Från Hitlers armé till tjänst i Spanien

Berättat av Georg Reuter (på bilden med en flagga)

VAD är meningen med livet? De flesta av oss ställer sig den avgörande frågan någon gång i livet. Ett dödsfall i familjen, en svår olycka eller helt enkelt ålderdomens plågor kan få oss att fundera över varför vi finns till.

För min del hände det sommaren 1930, då jag som sexåring bodde med mina föräldrar i Essen i Tyskland. Jag glömmer aldrig hur min sorgfria värld slogs i spillror den dag jag fann vår älskade kanariefågel död i sin bur. Jag frågade mig: ”Hur kunde det hända? Den sjöng ju alltid så vackert.”

Jag lade varsamt den döda fågeln i en tom burk och grävde ner den i vår trädgård. Men jag kunde inte glömma det. Fastän det gick veckor och månader fortsatte jag att fundera över fågelns öde, tills jag inte längre kunde behärska min nyfikenhet. Jag gick beslutsamt ut i trädgården och grävde upp burken. Vilken överraskning när jag öppnade den! Fågeln fanns inte längre där. Allt som var kvar var lite ben och fjädrar. Var det allt en fågel kunde vänta sig av livet? Hur var det då med oss? Vad händer med oss när vi dör?

Mina frågor förblev obesvarade vid den tiden, men utan att jag visste om det skymtade vid horisonten förfärliga händelser som skulle få mig att än mer intensivt söka svaren på de gnagande frågor jag hade som barn.

Nazisternas hjärntvätt och våld

Åren gick snabbt, och jag började som lärling inom byggnadsbranschen. Under tiden hade Hitler fått makten, och hans propagandaapparat var i full gång för att hjärntvätta nationen. I stället för ”God dag” skulle folk säga ”Heil Hitler!” Man såg uniformer överallt: Jungvolk (nazistisk organisation för barn), Hitler-Jugend (Hitlerungdomar), Bund Deutscher Mädchen (nazistisk organisation för flickor), SA (Sturmabteilungen, stormtrupper) och SS (Schutzstaffel, Hitlers elitgarde). Jag kommer tydligt ihåg de otaliga paraderna, musiken och fanfarerna på gatorna — det var spännande tider för en lättpåverkad pojke.

Det dröjde inte länge förrän jag påverkats av den allmänna entusiasmen och själv deltog. Luften var fylld av sådana nationalistiska slagord som ”I dag har vi Tyskland — i morgon hela världen” och ”Flaggan betyder mer än döden”. Som den lättrogne tonåring jag var, godtog jag det som rätt och riktigt.

Men redan under dessa tidiga år hade nazistregimen en otäck sida. En novembermorgon 1938 såg jag en judisk synagoga stå i lågor. Det fanns brandmän i närheten, men egendomligt nog rörde de inte ett finger för att släcka elden. Samma dag var affärsgatorna täckta av krossat glas. Judiska affärer hade plundrats och vandaliserats under vad som senare kallades Kristallnacht (Kristallnatten). SS hade organiserat ”spontana demonstrationer” som skulle föreställa folkets protester mot judarna. Överallt underblåstes judehat.

Min roll i andra världskriget

Jag hörde som 16-åring det olycksbådande radiomeddelandet den 1 september 1939 — tyska trupper hade gått över polska gränsen, vilket var början till invasionen av Polen. Andra världskriget hade brutit ut.

Efter avslutad lärlingstid tog jag värvning i tyska armén. Efter grundutbildningen skickades jag till Polen, där jag bevittnade hur man brände ner det judiska gettot i Warszawa. Jag såg tåg lastade med ömkansvärda människor på väg till de ohyggliga koncentrationslägren. Någonting tycktes vara helt galet. Men eftersom jag fortfarande litade på Führerns ofelbara vishet, avfärdade jag mina tvivel.

Kort efter den tyska invasionen av Sovjetunionen skickades jag till trakterna av Kaukasus. Det var verkligen sorgligt att se kriget dränka in ett så vackert område med blod! Så kom den fruktansvärda vintern 1942-43, för vilken den tyska armén var fullständigt oförberedd. Vi kunde inte ens begrava våra döda kamrater i den frusna marken. Den vintern innebar slutet på vår framryckning — slaget om Stalingrad var förlorat, en hel armé var förlorad. Även om orsaken till vår reträtt enligt Hitlers propaganda var att ”säkra gränserna”, ville vi soldater ingenting annat än ta oss hem så gott vi kunde. Krigets hårda verklighet övertygade mig till slut om att Hitlers storslagna drömmar bara var ihåliga fantasier.

Medan vi retirerade från Sovjetunionen, träffades jag av granatsplitter. Jag skadades svårt i bröstet och fördes till ett militärsjukhus. Där fick jag med egna ögon se krigets skrämmande efterverkningar — de lemlästade soldaterna, hopplösheten och det usla och meningslösa i allt. Då tänkte jag tillbaka på den där döda kanariefågeln. Var det verkligen ingen skillnad mellan människor och djur?

Jag var en av de mera lyckligt lottade — jag tillfrisknade efter skadorna och överlevde kriget. Vid slutet av kriget skickades jag till ett franskt krigsfångeläger, men jag kunde slutligen återvända till min familj. Alla hade överlevt de fasansfulla åren.

Min livsinställning förändrad för alltid

Mina föräldrar och min bror hade blivit Jehovas vittnen under min långa frånvaro, så det dröjde inte länge förrän vi var fullt sysselsatta med att samtala om religion. Jag kunde inte tro på en Gud som tillät så mycket ondska och lidande. Spännet på det bälte som vi tyska soldater hade på oss bar texten ”Gud med oss”. Men jag frågade: ”Var fanns Gud när vi led och när vi dog?” Prästerna hade försäkrat oss att Hitler var en Guds gåva, men på grund av honom låg vårt land i ruiner.

Med hjälp av bibeln förklarade min far tålmodigt för mig varför tiden vi lever i är så påfrestande. Han hjälpte mig att förstå att Gud inte stöder någondera sidan i människors krig och att han snart ”får krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”. (Psalm 46:10, NW) Han visade mig från bibeln att vad döden beträffar finns det inte ”någon överlägsenhet hos människan gentemot djuret, för allt är tomhet”. — Predikaren 3:19, NW.

Söndagen därpå bad mina föräldrar mig följa med till ett offentligt föredrag som Jehovas vittnen anordnat. Den dagen glömmer jag aldrig. Man höll mötet i en skola med små bänkar som sittplatser. Jag hade ingen längtan till skolmiljön, men där satt jag i alla fall med mina långa ben instuckna under en av de små bänkarna. Men talet som hölls var så intressant att jag glömde bort hur obekvämt det var. Under den andra timmen märkte jag att alla åhörare ivrigt tog del i studiet av ett bibliskt ämne och svarade på de frågor som studieledaren ställde.

Efter mötet kom många av de närvarande fram för att hälsa mig välkommen. Jag blev överväldigad av att de var så uppriktigt vänliga. Eftersom jag själv rökte mycket, slog det mig med detsamma att ingen av dem rökte.

Från den dagen gick jag till vittnenas alla möten och kom även med egna kommentarer. Äntligen började saker och ting klarna för mig. Jag insåg att Gud inte bar skulden för all blodsutgjutelse under andra världskriget, att han tänker göra hela jorden till ett paradis till evig välsignelse för de lydiga och att det fanns en plats också för mig i detta gudomliga uppsåt, om jag så önskade.

Ett sådant budskap förtjänade sannerligen att bekantgöras. Hitler skröt över sitt ”tusenårsrike” men härskade i bara 12 år — och med vilket fasansfullt resultat! I stället för Hitler eller någon annan mänsklig härskare är det bara Kristus som kan och kommer att regera över jorden i tusen år, sedan han avlägsnat all ondska som nu plågar mänskligheten. — Uppenbarelseboken 20:4.

Jag fängslades av detta underbara hopp, och jag kunde inte vänta med att berätta om det för mina vänner. Äntligen hade jag funnit meningen med livet. Men först måste jag givetvis sluta röka, och det var verkligen inte lätt. Men jag fastställde ett datum från vilket jag inte lät mig förorenas av tobak. Jag förstod att jag som en Guds tjänare måste frigöra mig från ”varje förorening av kött och ande”. — 2 Korintierna 7:1.

Beteltjänst på heltid

Kort efter mitt överlämnande och dop som ett Jehovas vittne började jag i heltidstjänsten tillsammans med min bror. Efter arbetets slut vid middagstid brukade vi cykla till det område där vi skulle predika. Fastän vi hade ont om litteratur under de första efterkrigsåren, tog vi hand om det intresse vi fann så gott vi kunde och lät människor låna tidskrifter, böcker eller broschyrer för att så många som möjligt skulle få del av budskapet. Men en förändring var på gång.

Sällskapet Vakttornets dåvarande president, broder Nathan H. Knorr, som just besökt Tyskland, hade märkt att det behövdes mer litteratur. Kort därefter kom de första sändningarna från Brooklyn, vilket innebar ytterligare arbete för dem som arbetade vid avdelningskontoret i Tyskland med att skicka ut litteraturen till alla församlingarna. En dag fick min bror och jag ett telegram som löd: ”Kom genast till Bibelhuset [Betel].”

Jag minns att jag sade till min bror att vi, om vi blev förordnade där, helt säkert skulle få studera bibeln nära nog från morgon till kväll. Men våra missuppfattningar om Betel togs snart ur oss, för när vi kom fram sade de till oss: ”Vi behöver en man till tryckeriet och en till lagret! Så tänk på saken innan ni bestämmer er för vilket av arbetena ni väljer.” Jag hamnade på lagret och min bror i tryckeriet.

Under de där arbetsamma dagarna fick vi verkligen inte mycket tid över till att läsa bibeln. Ibland arbetade vi dygnet runt för att församlingarna skulle få litteraturen i tid. Men vi tillväxte ändå i hög grad andligen, eftersom vi umgicks med sådana trogna bröder som Erich Frost, Konrad Franke och August Peters, som alla hade tillbringat flera år i koncentrationsläger.

På den avdelning där jag arbetade fanns en ung syster, Magdalena Kusserow. Hon hade uthärdat fyra år i ett koncentrationsläger därför att hon vägrat att använda hälsningen ”Heil Hitler!”, då jag däremot, i min missriktade kamp för det ideal jag hade, hade skickats till ett franskt krigsfångeläger. Likväl hade Guds ords sanning fört oss samman. Vi hade samma mål och kom fram till att vi ville tjäna Gud tillsammans.a

Lokomotivkök

Eftersom vi visste att det fanns så mycket att uträtta, var vi angelägna om att efter vårt giftermål få fortsätta i heltidstjänsten. Vi blev välsignade med många intressanta uppgifter, till exempel då jag förordnades till att ha tillsyn över matserveringen under tredagarssammankomsten i Frankfurt am Main 1951, där vi räknade med att sörja för mat åt omkring 35.000 delegater.

Vi hade en skrämmande uppgift framför oss — att med så lite utrustning ordna varm mat åt så många. Men vi kom på idén att använda 51 stora ångkittlar som värmdes upp med hjälp av ett ånglok. Men var skulle vi få tag i ett sådant? Vi övertalade till slut järnvägsbolaget att låna oss ett av dem, och en firma i Frankfurt tillverkade lågtrycksventiler åt oss. På så sätt fick vi ånga från loket med för matlagningen lämpligt tryck.

Vilken lättnad blev det inte för oss alla när vi dagen innan sammankomsten skulle börja prövade det hela och det lyckades! Tidningarna innehöll utförliga reportage med bilder av vårt kök och lokomotivet och framställde det som massutspisningens ”nya uppfinning”. Så sammankomsten ”Den rena tillbedjan”, där vi som mest var mer än 47.000, fick en hel del gynnsam publicitet.

Medan vi var med vid denna sammankomst, blev jag inbjuden att tjäna som resande representant för Sällskapet Vakttornet. I kretstjänsten besökte jag tillsammans med min hustru olika församlingar varje vecka, och därefter var vi i områdestjänst och besökte hela kretsar vid deras sammankomster. Vilket privilegium var det inte att få tjäna vid sidan av bröder som Martin Poetzinger (som senare blev medlem av Jehovas vittnens styrande krets), H. Dickmann och R. Kelsey! Vi lärde oss mycket av dessa mogna bröder. Varje dag vi tillbringade med dem var en välsignelse, eftersom de hade olika gåvor att dela med sig av.

Missionärstjänst i Afrika och Spanien

År 1961 hade jag privilegiet att genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead i Brooklyn i New York i en klass som till största delen bestod av bröder och som varade i tio månader. Min hustru, som inte kunde följa med, stannade kvar i Tyskland under den tiden. Men vi brevväxlade flitigt och utbytte erfarenheter, så fastän vi var åtskilda kändes det som om tiden flög i väg.

Vi blev förordnade som missionärer i Togo, ett litet land i Västafrika. För att nå hjärtat på människorna där i landet måste vi lära oss ett nytt språk, ewe, men det var värt ansträngningen. De gästfria människorna i Togo betraktar varje utlänning som sin vän, men om han talar deras språk är han för dem som en broder.

Kort efter vår ankomst till Togo började jag studera bibeln med en ung afrikan som hette Abraham och som kunde lite engelska. Det dröjde inte länge förrän han följde med mig i tjänsten och blev till ovärderlig hjälp när det gällde att förklara bibelns budskap för dem som talade ewe.

Vi använde ofta boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, som innehöll många bilder och var idealisk att leda bibelstudier i. Trots det var det svårt för den enkla landsbygdsbefolkningen att förstå en del begrepp. Hur skulle de kunna förstå talet 144.000, som omnämns i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, när de bara var vana vid mynt på 25, 50 eller som mest 100 franc? Min kamrat var en mästare på att använda fingrarna och vid behov även tårna för att övervinna problemet. Vid andra tillfällen brukade vi rita i sanden.

Det var med sorg som vi, på grund av hälsoproblem, var tvungna att återvända till Europa, först till Luxemburg och sedan till Tyskland. Men vi hade fortfarande pionjärandan i hjärtat, och efter en kort tid funderade vi på att flytta för att tjäna där behovet var större — till Spanien.

Efter att ha lärt oss ytterligare ett språk fick vi återigen privilegiet att betjäna våra andliga bröder och systrar i kretstjänsten och att tillbringa ett år i byggandet av det nya Betelhemmet nära Madrid. Att få tjäna här i Spanien har skänkt mig och min hustru Magdalena stor tillfredsställelse. Även om vi inte är lika starka som förr, lever vi ett meningsfullt liv, eftersom vi fortsätter att lära oss saker och ting och att dela med oss av det vi lärt till andra.

När jag blickar tillbaka kan jag säga att jag blev rikligen belönad i mitt sökande efter meningen med livet. Jag upplevde det bedrägliga i att förlita sig på människor som Hitler, och så snart jag lärt känna bibelns sanning överlämnade jag mig åt Gud. Hur tillfredsställande har det inte varit! Nu vet jag att min framtid inte behöver bli som en död kanariefågels. Jag har hoppet om ett meningsfullt liv som aldrig skall ta slut! — Uppenbarelseboken 21:1—4.

[Fotnot]

[Bild på sidan 18]

Georg och Magdalena Reuter i Spanien