FLÖJT

Ett träblåsinstrument. Det råder viss oenighet om vilket instrument som avses med det hebreiska ordet chalịl och det motsvarande grekiska ordet aulọs, men många nyare översättningar har återgett de här orden med ”flöjt”, den innebörd som anges i ordböcker. (1Sa 10:5; 1Kor 14:7; NV, SFB, 2000) Den hebreiska verbrot som ordet chalịl antas vara avlett av betyder ”genomborra”. (Jes 51:9; 53:5) Det kan syfta på den metod som användes för att tillverka en enkel flöjt. Man urholkade nämligen ett vassrör eller kanske en bit av ett ben eller elfenben och borrade hål med lämpliga mellanrum. Avbildningar på egyptiska monument visar att det fanns en mängd olika flöjtliknande instrument i det landet. En variant hölls som en tvärflöjt med munnen mot sidan av instrumentet. Det fanns även en dubbelflöjt, som anblåstes i änden av de två rören.

Det grekiska ordet aulọs verkar ha blivit använt som ett samlingsnamn för två slags instrument: rörbladsinstrument och enkla flöjtliknande pipor. Chalịl kan också ha varit ett samlingsnamn för alla träblåsinstrument, men i nutida hebreiska används namnet bara om flöjten, och enligt den traditionella judiska uppfattningen är det flöjten som avses med Bibelns chalịl.

Flöjten var ett av de mest populära musikinstrumenten och spelades vid glada tillfällen som fester och bröllop (Jes 5:12; 30:29; 1Ku 1:40), en sed som lekande barn på torgen härmade. (Mt 11:16, 17) Flöjt spelades också vid sorgliga tillfällen. Professionella gråterskor ackompanjerades ofta av flöjtblåsare som spelade sorgemusik. (Mt 9:23, 24)