Ungdomar frågar:

Vad är det för fel på min musik?

”Min pappa brukar säga: ’Stäng av det där oljudet! Jag får ont i öronen!’” — En tonårspojke.

”En del rap-musik är verkligen, ja verkligen vidrig.” — En tonårsflicka.

”DET är väl inget att bråka om”, beklagade sig Jodie. ”Varför bråkar de så mycket om min musik?” Trettonåriga Lisette tycker likadant. ”Det är ju bara en sång”, hävdar hon.

Ligger du också ständigt i fejd med dina föräldrar om din musik? Du kanske möts av klagomål, hotelser och tillsägelser varje gång du sätter på din favoritkassett eller favoritskiva. (”Min pappa brukar säga: ’Stäng av det där oljudet! Jag får ont i öronen!’” säger en tonårspojke.) Du kanske blir trött på allt käbbel och tycker att dina föräldrar ställer till en massa bråk för ingenting. ”Hur var det egentligen när de var unga?” säger en tonårsflicka. ”Tyckte inte deras föräldrar illa om deras musik?”

Det ligger något i det hon säger. Under tidernas gång har det ofta varit så att den yngre och den äldre generationen har kommit ihop sig i fråga om tycke och smak. Så varför skulle du sluta lyssna till din musik bara för att dina föräldrar inte gillar den? Vad är det förresten för fel på din musik?

Musik — dess plats i livet

Egentligen är det ingen som säger att det är fel att tycka om musik. Delar av Bibeln själv — i synnerhet psalmerna — var ursprungligen skrivna för att sjungas. På Bibelns tid spelade musik en framträdande roll i tillbedjan av Gud. (Psalm 149:3; 150:4) Musik tjänade också som ett medel att uttrycka glädje, upprymdhet och sorg. (1 Moseboken 31:27; Domarna 11:34; 1 Samuelsboken 18:6, 7; Matteus 9:23, 24) På Jesu tid var det vanligt med musik vid tillställningar av olika slag; det gav ökad glädje åt samvaron. — Lukas 15:25.

Även i dag spelar musiken en viktig roll — särskilt bland unga människor. I The Journal of the American Medical Association heter det: ”En vanlig tonåring har mellan 12 och 18 års ålder lyssnat på rockmusik i 10.500 timmar, vilket bara är något mindre än det totala antalet timmar han eller hon tillbringat i klassrummet från lekskolan och genom gymnasiet.”

Undersökningar visar att flertalet ungdomar i USA nästan enbart lyssnar på rock- eller popmusik. (För enkelhetens skull kommer vi att använda uttrycken ”rock” och ”pop” som beteckning på nästan alla musikstilar som är populära bland unga människor — från soul och new wave till rap och hårdrock.) Enligt The World Book Encyclopedia ”är rockmusik inte längre bara unga amerikaners musik. Det är hela världens musik.”

Rockmusikens dragningskraft

Varför är rockmusik så populärt? Enligt boken Youth Trends (Ungdomstrender) tjänar rockmusiken som ”ett gemensamt språk för alla unga människor”. Många ungdomar känner därför att de lättare blir accepterade av andra om de följer med i vad som är populärt i musikvärlden genom att känna till de senaste grupperna och sångerna. Musiken förenar ungdomar och förser dem med ett outtömligt förråd av samtalsämnen.

Många ungdomar föredrar emellertid att vara ensamma när de lyssnar på musik. Har du haft en jobbig dag i skolan? Då kanske du brukar göra som en tonårsflicka vid namn Bree, som säger: ”Jag sätter mig i mitt rum, skruvar upp stereon riktigt högt, och så sitter jag bara där. Det är så avstressande på något sätt.” Även om rockmusiken ofta har blivit kritiserad för att vara högljudd och skrikig, finns det ändå många populära melodier som är vackra och har välklingande arrangemang.

För andra är det emellertid rytmen som lockar mest. ”Det är den musik som är lättast att dansa till”, förklarade en flicka när hon tillfrågades om varför hon gillade rap-musik. Men många dras också till orden. Poplåtarnas texter är specialskrivna för unga människor, och de sveper över hela skalan av ungdomars känslor och intressen. Rap-musiken är speciellt känd för att vara inriktad på aktuella frågor, till exempel rasism och sociala orättvisor. ”Jag sätter på radion, och det mesta av musiken är helt meningslös, den gör mig galen”, beklagar sig en tonåring vid namn Dan, citerad i tidskriften Newsweek. ”Rap innehåller verkliga berättelser och verkliga saker. Det är intressant att lyssna på den.”

Men det som kanske oroar dina föräldrar mest är musikens budskap.

Rap-musikens budskap

Ta till exempel rap-musik. Denna musikforms sångtexter — som består av ett slags rimmad gatuslang — sjungs inte, utan talas till ett taktfast bakgrundsackompanjemang. Naturligtvis är detta inte något ont i sig självt. Många populära sånger under de senaste årtiondena har innehållit talade partier. Men i rap-musik utnyttjar man ofta denna idé till det yttersta.

Det sägs att rap-musik (eller hip-hop) började bli populärt på 1970-talet på små dansklubbar i New York som besöktes av innerstadsungdomar. När olika diskjockeyer började mässa sångtexter (eller rappa) till en bakgrund av inspelade rytmer, svarade de dansande ungdomarna med nära nog hysteri. Denna musikform lämnade snart gator och källarklubbar och blev en del av musikens huvudfåra. Rap-artister med namn lika oblyga som deras musik — Public Enemy, M. C. Hammer och Vanilla Ice — fyllde snart luften med sin dånande musik.

Det är intressant att notera att när en av Vakna!:s medarbetare i USA frågade en grupp kristna förortsungdomar av blandad rashärkomst om några av dem brukade lyssna på rap-musik, svarade förvånande nog flertalet ja! ”Vad är det ni gillar hos rap?” blev hans nästa fråga. ”Rytmen”, svarade en tonårsflicka. ”Den har sådant flyt och är lätt att lyssna till.” ”Man kan dansa till den”, svarade en annan. Nästa fråga fick emellertid inte ett fullt så entusiastiskt svar: ”Är en del rap-musik ett problem för de kristna?”

Efter en generande tystnad erkände en flicka: ”En del rap-musik är verkligen, ja verkligen vidrig.” Andra instämde motvilligt. Det visade sig faktiskt att många av ungdomarna var oroväckande väl förtrogna med en lång rad anstötliga sånger — sånger som förespråkade promiskuitet och perversiteter i chockerande åskådliga termer. Några medgav att svordomar användes rikligt i många av dessa sånger.

Ja, mycket av den här musiken verkar sända ut ett budskap om uppror, våld, vrede, rasism och sexuella bedrifter. Rap-förespråkaren Daniel Caudeiron, ordförande för en kanadensisk förening för svart musik, som hyllar rap-musiken som något ”överväldigande positivt”, medger att den till stor del är ”kvinnofientlig, manschauvinistisk och emellanåt oanständig”. — Maclean’s, 12 november 1990.

En livsstil

Det är sant att inte all rap-musik är omoralisk eller våldspräglad. Enligt en artikel i The New York Times ägnar den sig till viss del åt sådana positiva mål som utbildning, att avskräcka från drogmissbruk och att hitta lösningar på sociala missförhållanden. Men texter som inte väcker anstöt kan mycket väl höra till undantagen, inte regeln. När tidskriften Newsweek klassificerade de tio främsta rap-skivorna enligt en standard liknande den som används för biofilmer, var det bara två som ansågs lämpliga för en allmän publik. Newsweek klassade fyra av skivorna som lämpliga enbart för vuxna, och två klassades till och med som helt barnförbjudna på grund av sitt smutsiga språk och sina detaljerade sexuella beskrivningar.

Rap-musikens budskap är för övrigt inte begränsat till texten. Denna musik har gett upphov till en kulturrevolution. Miljontals tonåringar bär de alltför stora kläder, oknutna basketkängor, säckiga jeans, guldkedjor, basebollmössor och mörka glasögon som är en rappares standardklädsel. Många efterapar också rap-artisternas yviga gester och allmänna attityd. Och till föräldrars och lärares bestörtning har nonsensord som ”yo!” och ”dis” — det gatans språk som glorifieras i rapen — krupit in i vardagsspråket.

Visst kan rap stå för ett slags uppror mot orättvisor. Men sedd som helhet är rapen också en kultur av uppror mot gudaktiga normer för uppförande, klädsel och språk. Skulle en kristen, genom sin musiksmak, vilja riskera att bli indragen i en sådan tvivelaktig livsstil?

Rap-musiken är naturligtvis inte den enda musikstil som går till överdrift. Tidskriften Time rapporterar: ”Nästan varje inslag i den moderna amerikanska popkulturen lämnar en bitter eftersmak. Hårdrockstjärnorna i Motley Crüe verkar ägna sig åt djävulsdyrkan, och the Beastie Boys låtsas att de onanerar på scenen.” Bibeln förutsade att ”i de sista dagarna ... [skall] onda människor och bedragare ... gå vidare från ont till värre, i det de vilseleder och blir vilseledda”. (2 Timoteus 3:1, 13) Bör det då förvåna dig att mycket av dagens musik sänder ut ett budskap som inte är rätt till kristna ungdomar?

Dina föräldrar kan därför ha all rätt att bli allvarligt bekymrade om du börjar intressera dig för rap-musik eller andra extrema former av rockmusik. De kanske fruktar att regelbunden kontakt med sådan musik kommer att skada dig. Är deras farhågor berättigade? Nästa nummer av den här tidskriften kommer att behandla den frågan.

[Bilder på sidan 17]

Numera imiterar många ungdomar rap-artisternas klädsel och allmänna attityd