Vem vill bli miljonär?

SVARET tycks vara: nästan alla. Och det lättaste sättet att bli miljonär är — enligt mångas uppfattning — att vinna på lotteri eller tips.

Som en eftergift för människors önskningar — och för att få in välkomna extrainkomster — har regeringar, från Moskva till Madrid och från Manila till Mexico City, anordnat statliga lotterier med vinster på ända upp till fem hundra miljoner kronor.

Några få har också blivit miljonärer. En engelsman hade tippat i 25 år, när han till sist kammade hem en storvinst. För en insats på några kronor vann han över 10 miljoner kronor. Ännu större tur hade en kvinna från New York, som blev en av världens största vinnare genom tiderna när hon vann 55 miljoner dollar (cirka 350 miljoner kronor) på ett lotteri i Florida.

Men de är undantagsfall. Ett mer typiskt exempel är den medelålders spanske kontorist som har köpt lotter varje vecka i 30 år. Fastän han aldrig har vunnit något att tala om, är han fortfarande lika optimistisk. ”Jag tror alltid att jag skall vinna”, säger han. En man i Montreal i Canada, som satsade en hel veckas lön i ett lotteri, gjorde sig likaså till tolk för mångas uppfattning när han sade: ”Sådana här dragningar är den enda chansen för vanliga människor att få drömma om ett bättre liv.” Men han vann ändå inte.

Trots lotteriernas stora popularitet finns det en annan form av hasardspel som har fått allt större omfattning på senare tid: spelautomater (förbjudna i Sverige). Även om dessa ”enarmade banditer” inte gör människor rika över en natt, ger de spelaren en chans att vinna en snabb jackpot, och den kan röra sig om en ansenlig penningsumma. Och dessa automater finns inte längre bara i kasinon och spelhallar. Sprittande melodier, blinkande ljus och det sporadiska klirret av utströmmande mynt annonserar deras påträngande närvaro i många kaféer, klubbar, restauranger och hotell runt om i Europa.

Frances är en äldre änka som är bosatt i New York. Två eller tre gånger i veckan tar hon bussen till Atlantic City i New Jersey, en färd på två och en halv timme. När hon kommer fram går hon till ett av stadens kasinon, och där spelar hon på enarmade banditer i omkring sex timmar, innan hon återvänder hem. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Atlantic City”, säger hon. ”Det här är vårt lilla nöje, förstår ni, det är det enda vi har att roa oss med.”

För andra är hasardspel inte bara ett nöje, utan ett sätt att komma ifrån den grå vardagen eller ett optimistiskt försök att bli rik. I deras fall är det en viktig, om inte rentav nödvändig, del av livet.

”Jag spelar därför att jag attraheras av de risker som är inbegripna”, förklarar Luciano från Córdoba i Spanien. ”Jag försöker inte urskulda mig”, tillägger han, ”men faktum är att jag kände mig deprimerad, och det var därför jag började spela bingo. Sedan började jag pröva på andra hasardspel. Man känner verkligen att man är något när man har fickorna fulla av sedlar och skall till att börja spela.” En annan inbiten spelare, som hade blivit av med sitt arbete som företagsledare, tillfrågades om han inte hade funderat på att sluta med sin last. ”Sluta spela?” svarade han. ”Det skulle jag aldrig kunna göra. Det är mitt liv.”

Hasardspelare utgör verkligen inte någon minoritetsgrupp, även om motivet till deras spelande kan vara av skiftande slag. I Förenta staterna ägnar sig 3 av 4 vuxna åt någon form av hasardspel. I Spanien, där människor är mycket förtjusta i att spela, är förhållandet ungefär detsamma. Och hasardspel har blivit en storindustri. Endast några få företag i världen har en årsomsättning som överstiger de sammanlagda intäkterna av lotteriverksamheten i 39 länder.

Hasardspel utövar tydligen mycket stor lockelse. Men är det verkligen ett oskyldigt nöje, eller är det förenat med försåtliga faror? Ett ordspråk säger varnande: ”Den som hastar att vinna rikedom kommer inte att förbli oskyldig.” (Ordspråksboken 28:20, NW) Stämmer detta in på människor som försöker bli rika genom hasardspel?

Hasardspelandets bittra skörd

Bobby hittades död i en bil som stod parkerad på en gata i norra London. Han hade begått självmord, endast 23 år gammal.

En äldre man hade varit uteliggare någon tid när han kom till socialbyrån. Han var mycket svag, eftersom han inte hade ätit på fyra dagar och inte heller hade tagit sin hjärtmedicin.

Fembarnspappan Emilio var förkrossad. Hans fru och barn hade lämnat honom. De ville inte ens tala med honom.

ETT självmord, en uteliggare och en ensam far — tre tragiska fall, till synes obesläktade men inte ovanliga i dagens samhälle. Men dessa tragedier hade en gemensam faktor: vanemässigt hasardspelande.

Många inbitna hasardspelare vägrar att erkänna att deras spelande vållar dem problem, och familjemedlemmarna döljer ofta det verkliga förhållandet för att inte dra skam över familjen. Men miljontals familjer runt om i världen känner dagligen ångest och förtvivlan på grund av denna nedbrytande vana.

Ingen vet hur många människor som sitter fast i hasardspelandets snara. För Förenta staternas del anses siffran ligga på omkring 10 miljoner, lågt räknat. Antalet är i alla händelser oroväckande högt och ökar överallt i världen, allteftersom spelmöjligheterna blir fler och fler i land efter land. Tvångsmässigt hasardspelande har beskrivits som ”det snabbast växande beroendet”.

Många av dem som gripits av speldjävulen började som tillfällighetsspelare — bara för att ”pröva lyckan”. Så småningom fastnade de i hasardspelandets mardrömslika snara.

När människor tappar kontrollen över sitt spelande

Vad är det som gör att somliga människor tappar kontrollen över sitt spelande? Orsakerna är skiftande, men på ett eller annat sätt kommer spelaren till den punkt i livet då han känner att han inte kan leva utan att spela. (Se rutan på sidan 7.) Somliga finner i spelandet en spänning som saknas i det dagliga livet. En kvinna förklarar: ”Det spelar egentligen ingen roll för mig om jag vinner eller förlorar. När jag spelar, i synnerhet om jag satsar mer än de andra i min omgivning, känner jag mig som den viktigaste personen i världen. Människor respekterar mig. Det är så spännande!”

Andra börjar spela därför att de känner sig ensamma eller deprimerade. Ester, en fyrabarnsmamma, var gift med en militär som ofta var borta från hemmet. Hon kände sig ensam och började gå till spelhallar för att spela på enarmade banditer. Det dröjde inte länge förrän hon spelade flera timmar om dagen. Hushållspengarna tog snart slut, och problemen blev fler och fler. Hon försökte dölja förlusterna för sin man och lånade frenetiskt pengar från banker och privatpersoner för att få ihop den tusenlapp som dagligen gick åt till hennes spelande.

Somliga människor har fått sin spellust väckt genom en stor vinst. Robert Custer, expert på frågor som rör hasardspel, förklarar: ”Det är i allmänhet de som vinner ofta och tidigt i sin spelkarriär som blir inbitna spelare.” Så småningom grips de av en oemotståndlig önskan att fortsätta att vinna.

Vidskepelsens försåtliga fälla

Många spelare låter sig ledas av intuitiva känslor snarare än av logiskt resonemang. Enkel matematik borde avskräcka varje presumtiv spelare, om han lät förnuftet styra. För att ta ett exempel: I Förenta staterna är sannolikheten för att man skall dödas av ett blixtnedslag ungefär 1 på 1.700.000. Chansen att man skall vinna högsta vinsten på ett statligt lotteri är inte ens hälften så stor.

Vem räknar på allvar med att träffas av blixten? Endast en obotlig pessimist. Ändå drömmer nästan alla som köper lotter om att deras nummer skall vinna. Att vinna på lotteri är visserligen en mer tilltalande framtidsutsikt än att träffas av blixten, men orsaken till att många hoppas på att det nära nog omöjliga skall inträffa är vidskepelse. Eftersom de har valt sitt ”lyckotal”, är de övertygade om att de kommer att vinna, mot alla odds. — Se rutan på sidan 8.

Den spanske matematikern Claudio Alsina har påpekat att om kasinon och lotteriarrangörer använde sig av bokstäver i stället för siffror i spel där slumpen har avgörande betydelse, skulle möjligheterna till vinst vara precis lika stora, men tjuskraften — och förmodligen också en ansenlig del av intäkterna — skulle försvinna. Den lockelse som vissa siffror utövar är förbluffande. Siffrorna 9, 7, 6 och 0 är mångas favoriter, medan andra väljer sitt ”lyckotal” med utgångspunkt från sitt födelsedatum eller sitt horoskop. Det finns också sådana som låter sig vägledas av bisarra händelser.

En dag fick en man en obehaglig överraskning när han var på väg till kasinot i Monte Carlo i Monaco. En duva som flög över hans huvud smutsade ner hans hatt. Samma dag vann han 90.000 kronor. Övertygad om att duvspillningen var ett gott omen gick han därefter aldrig in i kasinot igen utan att först gå omkring utanför i hopp om att få ännu ett ”tecken från himlen”. Genom vidskepelse invaggas således många spelare i den tron att turen skall hålla i sig. Detta resulterar emellertid ofta i ett begär som håller dem i ett skoningslöst grepp och så småningom kan komma att ödelägga deras liv.

Av penningkärlek

Människor spelar för att få pengar, helst mycket pengar. Men för notoriska hasardspelare har de pengar de vinner en särskild tjuskraft. Som Robert Custer uttrycker det: ”Pengar är betydenhet. . . . Pengar är vänskap. . . . Pengar är medicin.” Varför betyder då pengar så mycket för sådana personer?

Bland hasardspelare beundras den som vinner mycket eller satsar mycket. Alla skockas kring en sådan person. De pengar som en spelare vinner får honom därför att tycka att han är något speciellt, att han är smart. Det får honom också att glömma sina problem, hjälper honom att koppla av och ger honom en kick i livet. Som forskaren Jay Livingston uttrycker det: ”[Han] lägger alla sina känslomässiga ägg i penningkorgen.” Det är ett tragiskt misstag.

När bubblan brister och han drabbas av upprepade förluster, blir pengar ännu viktigare. Nu kämpar han desperat för att vinna tillbaka vad han har förlorat. Hur skall han kunna skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala sina fordringsägare? Hur skall han få tillbaka sin gamla tur? Snart är hans liv ett enda jagande efter pengar.

Sådan är den bistra verkligheten för miljontals hasardspelare. De kommer från båda könen, från alla åldersgrupper och från alla samhällsskikt. Och vem som helst kan drabbas, vilket framgår av det tilltagande spelraseriet bland tonåringar och husmödrar.

Tonåringar och husmödrar fastnar i snaran

Ungdomar är ett lätt byte för de fascinerande spelautomaterna och andra former av hasardspel som ger dem utsikter till snabba pengar. En enkät bland ungdomar i en engelsk stad avslöjade att fyra 14-åringar av fem regelbundet spelade på spelautomater och att de flesta hade börjat redan i nioårsåldern. Somliga skolkade från skolan bara för att kunna spela. En intervjuundersökning bland amerikanska högstadie- och gymnasieelever avslöjade att 6 procent visade tecken på ”patologiskt hasardspelande”.

Manuel Melgarejo, ordförande i en sorts ”länkrörelse” bestående av före detta hasardspelare i Madrid, förklarade för Vakna! att lättpåverkade ungdomar kan bli besatta av tanken på att vinna efter bara en enda ordentlig jackpot på en spelautomat. Innan de vet ordet av har spelandet blivit deras tidsfördriv och passion. Snart kan en ung ”spelnarkoman” vara redo att sälja familjeklenoder, stjäla från andra familjemedlemmar eller till och med tillgripa snatteri eller prostitution för att finansiera sin last.

Experter har också lagt märke till en betydande ökning av antalet hemmafruar som har fastnat i hasardspelandets snara. I Förenta staterna, till exempel, utgör kvinnor nu omkring 30 procent av det sammanlagda antalet tvångsmässiga spelare, och man beräknar att denna siffra kommer att ha stigit till 50 procent före år 2000.

María, en arbetarhustru och mor till två flickor, är ett typiskt exempel på de många hemmafruar som har blivit inbitna hasardspelare. Under de sju senaste åren har hon gjort av med 35.000 dollar (över 200.000 kronor) — huvudsakligen hushållspengar — på bingo och spelautomater. ”Pengarna är borta för alltid”, säger hon med en suck. ”Jag längtar efter den dag då jag kan gå in på ett konditori med 50 dollar i portmonnän och ha styrka nog att spendera dem på mina barn.”

Drömmar som förvandlas till mardrömmar

Hasardspel bygger egentligen inte på något annat än drömmar. För somliga spelare är drömmarna om rikedom av övergående natur, men för patologiska hasardspelare blir de en fix idé, en passion som man ägnar sig åt med obeveklig intensitet, även om man hotas av ruin, fängelse och till och med döden.

Hasardspel sägs fylla vissa legitima behov hos människor — ett trevligt tidsfördriv, en smula spänning, en extra slant och en flykt från vardagens bekymmer och problem — men priset är ofta orimligt högt, vilket många inbitna spelare bittert har fått erfara. Kan dessa behov tillfredsställas på något annat sätt?

[Ruta/Bild på sidan 7]

Porträtt av en inbiten hasardspelare

HASARDSPELAREN fortsätter att spela hur mycket han än förlorar. Om han vinner, använder han pengarna till fortsatt spelande. Även om han påstår att han kan sluta när han vill, går det knappast en dag utan att han satsar pengar på något, om han bara har pengar på fickan. Han har ett patologiskt begär efter att spela.

Han sätter sig ständigt i skuld. När han inte kan betala sina fordringsägare, försöker han frenetiskt låna mer pengar för att täcka de mest akuta utgifterna och fortsätta att spela. Förr eller senare tar han till oärligheter. Han kan till och med spela bort sin arbetsgivares pengar. Vanligtvis slutar det med att han får sparken från sitt arbete.

Allt och alla, till och med hans hustru och barn, får stå tillbaka för hans spelande. Hans spelbegär leder oundvikligen till slitningar i äktenskapet och kan så småningom resultera i separation eller skilsmässa.

Hans intensiva skuldkänslor gör att han blir mer och mer sluten. Han får svårt i relationerna till andra människor. Så småningom drabbas han av djup depression och försöker kanske till och med ta sitt liv, eftersom han inte kan se någon annan utväg ur sitt dilemma.

[Ruta/bild på sidan 8]

Mannen som sprängde banken i Monte Carlo

CHARLES WELLS, som var engelsman, besökte kasinot i Monte Carlo i juli 1891. På bara några dagar förökade han sina tio tusen francs till en miljon, och förvånansvärt nog upprepade han bravaden fyra månader senare. Många andra spelare försökte förgäves komma på hans ”system”, men Wells hävdade bestämt att han inte hade något. Följande år förlorade han alla sina pengar och dog utfattig. Ironiskt nog visade sig denna episod vara god reklam för kasinot. Det vann en internationell ryktbarhet som det har behållit sedan dess.

Monte Carlo-syndromet

Många spelare tror att spelautomater och rouletthjul har ett minne. Roulettspelaren kan därför dra den slutsatsen att om en viss sifferkombination har vunnit en gång, är chansen stor att denna kombination kommer att vara lyckosam också i fortsättningen. På liknande sätt kan en person som spelar på spelautomater ta för givet att om en viss automat inte har haft en jackpot på en tid, måste det komma en snart. Sådana felaktiga antaganden har ibland kallats för ”Monte Carlo-syndromet”.

Men både rouletthjulet och den mekanism som styr spelautomaternas jackpotutdelning fungerar helt och hållet slumpmässigt. Vad som kan ha hänt tidigare är således irrelevant i sammanhanget. I dessa hasardspel har, som The New Encyclopædia Britannica uttrycker det, varje speltillfälle ”samma möjlighet som alla andra att åstadkomma ett visst resultat”. Vinstchanserna är således exakt desamma hela tiden. Monte Carlo-syndromet har emellertid ruinerat många spelare, samtidigt som det har fyllt kasinonas kassakistor.

Något som är bättre än hasardspel

NÄSTAN alla spelare blir till sist fattigare än de var innan de började spela. Och även de få som vinner stora penningsummor finner ofta att deras vinst inte är någon inkörsport till lycka.

En 36-årig ungkarl i Japan vann 300.000 kronor på ett lotteri. Han tänkte köpa ett hus för vinstpengarna, men han blev utsatt för så mycket avundsjuka och förtal att han beslöt sig för att strunta i alltsammans. Till sina arbetskamraters förvåning brände han upp vinstlotten inför deras ögon.

Polisen i Florida arresterade en kvinna som hade vunnit 5 miljoner dollar på ett lotteri men ändå planerade att döda sin svärdotter. Hennes son sade att hon var ursinnig därför att dåliga investeringar och slösaktighet hade ätit upp hennes förmögenhet.

En förlorare som blev vinnare

Fembarnspappan Domingo var inbiten hasardspelare. Han berättar: ”Om jag vann, blev det ännu värre. Jag trodde att jag var något slags geni, och jag kunde inte fort nog komma tillbaka till spelborden för att bevisa att det inte bara var en lyckträff.

är jag greps av detta begär, var det som om jag var drogad. Jag var beredd att överge både hustru och barn bara för att kunna fortsätta att spela. Trots att jag gång på gång dyrt och heligt lovade min hustru att jag aldrig skulle spela igen, visste jag innerst inne att det bara var tomma löften. Jag minns att jag en gång försäkrade min hustru att jag hade slutat spela för gott, fastän jag just i det ögonblicket höll på att planera hur jag skulle få tag i pengar för att fortsätta att spela.

Jag förlorade alla mina pengar, min hustrus pengar och mitt företag, och mina skulder blev allt större. Det gick inte en dag utan att jag satsade pengar på något, tills någonting inträffade som tvingade mig att rannsaka mig själv. Jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det jag fick lära mig gjorde stort intryck på mig, men jag slutade ändå inte spela med detsamma. Jag är tacksam för att det vittne som studerade med mig hade sådant tålamod.

Bibelns budskap började emellertid snart påverka mig. Det hjälpte mig att överge min drömvärld och se mig själv som Gud såg mig. Det blev en verklig chock. Jag kände mig djupt skamsen, precis som dem som aposteln Paulus skrev om under det första århundradet: ’Vad var det då för en frukt som ni brukade ha på den tiden? Ting som ni nu skäms för. Slutet på dessa är nämligen döden.’ — Romarna 6:21.

Genom att lära känna Gud, hans namn, hans personlighet och i synnerhet hans barmhärtighet väcktes en önskan inom mig att förändra mitt levnadssätt, att börja tänka på andra och inte bara på mig själv. Till slut lyckades jag slita mig loss från hasardspelandet helt och hållet, och min hustru och jag blev döpta.

Jesus sade att sanningen skulle göra oss fria. (Johannes 8:32) Det var verkligen sant i mitt fall. Det var Guds ords sanning som gav mig något att leva för, gav mig tillbaka min självaktning och skänkte mig stor tillfredsställelse. Jag hade till och med glädjen att få hjälpa en av mina forna spelkamrater att förändra sitt liv, precis som jag själv hade gjort. När han och hans hustru döptes, kände jag större hänförelse än en spelvinst någonsin hade skänkt mig.

Under de 20 senaste åren har jag inte satsat något på hasardspel, inte ett enda öre. Jag kan inte säga att det har varit lätt, men det har inte varit så svårt heller. Och det Gud har gett mig har mer än väl fyllt det behov som jag försökte tillfredsställa genom mitt spelande.”a

Bibelns normer är av största betydelse för dem som önskar göra Guds vilja. Och de som följer råden i Guds ord undviker inte bara de problem som hasardspel kan föra med sig, utan finner också att han erbjuder dem något som vida överträffar alla eventuella spelvinster.

En långt större rikedom

Så här skrev aposteln Paulus till Timoteus i det första århundradet: ”Säg åt dem [att] . . . inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud, som rikligt skänker oss allt vi behöver. Säg åt dem att göra gott, . . . att vara frikostiga och dela med sig. Så kan de samla en skatt som är en god grund för den kommande tiden och vinna det verkliga livet.” — 1 Timoteus 6:17—19, 1981.

En skatt som verkligen är värd att eftertrakta är ett gott namn hos Gud. Därigenom kan man vinna ”det verkliga livet”, evigt liv — den största belöning som någonsin erbjudits. Jesus sade i bön till Gud: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Johannes 17:3.

I motsats till ovissa penningpriser kan det pris som Gud erbjuder vinnas av alla som gör Guds vilja. Att göra Guds vilja skänker också en människa all den spänning hon kan önska sig i livet och ger henne dessutom självaktning och ett meningsfullt liv. Med tanke på hasardspelandets bittra skörd kan det vara bra att påminna sig ett gammalt engelskt ordspråk: ”Det bästa tärningskastet är att kasta bort tärningen.”

[Fotnot]

[Bild på sidan 10]

Evigt liv på en paradisisk jord är ett långt större pris än något som kan vinnas genom hasardspel

Är hasardspel något för kristna?

BÖR en kristen spela hasard för att försöka få någonting för ingenting? Nej, för Guds ord uppmanar honom att arbeta för att försörja sig själv och sin familj: ”’Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.’ . . . Genom att arbeta i stillhet måtte [de] kunna äta mat de själva har tjänat till.” — 2 Tessalonikerna 3:10, 12.

En sociolog betecknade lotterier som ”ett medel varigenom många fattiga människor gör några få människor rika”, och detta stämmer också in på hasardspel i allmänhet. Skulle en kristen vilja sko sig på de mindre bemedlades bekostnad? De kristna skall ju älska sina medmänniskor som sig själva. (Markus 12:31) Men hasardspel uppammar själviskhet snarare än kärlek, likgiltighet snarare än medkänsla.

Det som driver människor att spela hasard är ofta penningbegär — girighet — en anda som är helt främmande för kristendomen. I Romarna 7:7 säger aposteln Paulus: ”Du skall inte ha begärelse.” Det grekiska ord som här översatts med ”ha begärelse” har innebörden ”längta efter”, ”intensivt önska”. Är inte det en träffande beskrivning av spelarens överdrivna önskan att vinna sina medmänniskors pengar? En sådan önskan är helt oförenlig med de kristna idealen om frikostighet och givmildhet.

Bibeln säger: ”Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting, och genom att trakta efter denna kärlek har några . . . genomborrat sig själva överallt med många kval.” (1 Timoteus 6:10) Dessa ord beskriver den belägenhet som en inbiten hasardspelare befinner sig i, förslavad som han är av en vana som gång på gång förorsakar honom stora problem.

Jesus sade att man kan känna igen människor av ”deras frukter”. (Matteus 7:20) Hasardspel vållar inte bara spelaren och hans familj stora svårigheter, utan har också sedan länge förknippats med oärlighet och brottslighet. Som The New Encyclopædia Britannica uttrycker det: ”Den skam som är förbunden med hasardspel beror till stor del på arrangörernas oärlighet.” Den organiserade brottsligheten har haft sin hand med i både legala och illegala former av hasardspel. Skulle en kristen, ens indirekt, vilja understödja sådan verksamhet?

Som det nämndes i den andra artikeln i den här serien inbegriper hasardspel också ofta en vidskeplig tro på lyckotal, lyckodagar osv. ”Fru Fortuna” har i århundraden dyrkats av hasardspelare som varit angelägna om att vinna hennes ynnest. Fortuna var en romersk gudinna, och i staden Rom fanns det under antiken inte mindre än 26 tempel som var uppförda till hennes ära.

Profeten Jesaja talade om en liknande gudomlighet, på hebreiska kallad gadh, som de avfälliga israeliterna dyrkade. Han skrev: ”Ni är de som överger Jehova, . . . de som dukar ett bord åt guden Lyckan [gadh].” (Jesaja 65:11, NW) På årets sista dag var det sed att ställa i ordning ett bord med olika maträtter åt guden Lyckan. Man hoppades att detta skulle bringa tur under det kommande året.

Gud godkände inte de människor som naivt förtröstade på att guden Lyckan skulle lösa deras problem. Att förlita sig på gadh var detsamma som att överge den sanne Guden, Jehova. I stället för att dyrka den oberäkneliga fru Fortuna bör de kristna förtrösta på den sanne Guden, Jehova — den Gud som har lovat att skänka oss rikedomar av långt större värde och som aldrig kommer att svika oss.