Drömmen om fred

ÅR 1916, innan Förenta staterna engagerade sig i kriget, började Wilson verka för att realisera sin dröm om en permanent anordning för att trygga freden på jorden. Enligt biografen Gene Smith drömde han om ”upprättandet av ett Nationernas förbund som skulle utgöra ett forum för skipande av rättvisa för alla människor och undanröja hotet om krig för evigt”. År 1917, då Förenta staterna befann sig i krig, blev han sedan den store förkämpen för vad han hoppades skulle bli en evigtvarande fred och höjdpunkten på hans ärorika karriär.

Han ägnade nu all sin energi åt att sprida sitt evangelium om Nationernas förbund, som han uppfattade det. Hans mål var ”fred utan seger”, som inte skulle innebära att det tyska folket kuvades, utan att militaristiska envåldshärskare störtades.

Som grund för fredsförhandlingarna utformade han de berömda fjorton punkterna. Dessa bestod av fem allmänna ideal som alla de stridande nationerna skulle respektera, plus åtta punkter som tog upp speciella politiska och territoriella problem. Den 14:e punkten var den mest betydelsefulla, eftersom den representerade själva kärnan i Wilsons budskap — upprättandet av ett Nationernas förbund.

”Den största framgången eller den värsta tragedien”

Han var så övertygad om att han hade Guds stöd i sitt projekt att han insisterade på att närvara vid fredskonferensen i Paris 1919 — detta trots att många av hans politiska vänner ansåg att Förenta staternas president borde hålla sig utanför fredsförhandlingarna. Han trodde att han hade människorna i världen bakom sig, även om han inte hade alla politikerna. Han var övertygad om att han var Guds redskap för fred. Han, om någon, skulle resa till Paris.

Han sade i förtroende till sin privatsekreterare Tumulty: ”Denna resa kommer antingen att bli den största framgången eller den värsta tragedien i hela historien; men jag tror på en gudomlig skickelse. ... Det är min förvissning att ingen grupp människor, hur de än samordnar sin makt eller sitt inflytande, kan omintetgöra detta stora världsföretag.” (Kursiverat av oss) Som en auktoritet konstaterar: ”Presidenten var fast besluten att använda sin makt och sin prestige för att få det slutliga fredsfördraget att inbegripa upprättandet av ett Nationernas förbund.”

I november 1918 stod den tyska krigsmakten inför sitt nederlag. Den erbjöds ett vapenstillestånd som skulle göra slut på kriget. Förhandlingar startade under ledning av Storbritanniens walesiske premiärminister, Lloyd George, Frankrikes barske premiärminister, Georges Clemenceau, Italiens kultiverade premiärminister, Vittorio Orlando, och den outgrundlige japanske representanten, greve Nobuaki Makino. Wilson var besluten att övertyga dem om att hans förbund var den enda lösningen på Europas problem såväl som på världens.

”Betlehemsstjärnan hade tänts igen”

Wilson hälsades som en folkhjälte när han färdades genom Europa före fredskonferensen i Paris. Som Herbert Hoover senare skrev: ”Han mottogs överallt med nästan religiös glöd. ... Ovationerna var större än någon dödlig människa någonsin blivit föremål för.” Hans fredsinitiativ och vidsynthet hade entusiasmerat massorna. Vid hans besök i Italien ropade folkmassorna: ”Viva Wilson, Fredens Gud.” Man tillskrev honom nästan övernaturliga förmågor. Hoover tillägger: ”I deras tycke hade ingen man med sådan moral och politisk makt och inget sådant fredsbudskap funnits sedan Kristus höll sin bergspredikan. ... Det var som om Betlehemsstjärnan hade tänts igen.”

Tydligtvis trodde Wilson med evangelistisk glöd på sin mission att upprätta fred på jorden. Författaren Charles L. Mee förklarar: ”Vid ett tillfälle förvånade han Lloyd George och Clemenceau genom att förklara hur detta förbund skulle upprätta det mänskliga brödraskap som kristendomen inte hade kunnat göra. ’Varför’, erinrar sig Lloyd George att Wilson sade, ’har Jesus Kristus inte lyckats få världen att följa hans lära i dessa stycken? Det är därför att han lärde ut ideal utan att planera något praktiskt sätt att uppnå dem. Det är därför jag vill föreslå ett praktiskt genomförbart projekt för att fullfölja hans syften.’” — The End of Order, Versailles 1919.

Wilson fick också uppmuntran från många håll. Den amerikanske marinministern, Josephus Daniels, hälsade offentliggörandet av utkastet till förbundsakten med följande lovprisning: ”Utkastet till fredsförbundet är nästan lika enkelt och klart som en av Jesu liknelser och nästan lika upplysande och upplyftande. Det är nu dags för kyrkorna att ringa i sina klockor, för predikanterna att falla ner på sina knän, för statsmännen att jubla och för änglarna att sjunga ’Ära vare Gud i höjden!’”

Nationernas förbund och katolska kyrkan

Föll predikanterna ner på sina knän? Ja, somliga av dem var förvisso snara att hälsa Nationernas förbund som Guds lösning på mänsklighetens problem. Påven Benedictus XV var i augusti 1917 nära att stjäla föreställningen för Wilson då han, enligt författaren John Dos Passos, vädjade till de krigförande nationerna ”att förhandla om fred utan seger, i ungefär samma ordalag som Wilson hade använt i sina tal innan Amerika gick med i kriget”. Wilson ansåg emellertid att han var alltför upptagen med kriget för att bry sig om påven — det vill säga till dess han fick ett viktigt brev från överste House, sin personlige rådgivare. Det löd:

”Jag är så gripen av situationens allvar att jag besvärar er igen. ... Jag tror att ni har möjlighet att ta fredsförhandlingarna ur påvens händer och hålla dem i era egna.”

Wilson vidtog snabbt åtgärder för att se till att han inte förlorade initiativet. Nationernas förbund var hans idé, inte påvens. Och han var mannen som skulle se till att det blev verklighet.

Men katolska kyrkan gav ändå förbundet sitt stöd. Kardinal Bourne, som var katolsk ärkebiskop i Westminster (London) ända fram till slutet av år 1934, förklarade: ”Kom ihåg att Nationernas förbund, även om det kan ha sina brister, förverkligar katolska kyrkans önskan om fred och verkställer den helige faderns, vår påves, önskningar.”

”Nationernas förbund har sin rot i evangelium”

Det protestantiska prästerskapet tvekade inte heller att ge förbundet sitt stöd. I The New York Times för 11 januari 1920 rapporterades det: ”I kväll har Londons kyrkklockor ringt för att fira fredsfördraget med Tyskland och det officiella upprättandet av Nationernas förbund.”

I en broschyr som publicerades i England under titeln The Christian Church and the League of Nations (Den kristna kyrkan och Nationernas förbund) hette det: ”Den kristna kyrkan i Storbritannien stöder Nationernas förbund. Här följer en högtidlig försäkran av ärkebiskoparna av Canterbury och York, trettiofem engelska biskopar, preses för Church of Scotland och officiella representanter för alla frikyrkor i England:

”Vår övertygelse är:

1) Att Gud i denna tid bjuder världens nationer att lära sig att leva som en enda familj;

2) Att det organ för internationell samverkan som Nationernas förbund utgör ... erbjuder vårt bästa till buds stående medel att tillämpa Kristi evangeliums principer för att förhindra krig, skipa rättvisa och upprätta fred.”

Redan dessförinnan hade Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika i december 1918 utfärdat en kungörelse, där det bland annat hette: ”Som kristna [yrkar vi] på att ett förbund av fria nationer bildas vid den kommande fredskonferensen. Ett sådant förbund är inte enbart ett politiskt hjälpmedel; det är rättare sagt det politiska uttrycket för Guds rike på jorden.” (Kursiverat av oss) Det sades vidare: ”Kyrkan har mycket att ge och mycket att vinna. Den kan ge ett kraftigt stöd åt den nya internationella ordningen genom att tillföra den något av Guds rikes profetiska härlighet. ... Nationernas förbund har sin rot i evangelium.”

Om Nationernas förbund verkligen hade ”sin rot i evangelium” och var ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”, då skulle förbundets öde kasta sitt sken både på evangeliet och på Guds rike. Var Wilson förmäten när han trodde att han var Guds redskap för att skänka nationerna bestående fred? Och en ännu viktigare fråga: Hade Nationernas förbund verkligen Guds stöd?

[Ruta på sidan 6]

De stridande parterna i Europa — första världskriget (1914—1918)

Centralmakterna De allierade

Tyskland Storbritannien

Österrike-Ungern Frankrike

Bulgarien Ryssland (till år 1917)

[Bild på sidan 5]

Wilson var särskilt populär i Europa

[Bildkälla]

Foto: U.S. National Archives