Trots lotteriernas stora popularitet finns det en annan form av hasardspel som har fått allt större omfattning på senare tid: spelautomater (förbjudna i Sverige). Även om dessa ”enarmade banditer” inte gör människor rika över en natt, ger de spelaren en chans att vinna en snabb jackpot, och den kan röra sig om en ansenlig penningsumma. Och dessa automater finns inte längre bara i kasinon och spelhallar. Sprittande melodier, blinkande ljus och det sporadiska klirret av utströmmande mynt annonserar deras påträngande närvaro i många kaféer, klubbar, restauranger och hotell runt om i Europa.

Frances är en äldre änka som är bosatt i New York. Två eller tre gånger i veckan tar hon bussen till Atlantic City i New Jersey, en färd på två och en halv timme. När hon kommer fram går hon till ett av stadens kasinon, och där spelar hon på enarmade banditer i omkring sex timmar, innan hon återvänder hem. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Atlantic City”, säger hon. ”Det här är vårt lilla nöje, förstår ni, det är det enda vi har att roa oss med.”

För andra är hasardspel inte bara ett nöje, utan ett sätt att komma ifrån den grå vardagen eller ett optimistiskt försök att bli rik. I deras fall är det en viktig, om inte rentav nödvändig, del av livet.

”Jag spelar därför att jag attraheras av de risker som är inbegripna”, förklarar Luciano från Córdoba i Spanien. ”Jag försöker inte urskulda mig”, tillägger han, ”men faktum är att jag kände mig deprimerad, och det var därför jag började spela bingo. Sedan började jag pröva på andra hasardspel. Man känner verkligen att man är något när man har fickorna fulla av sedlar och skall till att börja spela.” En annan inbiten spelare, som hade blivit av med sitt arbete som företagsledare, tillfrågades om han inte hade funderat på att sluta med sin last. ”Sluta spela?” svarade han. ”Det skulle jag aldrig kunna göra. Det är mitt liv.”

När människor tappar kontrollen över sitt spelande

Vad är det som gör att somliga människor tappar kontrollen över sitt spelande? Orsakerna är skiftande, men på ett eller annat sätt kommer spelaren till den punkt i livet då han känner att han inte kan leva utan att spela. (Se rutan på sidan 7.) Somliga finner i spelandet en spänning som saknas i det dagliga livet. En kvinna förklarar: ”Det spelar egentligen ingen roll för mig om jag vinner eller förlorar. När jag spelar, i synnerhet om jag satsar mer än de andra i min omgivning, känner jag mig som den viktigaste personen i världen. Människor respekterar mig. Det är så spännande!”

Andra börjar spela därför att de känner sig ensamma eller deprimerade. Ester, en fyrabarnsmamma, var gift med en militär som ofta var borta från hemmet. Hon kände sig ensam och började gå till spelhallar för att spela på enarmade banditer. Det dröjde inte länge förrän hon spelade flera timmar om dagen. Hushållspengarna tog snart slut, och problemen blev fler och fler. Hon försökte dölja förlusterna för sin man och lånade frenetiskt pengar från banker och privatpersoner för att få ihop den tusenlapp som dagligen gick åt till hennes spelande.

Somliga människor har fått sin spellust väckt genom en stor vinst. Robert Custer, expert på frågor som rör hasardspel, förklarar: ”Det är i allmänhet de som vinner ofta och tidigt i sin spelkarriär som blir inbitna spelare.” Så småningom grips de av en oemotståndlig önskan att fortsätta att vinna.

Av penningkärlek

Människor spelar för att få pengar, helst mycket pengar. Men för notoriska hasardspelare har de pengar de vinner en särskild tjuskraft. Som Robert Custer uttrycker det: ”Pengar är betydenhet. . . . Pengar är vänskap. . . . Pengar är medicin.” Varför betyder då pengar så mycket för sådana personer?

Bland hasardspelare beundras den som vinner mycket eller satsar mycket. Alla skockas kring en sådan person. De pengar som en spelare vinner får honom därför att tycka att han är något speciellt, att han är smart. Det får honom också att glömma sina problem, hjälper honom att koppla av och ger honom en kick i livet. Som forskaren Jay Livingston uttrycker det: ”[Han] lägger alla sina känslomässiga ägg i penningkorgen.” Det är ett tragiskt misstag.

När bubblan brister och han drabbas av upprepade förluster, blir pengar ännu viktigare. Nu kämpar han desperat för att vinna tillbaka vad han har förlorat. Hur skall han kunna skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala sina fordringsägare? Hur skall han få tillbaka sin gamla tur? Snart är hans liv ett enda jagande efter pengar.

Sådan är den bistra verkligheten för miljontals hasardspelare. De kommer från båda könen, från alla åldersgrupper och från alla samhällsskikt. Och vem som helst kan drabbas, vilket framgår av det tilltagande spelraseriet bland tonåringar och husmödrar.

Tonåringar och husmödrar fastnar i snaran

Ungdomar är ett lätt byte för de fascinerande spelautomaterna och andra former av hasardspel som ger dem utsikter till snabba pengar. En enkät bland ungdomar i en engelsk stad avslöjade att fyra 14-åringar av fem regelbundet spelade på spelautomater och att de flesta hade börjat redan i nioårsåldern. Somliga skolkade från skolan bara för att kunna spela. En intervjuundersökning bland amerikanska högstadie- och gymnasieelever avslöjade att 6 procent visade tecken på ”patologiskt hasardspelande”.

Manuel Melgarejo, ordförande i en sorts ”länkrörelse” bestående av före detta hasardspelare i Madrid, förklarade för Vakna! att lättpåverkade ungdomar kan bli besatta av tanken på att vinna efter bara en enda ordentlig jackpot på en spelautomat. Innan de vet ordet av har spelandet blivit deras tidsfördriv och passion. Snart kan en ung ”spelnarkoman” vara redo att sälja familjeklenoder, stjäla från andra familjemedlemmar eller till och med tillgripa snatteri eller prostitution för att finansiera sin last.

Drömmar som förvandlas till mardrömmar

Hasardspel bygger egentligen inte på något annat än drömmar. För somliga spelare är drömmarna om rikedom av övergående natur, men för patologiska hasardspelare blir de en fix idé, en passion som man ägnar sig åt med obeveklig intensitet, även om man hotas av ruin, fängelse och till och med döden.

Hasardspel sägs fylla vissa legitima behov hos människor — ett trevligt tidsfördriv, en smula spänning, en extra slant och en flykt från vardagens bekymmer och problem — men priset är ofta orimligt högt, vilket många inbitna spelare bittert har fått erfara.