Vem vill bli miljonär?
SVARET tycks vara: nästan alla. Och det lättaste sättet att bli miljonär är — enligt mångas uppfattning — att vinna på lotteri eller tips.
Som en eftergift för människors önskningar — och för att få in välkomna extrainkomster — har regeringar, från Moskva till Madrid och från Manila till Mexico City, anordnat statliga lotterier med vinster på ända upp till fem hundra miljoner kronor.
Några få har också blivit miljonärer. En engelsman hade tippat i 25 år, när han till sist kammade hem en storvinst. För en insats på några kronor vann han över 10 miljoner kronor. Ännu större tur hade en kvinna från New York, som blev en av världens största vinnare genom tiderna när hon vann 55 miljoner dollar (cirka 350 miljoner kronor) på ett lotteri i Florida.
Men de är undantagsfall. Ett mer typiskt exempel är den medelålders spanske kontorist som har köpt lotter varje vecka i 30 år. Fastän han aldrig har vunnit något att tala om, är han fortfarande lika optimistisk. ”Jag tror alltid att jag skall vinna”, säger han. En man i Montreal i Canada, som satsade en hel veckas lön i ett lotteri, gjorde sig likaså till tolk för mångas uppfattning när han sade: ”Sådana här dragningar är den enda chansen för vanliga människor att få drömma om ett bättre liv.” Men han vann ändå inte.
Trots lotteriernas stora popularitet finns det en annan form av hasardspel som har fått allt större omfattning på senare tid: spelautomater (förbjudna i Sverige). Även om dessa ”enarmade banditer” inte gör människor rika över en natt, ger de spelaren en chans att vinna en snabb jackpot, och den kan röra sig om en ansenlig penningsumma. Och dessa automater finns inte längre bara i kasinon och spelhallar. Sprittande melodier, blinkande ljus och det sporadiska klirret av utströmmande mynt annonserar deras påträngande närvaro i många kaféer, klubbar, restauranger och hotell runt om i Europa.
Frances är en äldre änka som är bosatt i New York. Två eller tre gånger i veckan tar hon bussen till Atlantic City i New Jersey, en färd på två och en halv timme. När hon kommer fram går hon till ett av stadens kasinon, och där spelar hon på enarmade banditer i omkring sex timmar, innan hon återvänder hem. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Atlantic City”, säger hon. ”Det här är vårt lilla nöje, förstår ni, det är det enda vi har att roa oss med.”
För andra är hasardspel inte bara ett nöje, utan ett sätt att komma ifrån den grå vardagen eller ett optimistiskt försök att bli rik. I deras fall är det en viktig, om inte rentav nödvändig, del av livet.
”Jag spelar därför att jag attraheras av de risker som är inbegripna”, förklarar Luciano från Córdoba i Spanien. ”Jag försöker inte urskulda mig”, tillägger han, ”men faktum är att jag kände mig deprimerad, och det var därför jag började spela bingo. Sedan började jag pröva på andra hasardspel. Man känner verkligen att man är något när man har fickorna fulla av sedlar och skall till att börja spela.” En annan inbiten spelare, som hade blivit av med sitt arbete som företagsledare, tillfrågades om han inte hade funderat på att sluta med sin last. ”Sluta spela?” svarade han. ”Det skulle jag aldrig kunna göra. Det är mitt liv.”
Hasardspelare utgör verkligen inte någon minoritetsgrupp, även om motivet till deras spelande kan vara av skiftande slag. I Förenta staterna ägnar sig 3 av 4 vuxna åt någon form av hasardspel. I Spanien, där människor är mycket förtjusta i att spela, är förhållandet ungefär detsamma. Och hasardspel har blivit en storindustri. Endast några få företag i världen har en årsomsättning som överstiger de sammanlagda intäkterna av lotteriverksamheten i 39 länder.
Hasardspel utövar tydligen mycket stor lockelse. Men är det verkligen ett oskyldigt nöje, eller är det förenat med försåtliga faror? Ett ordspråk säger varnande: ”Den som hastar att vinna rikedom kommer inte att förbli oskyldig.” (Ordspråksboken 28:20, NW) Stämmer detta in på människor som försöker bli rika genom hasardspel?