Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 10: 537 f.v.t. och framåt — I väntan på en Messias som ännu inte kommit

”Självbestämmanderätt är bara ett slagord om framtiden inte erbjuder något hopp.” — John F. Kennedy, Förenta staternas 35:e president

SJUTTIO års babylonisk fångenskap var över! Babylons besegrare, kung Cyrus av Persien, lät judarna återvända hem. Men när de väl hade kommit tillbaka till det utlovade landet (år 537 f.v.t.), förverkligades dock inte deras hopp om att få åtnjuta självbestämmanderätt som en fri nation. De hade ingen kung, och deras ståthållares politiska makt överskuggades snart av översteprästens religiösa myndighet, och denne kom att betraktas som nationens överhuvud.

Det messianska hoppet

Enligt The Concise Jewish Encyclopedia var det under denna period som uppfattningen om en Messias började utvecklas, ”den idealiske framtida monark” som inte bara skulle vara ”en av många ’smorda’ härskare, utan den härskare som skulle tillintetgöra Israels fiender och upprätta en fullkomlig era av fred och fulländning”.

Alexander den stores erövringar på 300-talet f.v.t. kom också att omfatta judarna. Men han var uppenbarligen inte den Messias som de väntade på, även om hans välde utövade ett oerhört stort inflytande på deras land, deras kultur och deras religion.

Efter Alexanders död stod Palestina fortfarande under grekiskt herravälde, först under de egyptiska ptoleméerna och längre fram under de syriska seleukiderna. Båda dessa dynastier hade upprättats av Alexanders efterföljare. Allteftersom det grekiska inflytandet växte, började framträdande och förnäma judar att betrakta judiska traditioner och sedvänjor som förlegade. En framträdande ställning intogs av familjen Tobiad, som hjälpte fram Menelaus — tydligen en släkting till dem — till ställningen som överstepräst under den seleukidiske kungen Antiochos IV Epifanes’ regering (175—164 f.v.t.). Detta gjorde de trots att Menelaus inte tillhörde den prästerliga släktlinje som härstammade från Sadok, överstepräst i Salomos tempel. Det grekiska inflytandet blev så starkt att den judiska religionen blev förbjuden i lag och templet förvandlades till en grekisk helgedom!

År 167 f.v.t. gjorde den judiske prästen Mattatias och hans fem söner, som vanligen kallas mackabéer eller hasmonéer, uppror. Mackabéerupproret, som ursprungligen var av religiös natur, kom snart att bli en politisk kamp om judiskt självstyre. År 165 f.v.t. återerövrades och återinvigdes templet, en händelse som judar världen utöver ännu i dag firar varje år vid den åtta dagar långa ljusfest som kallas Chanukka. Men någon Messias var ännu inte i sikte.

Försumliga herdar och religiös splittring

Vid denna tid var inte bara ”det andliga och samhälleliga ledarskapet över folket i prästernas händer”, förklarar det judiska uppslagsverket Pictorial Biblical Encyclopedia, ”utan de utgjorde också den mäktigaste och mest välmående klassen i Jerusalem i både politiskt och ekonomiskt avseende”. Prästerna blev emellertid så aristokratiska och så försumliga i fråga om att fullgöra sina religiösa förpliktelser att deras uppgift som lagtolkare och rättskipare så småningom övertogs av icke-präster. Dessa män, som kallades skriftlärda, var mycket skickliga i att finna kryphål för människor som ville kringgå lagen.

Under denna tidsperiod började också den judiska religionen att splittras i olika motstridiga fraktioner. Fariséerna lärde att Gud hade gett Israel en tvåfaldig lag, som bestod av en skriven och en muntlig del. Det var på grundval av denna muntliga lag som de erkände översteprästämbetet även sedan den traditionella släktlinjen brutits. Sadducéerna, däremot, förnekade förekomsten av en muntlig lag och hävdade att bara en direkt avkomling av Sadok kunde tjäna som överstepräst.

Benämningen ”farisé” kommer från ett ord som betyder ”avskild” eller ”utmärkt”. Somliga hävdar att detta namn användes av deras motståndare för att brännmärka dem som kättare. Andra menar att det syftar på den ”utmärkta” ställning som de tillskansade sig, i det de höll sig avskilda från ‛am ha·’á·rets (folk av jorden), som de betraktade som orena. Fariséerna var synnerligen egenrättfärdiga i sin åtlydnad av såväl den skriftliga som den muntliga lagen. Sadducéernas lika rigorösa inställning till den skrivna lagen härrörde förmodligen ”inte från någon speciell känsla för religion”, skriver den judiske författaren Gaalyahu Cornfeld, ”utan var ett politiskt vapen i deras motstånd mot fariséernas legislativa befogenheter”.

Esséerna, en annan religiös grupp, kom förmodligen till vid ungefär samma tid. De bröt med det officiella prästadömet och vägrade att delta i religiösa ceremonier och offer i templet, men i övrigt var de noga med att lyda den mosaiska lagen. I likhet med fariséerna, som de på många sätt påminde om, föll de offer för hellenistiskt inflytande och omfattade läran om en odödlig själ.

Gruppen hade förmodligen inte mer än cirka 4.000 medlemmar, alla vuxna män, av vilka många levde i celibat. De bodde i kollektiv i isolerade samhällen runt om i Palestina. Uppslagsverket Encyclopædia Judaica talar om deras förmenta pacifism och säger att de ”troligen påminde om Jehovas vittnen i våra dagar”. Men det framgår tydligt att esséerna i själva verket inte tillämpade den strikt neutrala hållning som Jehovas vittnen intar i våra dagar. Det judiska uppslagsverket Pictorial Biblical Encyclopedia förklarar att esséerna ”kämpade heroiskt i upproret mot Rom, och somliga av ledarna kom rentav från deras led”. Den judiske historieskrivaren Josefos nämner en sådan ledargestalt — en viss ”Johannes esséen”, som tjänstgjorde som judisk härförare vid upproret år 66 v.t.

Dödahavsrullarna, som påträffades år 1947, ger en del upplysningar om qumransekten, som av somliga forskare anses vara identisk med esséerna. Men vad beträffar uppfattningen att Johannes döparen och Jesus skulle ha tillhört denna grupp, eller åtminstone blivit påverkade av den, sägs det i The New Encyclopædia Britannica: ”Viktiga argument ... talar emot ett sådant antagande.” Man har funnit ”fundamentala skillnader mellan qumransekten och Johannes döparen ... [såväl som] diametrala skillnader mellan denna sekts uppfattningar och omfattningen av Jesu tjänst, hans budskap om frälsning, hans insikt i Guds vilja ... och i all synnerhet hans genomgripande bud om kärlek och hans umgänge med syndare och utstötta”.

I själva verket stod alla de olika fraktionerna inom judaismen emot Johannes döparen och den Messias som han förkunnade. I stället för att sätta tilltro till Johannes’ budskap var det enligt Josefos många av prästerna som vände sig till seloterna, en grupp revolutionärer som kämpade för judiskt självstyre. I flera decennier fortsatte sådana grupper, i opposition mot det romerska herraväldet som hade ersatt det grekiska år 63 f.v.t., att bedriva terroristisk verksamhet. År 66 v.t. bröt missnöjet slutligen ut i öppet uppror. Detta ledde till att det judiska templet och dess prästerskap drabbades av undergång. Det messianska hoppet förbleknade.

En judisk religion utan tempel, utan prästerskap

Många hundra år tidigare, under den babyloniska fångenskapen, eller kanske kort därefter, hade man börjat lägga stor vikt vid kunskap i den mosaiska lagen. Man byggde samlingslokaler för undervisning, s. k. synagogor, och därefter besöktes templet endast vid speciella tillfällen och i syfte att frambära offer. Under det första århundradet v.t. var det därför vanligt att betrakta synagogorna som en plats för tillbedjan. Efter Jerusalems förstöring år 70 v.t. ansåg man tydligen att dessa hade ersatt templet.

Det inflytande som prästerskapet haft kom nu att övergå till laglärare som kallades rabbier. Sadducéerna hade som grupp betraktade upphört att existera, och esséerna hade helt enkelt försvunnit. Fariséerna framstod därför som obestridda ledare. Ellis Rivkin vid Hebrew Union College förklarar vilket stort inflytande de hade: ”Fariséernas muntliga lag gav upphov till Mishna, den palestinska Talmud, den babyloniska Talmud, de forntida, medeltida och moderna responsa och de olika judiska lagsamlingarna.” The New Encyclopædia Britannica tillägger: ”Ännu i våra dagar hävdar alla de olika riktningarna inom judendomen, vare sig de är ortodoxa, konservativa eller reformistiska, att de i andligt avseende direkt härstammar från fariséerna och de rabbinska vise.”

Messianska förhoppningar i diasporan

Också före år 70 v.t. var miljontals judar bosatta utanför Palestinas gränser, huvudsakligen i Syrien, Mindre Asien, Babylonien och Egypten. Efter år 70 v.t. blev emellertid de judar som överlevde fullständigt hemlösa och skingrade och tvingades att börja ett nytt liv i diasporan, ett grekiskt ord som betyder ”förskingring”. Även sedan de hade blivit utspridda var det många som bevarade sitt hopp om självbestämmande under en kommande Messias. Den judiske ledaren Bar Kochba visade sig vara en falsk messias, som anstiftade ett misslyckat uppror mot Rom år 132 v.t. Enligt The Jewish Encyclopedia framträdde 28 sådana falska messiasgestalter från hans tid och fram till år 1744.

Det är kanske därför förståeligt att det messianska hoppet blev mer och mer diffust. Encyclopædia Judaica förklarar: ”Den judiska ideologin under medeltiden övertog inte från den äldre epoken en sammanhängande, enhetlig bild av Messias, ... och den talmudiska litteraturen och de olika Midrashim innehöll många motstridiga uppfattningar.” Så tidigt som på 1100-talet hävdade den judiske filosofen Moses Maimonides att Messias’ regering kanske bara var en bildlig beskrivning av en bättre samhällsordning. På 1800-talet började reformistiska judar ersätta ”tron på en personlig Messias med tron på en messiansk tidsålder. ... Det messianska hoppet förknippades inte längre med den traditionella uppfattningen om de landsflyktigas återvändande till Sion.”

En kort tid dessförinnan hade den judiska rörelsen Haskala (”upplysning”) i Europa ytterligare förvirrat begreppen. Den förespråkade en form av judendom som var villig att anpassa sig efter det västerländska levnadssättet. Den bidrog till att splittra judarna i två grupper: de som ansåg att självbestämmande i ett återupprättat judiskt hemland under Messias’ styre var av högsta prioritet och de som menade att det var viktigare att anpassa sig till livet i sitt nuvarande hemland.

Denna utveckling, samt uppkomsten av antisemitiska riktningar, banade vägen för den moderna sionismen, som grundades av Theodor Herzl i slutet av 1800-talet. I dag, i maj 1989, på månaden 41 år efter grundandet av staten Israel, åtnjuter judarna självbestämmande i ett judiskt samhälle i ett judiskt hemland, som han drömde om. Har då deras messianska förhoppningar infriats?

Om så är fallet, varför betraktar då somliga judar ”sionismen som en hädelse som förkroppsligades i staten Israels födelse”, som londontidningen The Times uttrycker det? Varför erkände framlidne historikern Theodore H. White, som själv var jude, öppet och oförbehållsamt: ”Det finns nästan lika många sinsemellan stridande sekter bland judarna ... som det finns bland protestanterna”? Varför riktade tidskriften Time år 1987 uppmärksamheten på de käbblande religiösa fraktionerna bland de 120 medlemmarna av Israels parlament, Knesset, och skrev: ”En varaktig lösning måste komma till stånd om Israel ... inte skall bli ett hus som är hopplöst söndrat mot sig självt”?

Det moderna Israels självbestämmande är föga hoppingivande för framtiden. Genom att försöka infria sina messianska förhoppningar med hjälp av mänsklig politik har judarna ignorerat följande ord som står att läsa i deras egna heliga skrifter: ”Bättre är att ta sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människor. ... Förlita er inte på furstar, inte på en människoson, han kan inte hjälpa.” — Psalm 118:8; 146:3.

I motsats till många av våra dagars judar, som har så svårt att identifiera sitt messianska hopp, hade somliga av deras förfäder under det första århundradet v.t. inga svårigheter att göra detta. (Se Johannes 1:41.) De blev efterföljare till den som de godtog som Messias och blev nitiska förespråkare för en religion som vi lämpligen kan kalla ”Trons, hoppets och kärlekens väg”. Nästa nummer kommer att berätta mera om den.

[Bild på sidan 21]

Västra muren, som vanligen kallas Klagomuren, är allt som judarna har kvar av sitt heliga tempel, som förstördes år 70 v.t.