Varför behovet av ett Nationernas förbund uppstod
FÖRSTA världskriget var en fyraårig mardröm av död och förintelse, vars like aldrig tidigare skådats. Splittrade i två motstridiga allianser tågade världens alla stormakter, och även andra nationer, ut i strid, alla övertygade om seger, uppeldade av hurraropen från vilseledda människomassor som trodde att krig var ett strålande äventyr.
Men inom några få månader fick världen bittert erfara krigets fruktansvärda tribut. Och när det hela äntligen var slut hade detta blodbad, denna hänsynslösa förstöring av liv och egendom, fått världen att digna under gigantiska krigsskulder. Något måste göras för att förhindra att en sådan konflikt uppstod igen. Varför inte försöka få till stånd en anordning genom vilken nationerna skulle kunna bilägga sina tvister på fredlig väg i stället för med militärmakt? En ny idé? Egentligen inte.
Varför tidigare försök misslyckades
Redan före första världskriget hade man upprättat en domstol för att försöka lösa konflikter på fredlig väg. Det var den så kallade Permanenta skiljedomstolen i Haag. I början av 1900-talet var det många människor som hoppades att denna domstol skulle bli ett forum där medling skulle ersätta krig. Men vad hände vid de båda fredskonferenser i Haag 1899 och 1907 som ledde fram till upprättandet av denna domstol, som i folkmun kom att kallas Haagdomstolen?
Vid dessa båda möten ville de nationer som var representerade inte gå med på att underkasta sig ett obligatoriskt skiljedomsförfarande, och inte heller var de villiga att begränsa eller minska sina vapenarsenaler. De avvisade i själva verket varje förslag om nedrustning och satte stopp för alla planer och projekt som skulle göra dem förpliktade att avgöra sina tvister genom medling.
När Haagdomstolen till sist började fungera, hade nationerna följaktligen sett till att den inte på något sätt begränsade deras oavhängighet. Hur då? Genom ett enkelt konstgrepp: De beslöt att det skulle vara frivilligt att underkasta ett fall domstolens prövning. Och länder som drog sina tvister inför denna domstol var inte förpliktade att rätta sig efter de beslut som den fattade.
Detta ängsliga bevakande av den nationella suveräniteten utgjorde emellertid ett hot mot freden och säkerheten i världen. Kapprustningen fortsatte således ohämmat, tills den obevekligt ledde mänskligheten fram till de skottsalvor som gjorde slut på freden i världen sommaren 1914.
Medan de sista minuterna av fred tickade i väg uttryckte Serbien, ironiskt nog, i ett svar på Österrikes ultimatum sin villighet ”att godta en fredlig uppgörelse genom att hänskjuta frågan ... till den internationella domstolen i Haag”. Men eftersom det var frivilligt att anlita Haagdomstolen, kände sig Österrike inte förpliktat att godta denna möjlighet till ”fredlig uppgörelse”. Man förklarade därför krig för att bevara freden — och det kostade över 20 miljoner soldater och civila livet!
Prästerskapet positivt till ett Nationernas förbund
En biskop i episkopalkyrkan, Chauncey M. Brewster, förklarade vid ett stiftsmöte i Förenta staterna i maj 1919: ”Världens hopp om en rättfärdig och bestående fred ligger i en omstrukturering av det internationella rättsväsendet till en ny instans. ... Det internationella rättssystemet måste förlänas maktbefogenheter som är mer bindande än Haagkonferensens konventioner [som låg till grund för upprättandet av Haagdomstolen]. Samarbetet nationerna emellan måste således ske i någon form av sammanslutning som har karaktären av en pakt eller ett förbund.”
Den romersk-katolske kardinalen Mercier i Belgien var av samma uppfattning. Han förklarade i en intervju i mars 1919: ”Jag anser att regeringarnas främsta plikt mot kommande släkten är att omöjliggöra en upprepning av de illgärningar som världen ännu inte hämtat sig ifrån.” Han kallade skaparna av fredsfördraget i Versailles för ”återuppbyggare av den nya världen” och uppmuntrade till bildandet av ett nationernas förbund för att uppnå detta mål. Han hoppades att detta förbund skulle bli en verklig fredsbevarande kraft.
På framsidan av The New York Times kunde man den 2 januari 1919 läsa följande rubrik: ”Påven hoppas att Nationernas förbund kommer till stånd.” Det första stycket i artikeln löd: ”I sitt nyårsbudskap till Amerika ... uttryckte påven Benedictus förhoppningen att fredskonferensen skulle resultera i en ny världsordning med ett Nationernas förbund.” Påven använde i själva verket inte frasen ”en ny världsordning” i sitt tal, men han uttryckte sina förhoppningar om Nationernas förbund i så yviga ordalag att antingen Associated Press eller Vatikanens egen nyhetsbyrå tydligtvis tyckte att uttrycket var passande.
Förhoppningarna om Nationernas förbund bör emellertid ses i sitt tidssammanhang. Människor var trötta på krig. Alltför många krig under alltför många århundraden hade krävt sin fruktansvärda tribut. Och nu hade det största av dem alla äntligen tagit slut. Till en värld som var i desperat behov av ett hopp riktade påven följande ord: ”Må det födas ett Nationernas förbund, som genom att avskaffa den allmänna värnplikten kommer att få till stånd en nedrustning, som genom att upprätta internationella domstolar kommer att undanröja eller bilägga tvister, som genom att bygga freden på bergfast grundval kommer att tillförsäkra alla människor oberoende och lika rättigheter.” Om Nationernas förbund skulle kunna åstadkomma allt detta, skulle det verkligen skapa ”en ny världsordning”.
Varför det misslyckades
På papperet lät Nationernas förbunds syften och metoder så vackra, så praktiska, så genomförbara. Förbundsakten för Nationernas förbund stadgade att dess syfte skulle vara att ”utveckla samarbetet mellan nationerna samt garantera dem fred och säkerhet”. För att få till stånd fred och säkerhet måste nationerna samarbeta med varandra och vara villiga att ”antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig”.
Om en tvist skulle uppstå, var de inblandade medlemsnationerna, som hade förbundit sig att bevara freden, förpliktade att hänskjuta fallet ”antingen till skiljedom eller ock till [förbunds]rådets prövning”. Dessutom hade Nationernas förbund inkorporerat Permanenta skiljedomstolen i Haag i sitt fredsbevarande system. Alla dessa åtgärder skulle eliminera risken för ett nytt storkrig, trodde man. Men de gjorde inte det.
En av orsakerna till att Nationernas förbund inte hade någon framgång som fredsbevarare var, enligt somliga historiker, att många av dess medlemmar inte insåg ”att freden hade sitt pris”. En begränsning av rustningarna var en viktig del av detta pris. Men nationerna var inte villiga att betala ett sådant pris. Så historien upprepade sig — och det med råge. Världens nationer påbörjade en ny kapprustning, och inga argument i världen kunde få dem att samverka för att hejda den. NF talade för döva öron. Nationerna glömde en av de viktigaste läxorna från 1914: Stora vapenarsenaler har en tendens att skapa en självbelåten känsla av militär överlägsenhet.
Att erkänna värdet av ”kollektiv säkerhet” var en annan viktig del av det pris som freden betingade. Ett angrepp mot en nation skulle betraktas som ett angrepp mot alla. Men vad hände i själva verket när någon av medlemsnationerna inte ville gå förhandlingsvägen, utan valde att gripa till vapen? I stället för att göra samfällda ansträngningar för att försöka hejda konflikten grupperade sig nationerna i olika allianser för ömsesidigt beskydd. Det var samma självbedrägeri som hade sugit in dem i krigets malström år 1914!
Något som också försvagade NF:s position var att Förenta staterna vägrade att ansluta sig till förbundet. Många menar att USA var ”den stormakt som hade de resurser som krävdes för att göra det effektivt” och att Amerikas närvaro skulle ha gett förbundet den universalitet som var så viktig för att det skulle ha framgång.
Men det fanns andra orsaker till att NF misslyckades. Lägg till exempel märke till följande begränsande mening i början av Förbundsakten: ”Varje medlem av förbundet kan efter två år förut skedd uppsägning utgå ur detsamma.” (Artikel 1:3) Hur välment denna klausul än var, gav den förbundet en viss karaktär av instabilitet, och detta i sin tur undergrävde nationernas beslutsamhet att lojalt hålla fast vid det.
Att dörren till utträde stod öppen gjorde att förbundets existens på nåd och onåd var utlämnad åt medlemsnationerna, som kunde lämna organisationen närhelst de önskade. Delarna blev viktigare än helheten. I maj 1941 hade således 17 nationer utträtt ur förbundet. Andra världskrigets kanoner hade krossat förhoppningarna om ”en ny världsordning” och skjutit Nationernas förbund i sank.
Det måste finnas en bättre väg till fred!
[Infälld text på sidan 7]
Nationernas förbund kunde inte förhindra andra världskriget
[Bild på sidan 7]
Bombningen av Monte Cassino i Italien den 15 mars 1944
[Bildkälla]
U.S. Army