TITUS

[Tịtus]

En kristen grek som samarbetade med aposteln Paulus. När frågan om omskärelsen uppstod i Antiokia (ca år 49) följde Titus av allt att döma med Paulus och Barnabas till Jerusalem. (Apg 15:1, 2; Gal 2:1–3) Omkring år 55 betjänade Titus osjälviskt församlingen i Korinth. Aposteln Paulus hade sänt dit honom för att han skulle hjälpa till med insamlingen till de nödställda bröderna i Judeen och kanske också för att se hur bröderna i församlingen hade reagerat på Paulus första brev till dem. (2Kor 2:13; 8:1–6; 12:17, 18) När Titus därefter träffade Paulus i Makedonien kunde han avge en god rapport om församlingen i Korinth, vilket var till tröst och glädje för Paulus. Titus själv hade utvecklat en innerlig tillgivenhet för de kristna i Korinth på grund av deras lydnad och berömvärda inställning, något som hade skänkt honom stor uppmuntran och glädje. (2Kor 7:6, 7, 13–15)

Eftersom det var Titus som hade påbörjat arbetet med insamlingen, ville Paulus att han också skulle slutföra det, och han skrev till församlingen i Korinth: ”Skulle det uppstå någon fråga angående Titus, så är han min följeslagare och en medarbetare för era intressen.” Eftersom Titus var uppriktigt intresserad av bröderna i Korinth, reste han villigt dit när Paulus uppmuntrade honom till det. (2Kor 8:6, 16, 17, 23)

När Paulus blivit frigiven från sin första fångenskap i Rom samarbetade Titus och Timoteus tydligen med honom i förkunnartjänsten. När de var på Kreta (antagligen någon gång mellan år 61 och år 64) lämnade Paulus kvar Titus där för att han skulle ”rätta till det som var bristfälligt ordnat och tillsätta äldste i stad efter stad”. (Tit 1:4, 5) Detta var tydligen ett tillfälligt uppdrag, för Paulus bad Titus göra sitt yttersta för att komma till honom i Nikopolis. (Tit 3:12)

När Paulus var fånge i Rom för andra gången (ca år 65) begav sig Titus till Dalmatien, antagligen på uppdrag av Paulus eller med hans godkännande. (2Ti 4:10; se DALMATIEN.)