”Af, som det kunde synas, en händelse kom jag att gå in i en dammig, mörk lokal, där jag hade hört att religiösa möten brukade hållas. Jag ville se, om de få, som samlades där, hade något mer förnuftigt att bjuda på än de stora kyrkosamfundens trosbekännelser. Där hörde jag för första gången något af adventisternas [Advent Christian Church] uppfattningar. Predikanten var hr Jonas Wendell. ... Jag bekänner sålunda, att jag står i skuld till adventister såväl som till andra denominationer [sekter]. Ehuru hans skrifttolkning ej var alldeles klar, ... var den dock under Guds ledning tillräcklig för att åter befästa min vacklande tro på Bibelns gudomliga inspiration och för att visa, att apostlarnas och profeternas utsagor äro oupplösligt sammanlänkade. Det, som jag fick höra, föranledde mig att ifrigare och omsorgsfullare än någonsin förr studera min Bibel, och jag skall alltid tacka Herren för att han ledde mig dit; ty fastän adventismen icke ledde mig in i en enda sanning, var den mig dock storligen behjälplig med att förkasta villfarelser och beredde mig sålunda för sanningen.”

Andras inflytande

Russell nämnde helt öppet om den hjälp i bibelstudierna han hade fått av andra. Han erkände inte bara att han stod i skuld till adventisten Jonas Wendell, utan han talade också med värme om två andra personer som hade bistått honom i bibelstudierna. Russell sade om dessa två män: ”Studerandet af Guds ord samman med dessa kära bröder förde steg för steg ut på mer grönskande ängar.” En av dem, George W. Stetson, var en som ivrigt forskade i Bibeln. Han var pastor i Advent Christian Church i Edinboro i Pennsylvania.

Den andre, George Storrs, var redaktör för tidskriften Bible Examiner (Bibelgranskaren), som kom ut i Brooklyn i New York. Storrs var född den 13 december 1796. Hans intresse för att undersöka vad Bibeln säger om de dödas tillstånd väcktes då han läste något som hade publicerats (då visserligen anonymt) av Henry Grew från Philadelphia i Pennsylvania, en man som hade studerat Bibeln grundligt. Storrs blev en ivrig förespråkare för det som kallades villkorlig odödlighet — läran att själen kan dö och att odödlighet är en gåva som trogna kristna får del av. Han drog också slutsatsen att eftersom de onda inte har odödlighet, så finns det ingen evig pina. Storrs reste vida omkring och höll föreläsningar om att de onda inte har odödlighet. Bland hans utgivna verk fanns Six Sermons (Sex predikningar), som med tiden spreds i 200.000 exemplar. Storrs’ välgrundade bibliska uppfattningar om att själen kan dö och om försoningen och återställelsen (att det som hade gått förlorat till följd av Adams synd skulle återställas; Apg. 3:21) hade utan tvivel ett starkt, positivt inflytande på den unge Charles T. Russell.

Men det fanns en annan man som djupt påverkade Russells liv och gjorde att hans lojalitet mot Bibelns sanning sattes på prov.

Tidsprofetior och Herrens närvaro

En morgon i januari 1876 fick den 23-årige Russell ett exemplar av en religiös tidskrift som hette Herald of the Morning (Morgonens härold). Av omslagsbilden kunde han se att den var knuten till adventismen. Redaktören, Nelson H. Barbour från Rochester i staten New York, trodde att syftet med Jesu återkomst inte var att tillintetgöra jordens familjer, utan att välsigna dem, och att hans återkomst inte skulle vara i köttet, utan att han skulle komma som en ande. Detta stämde överens med det som Russell och hans medförbundna i Allegheny hade trott någon tid.b Märkligt nog trodde Barbour med ledning av bibliska tidsprofetior att Kristus redan var närvarande (osynligen) och att det redan var dags för skördearbetet, insamlandet av ”vetet” (den klass av sanna kristna som ärver Guds kungarike). — Matt., kap. 13.

Russell hade undvikit bibliska tidsprofetior. Nu undrade han emellertid: ”Kunde det möjligen förhålla sig så, att tidsprofetiorna, som jag på grund af adventisternas missbruk af desamma så länge hade ringaktat, verkligen vore gifna för det ändamålet, att de skulle utvisa, när Herren skulle vara osynligt närvarande för att upprätta sitt rike?” Med sin osläckliga törst efter biblisk sanning kände Russell att han var tvungen att lära sig mer. Han avtalade därför om ett möte med Barbour i Philadelphia. Detta möte blev en bekräftelse på deras enighet om ett antal bibliska läror och gav dem tillfälle att utbyta åsikter. ”När vi först sammanträffade”, skrev Russell längre fram, ”hade han mycket att lära af mig beträffande fullheten af återställelsen, grundad på det för alla erlagda lösensprisets fullgiltighet, liksom jag hade mycket att lära af honom beträffande tid.” Barbour lyckades övertyga Russell om att Kristi osynliga närvaro hade börjat år 1874.c

”Ett kraftigt fälttåg för sanningen”

C. T. Russell var en man med fast övertygelse. Övertygad om att Kristi osynliga närvaro hade börjat var han besluten att förkunna det för andra. Han sade längre fram: ”Medvetandet om, att vi redan befunno oss i skördetiden, [blef för mig] en mäktig sporre till att utbreda sanningen — en kraftigare tillskyndelse än jag någonsin förut hade erfarit. Jag beslöt mig därför strax för ett kraftigt fälttåg för sanningen.” Russell beslöt nu att skära ner på sin affärsverksamhet för att kunna ägna sig åt predikandet.

För att kunna bekämpa felaktiga uppfattningar om Herrens återkomst skrev Russell broschyren The Object and Manner of Our Lord’s Return (Ändamålet med och sättet för vår Herres återkomst). Den publicerades år 1877. Samma år publicerade Barbour och Russell gemensamt Three Worlds, and the Harvest of This World (De tre världarna och denna världens skördetid). Den här 196-sidiga boken tog upp ämnen som återställelsen och bibliska tidsprofetior. Även om vart och ett av ämnena hade behandlats av andra tidigare, var den här boken, enligt Russells uppfattning, ”den första som förenade åskådningen om återställelsen med tidsprofetior”. Den framförde uppfattningen att Jesu Kristi osynliga närvaro började på hösten 1874.

Medan Russell reste och predikade, blev det uppenbart för honom att det behövdes något mer för att hålla liv i och vattna den sanningens säd som han sådde. Vad var lösningen? ”En månadsskrift”, sade Russell. Därför beslöt han och Barbour att på nytt börja ge ut tidskriften Herald of the Morning, som hade lagts ner på grund av avbeställda prenumerationer och brist på penningmedel. Russell bidrog med egna medel för att börja ge ut tidskriften igen och blev en av dess medredaktörer.

Allt gick bra en tid — fram till år 1878.

Russell bryter med Barbour

I augustinumret 1878 av Herald of the Morning inflöt en artikel av Barbour, i vilken han förnekade det återlösande värdet i Kristi död. Russell, som var närmare 30 år yngre än Barbour, kunde se att detta i själva verket var detsamma som att förneka det väsentliga i läran om lösen. Så redan i nästföljande nummer (september 1878) försvarade han i en artikel med titeln ”Försoningen” läran om lösen och bestred Barbours påståenden. Debatten fortsatte på tidskriftens sidor under några månader framåt. Till slut beslöt Russell att dra sig ur kompanjonskapet med Barbour och upphörde med att ge ytterligare ekonomiskt stöd åt tidskriften.

C. T. Russell ansåg emellertid att det inte räckte med att bara lämna Herald of the Morning; läran om lösen måste ju försvaras och Kristi närvaro förkunnas. Därför började Russell i juli 1879 ge ut Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Zions Vakt-Torn och förkunnare af Kristi närvaro [på svenska från och med år 1904]).d Russell var redaktör och ansvarig utgivare, och från början var fem andra registrerade som medarbetare som regelbundet skulle skriva artiklar för tidskriften. Första numret trycktes i 6.000 exemplar. År 1914 trycktes varje nummer i omkring 50.000 exemplar.

”Ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens”

C. T. Russell använde Zion’s Watch Tower och andra publikationer för att försvara bibliska sanningar och för att vederlägga falska religiösa läror och mänskliga filosofier som stred mot Bibeln. Han påstod däremot inte att han upptäckte nya sanningar.

Från och med senare delen av 1700-talet hade många predikanter och bibelkännare avslöjat de falska lärorna om själens odödlighet och evigt straff för de onda. Detta avslöjande hade grundligt redovisats i boken Bible Vs. Tradition (Bibeln kontra traditionen), skriven av Aaron Ellis. Boken hade först kommit ut i England, och senare, år 1853, utgavs den i Förenta staterna av George Storrs. Men ingen annan på den tiden gjorde mer än C. T. Russell och hans medförbundna för att bekantgöra denna sanning.

Hur var det med andra bibliska läror som togs upp i Zion’s Watch Tower och andra publikationer? Tog Russell åt sig hela äran för att ha funnit dessa sanningens ädelstenar? Russell förklarade: ”Vi fann att åtskilliga sekter och grupper i århundraden hade delat upp Bibelns läror sinsemellan och sammansmält dem med mer eller mindre mänsklig spekulation och villfarelse. ... Vi fann att den viktiga läran om rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar klart och tydligt hade formulerats av Luther och på senare tid av många kristna; att Guds rättvisa och makt och vishet nogsamt omhuldades men inte klart urskildes av presbyterianerna; att metodisterna uppskattade och prisade Guds kärlek och medkänsla; att adventisterna höll fast vid den dyrbara läran om Herrens återkomst; att baptisterna bland andra punkter hade en riktig uppfattning om dopet som en symbol, även om de hade förlorat innebörden i det verkliga dopet ur sikte; att somliga universalister under en längre tid hade haft vissa vaga uppfattningar om ’återställelsen’. Och så vittnade nästan alla samfund om att deras grundare hade trevat efter sanningen: men helt uppenbart hade den store vedersakaren stridit mot dem och felaktigt delat sanningens ord, som han inte fullständigt kunde omintetgöra.”

Beträffande kronologin, som Russell ofta lade fram, sade han: ”När vi säga ’vår’ kronologi, mena vi blott och bart den ena, vi bruka, nämligen bibelkronologien, som tillhör alla Guds barn, som godkänna den. Faktiskt är, att den användes i just den form, såsom vi framställa den, långt före vår tid, alldeles såsom olika profetior, som vi begagna oss af, användas af adventisterna för ett helt annat ändamål, och alldeles som olika läror, hvilka vi framhålla, och hvilka synas så nya, friska och olika, framställdes i någon form för länge sedan, t. ex. utkorelse, fri nåd, återställelse, rättfärdiggörelse, helgelse, förhärligande och uppståndelse.”

Hur uppfattade då Russell den roll han och hans medförbundna spelade i att bekantgöra biblisk sanning? Han förklarade: ”Vårt arbete ... har varit att föra samman dessa sedan länge kringspridda fragment av sanning och framställa dem för Herrens folk — ej såsom nya, ej såsom våra egna, utan såsom Herrens. ... Vi måste frånsäga oss all ära till och med för att ha funnit och återinsatt sanningens pärlor.” Han sade vidare: ”Det verk, hvari Herren behagat använda våra små talenter, har icke så mycket bestått i att åstadkomma något nytt utan fastmer i att ordna, justera och harmonisera.”

Vi ser alltså att Russell var blygsam när det gällde hans egna insatser. De ”kringspridda fragment av sanning” som han förde samman och framställde för Herrens folk var fria från de Gud vanärande hedniska lärorna om treenigheten och själens odödlighet, som hade fått fotfäste i kristenhetens kyrkor till följd av det stora avfallet. Som ingen annan på den tiden förkunnade Russell och hans medförbundna världen över innebörden i Herrens återkomst och i Guds uppsåt och allt vad det inbegrep.

[Ruta på sidan 45]

George W.Stetson — ”en man med anmärkningsvärd begåvning”

C. T. Russell erkände tacksamt den hjälp han hade fått av George W. Stetson från Edinboro i Pennsylvania i sitt studium av Skrifterna. Stetson dog den 9 oktober 1879, vid 64 års ålder. Följande månad innehöll ”Zion’s Watch Tower” ett tillkännagivande om Stetsons död som visade vilken respekt den 27-årige Russell hyste för honom. ”Vår broder var en man med anmärkningsvärd begåvning”, skrev Russell, ”och han avstod från en lysande framtid med världslig och politisk ära för att få möjlighet att predika om Kristus.” Stetsons sista önskan var att C. T. Russell skulle förrätta hans begravning, en begäran som Russell tillmötesgick. ”Omkring tolv hundra personer var närvarande vid begravningen”, rapporterade Russell, ”något som vittnar om hur högt aktad vår broder var.” — ”Zion’s Watch Tower”, november 1879.

[Ruta/Bild på sidan 46]

George Storrs — ”en vän och broder”

C. T. Russell kände att han stod i viss tacksamhetsskuld till George Storrs, som var omkring 56 år äldre än han. Russell hade lärt sig mycket av Storrs om att själen kan dö. Så när Storrs låg svårt sjuk under senare delen av år 1879, erbjöd sig Russell att i ”Zion’s Watch Tower” publicera en notis om Storrs’ tillstånd. ”Vår broder”, skrev Russell, ”som länge varit redaktör för ’The Bible Examiner’, är känd för de flesta av våra läsare; det är likaså känt att han på grund av allvarlig sjukdom varit nödgad att upphöra med utgivningen av sin tidskrift.” I Russells omdöme hade Storrs ”stor orsak att tacka Gud för att ha haft privilegiet att få ägna ett så långt och hängivet liv åt Herren”. Storrs dog den 28 december 1879, vid 83 års ålder. Ett tillkännagivande om hans död infördes i ”Zion’s Watch Tower” för februari 1880, i vilket det sades: ”Vi sörjer förlusten av en vän och broder i Kristus, dock ej såsom de ’som icke hava något hopp’.”

[Bild]

George Storrs