Är arbetaren värd sin lön?
TITTA på dem! De ser ut att leva på svältgränsen, bor ofta i eländiga kyffen och måste vanligtvis klara sig med livets absoluta nödtorft, trots att många av dem har familj och bor i ett rikt land. De är kringflyttande säsongarbetare, som plockar frukt och grönsaker för några av landets största företag. Enbart i Förenta staterna finns det fem miljoner sådana arbetare.
Titta på deras ärriga och värkande kroppar, när de arbetar i den stekande hettan. Se hur de försöker räta på sina ryggar efter att i många timmar ha stått framåtböjda och plockat grönsaker som kommer att fylla hyllor och lådor i avlägsna speceriaffärer och snabbköpsbutiker. Från morgon till kväll, sex eller sju dagar i veckan, arbetar de där. Se på barnen som arbetar tillsammans med sina föräldrar och ofta även med sina åldriga far- och morföräldrar. Många av barnen måste sluta skolan i mycket unga år, eftersom deras föräldrar ständigt måste flytta, vartefter skördarna mognar. Men trots allt detta arbete har de nätt och jämnt så att de klarar sig.
Irriteras du av bullret från flygplanet som på låg höjd rusar fram över fältet där de arbetar? Får de farliga bekämpningsmedel som kommer ut ur planets sprutmunstycken dina ögon att svida och din hud att sticka och klia? Är du rädd för de kort- och långsiktiga skador som de kan vålla? Arbetarna är det. Besprutningsvätskan finns ständigt på deras kläder, i deras näsborrar, i deras lungor. De har sett hur dessa farliga kemikalier har krävt sina offer bland barn och ålderstigna föräldrar. De har sett familjemedlemmar och arbetskamrater bli invalidiserade i unga år på grund av förgiftning genom bekämpningsmedel.
En flicka, som nu är i de tidiga tonåren, föddes med höften ur led, utan bröstmuskel på högra sidan och med ena ansiktshalvan förlamad. Hennes far tror att skadorna förorsakats av bekämpningsmedel som sprutades över de jordgubbsodlingar där mamman arbetade när hon väntade henne. Rapporter visar att enbart bekämpningsmedel skadar omkring 300.000 arbetare om året och att invaliditetsfrekvensen bland kringflyttande jordbruksarbetare är fem gånger så hög som inom någon annan industri.
Om du inte rörs av blotta åsynen av dessa människor, när de sliter och släpar på åkrarna eller tränger ihop sig i sina ruckliga bostäder, lyssna då till deras ord. ”Det här jobbet gör en dödstrött”, suckar en sjubarnsmamma efter en lång dags hårt arbete ute på fälten. ”Jag kommer förmodligen bara att tvätta av mig och krypa i säng. Jag sov ända till klockan fyra i morse och hann inte laga någon mat, så jag har inte ätit något. Nu är jag för trött för att äta.” Hennes händer är fulla av blåsor. Bara att hålla en gaffel eller sked i handen skulle göra ont.
”[Våra barn] hjälper oss ibland vid veckosluten”, säger en annan kvinna, ”så de vet hur det är att arbeta ute på fälten. De vill inte försörja sig på sådant arbete. ... Jag har fortfarande stickor i händerna sedan vi plockade apelsiner förra vintern.” Hennes man fortsätter: ”Vi arbetar från morgon till kväll sex dagar i veckan. ... Vi kommer förmodligen att fortsätta med det i hela vårt liv. Vad skall vi annars göra?” Tillsammans tjänar det här paret ynkliga 10.000 dollar om året — vilket är under existensminimum, enligt amerikanska mått.
Arbetare drar sig för att klaga, därför att de är rädda att förlora sitt arbete. ”Om man klagar”, säger en man, ”anställer de en inte nästa gång.” Många av dessa kringflyttande arbetare är äkta män och fäder som inte har kunnat ta sina familjer med sig, eftersom logierna, som ofta består av lättbetongbaracker med plats för uppemot 300 arbetare, är för smutsiga och trånga för att andra familjemedlemmar skall kunna bo där. ”Det skulle vara väldigt trevligt att få bo tillsammans med ... [familjen] året runt”, säger en familjefar, ”men tyvärr måste jag ha det så här.” ”Vi har redan nått botten”, säger en annan man, ”så situationen kan inte bli annat än bättre.” Något som ytterligare lägger sten på bördan är att många av dessa arbetare också befinner sig i botten av löneskalan. För somliga familjer är en lön på 10.000 dollar en ouppnåelig dröm. ”Odlarna kan betala u-landslöner och helt enkelt avskeda de arbetare som inte gör som de blir tillsagda”, skriver tidskriften People Weekly. ”Arbetaren är värd sin lön”, sade Jesus. (Lukas 10:7) Dessa arbetare måste undra när den principen skall börja tillämpas på dem.
De som undervisar våra barn
Låt oss nu rikta blickarna på dem som har till yrke att undervisa barn och vuxna i läsning, skrivning, stavning, räkning, naturkunskap, yrkesorientering och andra ämnen som ingår i en grundläggande utbildning. Vid högre läroanstalter finns det lärare som undervisar i juridik, medicin, kemi, ingenjörsvetenskap och avancerad teknologi, områden som kan erbjuda inkomstbringande arbeten i denna rymd- och dataålder. Borde inte dessa pedagoger, med tanke på läraryrkets stora betydelse, vara värda löner som svarar mot de ovärderliga tjänster som de utför? I jämförelse med vissa yrkesgrupper som tycks ha oproportionerligt höga löner verkar det faktiskt som om samhället har underskattat lärarkårens betydelse.
Under 1900-talets senare decennier har lärarna kommit att bli en högriskgrupp på vissa platser, inte bara i högstadie- och gymnasieskolor, utan också på lägre stadier. I vissa områden får lärarna rådet att alltid ha en käpp i handen i klassrummet och på skolgården för att kunna försvara sig mot oregerliga barn. Skolbarn i alla åldrar har med sig skjutvapen och knivar, som de antingen bär på sig eller förvarar i sina matlådor.
Många lärare, såväl manliga som kvinnliga, har blivit misshandlade av elever. I amerikanska mellan- och högstadieskolor har över 47.000 lärare och 2,5 miljoner elever blivit utsatta för våldsbrott de senaste åren. ”Problemet förekommer överallt”, skriver lärartidningen NEA Today, ”men det är värst i storstadsområden, där risken för att en lärare skall bli överfallen i skolan någon gång under läsåret är 1 på 50.” Det omfattande alkohol- och narkotikamissbruket i skolorna har ytterligare förvärrat lärarnas situation.
Till råga på allt förväntas lärare på somliga håll fortsätta att fördjupa sina kunskaper under hela sin yrkesverksamma tid och måste därför ägna en del av ferierna åt fortbildningskurser och seminarier för lärare inom deras speciella fack. Är det då inte förvånande att i vissa storstadsområden i Förenta staterna kan skolvaktmästare — de som svarar för tillsynen av skollokalerna — ha en årsinkomst som överstiger lärarnas med 20.000 dollar?
Lärarlönerna varierar naturligtvis från land till land, och från plats till plats, men i vissa länder hör lärarna till de sämst betalda i samhället. Även i rikare länder visar rapporter att lärarnas löner ofta är orimligt låga, med tanke på det stora ansvar som vilar på deras axlar.
En person som är kritisk till lönesättningen för lärare skrev för en tid sedan i The New York Times: ”Yrken som i Förenta staterna betraktas som ett kall, till exempel lärarbanan ..., har alltid varit underbetalda. Allmänheten har alltid tyckt att om de gillar att hålla på med det, så är det deras sak. Jag tycker inte att det är särskilt rättvist, och jag tycker inte heller att det är särskilt intelligent att tänka så.” The New York Times konstaterar till exempel att ”löneökningen för högskole- och universitetslärare var den lägsta på tjugo år under läsåret 1991—1992” — i genomsnitt 3,5 procent. ”Om man tar hänsyn till inflationen, blir den 3,5-procentiga löneökningen i själva verket futtiga 0,4 procent”, förklarade en forskare. Allt fler oroar sig nu för att många pedagoger i ansvarig ställning på grund av de låga lönerna kan bli tvungna att lämna lärarbanan och skaffa sig mer välbetalda arbeten.
Och så har vi idrotten
Ett kontrasterande exempel på en okontrollerad löneutveckling är idrottsvärlden. Hur ser fattiga säsongarbetare och underbetalda lärare på de fantasisummor som somliga idrottsmän får i lönekuverten?
Kan vi tänka oss att polisen som går sitt vanliga pass och brandmannen som ständigt är beredd att rycka ut — människor som dagligen riskerar sitt liv i arbetet — ser med gillande på de orimliga löner som många professionella idrottsmän får bara för att de hyllas som stjärnor? I Förenta staterna har över 700 poliser dödats i tjänsten de tio senaste åren. Också många brandmän har fått sätta livet till. Ändå anses dessa välutbildade yrkesmän allmänt vara i hög grad underbetalda. Skulle de inte ha anledning att ifrågasätta det värde som samhället har satt på deras arbete och liv?
Tänk till exempel på baseboll — ett av de största dragplåstren för sportfantaster i Förenta staterna, Canada och Japan. I Förenta staterna finns det över 200 ligaspelare som tjänar mer än en miljon dollar om året. I slutet av 1992 års basebollsäsong undertecknade 100 spelare kontrakt som garanterade dem sammanlagt 516 miljoner dollar. För 23 av dessa spelare var kontrakten värda över 3 miljoner dollar om året. De häpnadsväckande löner som dessa mindre kända spelare får förbleknar emellertid i jämförelse med de mer framträdande spelarnas, som har tecknat kontrakt på exempelvis 43 miljoner dollar för sex år och 36 miljoner dollar för fem år. Lönerna stiger för varje år, och gång på gång görs nya rekordnoteringar om basebollhistoriens högst betalde spelare. Också inom amerikansk fotboll har lönerna skjutit i höjden, så att en spelare nu tjänar i genomsnitt 500.000 dollar om året.
Dessa svindlande summor väcker frågan: Kan den genomsnittlige läsaren tänka sig att kvittera ut 62.500 dollar i lön varje vecka? ”Det är emellertid precis vad alla NFL-kvartsbackar med mångmiljonkontrakt gör varje vecka under den 16 veckor långa fotbollssäsongen”, rapporterar The New York Times. ”Eller vad sägs om en basebollspelare med tvåmiljonerskontrakt, som får 75.000 dollar i lön var fjortonde dag? Efter skatt har han 50.000 dollar att hanka sig fram på till den 15:e i månaden.” Och detta inbegriper ändå inte alla de pengar som en idrottsstjärna tjänar på reklam, bollar med autografer, autografer åt beundrare och framträdanden av olika slag, som bara de kan uppgå till mångmiljonbelopp. Återigen kan man fråga sig: Vad tycker den underbetalde läraren som tjänar mindre på ett helt år än vad en idrottsman kan tjäna på en enda match?
Tack vare televisionen har professionella spelare inom sådana grenar som golf, tennis, basketboll och ishockey också kommit med i penningdansen. Stjärnor inom sådana sportgrenar kan tjäna miljoner. En känd ishockeyspelare undertecknar ett kontrakt som ger honom 42 miljoner dollar på sex år. En annan ishockeyspelare får 22 miljoner dollar på fem år — i genomsnitt 4,4 miljoner dollar per säsong — även om han på grund av sjukdom eller skador aldrig står på ett par skridskor.
I en tennismatch mellan två kända proffsspelare, en manlig och en kvinnlig — en match som utannonserades som ”Battle of the Sexes” (Kampen mellan könen) — kämpade de båda spelarna om en pott på 500.000 dollar. Även om det var den manlige spelaren som vann prispengarna, uppges båda för sitt framträdande ha fått ”ansenliga summor som inte bekantgjorts men som beräknas ha uppgått till mellan 200.000 och 500.000 dollar vardera”.
I sådana länder som Italien, Japan, Spanien och Storbritannien har proffsidrottsmännens löner ökat lavinartat — till svindlande summor på miljontals kronor. En känd professionell tennisspelare stämplade 90-talets löner som ”obscena”.
Därmed inte sagt att det är idrottsmännen själva som bär skulden för dessa höga löner. Det är klubbarna som trissar upp priserna. Spelarna tar bara emot de erbjudanden de får. Det är spelarna som lockar till sig de supportrar som klubbarna är beroende av. Under säsongen 1992 hade till exempel många fotbolls- och basebollarenor i USA rekordhöga publiksiffror. Biljettintäkterna och TV-bolagens sändningsrättigheter har fyllt på klubbarnas kassakistor. Somliga tycker därför att det inte är mer än rätt att spelarna får sin beskärda del av kakan.
De fantasilöner som vissa idrottsmän får för att slå en boll över ett nät, ner i ett litet hål eller över en basebollplan — i kontrast till de underbetalda arbetare som sliter från morgon till kväll i den heta solen för att bärga våra grödor — är en dyster påminnelse om de skeva värderingar som präglar dagens överflödssamhälle.
Låt oss se på ett annat kontrasterande exempel — ett verkligt ”proffs” inom sitt gebit. Med ett forskningsanslag på mindre än två miljoner dollar arbetade den amerikanske forskaren Jonas Salk och hans medarbetare ofta till långt in på nätterna med sina laboratorieförsök för att hitta ett vaccin mot polio. År 1953 tillkännagav Salk att han hade fått fram ett försöksvaccin. Några av de första som prövade vaccinet var Salk, hans hustru och deras tre söner. Vaccinet visade sig vara både effektivt och säkert. I dag är sjukdomen polio praktiskt taget utrotad.
Salk fick ta emot många hedersbetygelser för sitt utomordentligt viktiga bidrag till att förhindra denna livsfarliga och invalidiserande sjukdom. Han vägrade emellertid kategoriskt att ta emot penningpris som belöning för sina insatser. Han återvände till sitt laboratorium för att förbättra vaccinet. För honom var tydligtvis den verkliga belöningen inte pengar, utan tillfredsställelsen att få se barn och föräldrar slippa oroa sig för denna farliga sjukdom.
Tänk om du fick höra att människor kunde få leva för evigt på en paradisisk jord, där sjukdom, lidande och sorg har utplånats för alltid. Föreställ dig vilka löner de som kom med sådana goda nyheter skulle kunna inhösta! Men det finns faktiskt människor som offentliggör dessa goda nyheter, och de gör det helt gratis! De tar inte emot några pengar för sitt arbete. När Jesus sade att ”arbetaren är värd sin lön”, menade han inte att dessa som undervisar om de goda nyheterna skulle tjäna pengar på sitt arbete. (Lukas 10:7) Han sade att de skulle få vad de behövde. Han sade också: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” (Matteus 10:8) Vad kommer de att få för belöning? Exakt det som Jesus, den största människa som någonsin levat, lovade dem — evigt liv på en renad, paradisisk jord. Inga pengar i världen går upp emot det!
[Ruta på sidan 9]
Pengar, berömmelse, droger?
Lockelsen att bli berömd och tjäna stora pengar inom proffsidrotten har fått många ungdomar att tillgripa anabola steroider för att bygga upp starka kroppar och svällande muskler på onormalt kort tid. Doktor William N. Taylor, medlem av U.S. Olympic Drug Control Program, sade varnande att användningen av dessa droger har fått ”epidemiska proportioner”. Enbart i Förenta staterna beräknas omkring 250.000 ungdomar använda anabola steroider.
”Pressen att använda steroider är otroligt stor i collegevärlden”, sade en professionell fotbollsspelare. ”Idrottsmän tänker inte 20 år framåt i tiden för att komma underfund med vilka problem som skulle kunna uppstå om de använder anabola steroider. De tänker inte ens 20 dagar framåt, särskilt inte på collegenivå. Det som upptar en idrottsmans sinne, särskilt i unga år, är: Jag gör vad som helst för att nå toppen.”
”Om jag vill bli en bra spelare”, sade ett blivande fotbollsproffs, ”måste jag ta dem. ... Konkurrensen är så stor under träningen. Man vill bli större och starkare för varje år och ser hur andra killar bygger upp sin kropp, och då vill man själv också göra det. Det är den enda tanke man har i huvudet.” Trots att den här idrottsmannen kände det så, blev han, utan hjälp av anabola steroider, det han föresatt sig att bli — en professionell fotbollsspelare. Han anser nu att anabola steroider är ”farligare för idrotten än knark som man köper på gatan”.
Mycket har skrivits om de skadliga verkningarna av anabola steroider och andra muskeluppbyggande droger — inte bara av läkare, utan också av dem som har skadats av dessa farliga preparat. I vissa fall har reaktionerna varit så kraftiga att de lett till döden.
[Bild på sidan 7]
Jordbruksarbetare som skördar vitlök i Gilroy i Kalifornien
[Bildkälla]
Camerique/H. Armstrong Roberts
[Bild på sidan 8]
Borde inte lärare vara värda en anständig lön?
[Bild på sidan 10]
I Förenta staterna finns det över 200 basebollspelare som tjänar över en miljon dollar om året
[Bildkälla]
Focus On Sports