Ett underbart liv tack vare goda föredömen

Jag föddes i Kanada i staden Quebec i den fransktalande provinsen med samma namn. Jag växte upp med mina föräldrar, Louis och Zélia, i ett hem med mycket kärlek. Pappa var lite tillbakadragen och tyckte om att sitta och läsa. Jag gillade att skriva och drömde om att bli journalist.

När jag var i 12-årsåldern kom en av pappas arbetskamrater, Rodolphe Soucy, hem till oss tillsammans med en annan man. De var Jehovas vittnen. Jag visste inte så mycket om vittnena och var inte särskilt intresserad av vad de trodde på. Men jag tyckte om deras trevliga och logiska sätt att använda Bibeln för att besvara frågor. Mina föräldrar blev också imponerade, så vi tackade ja till ett bibelstudium.

Vid den tiden gick jag på en katolsk skola. Ibland pratade jag med mina klasskamrater om sådant som jag hade lärt mig vid bibelstudiet. Efter ett tag fick våra lärare, som var präster, höra talas om det här. I stället för att använda Bibeln för att motbevisa det jag sa, kallade en av lärarna mig upprorisk inför hela klassen! Även om det här kändes jobbigt, hjälpte det mig att förstå att skolans religionsundervisning inte stämde med Bibeln. Jag insåg att jag inte hörde hemma där, och med mina föräldrars tillåtelse bytte jag skola.

JAG LÄR MIG ATT ÄLSKA TJÄNSTEN

Jag fortsatte studera Bibeln, men eftersom jag var rädd för tjänsten från dörr till dörr gjorde jag inte så snabba framsteg. Katolska kyrkan hade stort inflytande och motarbetade aggressivt vårt predikoarbete. Maurice Duplessis, som var premiärminister i Quebec, hade starka band till kyrkan. Med hans stöd bildades pöbelhopar som trakasserade vittnena och gav sig på dem. Man behövde verkligen vara modig för att predika på den tiden.

En broder som hjälpte mig att övervinna min rädsla var John Rae, som hade gått igenom Gileadskolans nionde klass. Fastän han hade mycket erfarenhet var han anspråkslös och lätt att prata med. Han gav mig sällan direkta råd, men jag lärde mig mycket av hans fina sätt. John kämpade med franskan, så jag samarbetade ofta med honom i tjänsten och hjälpte honom med språket. De här stunderna med honom gjorde att jag till slut vågade ta ståndpunkt för sanningen. Tio år efter min första kontakt med vittnena blev jag döpt, den 26 maj 1951.

I vår lilla församling i Quebec var de flesta pionjärer. De hade ett positivt inflytande på mig, och det gjorde att jag också ville bli pionjär. På den tiden använde vi bara Bibeln när vi gick från dörr till dörr, så vi behövde vara skickliga på att använda den. Jag försökte sätta mig in i bibelverser för att kunna försvara sanningen. Men många vägrade till och med att läsa Bibeln om det var en översättning som inte var godkänd av katolska kyrkan.

År 1952 gifte jag mig med Simone Patry, en fin syster som tillhörde min församling. Vi flyttade till Montreal, och inom ett år fick vi en liten dotter, Lise. Jag hade slutat som pionjär strax innan vi gifte oss, men Simone och jag försökte ändå hålla livet enkelt så att vi kunde göra så mycket som möjligt i församlingen.

Det gick tio år innan jag återigen på allvar började fundera på att utöka tjänsten. År 1962 fick jag gå Skolan i rikets tjänst för äldstebröder, som höll på i en månad. Den hölls på Betel i Kanada, och jag fick dela rum med en broder som hette Camille Ouellette. Han brann verkligen för tjänsten, och det gjorde stort intryck på mig – särskilt med tanke på att han hade familj. På den tiden var det väldigt ovanligt att någon kombinerade familjeliv och pionjärtjänst, men Camille hade satt upp det som mål. Han uppmuntrade mig att tänka över min situation. Efter bara några månader insåg jag att jag nog kunde bli pionjär igen. En del ifrågasatte det beslutet, men jag satte i gång och var helt övertygad om att Jehova skulle välsigna mina ansträngningar.

TILLBAKA TILL QUEBEC SOM SPECIALPIONJÄRER

År 1964 blev Simone och jag förordnade som specialpionjärer i vår hemstad Quebec, och där blev vi kvar några år. Vid det laget hade det blivit lättare att gå i tjänsten där, men vi stötte fortfarande på motstånd.

En lördagseftermiddag kom en polis och grep mig i Sainte-Marie, en liten stad inte långt från Quebec. Han förde mig till polisstationen och satte mig i häktet för att jag hade predikat från hus till hus utan tillstånd. Så småningom ställdes jag inför en domare som hette Baillargeon, en respektingivande man. Han frågade vem som skulle representera mig i rätten. När jag nämnde namnet Glen How,a en välkänd advokat som var ett Jehovas vittne, utropade han nervöst: ”Å nej, inte han!” Glen How hade skaffat sig ett rykte om att vara skicklig på att försvara vittnena. Jag informerades rätt snart om att åtalet hade lagts ner.

Motståndet i Quebec gjorde det också svårt att hyra lämpliga möteslokaler. Vår lilla församling fick bara tag i ett gammalt ouppvärmt garage. När det var som kallast på vintern eldade vi i en fotogenkamin för att få lite värme. Vi samlades ofta runt den några timmar innan mötet började och berättade erfarenheter för varandra.

Det är fantastiskt att se vilken ökning som skett under åren. På 1960-talet fanns det bara några små församlingar i hela det område som utgörs av Gaspéhalvön, regionen Côte-Nord och staden Quebec. I dag finns det mer än två kretsar i det området, och vännerna samlas i fina Rikets salar.

VÅRA ÅR I RESETJÄNSTEN

Simone och jag fick frågan om att börja i kretstjänsten år 1970. Och sedan, 1973, började vi i områdestjänsten. Under de här åren lärde jag mig mycket av sådana erfarna resande bröder som Laurier Saumurb och David Splane.c Efter varje kretssammankomst brukade David och jag ge varandra förslag på hur vi kunde förbättra vår undervisning. Jag kommer ihåg en gång när David sa till mig: ”Léonce, jag tyckte om ditt avslutande tal. Det var bra, men jag hade gjort tre tal av allt det materialet!” Jag hade en tendens att pressa in för mycket information i mina tal och behövde lära mig att vara mer koncis.

Som områdestillsyningsman hade jag till uppgift att uppmuntra kretstillsyningsmännen. Men eftersom jag kände många av vännerna i Quebec ville de gärna samarbeta med mig i tjänsten. Det var förstås trevligt, men det betydde att jag inte gav tillräckligt med tid åt kretstillsyningsmannen. En gång fick jag en påminnelse av en kärleksfull kretstillsyningsman: ”Det är bra att du tar dig tid med vännerna, men glöm inte att det här är min vecka. Jag behöver också uppmuntran!” Det här vänliga rådet hjälpte mig att bli mer balanserad.

År 1976 hände något tragiskt. Min älskade hustru, Simone, blev plötsligt allvarligt sjuk och dog. Hon var en osjälvisk människa som älskade Jehova – en underbar hustru helt enkelt. Jag höll mig fullt upptagen i tjänsten, och det hjälpte mig att hantera sorgen. Jag är så tacksam mot Jehova för hans kärleksfulla stöd under den här svåra tiden. Längre fram gifte jag om mig med Carolyn Elliott, en entusiastisk engelsktalande pionjärsyster som flyttat till Quebec för att hjälpa till där behovet var stort. Carolyn är lätt att tycka om. Hon tänker på andra och särskilt på dem som är blyga eller ensamma. Hon har varit ett stort stöd för mig i resetjänsten.

EN MILSTOLPE

I januari 1978 fick jag uppdraget att undervisa vid den första pionjärskolan i Quebec. Jag var väldigt nervös, för kursmaterialet var lika nytt för mig som det var för eleverna. Som tur var bestod den första klassen av många garvade pionjärer. Även om det var jag som var lärare, så lärde jag mig mycket av eleverna.

Senare samma år hölls den internationella sammankomsten ”Segerrik tro” på den olympiska arenan i Montreal, Stade Olympique. Det var vår största sammankomst någonsin i Quebec, med över 80 000 närvarande. Min uppgift var att arbeta på avdelningen för presstjänst. Jag hade kontakt med många journalister, och jag blev väldigt glad över att mediabevakningen var så positiv. Det sändes mer än 20 timmars intervjuer på tv och i radio, och hundratals artiklar gick i tryck. Det var fantastiskt att så många kunde få veta mer om Jehova och hans folk!

NYTT UPPDRAG

År 1996 skedde en stor förändring i mitt liv. Ända sedan dopet hade jag varit verksam i det fransktalande Quebec, men nu fick jag ett uppdrag i ett engelsktalande område i Torontotrakten. Jag kände mig otillräcklig, och jag bävade för att hålla tal på min knaggliga engelska. Jag behövde be ännu mer och lita mer helt och fullt på Jehova.

Så här i efterhand kan jag verkligen säga att det blev två härliga år i Toronto. Carolyn hjälpte mig tålmodigt att bli bättre på engelska, och vännerna var väldigt förstående och uppmuntrande. Vi fick snabbt många nya vänner.

Fast det var mycket att göra och förbereda inför en kretssammankomst så brukade jag försöka komma ut i tjänsten från dörr till dörr en timme eller så på fredagskvällen. En del undrade säkert varför jag gick ut i tjänsten precis före en hektisk sammankomsthelg. Men jag tyckte att det gav mig ny energi att gå i tjänsten och samtala med människor. Och än i dag så blir jag alltid på bättre humör när jag får vara ute i tjänsten.

År 1998 fick Carolyn och jag ett nytt förordnade som specialpionjärer i Montreal. I flera år hade jag till uppgift att organisera offentligt vittnande och att vara kontaktperson för media för att bryta ner fördomar mot Jehovas vittnen. Carolyn och jag vittnar nu för invandrare som nyligen kommit till Kanada och som ofta är villiga att lära sig mer om Bibeln, och det tycker vi verkligen om.

När jag ser tillbaka på mina 68 år som döpt tjänare för Jehova känner jag mig verkligen välsignad. Jag är så glad att jag lärde mig tycka om tjänsten och att jag har fått hjälpa många människor in i sanningen. Min dotter, Lise, gifte sig och fick barn. Längre fram började hon och hennes man som pionjärer. Jag blir varm om hjärtat när jag ser att hon fortsätter att brinna för tjänsten. Jag är särskilt tacksam för alla fina vänner som genom sitt goda exempel och sina kloka råd har hjälpt mig att växa andligen och kunna ta på mig olika uppgifter i organisationen. Jag har märkt att om vi ska kunna fortsätta i våra uppgifter så måste vi helt lita på kraften vi får från Jehovas heliga ande. (Ps. 51:11) Mitt tack går till Jehova för att han låter mig ha det enastående privilegiet att upphöja hans namn! (Ps. 54:6)