Från ”seder” till frälsning

”Den storslagna räddningens bägare kommer jag att lyfta, och Jehovas namn kommer jag att anropa.” — PSALM 116:13, NW.

1. Vilken sång som varit en favorit i långa tider kan påverka din framtid?

VAD skulle du tycka om en sång som handlade om att du skulle få en lång och lycklig framtid? En sådan sång har faktiskt varit en favoritsång genom tiderna. Men du är bättre i stånd än de flesta att kunna förstå och njuta av denna betydelsefulla sång. Judarna kallar den för hallel (lovprisning). Den består av psalmerna 113 till och med 118 och uppmanar oss att sjunga ”halleluja”, dvs. ”lovprisa Jah” (NW).

2. Hur används denna sång, och hur är den förknippad med ”seder”?

² Judarna sjunger hallel vid sitt påskfirande, och detta är något som antagligen går tillbaka till den tid då Gud hade ett tempel där man offrade djur. Nu sjungs hallel i judiska hem under påskfirandet och en måltid som kallas ”seder”. Men det är inte många av dem som under sitt påskfirande sjunger Psalm 116:13 (NW) som förstår den verkliga innebörden i orden: ”Den storslagna räddningens bägare kommer jag att lyfta, och Jehovas namn kommer jag att anropa.” Varför är då räddning förknippad med påsken, och skulle det kunna vara så att din egen räddning eller frälsning också berörs?

Påsken — räddningens högtid

3. Vad är bakgrunden till ”seder”?

³ Kom ihåg att israeliterna var slavar i Egypten under en förtryckande Farao. Till slut reste Jehova upp Mose för att leda sitt folk till frihet. Sedan Gud hade låtit nio plågor komma över Egypten, fick Mose meddela den tionde. Jehova skulle slå de förstfödda i alla egyptiska hushåll. (2 Moseboken 11:1—10) Men israeliterna kunde skonas. Hur då? Jo, genom att slakta ett får, stryka dess blod på dörrposterna och dörrens överstycke och hålla sig inomhus och äta en måltid av lamm, osyrat bröd och bittra örter. Under denna ”seder” skulle Gud ”gå förbi” utan att döda deras förstfödda. — 2 Moseboken 12:1—13.

4, 5. Hur medförde påsken räddning för många? (Psalm 106:7—10)

⁴ Som svar på denna tionde plåga sade Farao till Mose: ”Stå upp, gå bort från mitt folks mitt, både ni och Israels andra söner, och gå i väg, tjäna Jehova.” (2 Moseboken 12:29—32, NW) Men när hebréerna och ”en stor blandad hop” av sympatisörer dragit ut, ändrade Farao sig och satte efter dem, men genom ett underverk hjälpte Gud då sitt folk att fly genom Röda havet, där Farao och hans förföljande här omkom. — 2 Moseboken 12:38, NW; 14:5—28; Psalm 78:51—53; 136:13—15.

⁵ Vid Röda havet sade Mose till israeliterna: ”Var inte rädda. Stå fasta och se Jehovas räddning, som han kommer att utföra för er i dag.” Senare sjöng de: ”Min styrka och min makt är Jah, för han tjänar mig till räddning. Detta är min Gud, och jag kommer att prisa honom.” (2 Moseboken 14:13; 15:2; NW) Ja, det var en räddning eller frälsning att israeliterna blev befriade både från den tionde plågan och ur Röda havet. Psalmisten kunde med fog beskriva Jehova som en Gud ”som utför storslagen räddning mitt på jorden”. — Psalm 68:7, 21; 74:12—14, NW; 78:12, 13, 22.

6, 7. Varför instiftades påsken, men varför firar man den nu annorlunda än den första påsken?

⁶ Hebréerna skulle fira påsken som en åminnelse av sin räddning. Gud sade: ”Denna dag skall tjäna som en åminnelse för er, och ni skall fira den som en högtid åt Jehova under era generationer.” (2 Moseboken 12:14, NW) Vid varje påskmåltid eller ”seder” skulle fadern påminna sin familj om den räddningen, för Jehova befallde: ”När era söner säger till er: ’Vad betyder denna tjänst för er?’ ... skall [ni] säga: ’Det är påskens slaktoffer åt Jehova, som gick förbi Israels söners hus i Egypten när han slog egyptierna med plågan, men han befriade våra hus.’” — 2 Moseboken 12:25—27, NW.

⁷ Att judarna fortfarande firar påsken bekräftar berättelsens historiska sannfärdighet. Men några av deras sedvänjor skiljer sig från det som Gud befallde. I en bok om denna högtids ursprung, The Origins of the Seder, heter det: ”Bibeln innehåller utförliga beskrivningar av påsken och det osyrade brödets högtid; men dessa beskrivningar stämmer inte överens med hur man under senare tid kom att fira högtiden. Den bibliska ritualen koncentrerar sig framför allt på påskoffret, vilket i litteratur senare än bibeln inte längre intar någon central plats.” En viktig orsak till detta är att judarna saknar ett tempel för djuroffer.

8. Vilket speciellt skäl har vi till att begrunda påsken?

⁸ Även om de kristna kan ha gagn av att studera alla de högtider som Gud gav åt det forntida Israel,a förtjänar vissa sidor av påsken nu särskilt att uppmärksammas. Jesus, som var jude, firade påsken, och sista gången han gjorde detta drog han upp riktlinjerna för den enda högtid som Gud har befallt de kristna att fira, nämligen Herrens kvällsmåltid, åminnelsen av Jesu död. Detta kristna firande är således förknippat med påsken.

Mera än ett påskalamm

9, 10. Hur var påskalammet ett speciellt eller unikt offer?

⁹ I Hebréerna 10:1 läser vi att ”lagen har en skugga av de goda ting som skall komma”. I Cyclopædia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature av M’Clintock och Strong heter det: ”Ingen annan skugga av de goda ting som skulle komma, som lagen innehåller, kan mäta sig med påskhögtiden.” Och framför allt sträckte sig innebörden av påskalammet längre än till den ceremoni med vilken man firade minnet av hur Gud först räddade de förstfödda från att dö och därefter räddade alla hebréerna ut ur Egypten.

¹⁰ Lammet var unikt i många olika avseenden. Många av djuroffren i den mosaiska lagen frambars till exempel av en enda person i förbindelse med personliga synder eller personlig skuld, och delar av djuren brändes då upp på altaret (3 Moseboken 4:22—35), och en del av köttet av ”gemenskapsoffret” (NW) eller tackoffret gavs till den tjänstgörande prästen eller till andra präster. (3 Moseboken 7:11—38) Men påskalammet användes inte på altaret, och det offrades av en grupp människor — vanligtvis av en familj — vilka var de som skulle äta det. — 2 Moseboken 12:4, 8—11.

11. Hur betraktade Jehova påskalammet, och vad pekade det fram emot? (4 Moseboken 9:13)

¹¹ Jehova satte så stort värde på påskalammet att han kallade det för ”mitt slaktoffer”. (2 Moseboken 23:18; 34:25) Forskare har sagt att ”påskoffret var Jehovas offer framför alla andra”. Detta lamm pekade otvetydigt fram emot eller symboliserade Jesu offer. Detta vet vi, därför att aposteln Paulus kallar Jesus för ”vårt påskoffer”, som ”har blivit slaktat”. (1 Korintierna 5:7) Jesus identifieras också som ”Guds lamm” och ”Lammet som har blivit slaktat”. — Johannes 1:29; Uppenbarelseboken 5:12; Apostlagärningarna 8:32.

Livräddande blod

12. Vilken roll spelade lammets blod vid den första påsken?

¹² I Egypten var lammets blod avgörande för räddning. När Jehova dödade de förstfödda, gick han förbi de hus där det fanns blod på dörrposterna. Och eftersom hebréerna inte hade några döda förstfödda att sörja, kunde de också tåga igenom Röda havet till frihet.

13, 14. Hur är Jesu blod livsfrälsande och nödvändigt för frälsning? (Efesierna 1:13)

¹³ Blod är också inbegripet i räddningen eller frälsningen i våra dagar, nämligen Jesu utgjutna blod. När ”påsken, judarnas högtid”, år 32 v.t. närmade sig, sade Jesus följande till en stor åhörarskara: ”Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck.” (Johannes 6:4, 54, 55) Alla hans judiska åhörare måste ha haft den annalkande påsken i tankarna och också användandet av ett lamms blod i Egypten.

¹⁴ Jesus dryftade inte då de emblem som användes vid Herrens kvällsmåltid. Detta nya firande för de kristna instiftades inte förrän ett år senare, och därför visste inte ens apostlarna, som hörde det Jesus sade år 32 v.t., något om det. Men Jesus visade att hans blod var nödvändigt för evig frälsning. Paulus förklarar: ”Med hjälp av honom har vi frigörelsen genom lösen medelst dennes blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser, efter hans oförtjänta omtankes rikedom.” (Efesierna 1:7) Det är endast genom förlåtelse på grundval av Jesu blod som vi kan få leva för evigt.

Vilken räddning eller frälsning och var?

15. Vilken räddning och vilka privilegier blev möjliga för hebréerna i Egypten, men vad blev inte möjligt? (1 Korintierna 10:1—5)

¹⁵ I det forntida Egypten gällde det bara en begränsad räddning. Ingen av dem som lämnade Egypten förväntade att få evigt liv efter uttåget, och även om Gud förordnade leviterna att vara präster för nationen och några av Juda stam blev jordiska kungar, så skulle de alla komma att dö. (Apostlagärningarna 2:29; Hebréerna 7:11, 23, 27) Och även om den ”stora blandade hopen” som också lämnade Egypten inte fick dessa privilegier, kunde de som ingick i den ändå hoppas på att tillsammans med hebréerna nå det utlovade landet och få åtnjuta ett normalt liv, medan de tillbad Gud. Jehovas förkristna tjänare hade dock orsak att hoppas att de med tiden skulle få åtnjuta evigt liv på jorden, där det är Guds uppsåt att mänskligheten skall få leva. Detta skulle vara i överensstämmelse med Jesu löfte i Johannes 6:54.

16. Vad slags räddning kunde Guds forntida tjänare hoppas på?

¹⁶ Gud använde några av sina forntida tjänare till att nedteckna inspirerande ord om att jorden har skapats till att vara bebodd och att ”de rättrådiga” (NW) skall få leva på den för evigt. (Psalm 37:9—11; Ordspråksboken 2:21, 22; Jesaja 45:18) Men hur skulle sanna tillbedjare kunna vinna sådan räddning om de dog? Jo, genom att Gud förde dem tillbaka till liv på jorden. Så gav till exempel Job uttryck åt att han hoppades att han skulle bli ihågkommen och återkallad till liv. (Job 14:13—15; Daniel 12:13) Det är alltså tydligt att ett slag av frälsning är frälsning till evigt liv på jorden. — Matteus 11:11.

17. Vilket annat slags frälsning visar bibeln att vissa människor kan få?

¹⁷ Bibeln talar också om frälsning till liv i himmelen, dit Jesus Kristus for efter sin uppståndelse: ”Han är på Guds högra sida, eftersom han begav sig till himmelen; och änglar och myndigheter och makter blev honom underlagda.” (1 Petrus 3:18, 22; Efesierna 1:20—22; Hebréerna 9:24) Men Jesus är inte den enda människa som skall föras till himmelen, utan Gud har bestämt att också ett relativt litet antal andra människor skall få komma dit. Så här sade Jesus till apostlarna: ”I min Faders hus finns många boningar. ... Jag ... går [nu] min väg för att bereda en plats åt er. Och om jag går min väg och bereder en plats åt er, så skall jag komma igen och ta er hem till mig, för att också ni må vara där jag är.” — Johannes 14:2, 3.

18. Varför skall vi nu koncentrera vår uppmärksamhet på frälsning till himmelskt liv?

¹⁸ Frälsning till himmelskt liv i förening med Jesus är verkligen långt storslagnare än den begränsade räddning eller frälsning som det var fråga om i samband med den första påsken. (2 Timoteus 2:10) Den kväll då den sista giltiga påskmåltiden hölls instiftade Jesus ett nytt firande, som gällde hans efterföljare och som fokuserade sig på frälsning till himmelskt liv. Så här sade han till sina apostlar: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lukas 22:19) Låt oss, innan vi begrundar hur de kristna bör fira detta, tänka på när de bör göra detta.

En ”fastställd tid”

19. Vilket logiskt samband finns det mellan påsken och Herrens kvällsmåltid?

¹⁹ Jesus hade sagt: ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider.” (Lukas 22:15) Därefter drog han upp riktlinjerna för Herrens kvällsmåltid, som hans efterföljare skulle fira som en åminnelse av hans död. (Lukas 22:19, 20) Påsken firades en gång om året, och det är därför rimligt att Herrens kvällsmåltid också skulle firas årligen. När då? Helt logiskt på våren vid påsktiden, och i stället för att alltid hålla fast vid en fredag, därför att det var den veckodag då Jesus dog, måste det innebära den dag då den 14 nisan (enligt den judiska kalendern) infaller.

20. Varför är Jehovas vittnen intresserade av den 14 nisan?

²⁰ Den 14 nisan måste således ha varit det datum som Paulus hade i tankarna, när han skrev: ”Så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död, tills han kommer.” (1 Korintierna 11:26) Under de följande två hundra åren höll många kristna fast vid den 14 nisan, och de blev därför kända som quartodecimaner, av det latinska ordet för fjortonde. M’Clintock och Strong förklarar: ”Kyrkorna i Mindre Asien firade Herrens död på den dag som motsvarade den 14 i månaden nisan, den dag då korsfästelsen enligt hela den forntida kyrkans uppfattning ägde rum.” I våra dagar firar Jehovas vittnen årligen Herrens kvällsmåltid på det datum som motsvarar den 14 nisan. Men somliga har lagt märke till att detta kan skilja sig från det datum då judarna firar sin påsk. Vad är orsaken till det?

21. När skulle påskalammet offras, men vad gör judarna i våra dagar?

²¹ Den hebreiska dagen löpte från solnedgång (omkring klockan 18) till solnedgång. Gud hade befallt att påskalammet skulle slaktas den 14 nisan ”mellan de två kvällarna”. (2 Moseboken 12:6, NW) När var det? Nutida judar håller fast vid den rabbinska uppfattningen att lammet skulle slaktas nära slutet av den 14 nisan, mellan den tid då solen börjar gå ner (omkring klockan 15) och den verkliga solnedgången, och därför firar de sin ”seder” efter solnedgången, när den 15 nisan har börjat. — Markus 1:32.

22. Vad är en av orsakerna till att datumet för Åminnelsen kan skilja sig från det datum då judarna firar sin påsk? (Markus 14:17; Johannes 13:30)

²² Men vi har goda skäl att förstå uttrycket annorlunda. I 5 Moseboken 16:6 blev israeliterna tydligt tillsagda att ”slakta påskoffret på aftonen, när solen går ned”. Detta visar att uttrycket ”mellan de två kvällarna” åsyftade skymningsperioden, från solnedgången (som inleder den 14 nisan) tills det blir helt mörkt. De forntida judiska karaiternab förstod saken så, och samariternac förstår det fortfarande så. Att vi godtar att påskalammet offrades och åts ”vid dess fastställda tid” den 14 nisan och inte den 15 nisan är ett av skälen till att vårt datum för Åminnelsen ibland skiljer sig från det judiska datumet. — 4 Moseboken 9:2—5, NW.

23. Varför insätts ibland en extra månad i den hebreiska kalendern, och hur hanterar nutida judar detta?

²³ En annan orsak till att vårt datum kan skilja sig från judarnas är att de använder en kalender som är uppgjord i förväg, enligt ett system som inte var fixerat förrän på 300-talet v.t. Genom att använda den kalendern kan de fastställa datum för den 1 nisan och för högtider årtionden eller århundraden i förväg. Dessutom behövde man i den forntida månkalendern emellanåt foga till en trettonde månad, så att kalendern skulle sammanfalla med årstiderna. Den nuvarande judiska kalendern lägger till denna månad vid bestämda tidpunkter i en 19-årscykel. Den läggs till under åren 3, 6, 8, 11, 14, 17 och 19.

24, 25. a) Hur fastställdes månaderna och behovet av en extra månad på Jesu tid? b) Hur fastställer Jehovas vittnen datumet för Herrens kvällsmåltid?

²⁴ Men Emil Schürer säger att ”på Jesu tid hade [judarna] ännu inte någon fixerad kalender, utan de grundade sig på rent erfarenhetsmässiga iakttagelser och började därför en ny månad i och med att nymånen blev synlig. Med utgångspunkt i sina iakttagelser” tillfogade de också en månad när så behövdes. ”Om ... man vid slutet av året lade märke till att påsken skulle infalla före vårdagjämningen [omkring den 21 mars] var det påbjudet att man skulle skjuta in en månad före nisan.” (The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, band 1) Den extra månaden inföll således naturligt och fogades inte till godtyckligt.

²⁵ Jehovas vittnens styrande krets fastställer datumet för Herrens kvällsmåltid enligt den forntida metoden. Den 1 nisan fastställs efter när det är sannolikt att man i Jerusalem vid solnedgången kan iaktta den nymåne som är närmast vårdagjämningen. Genom att räkna 14 dagar från den dagen kommer man fram till den 14 nisan, vilket vanligtvis motsvarar dagen för fullmånen. (Se Vakttornet för 1 september 1977, sidorna 407, 408.) Med denna bibliska metod som utgångspunkt har Jehovas vittnen jorden utöver blivit underrättade om att Åminnelsen i år kommer att firas den 10 april efter solnedgången.

26. Vilka ytterligare sidor av Herrens kvällsmåltid förtjänar vår uppmärksamhet?

²⁶ Detta datum motsvarar den 14 nisan, vilket var det datum då Jesus firade den sista giltiga påsken. Men firandet av Åminnelsen riktar uppmärksamheten på en frälsning som vida överträffar den räddning som man firar minnet av vid den judiska ”seder”. Vi behöver alla förstå vad som äger rum under Herrens kvällsmåltid, vad detta innebär och hur det berör vår frälsning.

[Fotnoter]

Att urskilja vad vi är vid tiden för Åminnelsen

”Om vi förstod att urskilja vad vi själva är, skulle vi inte bli dömda ... , för att vi inte skall domfällas.” — 1 KORINTIERNA 11:31, 32.

1. Vad önskar sanna kristna absolut undvika, och varför det?

DET en kristen minst av allt önskar är att bli ogynnsamt dömd av Jehova. Att vi misshagar ”hela jordens domare” skulle kunna leda till att vi domfälls ”tillsammans med världen” och går miste om frälsningen, och det gäller vare sig vi hoppas på liv i himmelen tillsammans med Jesus eller evigt liv i ett jordiskt paradis. — 1 Moseboken 18:25; 1 Korintierna 11:32.

2, 3. I fråga om vad kan vi få en ogynnsam dom, och vad sade Paulus om detta?

² I Första Korintierna, kapitel 11, behandlar Paulus ett område inom vilket vi kan bli dömda. Även om han riktade sina ord till smorda kristna, är hans råd viktiga för alla kristna, särskilt under den här tiden på året. Att vi urskiljer vad vi själva är kan hjälpa oss att få Guds godkännande och att inte bli dömda. När Paulus behandlar det årliga firandet av Herrens kvällsmåltid, skriver han:

³ ”I den natt då ... [Herren Jesus] skulle bli utlämnad tog [han] ett bröd, och sedan han hade tackat Gud, bröt han det och sade: ’Detta är liktydigt med min kropp, som är för er räkning. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde på samma sätt också med bägaren, sedan han ätit kvällsmåltiden, i det han sade: ’Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricker den, till minne av mig.’ För så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död, tills han kommer.” — 1 Korintierna 11:23—26.a

4. Vad kommer att ske kvällen den 10 april 1990?

⁴ I år kommer Jehovas vittnen att fira åminnelsen av Kristi död efter solnedgången den 10 april. För att personer som ännu inte är vittnen också skall kunna få plats församlas man vanligtvis församlingsvis. Och hur blir då mötet? Det kommer att hållas ett bibliskt tal, och efter en bön kommer sedan brödet att skickas omkring, och efter ytterligare en bön skickas även bägaren omkring. I stället för att låta detta ske enligt en högtidlig ritual eller sträng procedur planeras antalet bröd och bägare och det sätt varpå de skall skickas runt efter de lokala förhållandena. Det viktigaste är att alla de närvarande erbjuds möjlighet att ta del av brödet och bägaren, även om flertalet bara kommer att skicka dem vidare utan att ta del av dem. Men vad är det då som skickas omkring, och vad har dessa ting för innebörd? Och vad bör vi begrunda i förväg, så att vi kan urskilja vad vi själva är?

”Detta är liktydigt med min kropp”

5, 6. a) Vad gjorde Jesus med brödet? b) Vad slags bröd använde han?

⁵ Det som Paulus skrev om Åminnelsen var det som han själv hade ”mottagit från Herren”. Tre evangelieskribenter har också berättat om detta firande, och en av dem var närvarande då Jesus instiftade det. (1 Korintierna 11:23; Matteus 26:26—29; Markus 14:22—25; Lukas 22:19, 20) I dessa berättelser heter det att Jesus först tog ett bröd, att han bad och därefter bröt det och delade ut det. Vad var det för ett bröd? Vad används på motsvarande sätt i vår tid, och vad betyder eller representerar det?

⁶ Det man då hade till hands var sådant som ingick i den judiska påskmåltiden, bland annat osyrat bröd. Mose kallade det för ”osyrat bröd ... , betryckets bröd”. (5 Moseboken 16:3; 2 Moseboken 12:8) Detta bröd var bakat av vetemjöl utan tillsats av surdeg, salt eller kryddor. Eftersom det var osyrat (hebreiska: mats·tsáh), var det platt och sprött, och det måste brytas till ätbar storlek. — Markus 6:41; 8:6; Apostlagärningarna 27:35.

7. Vad slags bröd använder Jehovas vittnen vid Åminnelsen?

⁷ Jesus använde osyrat bröd vid Herrens kvällsmåltid, och därför gör Jehovas vittnen i vår tid likadant. Vanliga judiska mazzoth (påskbröd) tjänar detta syfte, såvida de inte har bakats med extra ingredienser, till exempel malt, lök eller ägg. (Mazzoth som innehåller sådana extra ingredienser skulle knappast kunna motsvara beskrivningen ”betryckets bröd”.) Församlingens äldste kan också låta någon baka osyrat bröd av en deg av vetemjöl och vatten. Om det inte går att få tag på vetemjöl, kan man baka osyrat bröd av mjöl framställt av korn, ris, majs eller något annat sädesslag. Degen kavlas ut tunt och gräddas på en bakplåt, som är lätt smord.

8. Varför är osyrat bröd en lämplig symbol, och vad betecknar det att man äter av det? (Hebréerna 10:5—7; 1 Petrus 4:1)

⁸ Ett sådant bröd är passande, därför att det inte innehåller någon surdeg (jäst), som bibeln använder för att beteckna fördärv eller synd. I samband med att Paulus nämner en omoralisk man i en församling, skriver han att ”lite surdeg får hela degen att jäsa”, och han ger följande råd: ”Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara ... osyrade. ... Vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss ... hålla högtid, inte med ... uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.” (1 Korintierna 5:6—8; jämför Matteus 13:33; 16:6, 12.) Osyrat bröd är en passande symbol av Jesu mänskliga kropp, eftersom han var ”lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”. (Hebréerna 7:26) Jesus var själv närvarande i sin fullkomliga mänskliga kropp, när han sade till sina apostlar: ”Tag och ät detta [bröd], det betyder min kropp.” (Matteus 26:26, James Moffatt: A New Translation of the Bible) Att en person äter av brödet betyder att han tror på och accepterar gagnet av Jesu offer för sin räkning. Men detta är inte allt.

Vin med en innebörd

9. Vilket annat emblem sade Jesus skulle användas?

⁹ Jesus använde också en annan symbol: ”Han tog också en kalk, och sedan han hade tackat Gud, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; detta betyder mitt blod, det nya förbundsblodet, utgjutet för många, till att vinna förlåtelse för deras synder.’” (Matteus 26:27, 28, Moffatt) Vad var det i den gemensamma kalk eller bägare som han skickade runt, och vad betyder detta för oss, när vi strävar efter att urskilja vad vi själva är?

10. Hur kom vinet att inta en plats i den judiska påsken?

¹⁰ När Mose drog upp riktlinjerna för påskhögtiden, nämnde han inte någon dryck. Många forskare tror att vinet infördes i påsken mycket senare, kanske under 100-talet f.v.t.b Under det första århundradet var det i varje fall vanligt att man använde vin vid den här måltiden, och Jesus hade inget att invända mot detta, utan använde påskvinet när han instiftade Åminnelsen.

11. Vad slags vin är det lämpligt att använda under Herrens kvällsmåltid?

¹¹ Eftersom den judiska påsken inträffade långt efter vinskörden, måste Jesus ha använt rött vin, som väl kunde representera hans blod, och inte ojäst druvsaft. (Jämför Uppenbarelseboken 14:20.) Kristi blod behövde inte förstärkas, och det är därför passande med rent vin och inte ett vin som har förskurits med vinsprit (till exempel portvin, sherry och muskatell) eller ett vin där man har tillsatt kryddor eller örter (till exempel vermouth, Dubonnet och många aperitifviner). Men vi behöver inte oroa oss över hur ett vin har framställts, om något socker har tillsatts under jäsningen för att det skall få ordinär smak eller alkoholhalt eller om lite svavel har använts för att förhindra att vinet blir förstört.c Många församlingar använder ett kommersiellt framställt rödvin (till exempel ett chianti-, bourgogne-, Beaujolais- eller rött bordeauxvin) eller ett enkelt hemgjort rödvin. Vinet och brödet är bara emblem eller symboler, och därför kan man sedan ta hem det som blir över och använda det precis som all annan mat eller dryck.

12. Vilken symbolisk innebörd förklarade Jesus att vinet har?

¹² Det förhållandet att Jesus på påskkvällen talade om sitt blod skulle ha kunnat föra tankarna till lammets blod i Egypten. Men lägg märke till att Jesus faktiskt gjorde en annan jämförelse, när han sade: ”Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er räkning.” (Lukas 22:20) Gud hade tidigare ingått ett förbund med det köttsliga Israels nation, och det förbundet invigdes med blodet av djuroffer. Det fanns en motsvarighet mellan dessa offers blod och Jesu blod. Båda var inbegripna i Guds invigning av ett förbund med en nation av sitt folk. (2 Moseboken 24:3—8; Hebréerna 9:17—20) Ett inslag i lagförbundet var att det köttsliga Israel fick möjlighet att bilda en nation av kungar och präster. (2 Moseboken 19:5, 6) Men när Israel hade misslyckats med att hålla Jehovas förbund, sade han att han skulle ersätta ”det förra förbundet” med ”ett nytt förbund”. (Hebréerna 9:1, 15; Jeremia 31:31—34) Den bägare med vin som Jesus nu skickade runt bland sina trogna apostlar representerade detta nya förbund.

13, 14. a) Vad betyder det att vara i det nya förbundet? b) Vad är det ett tecken på att en person tar del av emblemen?

¹³ De kristna som fördes in i detta nya förbund kom att utgöra en andlig nation av kungar och präster. (Galaterna 6:16) Aposteln Petrus skriver: ”Ni är ’ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” (1 Petrus 2:9) Det är uppenbart vad slags frälsning de får, nämligen himmelskt liv som medregenter till Jesus. Uppenbarelseboken 20:6 bekräftar detta: ”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; ... de skall vara Guds och den Smordes präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren.”

¹⁴ När Jesus hade gett apostlarna anvisningar om att ta del av brödet och vinet, som utgjorde symboler, sade han till dem att de skulle få ”äta och dricka” vid hans ”bord” i hans ”rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar”. (Lukas 22:28—30) Att man tar del av åminnelseemblemen innebär följaktligen mer än att man bara tror på Jesu offer, för vare sig de kristna skall vinna evigt liv i himmelen eller på jorden måste de ta emot lösen och utöva tro. (Matteus 20:28; Johannes 6:51) Att man tar del av emblemen betecknar i stället att man är i det nya förbundet och är utvald till att få vara tillsammans med Jesus i hans rike.

Behov av urskillning vid tiden för Åminnelsen

15. Hur införde Jesus ett nytt hopp för Guds tjänare?

¹⁵ Som föregående artikel förklarade hade Guds lojala tjänare före Jesu tid inget hopp om att få komma till himmelen. De såg fram emot att vinna evigt liv på jorden, mänsklighetens ursprungliga hem. Jesus Kristus var den förste som skulle uppväckas som en ande, och han skulle också bli den förste bland människorna som skulle tas till himmelen. (Efesierna 1:20—22; 1 Petrus 3:18, 22) Paulus bekräftar detta, när han skriver: ”Genom Jesu blod har [vi] dristighet i fråga om vägen in till den heliga platsen, den som han har invigt åt oss som en ny och levande väg.” (Hebréerna 10:19, 20) Vilka skulle följa efter, när Jesus hade öppnat den vägen?

16. Vad rymmer framtiden för dem som tar del av brödet och vinet?

¹⁶ Den kväll då Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid sade han till sina lojala apostlar att han skulle bereda en plats åt dem i himmelen. (Johannes 14:2, 3) Men kom ihåg att Jesus också sade att de som tog del av brödet och bägaren skulle få vara i hans rike och sitta på troner för att döma. Skulle detta endast gälla apostlarna? Nej, för senare fick aposteln Johannes veta att andra kristna också skulle segra och få ”sätta sig” med Jesus på hans ”tron”, och tillsammans skulle de bli ”ett kungarike och präster” och härska över jorden. (Uppenbarelseboken 3:21; 5:10) Johannes fick också veta hur många kristna som är ”köpta från jorden”, nämligen 144.000. (Uppenbarelseboken 14:1—3) Eftersom detta är en relativt liten grupp, en liten ”hjord”, i jämförelse med alla dem som tiderna igenom har tillbett Gud, krävs det särskild urskillning vid tiden för Åminnelsen. — Lukas 12:32.

17, 18. a) Vilken vana lade sig några kristna i Korint till med? b) Varför var det så allvarligt att de hade ätit och druckit för mycket? (Hebréerna 10:28—31)

¹⁷ Paulus tog upp detta i sitt brev till korintierna vid en tid då några av apostlarna fortfarande levde och då Gud kallade de kristna till ”att vara heliga”. Paulus sade att det där hade utvecklats en dålig vana bland dem som skulle ta del av emblemen. Somliga intog i förväg måltider vid vilka de åt eller drack för mycket, vilket gjorde att de blev slöa och dåsiga och avtrubbade i sina sinnen, så att de inte kunde ”urskilja kroppen”, dvs. Jesu fysiska kropp, som brödet representerade. Var detta då så allvarligt? Ja! För genom att ta del ovärdigt blev de skyldiga ”beträffande Herrens kropp och blod”. Om de hade varit mentalt och andligt vakna, skulle de ha kunnat ”urskilja” vad de själva var och skulle inte ha blivit dömda. — 1 Korintierna 1:2; 11:20—22, 27—31.

¹⁸ Vad var det då som dessa kristna behövde urskilja, och hur då? Först och främst måste de i sitt hjärta och sinne förstå att de hade blivit kallade att vara bland de 144.000 arvingarna till himmelskt liv. Hur urskilde de detta, och är det många i vår tid som bör tro att de är en del av denna lilla grupp, som Gud har utvalt sedan apostlarnas tid?

19. Hur var situationen under Åminnelsen år 1989?

¹⁹ Det är faktiskt bara en mycket liten minoritet av de sanna kristna i våra dagar som urskiljer detta om sig själva. Vid firandet av Herrens kvällsmåltid år 1989 församlades över 9.479.000 i Jehovas vittnens församlingar utöver jorden, men omkring 8.700 bekände sig ha hoppet att bli frälsta till det himmelska riket. (2 Timoteus 4:18) Det stora flertalet — ja, miljoner andra lojala och välsignade kristna som församlades — urskilde att deras välgrundade hopp är att få leva för evigt på jorden.

20. Hur görs de som tillhör de 144.000 medvetna om att de har blivit kallade? (1 Johannes 2:27)

²⁰ Vid pingsten år 33 v.t. började Gud utvälja de 144.000 som skulle få liv i himmelen. Hur skulle dessa utvalda kunna känna till eller vara övertygade om detta hopp, då det ju var ett nytt hopp, som Guds tjänare före Jesu tid inte hade hyst? De urskiljer det genom det vittnesbörd som de får av Guds heliga ande. Detta innebär inte att de direkt ser anden (den är inte någon person) eller får någon andlig syn av att anden kommunicerar med dem och inte heller att de får höra röster från andevärlden. Paulus förklarar: ”Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. ... Vi [är] också arvingar: Guds arvingar visserligen, men Kristi medarvingar, förutsatt att vi lider tillsammans med honom för att också bli förhärligade tillsammans med honom.” — Romarna 8:16, 17.

21. a) Hur vet de smorda att de har det himmelska hoppet? (1 Korintierna 10:15—17) b) Vad slags personer är de smorda, och hur vittnar de i blygsamhet om sitt hopp?

²¹ Detta vittnesbörd eller denna insikt omorienterar deras tänkande och deras hopp. De är fortfarande människor och tycker om de goda tingen i Jehovas jordiska skapelse, men det de nu först och främst är inriktade på och intresserade av i sitt liv är att få bli Kristi medarvingar. De har inte kommit fram till detta synsätt genom känslosamhet. De är normala människor med en balanserad syn och ett balanserat uppträdande, men eftersom de är helgade av Guds ande, är de övertygade om sin kallelse och hyser inte ständigt tvivel om den. De inser att de kommer att bli frälsta till himmelen, om de bevisar sig trogna. (2 Tessalonikerna 2:13; 2 Timoteus 2:10—12) Eftersom de förstår vad Jesu offer betyder för dem och urskiljer att de är med anden smorda kristna, tar de i blygsamhet del av åminnelseemblemen.

22. Vad kommer de flesta av dem som är närvarande vid Herrens kvällsmåltid att urskilja?

²² De flesta av dem som lydigt församlas den 10 april har inte detta hopp, eftersom Gud inte har smort dem med ande eller kallat dem till himmelskt liv. Som vi har konstaterat, började Gud redan på apostlarnas tid att utvälja de 144.000. Men man kan förvänta att vid avslutningen av den kallelsen skulle andra, som började tillbe Gud, få samma hopp som Mose, David, Johannes döparen och andra trogna hyste, vilka dog innan Jesus öppnade vägen till liv i himmelen. Därför tar miljontals lojala och nitiska kristna i våra dagar inte del av åminnelseemblemen. Sådana kristna urskiljer vad de är inför Gud i den bemärkelsen att de inser vad som är deras välgrundade hopp. De får gagn av Jesu blod och kropp genom att de får sina synder förlåtna och därefter vinner evigt liv på jorden. — 1 Petrus 1:19; 2:24; Uppenbarelseboken 7:9, 15.

23. Varför kommer Åminnelsen att bli ett glädjerikt firande? (Jämför 2 Krönikeboken 30:21.)

²³ Låt oss därför se fram emot det lyckliga firandet den 10 april. Det kommer att bli ett tillfälle att använda urskillning men också ett tillfälle att glädjas. Det är till glädje för det lilla antalet med ett himmelskt hopp, som med rätta och lydigt kommer att ta del av brödet och bägaren (Uppenbarelseboken 19:7), och det är också till glädje för de miljontals lyckliga kristna, som den kvällen kommer att iaktta och lära och som hoppas på att få komma ihåg detta meningsfyllda firande för evigt på jorden. — Johannes 3:29.

[Fotnoter]