Mitt hjärta överflödar av tacksamhet
BERÄTTAT AV JOHN WYNN
Jag gjorde ofta motstånd mot att gå till Jehovas vittnens möten! Jag låtsades få magsmärtor eller huvudvärk — vad som helst för att slippa gå dit. Men min mammas fasta ståndpunkt fick alltid sådana krämpor att snabbt försvinna, och trots allt gick jag med henne de tre kilometerna till Rikets sal och lyssnade medan hon samtalade med en äldre väninna om Guds ord.
DETTA gav mig en värdefull lärdom: Föräldrar bör aldrig sluta upp att vara bestämda, på ett kärleksfullt sätt, beträffande det som är rätt i Guds ögon. (Ordspråken 29:15, 17) De bör aldrig glömma den gudomliga befallningen att ”inte underlåta att själva församlas”. (Hebréerna 10:25) När jag ser tillbaka på mitt liv, är jag verkligen tacksam att min mor fick mig att göra det som var bäst för mig!
Tacksam för goda föredömen
Även om min far inte var troende, var han tolerant mot min mors trosuppfattningar då hon blev en bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. År 1913 gick hon och lyssnade till talet ”Bortom grafven”, som hölls av Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Hon kom emellertid sent, och alla platserna var upptagna. Hon uppmanades då att sitta nära podiet, alldeles bredvid pastor Russell, tillsammans med andra som kommit sent. Talet gjorde ett starkt intryck på henne. Det publicerades följande dag i lokalpressen, och hon bevarade ett exemplar och läste det gång på gång.
Efter mötet lämnade mor en lapp med sitt namn, och hon fick snart besök av en bibelforskare. Så småningom började hon lämna bibliska traktater från dörr till dörr i vår hemstad, Gloucester i England. Från det att mina två systrar och jag var mycket unga tog vi del i predikoarbetet tillsammans med mor.
När Harry Francis, en nitisk bibelforskare, flyttade till Gloucester, gav mor honom ett hjärtligt välkomnande. Snart visade han mig personligt intresse, och hans uppmuntran betydde mycket för att jag senare blev pionjär, som en heltidsförkunnare kallas. Broder Francis’ föredöme lärde mig en viktig sak: Äldre bör alltid vara vakna för möjligheter att uppmuntra yngre.
När min mor blev bibelforskare, blev också andra i Gloucester det. En del äldste i församlingen började emellertid tänka för högt om sig själva, och en del medlemmar av klassen — som församlingen då kallades — började följa människor. Vid ett möte höll några i med att knuffa mor i ryggen och uppmana henne att räcka upp handen för att stödja vissa äldste. Men mor visste att de inte föregick med gott exempel, och hon lät sig inte skrämmas. På den tiden, i slutet av 1920-talet, var det många som föll bort och inte längre vandrade på sanningens väg. (2 Petrus 2:2) Men mor avvek aldrig från att lojalt understödja organisationen, och därigenom var hon ett fint föredöme för mig.
Jag tar ståndpunkt för sanningen
I juni 1939, då jag var 18 år, blev jag till sist döpt i floden Severn. Det året blev jag också förordnad att ansvara för ljudanläggningen. På den tiden använde vi på offentliga platser en stor grammofon som utbasunerade budskapet ”Religionen är en snara och en racket”. Då lade man tonvikten på att avslöja kristenhetens hyckleri och falska läror.
En gång gick jag främst i en procession och bar ett plakat som på ena sidan tillkännagav ”Religionen är en snara och en racket” och på andra sidan ”Tjäna Gud och Kristus, konungen”. En ponny följde med, och den hade på vardera sidan av ryggen stora affischer som annonserade det offentliga föredraget. Vilken syn den processionen måste ha varit i den mycket religiösa staden Gloucester!
Trots att vi hade ekonomiska problem, uppmuntrade mor mig att bli pionjär. I september 1939, i början av andra världskriget, kom jag därför till mitt första pionjärdistrikt i Leamington, en liten stad i Warwickshire. I staden bodde ett antal pensionerade präster.
Vi använde en liten och lätt grammofon i vår tjänst från hus till hus och spelade föredrag av Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Vår stora grammofon (som kunde användas till större åhörarskaror) var mycket tyngre, och den transporterade vi i en barnvagn. Ibland såg prästerna till att vi lämnade deras hus — de var ilskna över budskapet som avslöjade falsk religion. Men vi blev inte missmodiga. Jehova välsignade vårt arbete, och i dag finns det en församling med över hundra vittnen i Leamington.
År 1941, medan andra världskriget rasade, flyttade jag till Wales, där jag tjänade som pionjär i städerna Haverfordwest, Carmarthen och Wrexham. Som heltidstjänare var jag befriad från militärtjänst, men människor uppskattade inte vår neutrala hållning. Min kamrat och jag blev därför utpekade som spioner eller femtekolonnare. En natt omringade poliser vår husvagn. Min kamrat, som precis hade kommit hem från sitt arbete med att skyffla kol, stack ut huvudet för att se vem som var där. Hans ansikte var täckt av koldamm, och för polisen såg det ut som om han var klar för ett kommandoanfall. Det hela behövde lite förklaring!
Vi blev rikligen välsignade på våra distrikt. En gång, medan vi var i Carmarthen, gjorde John Barr från avdelningskontoret i London (nu medlem av den styrande kretsen) ett uppmuntrande besök. Det fanns bara två förkunnare i Carmarthen på den tiden; för närvarande finns det mer är hundra. Wrexham har för närvarande tre församlingar, och jag hade nyligen privilegiet att överlämna en vacker Rikets sal i Haverfordwest. — 1 Korinthierna 3:6.
Tacksam för min tjänst
Under tiden vi var i Swansea i södra Wales blev min kamrat, Don Rendell, inte beviljad frikallelse från militärtjänst. Han sattes i fängelse, trots att han förklarade att han för sitt samvetes skull inte kunde gå i krig mot medkristna i andra länder. (Jesaja 2:2–4; Johannes 13:34, 35) Både för att uppmuntra honom och för att vittna för grannarna ställde jag den stora grammofonen nära fängelset och spelade bibliska föredrag.
Kvinnor som bodde i närheten tyckte emellertid inte om detta, och de gick runt och samlade in pengar till soldaterna för att de skulle klå upp min kamrat och mig. Vi gav oss i väg och sprang så fort vi kunde — jag drog också barnvagnen med den stora grammofonen — och sökte skydd i Rikets sal. Men när vi kom dit, var den låst! Bara ett lägligt polisingripande räddade oss från att bli svårt slagna.
Händelsen blev tydligen känd. När jag någon tid senare predikade på landsbygden nära Swansea, sade en man uppskattande till mig: ”Ni försvarar kristendomen, precis som den unge mannen i Swansea som frimodigt förkunnade vad han trodde på och som var tvungen att springa och söka skydd.” Så förvånad han blev då han fick reda på att jag var den unge mannen!
Det var inte lätt att vara pionjär under dessa krigsår. Vi hade inte många jordiska ägodelar, men vi uppskattade och gladde oss åt det vi hade. Vi fick alltid regelbundet av andlig föda, och vi uteblev aldrig från ett möte, utom då vi var sjuka. Jag köpte en gammal cykel, och vi hade stora korgar på den för att kunna ta med både en grammofon och biblisk litteratur. Ibland cyklade jag 80 kilometer om dagen! Jag var pionjär i omkring sju år och kommer med glädje ihåg den tiden.
År 1946, efter andra världskrigets slut, blev jag inbjuden att arbeta vid Betel, som Jehovas vittnens avdelningskontor i varje land heter. Vårt Betel fanns då på Craven Terrace 34, alldeles bredvid London Tabernacle. Jag tyckte om att umgås med äldre personer där, till exempel Alice Hart, vars far, Tom Hart, anses vara det första vittnet i England.
En trogen kamrat
År 1956 lämnade jag Betel för att gifta mig med Etty, en pionjär från Nederländerna som jag hade blivit bekant med då hon kom för att hälsa på sin syster som då bodde i London. Mot slutet av andra världskriget undervisade Etty i maskinskrivning och stenografi vid en handelshögskola i Tilburg i södra Nederländerna. En dag erbjöd sig en annan lärare att cykla hem tillsammans med henne för att se till att hon kom hem säkert. Han var romersk katolik. När de kom fram, följde ett resonemang med Ettys protestantiska föräldrar. Det utvecklades en nära vänskap, och läraren blev en ofta sedd gäst i deras hem.
Strax efter krigsslutet kom den här läraren till Ettys hem och ropade: ”Jag har funnit sanningen!”
”Jag tyckte du sade att du hade sanningen när du var romersk katolik!” svarade Ettys far.
”Nej!” svarade han upphetsat. ”Det är Jehovas vittnen som har sanningen!”
Den kvällen och många kvällar därefter användes till livliga bibliska samtal. Kort därefter blev Etty pionjär. I sin tjänst fick hon också möta hårt motstånd, vilket i Nederländerna kom från romersk-katolska kyrkan. Barn, uppeggade av prästerna, brukade avbryta hennes samtal då hon gick från hus till hus, och vid ett tillfälle förstörde de hennes cykel. Hon tog cykeln till en reparatör som tidigare hade tagit emot en broschyr av henne. ”Titta vad barnen har gjort!” sade hon med tårar i ögonen.
”Men du skall inte ge upp”, svarade mannen vänligt. ”Du utför ett gott arbete. Jag skall laga din cykel utan kostnad.” Och det gjorde han.
Etty märkte att prästerna inte visade särskilt stort intresse för sina hjordar förrän hon började studera Bibeln med människor. Då brukade prästerna och nunnorna komma och undergräva människornas tro på både Bibeln och Jehova. Trots detta kunde hon glädja sig åt många fruktbärande bibelstudier.
Tacksam för vårt liv tillsammans
Efter vårt bröllop blev Etty och jag förordnade till resetjänsten i England, och under nästan fem års tid besökte vi församlingar för att styrka dem andligen. Därefter fick jag en inbjudan till den 36:e klassen av Gileadskolan, som hölls vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Tiomånaderskursen, som avslutades i november 1961, var särskilt utformad för att öva män att ta hand om arbete vid Jehovas vittnens avdelningskontor. Under tiden jag var borta var Etty kvar i England på Betel i London. När jag utexaminerades, blev vi båda två förordnade dit.
Under de följande 16 åren arbetade jag på avdelningen för tjänst på fältet och skötte saker som gällde församlingarnas verksamhet. År 1978, efter det att tillsyningsmannen för Betelhemmet, Pryce Hughes, hade dött, blev jag förordnad i hans ställe. Att vara ansvarig för att medlemmarna i vår växande Betelfamilj skall ha det bra — vi är nu mer än 260 i vår familj — har varit ett givande uppdrag under alla dessa år.
År 1971 dog min kära mor vid 85 års ålder. Etty och jag begav oss till Gloucester för begravningen, där en broder på ett fint sätt behandlade det himmelska hoppet som mor hyste. (Filipperna 3:14) Jag är tacksam för den kärleksfulla omvårdnad som mina systrar, Doris och Grace, gav mor på hennes ålderdom, vilket gjorde att Etty och jag kunde fortsätta i heltidstjänsten.
Etty och jag tänker ofta på våra föräldrar och hur de uppfostrade oss på ett kärleksfullt och bestämt sätt. Vilken oändlig skuld vi har till dem! Särskilt min mor var ett underbart föredöme för mig och mina systrar, genom att i oss bygga upp uppskattning av Jehova och hans organisation.
Vårt hjärta överflödar verkligen av tacksamhet när vi betraktar varje ny dag av tjänst för vår himmelske Fader, Jehova. Vilken underbar, kärleksfull Gud han är! Psalmisten i Bibeln gav uttryck åt våra känslor när han skrev: ”Jag skall upphöja dig, o min Gud, Kungen, och jag skall välsigna ditt namn till obestämd tid, ja för evigt. Hela dagen skall jag välsigna dig, och jag skall lovprisa ditt namn till obestämd tid, ja för evigt.” — Psalm 145:1, 2.
[Bild på sidan 26]
Min hustru, Etty, och jag