Ingen tanke på att kompromissa!

JEHOVAS hand var med Jesu Kristi första efterföljare. (Apostlagärningarna 11:21) Med Guds hjälp höll de kompromisslöst fast vid en rättrådig kurs. Att de också blev föremål för fientlighet och till och med våldsam förföljelse är ett välkänt historiskt faktum.

Den ostrafflighet de första trogna efterföljarna till Kristus visade har blivit legendarisk. Till och med under dödshot vägrade de att kompromissa med sin tro. Men varför blev de så grymt behandlade?

Hatade utan orsak

I likhet med Jesus delade inte sanna kristna den här världens strävanden och trosuppfattningar. (1 Johannes 4:4—6) Kristendomen hade dessutom spritt sig ”så snabbt och dess framgång var så anmärkningsvärd att en fruktansvärd konflikt [med kejsardömet i Rom] var oundviklig”, skriver historikern Edmond de Pressensé.

Vid ett tillfälle tillämpade Jesus en profetisk psalm på sig själv. Den lyder: ”De har hatat mig utan orsak.” (Johannes 15:25; Psalm 69:4) Innan han nämnde detta för sina lärjungar hade han varnat dem och sagt: ”En slav är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Johannes 15:20) Det skulle inte bli lätt att följa efter i hans fotspår. Bland annat skulle de religiösa ledarna bland judarna behandla Jesu judiska lärjungar som avfällingar från judaismen. Men när man krävde att Jesu efterföljare inte längre skulle tala om honom, vägrade de att lyda och därmed kompromissa med sin tro. — Apostlagärningarna 4:17—20; 5:27—32.

I det vittnesmål som framfördes inför den judiska Sanhedrin kort efter pingsten år 33 v.t. anklagades lärjungen Stefanus för att ”tala hädiska ord mot Mose och Gud”. Trots att anklagelserna var skandalöst överdrivna, stenades han till döds. Som följd av detta ”bröt stor förföljelse ut mot den församling som var i Jerusalem”, och ”alla utom apostlarna blev kringspridda utöver Judeens och Samariens områden”. (Apostlagärningarna 6:11, 13; 8:1) Många blev fängslade.

Judarna jagade Jesu efterföljare ”med oförsonligt hat”, heter det i boken Christianity and the Roman Empire. Romerska staten fick faktiskt ofta ingripa för att skydda de kristna. Ett exempel är då romerska soldater räddade undan aposteln Paulus, när judarna hade för avsikt att mörda honom. (Apostlagärningarna 21:26—36) Förhållandet mellan de kristna och romarna förblev dock bräckligt.

Rom intensifierar motståndet

Omkring nio år efter Stefanus’ död lät den romerske styresmannen Herodes Agrippa I döda aposteln Jakob i syfte att ställa sig in hos judarna. (Apostlagärningarna 12:1—3) Vid det laget hade tron på Kristus spritt sig till Rom. (Apostlagärningarna 2:10) År 64 v.t. förstördes en stor del av staden i en eldsvåda. En fruktansvärd förföljelsevåg bröt ut mot de kristna, sedan Nero gett dem skulden för katastrofen i ett försök att kväva ryktena att det var han som var ansvarig för branden. Anlade han branden för att få en förevändning att återuppbygga staden efter ett mer storslaget mönster och ändra dess namn till Neropolis efter honom själv? Eller var hans kejserliga gemål, Poppaea, en judisk proselyt som man vet hyste stark motvilja mot de kristna, den som påverkade honom till att anklaga dem? Forskarna vet inte säkert, men följderna blev fruktansvärda.

Den romerske historikern Tacitus säger: ”När de [kristna] dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning.” De användes som mänskliga facklor för att lysa upp de kejserliga trädgårdarna. Tacitus, som inte var vänskapligt sinnad mot de kristna, tillägger: ”Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet”, nämligen Nero.

Skarpa kontraster

Även om det passade Neros syften att anklaga de kristna för brandkatastrofen i Rom, bannlyste han dem aldrig eller förbjöd kristendomen som religion inom väldet. Varför fortsatte då romarna med förföljelsen? Därför att ”de små kristna grupperna oroade den nöjesgalna hedniska världen genom sin fromhet och anständighet”, skriver historikern Will Durant. Kontrasten mellan kristendomen och de bloddrypande romerska gladiatorspelen kunde knappast ha varit större. Romarna kunde helt enkelt inte låta bli att ta tillfället i akt att göra sig av med de kristna för att på så sätt stilla sina egna samveten.

Rom verkade vara oövervinnligt som världsmakt. Romarna trodde att en orsak till deras militära framgångar var att de dyrkade alla gudar. För dem var det därför svårt att förstå att de kristna höll så hårt på monoteismen och avvisade alla andra gudar, däribland dyrkan av kejsaren. Det var inte förvånande att Rom såg kristendomen som ett inflytande som underminerade väldets själva grundvalar.

Priset för att bära vittnesbörd

Mot slutet av det första århundradet v.t. blev aposteln Johannes landsförvisad till ön Patmos för att han ”hade talat om Gud och vittnat om Jesus”. (Uppenbarelseboken 1:9) Man tror att det var den romerske kejsaren Domitianus som låg bakom detta. Men trots de påtryckningar Jesu efterföljare utsattes för hade kristendomen vid slutet av första århundradet spritt sig över hela romarriket. Hur var detta möjligt? I boken A History of the Early Church heter det att kristendomen ”hölls samman av sitt förkunnarverk”. Kristna på den tiden som blev förföljda handlade i likhet med Johannes — de kompromissade inte med sin tro, utan fortsatte nitiskt med att tala om Gud och bära vittnesbörd om Jesus. — Apostlagärningarna 20:20, 21; 2 Timoteus 4:2.

Förföljelsen av de kristna gick in i en ny fas år 112 v.t., två år efter det att kejsar Trajanus tillsatt Plinius som ståthållare i Bithynien (i dag nordvästra Turkiet). Den tidigare förvaltningen där hade varit slapp, vilket lett till oordning. Templen var nästan öde, och försäljningen av foder för offerdjur hade sjunkit betydligt. Handelsmännen skyllde på den kristna gudsdyrkan. Den var så enkel, för den saknade både djuroffer och avgudar.

Plinius arbetade hårt för att återställa hednisk gudsdyrkan, medan de kristna fick plikta med livet för att de vägrade att offra vin och rökelse inför statyer av kejsaren. Så småningom erkände romerska myndigheter att de kristna var ”sedesamma människor, men oförklarligt fientligt inställda till den gamla religiösa traditionen”, säger professor Henry Chadwick. Trots att dödsstraff fortsatte att gälla för dem som var kristna, hade Jesu efterföljare ingen tanke på att kompromissa.

Något som också ledde till hat var ”den förargelse som väcktes i hedniska familjer av enskilda medlemmars omvändelse”, säger professor W. M. Ramsay. ”Det blev mycket svårt att uppehålla sällskapslivet, när grannen inte kunde foga sig efter de enklaste konventioner av det skälet att dessa inbegrep ett erkännande av hedniska gudar”, säger dr J. W. C. Wand. Inte konstigt att många betraktade de första kristna som människohatare eller att man ansåg dem vara ateister.

Större spridning ledde till mer förföljelse

Polykarpos, som uppges ha blivit undervisad av aposteln Johannes, blev en respekterad äldste i staden Smyrna (nu Izmir). På grund av sin tro blev han bränd på bål år 155 v.t. Den romerske landshövdingen Statius Quadratus församlade folkskarorna. Arenan fylldes av fientligt sinnade hedningar som föraktade den 86-årige Polykarpos för att han propagerade mot dyrkan av deras gudar. Fanatiska judar samlade villigt ihop veden till bålet, trots att de blev tvungna att göra det på en stor sabbat.

En våg av förföljelse svepte därefter över de kristna i hela den romerska världen. Under kejsar Marcus Aurelius flöt deras blod ännu ymnigare. Om de var romerska medborgare, avrättades de med svärd; om inte, så dödades de av vilddjuren på amfiteatrarna. Vad bestod deras brott i? Helt enkelt i att de var kristna och att de vägrade att kompromissa eller att avsäga sig sin tro.

Den nutida franska staden Lyon har vuxit fram ur den romerska kolonin Lugdunum, som var ett viktigt administrativt centrum och den enda romerska garnisonen mellan Rom och floden Rhen. År 177 v.t. fanns där en stark kristen grupp, som den hedniska befolkningen reste sig mot i raseri. Det hela började när de kristna blev utestängda från offentliga platser. Pöbeln ställde till med upplopp, och den förföljelse som sedan drog i gång var så omfattande att ingen kristen vågade sig utanför sin egen dörr. Den romerske landshövdingen befallde att de kristna skulle letas upp och dödas.

Belöningen

I och med att Jesu apostlar dog och deras återhållande kraft försvann började avfällighet utveckla sig bland de till bekännelsen kristna. (2 Thessalonikerna 2:7) Mot slutet av 300-talet v.t. blev den avfälliga kristendomen en statsreligion. Vid den tiden hade den blivit fördärvad och var beredd att kompromissa och identifiera sig med världen — något som Jesus och hans första lärjungar aldrig gjorde. (Johannes 17:16) Bibelns kanon, med dess redogörelse för kristen tro, hade emellertid fullbordats långt tidigare.

Hade alla dessa tusentals av de tidiga kristna som led och dog gjort detta förgäves? Inte alls! Utan tanke på att kompromissa med sin tro bevisade de sig trogna ända till döden och fick livets krona. (Uppenbarelseboken 2:10) Jehovas tjänare får än i dag känna av förföljelsens hetta, men den tro och ostrafflighet som dessa forntida medtillbedjare visade förblir alltjämt en källa till stor uppmuntran för dem. Nutida kristna hyser därför inte heller någon tanke på att kompromissa.

[Bilder på sidorna 8, 9]

Nero

Modell av det kejserliga Rom

Ett altare som användes för kejsardyrkan

[Bildkällor]

Nero: Med vänligt tillmötesgående från British Museum

Museo della Civiltà Romana, Rom

[Bild på sidan 10]

Marcus Aurelius

[Bildkälla]

The Bettmann Archive