Världen sedan år 1914

Del 3: 1935—1940 Nationernas förbund vacklar fram mot sin död

NATIONERNAS förbund var ett sjukt barn redan från början. Historikern H. Gatzke säger att dess första sammanträde år 1920 var ”i lägre grad ett världsförbund av nationer än ett samarbetsorgan för stora europeiska makter som sökte tillgodose nationella intressen och var inriktade på att få förbundet att tjäna deras egna politiska syften”. Så länge det nationalistiska tänkandet inte kunde utrotas, skulle barnets liv sväva i konstant fara.

Under 1930-talets första år var många av förbundets medlemmar påtagligt missnöjda. Italien ansåg till exempel att det inte fick sin rättmätiga del av världens råvarutillgångar och att det förvägrades tillgång till världsmarknader och investeringsmöjligheter. För att tillgodose sina nationella intressen invaderade det därför Etiopien år 1935. Japan, som på liknande sätt kände sig förfördelat, marscherade in i Kina år 1937. I båda fallen saknade förbundet makt att ingripa.

Det var tydligt att förbundet, som ännu inte var 20 år gammalt, inte var den kraftfulla, friska och sunda tonåring som dess anhängare önskade att det skulle vara. Den sjukdom som ledde till dess död väckte oro redan år 1936, när, enligt historikern Hermann Graml, ”stämningen [vid förbundets säte] i Genève var som vid en begravning”. Och detta är inte att undra på, med tanke på att förbundet hade ställts inför Italiens och Japans fräcka tilltag, för att inte nämna det lika fräcka handlingssätt som en man som hette Adolf följde.

”Hitlers favoritämne”

Ja, Tyskland var också missnöjt. Det förde en hård kamp för att återerövra en position av ledarskap i Europa. General Hans von Seeckt, befälhavare för de tyska väpnade styrkorna på 1920-talet, ”ansåg att en ny upphöjelse för Tysklands del var otänkbar utan ett nytt krig”, heter det i en tysk lärobok. Hitler uteslöt inte heller ett eventuellt behov av militära aktioner. Enligt en tysk militärhistorisk forskningsorganisation är detta anledningen till att ”regimens alla betydelsefulla åtgärder [mellan åren 1933 och 1939] tjänade, antingen direkt eller indirekt, återupprustningens syften”.

Som Hitler såg saken ”bestod de tyska ’massorna’ av 85 miljoner människor som utgjorde en enhetlig ’raskärna’. Hitlers pseudodarwinistiska betraktelsesätt krävde att denna ’raskärna’ tog sitt ’territorium’ i besittning.” Gerhard Schulz, professor i modern historia vid universitetet i Tübingen, förklarar: ”Att erövra nytt territorium med våld var Hitlers favoritämne.”

Det var i själva verket Nationernas förbund som hjälpte Hitler att avgöra var han skulle börja. Saarområdet, som hade skyfflats fram och tillbaka mellan Frankrike och Tyskland i århundraden, placerades vid slutet av första världskriget under Nationernas förbunds administration. Men man gjorde ett arrangemang som gick ut på att invånarna i Saar senare genom folkomröstning skulle få avgöra om de ville stå kvar under förbundets myndighet eller om de ville bli en del av antingen Frankrike eller Tyskland. Det fastställdes att en folkomröstning skulle genomföras år 1935.

Hitler var då mycket populär. Skolelever, som ibland fick skriva på diktamen, uppmanades till exempel att skriva: ”På samma sätt som Jesus befriade mänskligheten från synden och helvetet har Hitler räddat den tyska nationen från ruin. Jesus och Hitler blev förföljda, Jesus blev korsfäst, Hitler däremot blev upphöjd till rikskansler. ... Jesus byggde för himlen, Hitler för den tyska jorden.”

De religiösa ledarna ådagalade långt ifrån någon kristen neutralitet. De tog i stället aktivt del i folkomröstningspolitiken. Invånarna i Saar, vilka till övervägande delen var katoliker, tog till hjärtat vad deras biskopar sade till dem: ”Som tyska katoliker är vi förpliktade att ge vårt stöd åt vårt fäderneslands storhet, välstånd och fred.” Och de katolska fackföreningarna påpekade varnande: ”Den som är otrogen mot sitt fädernesland är inte trogen mot sin Gud.”

Det var naturligtvis inte alla som höll med om detta. En berömd författare från den tiden, Heinrich Mann, varnade: ”Om ni röstar på Hitler, kommer ni att förlänga hans liv, och ni kommer att få dela ansvaret för hans illdåd ... , ja, även för det krig som han gör oundvikligt.” Men sådana varnande röster var få. Detta fick journalisten Kurt Tucholsky att skriva att Saar hade ”övergetts av England, av Frankrike, av Nationernas förbund, av internationella fackföreningar och av påven”.

Under sådana förutsättningar var utgången given när det gällde Hitlers seger i folkomröstningen. Det blev en förkrossande majoritet på 90,8 procent som röstade för att bli en del av det nya tyska riket.

Efter denna första stora seger i utrikespolitiken kände sig Hitler uppmuntrad att agera vidare med kraft. Nationernas förbund, som redan låg på dödsbädden, var alltför svagt för att kunna ingripa, när Hitler i direkt strid mot villkoren i Versaillesfördraget återmilitariserade Rhenlandet år 1936. År 1938 fanns det ingen som hindrade honom från att ockupera Österrike och att senare samma år annektera det till övervägande delen tyskbefolkade området av Tjeckoslovakien som kallades Sudetlandet, innan han invaderade resten av landet år 1939. Det förekom visserligen protester, men ingenting mer.

Generalrepetitioner — för vad?

Fram till dess hade Hitlers angreppskrig genomförts utan blodsutgjutelse. Så förhöll det sig däremot inte med de tidigare nämnda konflikter som Italien och Japan hade gett sig in i. ”Fascistitaliens angrepp på Etiopien”, sägs det i det italienska uppslagsverket L’uomo e il tempo, ”var förberett ända in i minsta detalj och genomfördes med en oerhörd insats av materiel och med stöd av en enorm propagandaapparat.” Detta krig började år 1935, och följande år, 1936, var ockupationen av Etiopien slutförd. Världen upprördes när den fick höra talas om bombraider och användningen av giftgas.

I Asien hade japanska militarister blivit så mäktiga att när Kina anklagades för att ha försökt spränga ett tåg i södra Manchuriet år 1931, kunde Japan utnyttja detta som en förevändning att förflytta trupper in i Manchuriet. År 1937 avancerade dessa in i det egentliga Kina och erövrade stora landområden, däribland städerna Shanghai, Peking, Nanking, Hankow och Kanton.

I Europa hade det under tiden brutit ut inbördeskrig i Spanien år 1936. Hitler och Mussolini såg i detta en möjlighet att utprova sina nyaste vapen och metoder för krigföring. I likhet med krigen i Manchuriet, Kina och Etiopien tjänade detta som en generalrepetition inför någonting större i framtiden. Enligt en auktoritet dödades drygt en halv miljon människor i den spanska konflikten. Det är inte att undra på att den fångade världens uppmärksamhet. Och om generalrepetitionen förtjänade rubriker, hur skulle det då inte bli när det gällde den huvudföreställning som sedan skulle följa?

Blixten slår ner i Europa

De demokratier som iakttog utvecklingen på världsscenen var oroade. Storbritannien införde värnplikt. I augusti 1939 slog Tyskland och Sovjetunionen världen med häpnad genom att underteckna en nonaggressionspakt. I verkligheten var det fråga om en hemlig överenskommelse om att dela Polen mellan sig. Hitler chansade på att västvärldens demokratier inte skulle intervenera och lät sina trupper gå in i Polen klockan 4.45 den 1 september 1939.

Men den här gången hade han misstagit sig. Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig två dagar senare. Den 17 september invaderade sovjetiska trupper Polen från öster, och i slutet av månaden var den polska frågan i praktiken avgjord. Andra världskriget hade börjat, inlett av ett snabbt militärt fälttåg värdigt det tyska uttrycket Blitzkrieg, som betyder ”blixtkrig”. I sin segerglöd erbjöd sig Hitler att sluta fred med västmakterna. ”Huruvida han menade allvar i fråga om detta”, skriver den tyske historikern Walther Hofer, ”är en fråga som inte kan besvaras med visshet.”

De allra första krigsåren karakteriserades av överraskningsangrepp, som genomfördes blixtsnabbt och med förödande resultat. Sovjetunionen tvingade snabbt Estland, Lettland och Litauen att låta sovjetiska trupper stationeras inom deras gränser. Finland, som anmodades att göra samma sak, vägrade och invaderades av Sovjetunionen den 30 november 1939. Finland anhöll om fred på Sovjetunionens villkor i mars påföljande år.

Samtidigt med detta hade emellertid England och Frankrike övervägt att via det neutrala Norge ta sig till Finland för att hjälpa detta land. Men när Finland anhöll om fred, uppsköt de allierade dessa planer, eftersom de inte längre hade någon förevändning att företa en sådan militäraktion. Som förberedelse för en senare landsättning började de minera norska farvatten den 8 april 1940. Dagen därpå, medan norrmännen var helt upptagna med att protestera mot denna minutläggningsoperation, landsatte tyskarna oväntat trupper i både Norge och Danmark. Mindre än en vecka senare landsteg brittiska trupper i Norge, men efter flera segrar blev de tvingade att dra sig tillbaka till följd av oroande rapporter söderifrån.

I flera månader hade man frågat sig: När och var kommer Tyskland att gå till aktion mot Frankrike? Tiden gick, och det mesta av den militära aktiviteten inskränkte sig till sjöstrider. Till lands var allt lugnt. Somliga journalister började tala om ett ”skenkrig”, att det inte längre var fråga om något ”Blitzkrieg”, utan snarare ett ”Sitzkrieg”, som ordagrant betyder ”sittkrig”.

Det var emellertid ingenting skenbart över tyskarnas plötsliga angrepp den 10 maj 1940. De gick vid sidan om Maginotlinjen, den försvarslinje som tjänade som skydd för Frankrike utefter dess gräns mot Tyskland, och trängde fram genom Nederländerna, avancerade snabbt genom Belgien och nådde franska gränsen den 12 maj. Den 14 maj hade Nederländerna fallit. Sedan svepte de tyska trupperna fram genom norra Frankrike och kringskar tusentals engelska, franska och belgiska soldater, så att dessa hade ryggen fri endast mot Engelska kanalen. Detta var långt ifrån något ”Sitzkrieg”, det var ett ”Blitzkrieg” i full skala!

Den 26 maj inleddes i Dunkerque i Frankrike en av de mest uppseendeväckande räddningsoperationerna i krigshistorien. Under tio dagar transporterade örlogsfartyg och hundratals civila båtar omkring 340.000 soldater över Engelska kanalen och förde dem i säkerhet i England. Men inte alla undkom. Inom tre veckor tog tyskarna drygt en miljon fångar.

Den 10 juni förklarade Italien krig mot Storbritannien och Frankrike. Fyra dagar senare föll Paris för tyskarna. Innan månaden var slut hade ett fransk-tyskt vapenstillestånd undertecknats. England stod nu ensamt. Som Hofer beskriver saken: ”I ett blitzkriegtempo som inte ens Hitler själv hade ansett vara möjligt hade han blivit herre över Västeuropa.”

Tvärtemot vad Hitler hade väntat sig anhöll engelsmännen inte om fred. Den 16 juli gav han därför order om planläggning för ”Operation Sjölejon”, en invasion av de brittiska öarna. England samlade sina krafter inför det blixtnedslag som åter var nära.

Vad skulle nu hända?

I åratal hade Jehovas vittnen offentligt förutsagt Nationernas förbunds fall.a Nu hade andra världskrigets blixtliknande utbrott gjort slut på dess plågsamma kamp för livet. En mycket senkommen begravning kunde hållas. Kroppen kunde föras till vila i den avgrund som Uppenbarelseboken 17:7—11 talar om, ett skriftställe som vittnena hade utgått ifrån, när de hade förutsagt dess misslyckande.

Vad skulle nu hända efter dess död? Skulle kriget möjligen leda till någonting större, kanske till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” som kallas Harmageddon? (Jämför Uppenbarelseboken 6:4; 16:14, 16.) Även om Jehovas vittnen var ivriga att få se hur kriget vidare skulle utveckla sig, var de fast beslutna att inte bli personligen inblandade. De var inställda på att bevara sin kristna neutralitet, även om detta skulle komma att göra dem till föremål för förbud, fängelsestraff, rättegångar och pöbelvåld — i både totalitära och demokratiska länder. Trots att de endast utgjorde ett antal av mindre än ett hundra tusen under krigsåret 1940, fortsatte de med kraft att sprida budskapet om det verkliga hoppet, budskapet om Guds upprättade rike.

Och ett hopp är precis vad ”Nationer i ängslan, drivna av fruktan” behövde. Så lyder rubriken till vårt nästa avsnitt, del 4, i denna serie, ”Världen sedan år 1914”.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Andra företeelser som utgjorde nyhetsstoff

[Karta på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

Axelmakternas expansion i Europa fram till år 1940

Axelmakterna och av dem ockuperade områden

Norge

Danmark

Nederländerna

Belgien

Sudetlandet

Luxemburg

Rhenlandet

Frankrike

Polen

Tjeckoslovakien

Österrike

Ungern

Rumänien

[Bild på sidan 18]

Kriget startade dödsklockan för Nationernas förbund

[Bildkälla]

Foto: U.S. National Archives

[Bildkälla]

Foto: U.S. Army