En dag i mitt liv i det hektiska Hongkong

Hongkong är en av de mest tättbefolkade platserna på jorden. Med 5,8 miljoner invånare och en landyta på 1.070 kvadratkilometer är folktätheten 5.420 invånare per kvadratkilometer. Men eftersom endast 10 procent av arealen är bebodd, blir den faktiska folktätheten drygt 54.000 invånare per kvadratkilometer! Men befolkningen tycks på ett beundransvärt sätt ha anpassat sig till det sjudande livet i en överbefolkad storstad, med dess begränsade livsrum, bullrande trafik och föroreningar.

JAG vaknade klockan 7.30 av en ilsken signal från min väckarklocka, klev upp från dyschan där jag sover och klädde mig snabbt. Jag bor i en liten lägenhet tillsammans med mina föräldrar och tre yngre systrar, som alla förvärvsarbetar. Därför är det alltid kö till badrummet på morgnarna, och vi har inte så lång tid på oss. Efter en snabb frukost tar jag min cykel och trampar i väg till järnvägsstationen. Den dagliga pärsen har börjat. Jag blir en del av de myllrande människomassor som är på väg till arbetet i den hektiska storstaden Hongkong.

Tåget susar förbi trånga hyreskaserner och överbefolkade skyskrapor. Därefter byter jag till en buss som skall föra mig till andra sidan hamnen. Färden går i snigelfart genom en lång tunnel, stötfångare mot stötfångare. Vilken lättnad är det inte att komma fram till Hongkong Island, där mitt kontor är beläget i de centrala finanskvarteren. Hela resan tar mellan en och en och en halv timme, beroende på trafiken. Jag lyckas hinna fram till klockan 9.30. Men det finns ingen tid att koppla av — jag hinner knappast sätta mig ner förrän telefonen börjar ringa. Det är min första klient för dagen. Och det blir dagens melodi — det ena samtalet efter det andra. Telefonluren ligger sällan i klykan. Mitt på dagen är det en kort rast för lunch.

Nu gäller det att hitta en plats på någon av de många restaurangerna i området. Alla tycks vilja äta vid samma tidpunkt och på samma ställe och ofta vid samma bord! Som vanligt får jag dela bord med människor som är helt främmande för mig. Så är livet i det hektiska Hongkong. Efter en snabb men närande kinesisk måltid är det dags att gå tillbaka till kontoret.

Min arbetsdag skall egentligen sluta klockan 17.30, men det blir sällan så. Och mycket riktigt, när jag äntligen hinner pusta ut ett slag och titta på klockan, är den 18.15. Vissa dagar är den en bra bit över sju innan jag kan komma i väg. Och sedan är det den långa resan hem.

Först bussen och tunneln och sedan tåget. Äntligen är jag framme vid min station och går i väg för att hämta min cykel. Medan jag är på väg hem, tänker jag på hur vår lilla stad har vuxit till en modern storstad som sjuder av liv. De låga småstadshusen har ersatts av skyskrapor på 20 eller 30 våningar. Flerfiliga motorvägar genomkorsar terrängen, och de jättelika trafikkarusellerna är fyllda med en oupphörlig ström av bullrande trafik. Den gamla lugna livsrytmen är borta för alltid.

Vår lägenhet är i minsta laget för oss sex — mindre än 30 kvadratmeter — så jag har inte ett eget rum. Det är därför jag sover på en dyscha i vardagsrummet. På så sätt kan åtminstone mina föräldrar få ett eget sovrum. Mina tre systrar sover i våningssängar i sitt lilla rum. Privatliv är en lyx som vi inte kan unna oss.

Även om lägenheten är liten, innebär den en enorm förbättring mot hur vi hade det förr, då hela familjen bodde i ett enda rum i ett kommunalt bostadsområde. Och även då hade vi det oerhört mycket bättre än de tusentals människor som bor i Mong Kok och som hyr små ”sovburar” av metalltråd som mäter 180 × 80 × 80 centimeter och är travade i tre lager ovanpå varandra. De rymmer en madrass och några få personliga tillhörigheter — ingenting annat.

Klockan nio på kvällen har alla kommit hem, och vi sätter oss till bords för att äta kvällsmat. Efter maten slår någon på TV-n. Där försvann min chans att sitta ner i lugn och ro för att läsa och studera. Jag väntar tills alla har gått och lagt sig ungefär vid elvatiden, och sedan har jag rummet för mig själv och kan koncentrera mig på min läsning. Vid midnatt är jag också redo att gå till sängs.

Jag har arbetat sedan jag slutade skolan för omkring 12 år sedan. Jag skulle gärna vilja gifta mig en dag, men jag måste arbeta så hårt för att förtjäna mitt uppehälle att jag knappast har tid att lära känna en kvinna tillräckligt väl. Och att hitta någonstans att bo är ungefär lika lätt som att ta ner månen, som vi brukar säga. Även om vi har vant oss vid det här laget, trivs jag egentligen inte med detta hektiska stadsliv. Men jag inser ändå att jag har det långt bättre än miljoner eller kanske rentav miljarder människor i andra delar av världen som inte har tillgång till vare sig människovärdiga bostäder, elektricitet, rinnande vatten eller tillfredsställande sanitära anordningar. Nog behöver vi en bättre samhällsordning, en bättre värld, ett bättre liv. — Berättat av Kin Keung.

”Barn är en välsignelse, men söner är en nödvändighet”

Med en befolkning på mer än 850 miljoner och en nativitet på 31 födslar per 1.000 invånare får Indien ett tillskott av 26 miljoner nyfödda barn varje år, vilket motsvarar Canadas hela befolkning. Det är därför inte förvånande att ett av regeringens mest angelägna projekt är att begränsa den snabba befolkningsökningen. Hur framgångsrikt har detta projekt varit? Vilka hinder har man stött på?

”FÖRE 20? Nej! Efter 30? Absolut inte! Bara två barn — Bra!” är det råd som ges på en av de färggranna affischer som pryder entrén till den indiska familjeplaneringsbyråns huvudkontor i Bombay. På en annan affisch kan man se en utschasad mamma omgiven av fem barn. Den varnande texten lyder: ”Då är det för sent att ångra sig!” Budskapet är klart och entydigt: Det räcker med två barn per familj. Men det är inte lätt att få människor att acceptera och rätta sig efter regeringens rekommendationer.

”Hinduer anser att en mans lycka står i proportion till antalet barn han har. Bland dem anses barn verkligen vara en välsignelse. Hur stor barnaskara en man än har, upphör han ändå aldrig att be om att den skall bli större”, sägs det i boken Hindu Manners, Customs and Ceremonies (Hinduiska seder, bruk och ceremonier). Från religiös ståndpunkt har emellertid ett gossebarn större värde för familjens överhuvud. ”Den största olycka som kan drabba en man är att inte efterlämna en son eller sonson som kan utföra de sista plikterna i samband med hans begravning”, förklarar boken vidare. ”En sådan brist anses kunna beröva honom alla möjligheter att komma till en Lycksalighetens boning efter döden.”

Söner är också nödvändiga för att utföra de riter som är förbundna med förfädersdyrkan eller sraddha. ”Åtminstone en son var nästan ett måste”, skriver A. L. Basham i boken The Wonder That Was India (Det under som var Indien) och tillägger: ”Den starka familjekänslan bland hinduiska indier ökade deras åstundan efter söner, utan vilka ätten skulle dö ut.”

Förutom de rent religiösa uppfattningarna finns det också vissa kulturella faktorer som påverkar indiernas syn på söner. En sådan är den traditionella storfamiljsanordningen, som innebär att gifta söner fortsätter att bo tillsammans med sina föräldrar. ”Döttrar gifter sig och flyttar hem till sina svärföräldrar, men sönerna stannar kvar hemma hos sina föräldrar; och föräldrarna förväntar sig att deras söner skall ta hand om dem på ålderdomen”, förklarar dr Lalita S. Chopra, företrädare för de lokala hälso- och familjevårdsmyndigheterna i Bombay. ”Det är deras trygghet. Föräldrar känner sig lugna om de har två söner. Om ett par har uppnått den rekommenderade tvåbarnsgränsen och båda barnen är flickor, är det följaktligen mycket troligt att de kommer att fortsätta att försöka få en son.”

Även om alla barn teoretiskt sett är att betrakta som en Guds gåva, är det annorlunda i praktiken. ”Vanvård av flickor är mycket vanligt förekommande”, rapporterar Indian Express. ”Att de överlever anses inte vara särskilt viktigt för familjens överlevnad. Rapporten åberopar en undersökning i Bombay som avslöjar att av 8.000 foster som aborterats efter könsbestämningstest var 7.999 flickor.

En ojämn kamp

”I en familj är det vanligtvis mannen som bestämmer hur många barn man skall ha och hur stor familjen skall vara”, förklarar dr S. S. Sabnis, chef för hälsovårdsmyndigheterna i Bombay, i en intervju. Även om en kvinna skulle vilja planera eller begränsa sin barnaskara, utsätts hon för påtryckningar från sin man, som kanske är emot sådan familjeplanering. ”Därför skickar vi ut ett team bestående av en man och en kvinna till varje hem i slummen, i hopp om att den manlige socialarbetaren skall kunna tala med familjefadern och uppmuntra honom att begränsa familjens storlek och hjälpa honom att inse att han kan ta bättre hand om färre barn.” Men som vi har sett finns det många hinder på vägen.

”Bland de fattiga är barndödligheten hög på grund av undermåliga levnadsförhållanden”, förklarar dr Sabnis. ”Därför vill man absolut ha många barn, eftersom man vet att somliga kommer att dö.” Men man gör inte mycket för att ta hand om de barn man redan har. De driver omkring vind för våg och drar sig fram genom att tigga eller genom att leta i soptunnorna efter mat. Föräldrarna då? ”De har ingen aning om var deras barn är”, klagar dr Sabnis.

I indiska annonser avbildas ofta ett lyckligt och framgångsrikt par som njuter av livet tillsammans med sina två barn, vanligtvis en pojke och en flicka som ser ut att vara väl omhändertagna. I detta samhällsskikt — medelklassen — är tvåbarnsgränsen på det hela taget ett accepterat begrepp. Men den är ingalunda accepterad av de fattiga, som resonerar som så: ”Om våra föräldrar och deras föräldrar hade 10 eller 12 barn, varför kan då inte vi ha det? Varför skulle vi ha bara två?” Det är här, bland Indiens utfattiga majoritet, som myndigheterna kämpar en ojämn kamp för att begränsa befolkningstillväxten. ”Befolkningen är nu ung och i fruktsam ålder”, konstaterar dr Chopra. ”Det verkar ibland som om vi kämpar förgäves. Vi har ett enormt arbete framför oss.”

Att växa upp i en afrikansk storstad

De afrikanska staterna söder om Sahara hör till de länder som har den största befolkningstillväxten i världen. Där föder varje kvinna i genomsnitt mer än sex barn. Fattigdom, miljöförstöring och brist på resurser har ytterligare förvärrat situationen. Här följer en direktrapport som beskriver hur livet kan gestalta sig i den delen av världen.

JAG växte upp här, i en av Västafrikas större städer. Vi var sju barn i familjen, men två dog i späd ålder. Vårt hem var en hyreslägenhet med vardagsrum och ett sovrum. Mor och far låg i sovrummet, och vi barn låg på sovmattor på vardagsrumsgolvet, pojkarna på den ena sidan av rummet och flickorna på den andra.

I likhet med de flesta av våra grannar hade vi alltid ont om pengar, och vi kunde inte alltid få allt som vi behövde. Ibland fanns det inte ens tillräckligt med mat. På morgnarna hade vi ofta ingenting annat att äta än uppvärmt ris som hade blivit över från gårdagens middag. Somliga dagar fanns det inte ens ris så att det räckte åt alla. Men i motsats till somliga föräldrar som menar att mannen, som försörjer familjen, bör ha den största portionen, hustrun den näst största och barnen det som blir över, var våra föräldrar hellre utan mat och lät oss barn dela det lilla som fanns. Jag var tacksam över deras offervilja.

Skolgång

Somliga afrikaner anser att endast pojkar bör få gå i skolan. De menar att det inte är nödvändigt för flickor, eftersom de gifter sig och blir försörjda av sina män. Mina föräldrar var inte av den uppfattningen. Vi fick gå i skolan alla fem. Men det var en stor ekonomisk börda för mina föräldrar. Sådana saker som pennor och papper utgjorde inte något stort problem, men läroböckerna var dyra, och det var också de obligatoriska skoluniformerna.

När jag började skolan hade jag inga skor. Det var först under mitt andra år på högstadiet, när jag var 14 år, som mina föräldrar kunde skaffa mig ett par skor som jag kunde ha i skolan. Jag ägde faktiskt ett par skor tidigare, men dem fick jag bara använda i kyrkan, inte i skolan eller någon annanstans. Jag måste gå barfota. Ibland hade min far råd att köpa bussbiljetter åt oss, men annars var vi tvungna att gå till fots till och från skolan. Det var ungefär tre kilometer till skolan.

Tvättdagar och vattenhämtning

Vi tvättade våra kläder i en liten flod. Jag minns hur jag gick ner till stranden tillsammans med min mor, som bar på en hink, en tvål och tvättkläderna. När vi kom fram fyllde hon hinken med vatten, lade i kläderna och gnuggade in dem med tvål. Därefter klappade hon kläderna på släta stenar och sköljde dem i floden. Sedan bredde hon ut dem på andra stenar för att torka, eftersom det var för tungt att bära hem dem våta. Jag var inte så gammal, så jag fick i uppdrag att vakta kläderna medan de torkade så att ingen skulle stjäla dem. Mamma gjorde det mesta av arbetet själv.

Det var mycket få hem som hade rinnande vatten, och en av mina uppgifter var därför att hämta vatten i en hink från en vattenpost ute på gatan. Problemet var att många av vattenposterna var stängda under torrperioden för att spara vatten. En gång fick vi inte tag i något dricksvatten på en hel dag. Inte en droppe! Ibland var jag tvungen att gå flera kilometer för att få tag i en enda hink vatten. Jag bar vatten på huvudet så långa sträckor att håret blev bortnött på det ställe där hinken vilade. När jag var tio år hade jag en kal fläck mitt på huvudet! Men som tur var växte håret ut igen.

Barn som trygghet

När jag nu ser tillbaka måste jag nog säga att vår levnadsstandard var ungefär som genomsnittet, eller kanske över genomsnittet, för vår del av Afrika. Jag känner massor av familjer som har haft det mycket sämre än vi. Många av mina skolkamrater var tvungna att sälja varor på torget före och efter skolan för att hjälpa till med försörjningen. Andra hade inte råd att äta innan de gick till skolan på morgonen, så de var hungriga redan när de gick hemifrån och fick sedan vara i skolan hela dagen utan en matbit. Jag minns många tillfällen då jag satt och åt mitt bröd i skolan och något av dessa barn kom och tiggde och bad om att få en bit. Jag brukade alltid bryta av en brödbit och dela med mig.

Trots sådana problem och svårigheter vill de flesta människor fortfarande ha stora familjer. Som man brukar säga här i Västafrika: ”Ett barn är inget barn, två barn är ett, fyra barn är två.” Skälet till att man säger så är att barndödligheten hör till den högsta i världen. Föräldrar vet att även om några av deras barn kommer att dö, kommer ändå somliga att överleva, växa upp, skaffa sig arbete och tjäna pengar. Sedan kan de ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Det betyder mycket i ett land där man inte har några sociala förmåner. — Berättat av Donald Vincent.