Världen sedan år 1914

Del 2: 1929—1934 Världsvid depression och marsch mot krig igen

”OM LYCKAN någonsin tycktes le mot Förenta staterna, så var det på den dagen.” Så beskriver historikern David A. Shannon den dag år 1929 då USA:s president, Herbert Hoover, svor ämbetseden. Shannon förklarar: ”Det var ett år av fred, inga krigsmoln syntes vid horisonten, och det amerikanska välståndet kom på ett dynamiskt sätt andra länder till del och förändrade förhållandena i ekonomiskt sämre gynnade delar av världen.”

Men mot slutet av Hoovers presidentperiod ”hade den nationella stämningen totalt förändrats. I stället för optimism rådde det pessimism, desperation och ett stort mått av misströstan.” Vad hade hänt?

Den svarta torsdagen — slutet på en era

Onsdagen den 23 oktober 1929 började utan någon uppenbar orsak ett antal aktiespekulanter sälja övervärderade aktier på aktiebörsen i New York. Nästa dag, på torsdagen, utlöste aktieägare, som var angelägna om att sälja sina aktier innan de förlorade ännu mer i värde, en försäljningspanik som inom en vecka utplånade aktievärden på drygt 15 miljarder dollar och inom de närmast följande månaderna ytterligare många miljarder. På så sätt började den stora depressionen.

Ekonomer och historiker har många teorier om vad det var som hände. Men som en av dem påpekar är det tydligt att depressionens många orsaker ”låg djupt inbyggda i det blomstrande tjugotalet”. Eftersom tjugotalets välstånd ”hade byggts upp på en bräcklig grundval ... , uppenbarade ... sammanbrottet på aktiebörsen plötsligt den underliggande ekonomiska ruttenheten”. — The United States in the Twentieth Century (Förenta staterna på nittonhundratalet), sidorna 10, 12.

I vilket fall som helst var de berusande åren under tjugotalets hektiska uppsving förbi. Borta var också de berusande förhoppningar som de hade väckt. ”Det stora sammanbrottet på aktiebörsen år 1929 fick bubblan att spricka”, säger historikerna F. Freidel och N. Pollack. ”Allteftersom överflödet ebbade ut och lämnade miljoner människor efter sig som fick lida umbäranden, föreföll tjugotalet att inte ha varit något annat än ett overkligt mellanspel eller ett grymt skämt — en omoralisk jazzålder, guldkalvens era.” — American Issues in the Twentieth Century (Den amerikanska händelseutvecklingen på nittonhundratalet), sidan 115.

Plötsligt var miljoner människor arbetslösa. Människor som var skuldsatta förlorade sådant som de hade köpt på kredit, däribland sina hem. Familjer blev tvungna att dela bostad för att skära ner sina utgifter. I takt med att aktiepriserna rasade utplånades förmögenheter över en enda natt. Affärsföretag slog igen. En våg av självmord som chockade nationen blev följden av att tusentals banker i USA bommade igen sina dörrar. En komiker drog ner stora skrattsalvor, när han sade att han tidigare var van vid att få checker tillbakasända med stämpeln ”inga medel” på. Men nu fick han dem tillbaka med stämpeln ”ingen bank”.

Det ekonomiska sammanbrottet var världsomfattande och fick långtgående följder. I boken The United States and Its Place in World Affairs 1918—1943 (Förenta staterna och dess plats i världshistorien 1918—1943) hävdas det att det i själva verket var så att ”denna ekonomiska tragedi berörde varje land och varje sida av livet, socialt såväl som politiskt, inom landet såväl som internationellt”.

Jämsides med detta utnyttjade också militarister i Japan den ekonomiska situationen till sin fördel. I The New Encyclopædia Britannica sägs det: ”Tanken att expansion genom militära erövringar skulle lösa Japans ekonomiska problem vann inflytande under den stora depressionen år 1929.” Instabiliteten under 30-talets första år gjorde det möjligt för dessa militarister att uppnå en sådan maktställning att de var i stånd att — till och med utan den civila regeringens godkännande — invadera Manchuriet och erövra det inom endast fem månader. När Japan av Nationernas förbund stämplades som angripare, svarade det inte med att dra sig tillbaka från Manchuriet, utan med att begära sitt utträde ur förbundet.

Jag först!

Genom att lägga tonvikten på njutningar och sätta materialismen i främsta rummet hade det hektiska tjugotalet uppammat en jag först-inställning som hade förkvävt andligheten. Men ”den ekonomiska jordbävning som tog sin början år 1929”, som den ovan nämnda historieboken The United States and Its Place in World Affairs 1918—1943 uttrycker saken, gjorde denna inställning ännu mer uttalad. Hur då? Genom att depressionen ”gjorde slut på varje känsla av intressegemenskap som skulle ha kunnat utvecklas och i stället gjorde varje familj inriktad på att slå vakt om sig själv, oavsett vad följderna blev för andra. Var och en är sig själv närmast, rädde sig den som kan, oavsett vem som blir lidande!”

Med avseende på enskilda individer betraktas i allmänhet en sådan egoistisk, självcentrerad och hänsynslös inställning med förakt. Men i patriotismens förklädnad anses en liknande inställning hos nationella grupper ofta vara rättfärdigad, ibland till och med önskvärd. Den stora depressionen gynnade en sådan anda.

Historikern Hermann Graml säger att ”den världsekonomiska krisen utdelade ett fatalt slag åt den anda av internationellt samförstånd och samarbete som hade kommit till uttryck i Nationernas förbund” och att detta banade vägen för ”en skrupelfri utveckling av egoism hos enskilda nationer”. Han säger att ”de flesta nationer drevs till den orimliga — men förståeliga — självbevarelsedriftens hänsynslöshet som får en folkmassa att råka i panik”. — Europa zwischen den Kriegen (Europa mellan krigen), sidan 237.

Denna inställning formulerades kanske inte på något annat håll så rakt på sak som av Heinrich Himmler i Nazisttyskland i ett tal som han höll några år senare. ”Ärlighet, anständighet, trohet och kamratskap”, sade han, ”måste ådagaläggas när man har att göra med dem som är av samma blod men inte gentemot någon annan. Vad som händer med en ryss eller en tjeck intresserar mig inte det ringaste. ... Om nationer lever i välstånd eller dör som flugor av svält intresserar mig enbart så länge vi behöver dem som slavar för vår kultur. ... Om 10.000 ryska kvinnor dukar under av utmattning medan de gräver en antitankgrav, intresserar mig enbart i den mån som antitankgraven för Tyskland blir fullbordad.”

Om både enskilda individer och nationer ådagalägger en sådan jag först-inställning och en sådan ringaktning för Guds lag att älska ”din nästa som dig själv”, hur skall det då kunna vara möjligt att uppnå och bevara freden? (Lukas 10:27) ”Stor frid äger de som har din lag kär”, säger bibeln i Psalm 119:165. Men eftersom denna kärlek saknades, kunde nationerna lätt manövreras i position för ett nytt krig. Det är betecknande att både kärlekslöshet och en jag först-inställning skulle utmärka ”de yttersta dagarna” för Satans onda ordning. — 2 Timoteus 3:1—5; Matteus 24:3, 12.

På vem bör man förlita sig?

Var det då så att den uppenbart allt sämre världssituationen fick människor att vända tillbaka till den Gud som de hade vänt ryggen åt under tjugotalets uppsving? I några fall gjorde den det. Många människor gav gensvar till det budskap som förkunnades av Jehovas vittnen, det namn som antogs år 1931 av kristna som var anslutna till Sällskapet Vakttornet. Men nationerna som helhet var kallsinniga och satte inte sin lit till Gud, utan till ”stora” män.

I början av 1930-talet vann till exempel Mohandas Gandhi allt större stöd i Indien för sin intensifierade icke-våldskampanj inriktad på civil olydnad. Många hoppades att det oberoende gentemot det brittiska styret som han var ute efter skulle leda till ett stabilt och fredligt Indien. Blev det så?

Samma år blev den kinesiske presidenten Chiang Kai-shek medlem av en metodistkyrka. Många hoppades att hans omvändelse till kristendomen skulle bana vägen för en nära allians mellan Kina och västvärldens så kallade kristna nationer. Blev det så?

År 1932 högtidlighöll Mussolini, vid en ceremoni som hölls i Vatikanen, tioårsdagen av sitt makttillträde. Många hoppades att den påvliga välsignelse som där uttalades skulle tillförsäkra fromma italienare, deras Duce och deras land bestående säkerhet och beskydd. Blev det så?

Samma år utlovade Franklin D. Roosevelt, den nyvalde presidenten i Förenta staterna, åt sina landsmän ett reformprogram, ”the New Deal” (den nya given), som skulle få fart på allt igen. Ett år senare drog han upp riktlinjer för USA:s nedrustning och vädjade till världen att avskaffa alla offensiva vapen. Många hoppades att denna nya giv skulle leda till ett slut på arbetslöshet och fattigdom såväl som till fred. Blev det så?

År 1933 blev Hitler Tysklands nye rikskansler. I sitt så kallade fredstal, som han höll en kort tid därefter och som var ett av de effektivaste som han någonsin höll, nedsablade han kriget och kallade det ”måttlös galenskap”, som skulle ”leda till sammanbrott för den nuvarande sociala och politiska ordningen”. Han betonade Tysklands villighet att nedrusta, i enlighet med Roosevelts förslag, och han sade: ”Tyskland är berett på att gå med på varje högtidlig nonaggressionspakt, eftersom det inte har några tankar på angrepp, utan endast på att uppnå säkerhet.” Många hoppades att denna politik skulle återge den tyska nationen ära och värdighet och med hjälp av fredliga medel skapa garantier för att dess dynamiske ledares regim skulle bestå i tusen år. Blev det så?

Dessutom hade man den ”stora” organisationen, Nationernas förbund. Beträffande den sades det i tidskriften Vakttornet för 15 maj 1932: ”Jordens kungar ... förena sig — på inrådan av prästerna ... — i ett Nationernas förbund och förlita sig på, att detta och människans skarpsinnighet skola kunna befria den förvirrade och lidande världen ur dess nuvarande nödläge.” Många — dock inte Jehovas vittnen — hoppades att förbundet verkligen skulle befria världen ur dess nödläge. Blev det så?

För drygt två tusen år sedan skrev psalmisten: ”Lita inte på stora män — de är enbart dödliga som inte kan ge någon hjälp.” Eftersom du har fördelen av att kunna bedöma detta i efterhand, instämmer du då inte med visheten i dessa ord? — Psalm 146:3, Moffatt.

Om det inte hade inträffat någon depression ...

”Det skulle vara en dåraktig överförenkling att skjuta hela skulden för trettiotalets händelser och trender på depressionen.” Så säger författarna till boken The United States and Its Place in World Affairs 1918—1943. ”Men”, medger de, ”den omfattande knappheten och osäkerheten under de magra åren gav iscensättningen, försåg aktörerna med kraftfulla roller, tillförde den tragiska handlingen mäktiga scenavsnitt och gav publiken nya hjältar att applådera åt eller nya skurkar att uttrycka sin avsky för.” De drar den slutsatsen att det är mycket möjligt att det inte skulle ha blivit något andra världskrig om det inte hade inträffat någon depression.

Men det inträffade en världsdepression, och det inträffade ett andra världskrig. Därför framstår det med all tydlighet att Nationernas förbund, trots religionens uppbackning, misslyckades med att uppnå den fred som det var avsett att bevara. Redan från allra första början var förbundet dödsdömt. Men det skulle inte dö plötsligt. Det skulle långsamt vackla fram mot sin död. Läs om detta i vårt nästa nummer.

[Ruta på sidan 26]

Andra händelser som skapade nyheter

1930 — Planeten Pluto upptäcks

Drygt 2.000 döda vid en jordbävning i Nicaragua

[Bild på sidan 25]

Inom en mycket kort tid stod miljoner människor utan arbete

[Bildkälla]

A. Rothstein/Dover