Min kära vän

Vilka är dina vänner? Är det bara personer i din egen ålder? Läs en ung flickas berättelse om en av hennes vänner, som är omkring 70 år äldre än hon.

FÖR nio år sedan, när jag var bara sex år, flyttade min familj till Aberdeen i Skottland. Eftersom jag måste börja i en ny skola och skaffa mig nya vänner, kände jag mig ängslig. Men jag fick hjälp i min nya situation av en snäll och vänlig person. Alldeles i närheten av oss bodde en äldre dam, som mina föräldrar hade träffat en gång tidigare. Jag blev presenterad för henne, och snart fann jag till min förvåning hur fängslande hon var. Hon var ung i hjärtat, och hon klädde sig vackert och elegant.

Vi hyrde huset vi bodde i, och därför flyttade vi till ett eget hus ett par kilometer från tant Louie. Det är av aktning och tillgivenhet jag kallar henne så. Jag var ledsen när vi måste flytta, för min bror och jag hade börjat besöka henne regelbundet.

Men skolan jag gick i låg alldeles i närheten av tant Louies hus. Varje fredag, efter skolans slut och innan jag på kvällen gick till skolan för att öva skotska folkdanser, gick jag till tant Louie vid tedags. Det blev en vana för mig. Jag tog med mig en av mina sagoböcker, och hon brukade läsa för mig medan jag åt gurksmörgåsar och drack ett glas kall mjölk.

Jag kommer ihåg att fredagarna tycktes släpa sig fram, medan jag ivrigt väntade på att skolklockan skulle ringa halv fyra och jag kunde rusa i väg till tant Louie. Det var vid den här tiden som jag först lärde mig hur fängslande och underhållande äldre människor kan vara. Jag betraktade henne i själva verket inte som gammal. För mig var hon ganska ung. Hon kunde köra bil, och hon hade ett hus och en trädgård där det doftade gott. Vad mer kunde ett barn önska sig?

Det gick tre år, och jag gick sista året i lågstadiet. Det var då tant Louie insåg att hennes trädgård krävde för mycket arbete och att en lägenhet skulle vara ett bättre alternativ för henne. På den tiden kunde jag inte förstå vad åldrandet innebär. Jag tyckte inte om att hennes lägenhet låg i en annan del av staden. Fredagarna hade aldrig mer samma dragningskraft på mig som tidigare.

År 1990 kände jag obehag inför att börja mellanstadiet. Hur skulle det bli i en så stor skola? Hur skulle jag klara av det? Jag måste gå i en annan skola än mina vänner, eftersom vår familj bodde i ett annat område. Men än en gång fanns tant Louie där, eftersom den lägenhet hon flyttat till låg alldeles intill min mellanstadieskola! Jag frågade henne om jag kunde få komma till henne under lunchrasten och äta mina smörgåsar. På så sätt infördes en ny vana som jag satte stort värde på.

Jag tror att det var då som förhållandet mellan oss förändrades, från en relation mellan ett barn och en vuxen till att vi båda gladde oss åt varandras sällskap. Det märktes tydligt på många sätt, men alldeles speciellt när vi tillsammans började läsa sådana klassiker som Jane Eyre, Villette, Stolthet och fördom och andra — i stället för mina sagoböcker. Min smak hade mognat.

Tant Louie lärde mig att det kräver kunnighet och finess att visa kärlek till människor. Om det inte hade varit för henne, hade jag kanske inte insett det förrän jag blivit mycket äldre. Hon lärde mig att lyssna, och många människor, både unga och gamla, i denna alltför upptagna värld lär sig aldrig det. När jag kryper upp i hennes soffa, berättar hon om sådant som hänt under hennes liv och erfarenheter hon haft. All denna verkligt intressanta kunskap som finns hos henne gör mig varm inombords.

Tant Louie avstod från mycket — äktenskap, barn, ett yrke — för att ta hand om sina föräldrar och sin moster som var svårt sjuka. Det gjorde det möjligt för hennes yngre bror att stanna kvar i heltidstjänsten.

Under de två senaste åren har tant Louies hälsa försämrats, och jag kan se den besvikelse, prövning och smärta som ålderdomen för med sig. Nyligen, vid 84 års ålder, måste hon sluta att köra bil, och det har varit en stor prövning för henne. Eftersom hon levt ett mycket verksamt liv, känns det särskilt svårt för henne att vara bunden vid hemmet. Hon måste kämpa med känslan att hon är till besvär för andra. Det spelar ingen roll hur många gånger vi säger till henne att vi älskar henne och att vi vill göra allt för henne — hon känner sig ändå klandervärd.

Det som gör det värre nu är att hon har svårt för att tvätta sig och klä sig själv. Även om hon har hjälpt andra att göra detta, är det nu en prövning att själv behöva sådan hjälp. Detta lär mig att människor fortfarande förtjänar vår respekt, även när de inte klarar av att göra allting själva.

Framför allt annat har den här erfarenheten hjälpt mig att förstå vad det innebär att bli äldre. Varje sak som tant Louie inte längre kan göra får mig att gråta. Alldeles särskilt vill jag, när jag ser att hon är nedstämd eller har svår värk, bara gråta och gråta. Det som gör mig speciellt ledsen är att kanske inte något annat barn, yngre än jag, kan få glädja sig åt och uppskatta hennes vishet.

Ibland undrar jag om jag gör tillräckligt för henne. Tycker hon om och älskar mig lika mycket som jag tycker om och älskar henne? Men när jag kommer för att äta lunch och ger henne en kram försvinner alla tvivel.

Jag känner mig hedrad av att ha en sådan vän. Hon har lärt mig så många fina egenskaper — främst av allt har hon lärt mig att visa kärlek. Jag vill inte byta ut hennes vänskap mot hundra vänner i min egen ålder. Även om jag snart kommer att sluta skolan och inte mer äta lunch hos henne, kommer jag aldrig att sluta älska, besöka och bistå min kära vän. Hon har lärt mig att livet kan vara lyckligt och tillfredsställande, om man tänker på andra mer än på sig själv. — Från en av våra läsare.

[Bild på sidan 26]

Tillsammans med tant Louie