, så kan vi känna igen ljudet av din bil bland alla andra som passerar. Min adopterade familj kan inte fatta det, men det är ganska lätt för mig. Inte heller kan de förstå min förmåga att känna vittringen av dem bland alla människor som kan ha gått förbi, så att jag sedan kan följa den.

Mitt liv är dock inte bara en dans på rosor. En sak som förbryllar mig är när jag blir straffad. Om ytterdörren t. ex. råkar vara öppen och jag smiter ut, så ropas jag tillbaka med ilsken röst när man har upptäckt att jag är borta. När jag då kommer tillbaka blir jag straffad! Varför straffas jag för att ha kommit tillbaka? En gång hoppade jag upp på bordet och åt upp en hel förpackning med smörgåsskinka. Min familj blev milt sagt rasande på mig. ”Du borde allt veta bättre än så”, bannade de. Nej, jag gjorde det inte då, men nu vet jag det. Jag förstår nu att bordet är förbjudet område för mig. Om de däremot hade väntat en timme med att banna mig, så skulle jag inte ha vetat varför.

I mitt hem gör jag ingen skillnad på ålder. Min hängivenhet och trofasthet utsträcks till alla familjemedlemmar, ung som gammal, stark eller svag. Detta gör mig värdefull, enligt vad en veterinär sade: ”Det största problemet äldre människor får möta är inte de fysiska sjukdomarna, utan den ensamhet de får uppleva och det avvisande bemötande de får. Genom att bidra med kärlek och kamratskap kan sällskapsdjur (däribland hundar) ge uppsåt och mening under en period då de äldre ofta fjärmas från social gemenskap.” I ett nyligen utgivet nummer av tidskriften ”Bättre hem och trädgårdar” hette det: ”Sällskapsdjur hjälper till att behandla dem som är känslomässigt störda, motivera dem som är fysiskt sjuka, handikappade och invalider och liva upp dem som är ensamma och gamla.”

Vi kan också med vårt kamratskap hjälpa obotligt cancersjuka att under längre tid förbli aktiva i slutfasen av sin sjukdom, och vi kan hjälpa till att öka den sannolika livslängden hos dem som har fallit offer för hjärtsjukdomar. Tack vare den botande effekt vårt kamratskap åstadkommer har vi sannerligen gjort oss bemärkta på ålderdomshem, sjukhus, i fängelser och skolor. Vi har minskat självmordsfrekvensen till praktiskt taget noll bland intagna på somliga institutioner för kriminellt belastade mentalsjuka. När vi finns där ger vi deras liv en större dimension — de har en hängiven varelse mitt ibland sig att ta hand om. Det är ett bevisat faktum att vår närvaro som sällskapsdjur kan minska blodtrycket och lindra oron hos både barn och vuxna.

Men innan du rusar i väg och köper dig en hund för att bota alla dina krämpor, så måste jag få förvarna dig om att vi inte åstadkommer några mirakel. Jag har ännu inte hört talas om någon hund som kallas ”Penicillin” — även om namnet låter rätt trevligt när det formas av tungan, eller hur? Men om du är ensam och i behov av uppmuntran, så kan vi vara den injektion som behövs för att få dig ur din depression.

Slutligen, när jag nu ändå ”skäller” om våra förtjänster, måste jag få påminna dig om de ofta förekommande hjälteskildringarna om hundar — hur vi tuggar oss genom dörrar för att varna våra husbönder för en eldsvåda i huset, hur vi släpar ut barn från brinnande byggnader, hur vi rusar hem för att hämta pappan till ett barn som har gått vilse i skogen, hur vi simmar ut i en sjö för att rädda ett drunknande barn. Sådant gör man filmer om, men ändå är det sant. Det finns inga fega hundar i ett rökfyllt rum. Vi vill få ut dig och rädda ditt liv.

Naturligtvis kan vi mista livet i våra försök att göra det. Men vi hundar är helt enkelt sådana.