Det unika Matterhorn
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SCHWEIZ
”DET finns bara ETT Matterhorn på hela jorden; bara ETT berg med sådana väl avvägda proportioner. En underbar syn!” Så uttryckte sig den italienske alpinisten Guido Rey.
Matterhorn är verkligen ett ovanligt berg. Det är ett av de bäst kända bergen i världen. Förmodligen är bilden på de här sidorna inte den första du har sett av det här imponerande berget.
Det pyramidlika Matterhorn ligger på gränsen mellan Italien och Schweiz, 10 kilometer sydväst om byn Zermatt i Schweiz, samhället som har gett namn åt berget. Det når en höjd av 4.478 meter över havet och har två toppar på ungefär 100 meters avstånd från varandra.
Även om Matterhorn är en del av Centralalperna, reser det sig i ensamt majestät. Det har inga nära grannar. Detta förklarar varför man har en så storslagen vy över berget från alla håll och att berget är så fotogeniskt.
En del har passande sagt att Matterhorn har formen av en obelisk. Bergets fyra sidor vetter mot de fyra väderstrecken, och sidorna är klart åtskilda genom bergskammar.
Trots att Matterhorn är ett så högt berg är det inte alltid täckt med snö. På senvåren befriar solens värme de övre delarna av bergets branta klippväggar från deras täcke av snö och is. Längre ner trycker sig glaciärerna i öst och nordväst tätt intill berget som ett vitt bälte runt om det året om.
Många beundrare har frågat sig hur det här säregna berget uppstod. Man ser inga stenhögar vid dess fot som lämningar av det material från vilket det skulpterades. Alla stenlämningar måste ha spolats bort under de oräkneliga tusentals år som berget har funnits till. Vilka mäktiga naturkrafter har inte bidragit till det här storslagna panoramat!
Tidig bebyggelse
Alpdalen som leder upp till foten av Matterhorn var befolkad redan under romarväldets tid. Historien berättar att den romerske fältherren Marius år 100 f.v.t. gick över Theodulpasset, öster om Matterhorn, på en höjd av 3.322 meter över havet. Den här bergsstigen användes också under medeltiden för transport av varor från söder till norr.
På den tiden såg befolkningen på Matterhorn med stor respekt, rentav med vidskeplig fruktan. De försökte aldrig bestiga berget, som de trodde var bebott av Djävulen själv! Vem annars skulle kunna kasta ner is och snö i laviner och stenblock så stora som hus?
Växande intresse för naturvetenskap
Det som de ödmjuka människorna undvek på grund av fruktan blev lockande för den engelska societeten. Intresset för vetenskap började växa, vilket ledde till att forskare besteg olika berg för att studera sådana kunskapsgrenar som geologi, topografi och botanik.
År 1857 bildades alpföreningen The Alpine Club i London, och många välbärgade engelsmän reste till Frankrike, Italien eller Schweiz för att delta i erövringen av Alperna. Äventyrarna besteg bergstopp efter bergstopp, däribland Mont Blanc. Även om Mont Blanc är det högsta berget i Europa — det når en höjd av 4.807 meter över havet — är det lättare att bestiga än Matterhorn.
Alla dessa bedrifter utfördes inte uteslutande i naturvetenskapens namn. Ärelystnad smög sig in. Att ha rykte om sig att vara först, modigast och uthålligast var en viktig faktor. På den tiden betydde ordet ”sport” i England ingenting annat än bergsbestigning.
Sommaren 1865 var en av de intensivaste när det gällde bergsklättring, speciellt med avseende på Matterhorn. Den här fascinerande pyramiden var en av de sista toppar som fortfarande var obesegrade. Man ansåg att den var oåtkomlig, och de inhemska guiderna vägrade att ens försöka nå toppen. Deras inställning var: ”Vilken annan bergstopp som helst — men inte Matterhorn.”
Besegrandet av Matterhorn gick dock inte att hindra. I början av 1860-talet betvingades en rad alptoppar. Bergsbestigarna lärde sig av erfarenheten och utvecklade ny teknik. När Edward Whymper var i 20-årsåldern, skickade en bokförläggare i London honom från England till Schweiz för att göra teckningar och målningar med alpmotiv som illustrationer till en bok om Alperna. Whymper fascinerades av bergen, och bergsklättring blev hans passion. Han betvingade många toppar i både Frankrike och Schweiz och gjorde flera försök att bestiga Matterhorn, men berget gjorde motstånd.
Matterhorn besegrat!
Slutligen, i juli 1865, råkade tre alpinistgrupper mötas i Zermatt — alla tre fast beslutna att bestiga Matterhorn. De hade ont om tid, eftersom en italiensk alpinistgrupp kunde hinna före dem. De bestämde sig då för att bilda en cordée, ett replag. Laget bestod av sju män — Edward Whymper och lord Francis Douglas, Charles Hudson och hans unge vän Hadow — alla engelsmän — samt en fransk och två schweiziska guider som laget hade lyckats hyra.
Männen lämnade Zermatt på morgonen den 13 juli och besteg långsamt berget österifrån och upptäckte att det var förhållandevis lätt att ta sig upp för de lägre partierna. De slog upp sitt tält på 3.300 meters höjd och njöt i lugn och ro av återstoden av den soliga dagen.
Före gryningen nästa morgon, den 14 juli, började de klättringen. Repet behövdes endast emellanåt. Somliga partier var svårare än andra, men ofta kom de på ett sätt att ta sig runt de besvärligaste hindren. Efter två viloperioder nådde de det mest kritiska partiet. Den sista sträckan, 70 meter, utgjordes av snöterräng, och klockan kvart i två på eftermiddagen nådde de toppen. Matterhorn var besegrat!
De såg inga spår av besökare på toppen, så de var uppenbarligen de första. Vilken känsla! I ungefär en timmes tid njöt det segerrika sällskapet av den hissnande utsikten åt alla håll, och sedan gjorde de sig redo för nedstigningen. Den italienska alpinistgruppen som försökte bestiga Matterhorn samma dag kom långt efter och återvände när de upptäckte att de hade förlorat loppet.
Ett mycket högt pris
Bergsklättrarna skulle emellertid få betala ett mycket högt pris för sin seger. När de nådde en svårframkomlig passage, band de ihop sig med repet, och den mest erfarne guiden tog ledningen. Trots att de var försiktiga förlorade den yngste deltagaren fotfästet och föll på mannen nedanför honom och drog med sig männen som var ovanför honom. Ett skrik varskodde de tre sista männen om faran, och de lyckades klamra sig fast vid de närmaste klipporna. Men repet brast, och på bråkdelen av en sekund försvann de fyra främsta männen nerför stupet.
Edward Whymper och de två schweiziska guiderna var paralyserade. Deras situation var mycket kritisk. De var tvungna att bivackera den natten och återvände till Zermatt nästa dag. Således hade dagens triumf snabbt vänts i en katastrof som satte sina spår hos de överlevande för resten av livet.
Kropparna av tre av de fyra männen återfanns senare på en glaciär 1.200 meter nedanför olycksplatsen. Den fjärde, lord Douglas, hittades aldrig.
De här var inte de sista offren på Matterhorns bergssluttningar. Trots att många rep har säkrats i berget längs de olika klätterleder som går uppför eller tvärs över klippväggar och trånga sprickor och trots större erfarenhet och väsentligt förbättrad utrustning har omkring 600 personer omkommit bara på det här berget.
Faror
Något som i hög grad bidrar till farorna är vädret. Det kan ändras mycket snabbt. Dagen kan börja med vackert väder, men innan man vet ordet av kan pyramiden svepas in i tjock dimma och tunga mörka moln, och ett förskräckligt oväder kan bryta lös. Detta kan åtföljas av skräckinjagande blixtar och åskknallar samt kastbyar och sluta med ett häftigt snöfall. Allt detta kan inträffa en vacker sommardag!
Om situationen överraskande tar en sådan vändning, kan bergsbestigarna vara tvungna att tillbringa natten ute i det fria, kanske på en smal klipphylla som de nätt och jämnt kan stå på. Temperaturen kan sjunka under fryspunkten. Nedanför är avgrunden. Kanske önskar de då att de hade beskådat Matterhorn bara på avstånd!
En annan fara är nerfallande stenar. Ibland utlöser oförsiktiga bergsklättrare stenskred, men i de flesta fall är det naturen själv som ger upphov till skreden. Temperatursvängningar, is och snö, hällregn och gassande sol samt starka vindar som sveper runt toppen — allt detta påverkar klipporna, så att stora block börjar lossna från berget. De kan i vissa fall bli kvar på plats i åratal, travade som stora skivor på varandra, men till slut kan snölaviner få dem att lossna helt och falla.
Många bergsklättrare har förundrat sig över att denna utveckling har pågått i tusentals år och att berget ändå inte visar några tecken på att ha förändrat form, utan har behållit sin smala obeliskform. Men i förhållande till bergets beräknade volym på omkring 2,5 miljarder kubikmeter är den mängd stenar som faller inte tillräckligt stor för att ändra bergets form. Likväl vållar dessa stenar skada och förlust av människoliv.
Under tidens gång har det blivit mycket populärt att bestiga Matterhorn. En del guider har gjort det hundratals gånger. Många andra män och kvinnor upprepar bravaden och väljer en annan klätterled varje gång.
Men det finns också de som försöker bestiga Matterhorn men antingen finner att förhållandena är ogynnsamma eller märker att de inte är i form, att de har dålig fysisk kondition eller att de inte har tränat tillräckligt. De fortsätter därför inte bestigningen, utan låter förnuftet segra och avstår från äran att ha bestigit Matterhorn.
Om du har sett det här imponerande berget på foton eller på film eller verkligen har stått i dess närhet och beundrat hur underbart bergets färger skiftar i soluppgången eller solnedgången, har du kanske påmints om den store Skulptören. Med djup aktning för hans skaparverk kanske du i hjärtat har upprepat orden i Psalm 104:24: ”Hur många är inte dina verk, o Jehova! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har frambringat.”