Rikets sal utsatt för mordbrand

PÅ SÖNDAGSEFTERMIDDAGEN den 4 oktober 1992 rusade en sinnesförvirrad man in i en liten Rikets sal på andra våningen i Wŏnju i Sydkorea. Den var fylld med över 90 personer. Han skrek flera gånger: ”För ut min fru!” När hon hörde honom, begav hon sig snabbt därifrån genom nödutgången längst bak i lokalen.

Mannen hällde ut en behållare med bensin på mattan framför huvudutgången. Trots att de närvarande vädjade till honom att låta bli, satte han eld på mattan. Bensinen exploderade, och lågor och svart rök steg upp mot taket, mot podiet och sedan bakåt genom hela lokalen. På bara några sekunder blev de närvarande helt omvärvda. Lågor och rök vällde ut från alla fönster.

Många räddade sig ut genom nödutgången längst bak eller ut genom fönstren till en smal avsats i ytterväggen. Därifrån tog de sig till ett tak på en angränsande byggnad och sedan ner på marken. Andra hoppade rentav från andra våningen. Efter att ha räddat sig själv visade attentatsmannen sitt förakt för dem som hade hoppat och blivit skadade genom att sparka på dem.

Den resande tillsyningsmannen som höll det speciella offentliga föredraget skrek: ”Skynda er att rädda barnen.” De som överlevde tror att han och hans fru skulle ha kunnat rädda sig om de inte hade försökt hjälpa andra. De var bland de 15 som dog. Sammanlagt blev 26 andra skadade. En annan man, som senare dog på sjukhuset, riskerade sitt liv genom att hjälpa de äldre att komma ut.

De som dog satt längst fram i lokalen. Den resande tillsyningsmannen och hans fru kvävdes till döds av den tjocka röken. De omkomna kom från nio familjer; tre var barn i åldrarna 3, 4 och 14 år. Det var nästan ett mirakel att inte fler blev dödade eller skadade med tanke på att det var trångt inomhus och att lågorna gjorde det omöjligt att rädda sig genom huvudingången.

Sju brandbilar och 30 brandmän kom snabbt till platsen, men brandens snabba förlopp hade redan tagit liv. Lågorna kunde släckas inom en timme. På grund av eldens intensitet blev det mycket svårt att identifiera de döda; det tog mer än två timmar.

Polisen i Wŏnju grep senare den man som orsakade branden och satte honom i häkte tillsammans med mördare och mordbrännare. Medan han satt där gjorde han ett självmordsförsök.

Uthärdade brutal behandling

När hustrun till mordbrännaren blev intresserad av Bibelns läror fick han för vana att hota henne. I mitten av september, ungefär två veckor före kretstillsyningsmannens besök i Wŏnjuförsamlingen av Jehovas vittnen, slog attentatsmannen sin fru tills hon blev medvetslös. När hon sedan kom till medvetande igen hällde han thinner över henne och tände på. Men så fort det började brinna kom han till besinning igen och skyndade sig att släcka.

På förmiddagen den tragiska söndagen krävde mannen att hans fru inte skulle gå till Rikets sal. Trots att han blev rasande vägrade hon att låta sig skrämmas. Hon kände att hon, eftersom det gällde hennes tillbedjan, måste lyda Gud i stället för någon människa, inbegripet hennes man. (Apostlagärningarna 5:29; Hebréerna 10:24, 25) Därför var hon närvarande vid mötet.

Efter mordbranden i Rikets sal försökte mannens advokat tvinga kvinnan att underteckna en förklaring som sade att hennes man drivits till att begå denna avskyvärda handling på grund av att hon vägrade att överge en fanatisk religion och därför att hon misslyckats med att vara en bra hustru till honom. Hon ville emellertid inte underteckna förklaringen. Hon vägrade att kompromettera sanningen genom att antyda att denna fruktansvärda tragedi på något sätt berodde på hennes studium av Bibeln.

Vid en sammankomst för Jehovas vittnen veckoslutet efter tragedin genomförde kvinnan sitt beslut att bli döpt som en symbol av sitt överlämnande åt att tjäna Jehova Gud, universums Suverän. — Psalm 83:18.

Hjälp från när och fjärran

Så snart som tragedin blev känd på Jehovas vittnens avdelningskontor i Ansung, ungefär 10 mil från Wŏnju, gjordes anordningar för att hjälpa de skadade och deras familjer såväl som familjemedlemmar till dem som dött. Man ordnade inte bara med pengar, utan kristna äldste från avdelningskontoret skickades i väg för att ta reda på vilken annan hjälp som kunde behövas.

Anordningar gjordes för att församlingen skulle kunna vara i en annan Rikets sal i Wŏnju, och de som behövde någon hjälp fick det. Snart kom bistånd från medkristna runt om i Sydkorea. Många kom snabbt efter olyckan från andra städer och erbjöd sin hjälp. Den gåva på 7.200 kronor som en församling på 75 vittnen gav var karakteristisk, och en annan församling på 87 personer gav 13.200 kronor.

De äldste i den församling där tragedin ägde rum gjorde vad de kunde för att hjälpa andra, men de var själva bland dem som förlorade mest. Den presiderande tillsyningsmannen hade två barn bland de döda, en annan äldste förlorade sin son, och ytterligare en annan äldstes ansikte blev svårt bränt. Trots den förlust dessa kristna upplevde, bevarade de och församlingen som helhet sig lugna och förblev starka i tron.

Några dagar efter tragedin höll en representant för avdelningskontoret talet vid begravningen av de omkomna. Många vittnen från olika delar av landet var närvarande och visade på så sätt sin kärlek till sina vänner och sitt intresse för dem. Man fick också ta emot uttryck för medkänsla från många av Jehovas vittnens avdelningskontor i olika delar av världen.

Chefen för spaningsroteln vid den lokala polisen var närvarande vid begravningen och blev imponerad över vittnenas uppförande. Han lade märke till hur lugna de var och hur omtänksamt de behandlade dem som förlorat närstående genom branden. En annan myndighetsperson var också med vid begravningen. Senare, när han fick höra om de kärleksfulla gåvor som kommit från hela landet, sade han att det inte hade varit möjligt utan tro. Wŏnjus vice borgmästare visade också uppriktigt intresse. Han sade att han personligen var imponerad av vittnenas lugn, inbördes kärlek och organisationsförmåga.

Denna tragedi är ytterligare ett bevis för att vi lever ”i de sista dagarna [med] ... kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1) Vi kan förvänta att sådana fruktansvärda händelser som den som omtalats här skall inträffa. Men Jehovas vittnen i Wŏnju är inte modfällda. De är beslutna att fortsätta att tillbe den ende sanne Guden, Jehova, och fortsätta att göra hans vilja. — Berättat av Vakna!:s korrespondent i Sydkorea.

[Bilder på sidan 26]

Till höger: Rikets sal och (nedan) det utbrända podiet vid vilket många dog

Nedan: Suh, Sun-ok, som förlorade två barn i branden, blir tröstad av ett medvittne, och Shim, Hyo-shin, en äldste med två barn bland de skadade