Min långa, hårda kamp för att finna den sanna tron
Jag var alltid rädd att jag skulle komma till helvetet, eftersom jag visste att jag inte var tillräckligt god för att komma till himlen. Jag tyckte att jag skulle ha tur om jag hamnade i skärselden, och jag bad ofta och tände ljus för att slippa komma till helvetet.
NÄR däcken på min bil gled och sladdade på de hala vägarna i ett bergspass i Oregon i Förenta staterna, undrade jag vad jag hade gett mig in på. Det här var första gången jag körde i snö, och jag var mitt inne i en snöstorm på obekanta vägar med branta raviner på båda sidor, och sikten var så dålig att jag knappt såg motorhuven. Jag trodde min sista stund var kommen, så jag bad till Gud att han skulle rädda min passagerare och mig, och jag lovade att jag skulle gengälda honom genom att återvända till kyrkan.
Vi klarade oss, och jag höll mitt löfte om att återvända till kyrkan. Jag slog upp de gula sidorna i telefonkatalogen och fann en kyrka i grannskapet där jag bodde i Seattle och gick dit nästa söndag. Jag fick samma tomma känsla som jag hade känt tidigare. Den här kyrkan lade tonvikten på samma sak som min tidigare kyrka — pengar. Kollekthåven gick runt tre gånger! Jag kommer ihåg att jag sade till Gud att jag var tvungen att hitta ett annat sätt att tillbe honom på.
Jag uppfostrades i ett strängt katolskt, militärt hem. Jag gick i en katolsk skola. Jag kommer ihåg att jag i samband med religionsundervisningen frågade en nunna: ”Varför använder vi aldrig Bibeln?” Hon sade till mig att jag var svag i tron, och mer än en gång underrättades mina föräldrar om min svaghet.
Under min uppväxttid kände jag en ständig fruktan för Gud. Jag hade en oklar uppfattning om honom. Han var en gud som förtjänade att bli tillbedd men som plågade människor om de inte tillbad honom rätt. När jag var 17 år sade jag till mina föräldrar att jag inte längre ville gå i kyrkan. Jag kände mig närmare Gud när jag inte var i kyrkan. Jag brukade gå på stranden, och om det var något som oroade mig, talade jag med Gud om det. Jag bad honom om förlåtelse för att jag talade till honom utan att använda en präst och sade till honom att jag helt enkelt måste få berätta för honom om det som bekymrade mig. Jag var också besviken över allt som jag såg hända i världen. Det var under hippieperioden, och mina vänner använde droger och hängav sig åt sex i den föreställningen att allt var tillåtet. Jag såg de sorgliga följderna av oönskade graviditeter, aborter och överdoser av narkotika. Jag ville inte ha någon del i detta!
Sökandet börjar
Becky, en nära vän till mig, och jag bestämde oss för att lämna college och söka efter något bättre. Det måste finnas något bättre! Vi bestämde oss för att besöka hennes mor i staten Washington. Jag sade till mina föräldrar att jag behövde komma bort och försöka glömma de problem som tyngde ner mig. Det var då vi körde in i snöstormen i Oregon. Sedan jag i avsky hade lämnat kyrkan den där söndagen i Seattle, gick jag hem och talade med Beckys mor, Edna, om hur jag kände det. Hon sade att hon kände någon som kunde svara på mina frågor. Hon ringde till Jehovas vittnen i Rikets sal.
Jag minns att jag väntade på att de skulle komma. Det dröjde tre dagar. Men när de kom, tyckte jag att de såg ut som de mest kristna människor jag hade sett i hela mitt liv. Det var Clarence och Edith Meunier. Clarence hade utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead och var uppenbarligen väl bevandrad i Bibeln. Det gjorde genast stort intryck på mig när de förklarade att Gud har ett namn — Jehova. Jag kände det som om ett ljus hade tänts i mitt huvud. Första studiet varade i tre timmar, och de kom tillbaka två dagar senare för ett nytt studium.
Jag var så entusiastisk. Jag ringde efter ett tag till mina föräldrar och talade om för dem att jag hade funnit sanningen. Jag berättade för dem att Gud har ett namn, Jehova, och att Jehovas vittnen lärde sanningen från Bibeln. Jag trodde att de aldrig hade hört talas om Jehovas vittnen och att de skulle bli lika entusiastiska som jag över att få lära sig det jag hade lärt mig. Men de hade hört talas om Jehovas vittnen och var mycket upprörda. De kom för att hämta tillbaka mig till Kalifornien.
När jag kom hem, visste jag att jag behövde få kontakt med församlingen genast. Jag tog reda på var Rikets sal låg och gick dit till nästa möte och slog mig ner. En syster tittade på mig och log, så jag frågade henne om hon skulle vilja studera med mig. Hon ramlade nästan av stolen, men sade snabbt ja. Jag var så glad att vara tillbaka i församlingen, eftersom jag hade börjat känna mig så isolerad. Jag behövde umgänge. — Hebréerna 10:24, 25.
Förföljelsen från familjen börjar
Mina föräldrar var fortfarande starka motståndare till min nya religion och skickade mig till en psykiater. När mina föräldrar bad om ett utlåtande, sade han till dem att jag var upprorisk. Jag sade att jag inte var upprorisk. Det var första gången i mitt liv som jag hade funnit något som gav mig svar på mina frågor, något som gav mig orsak att leva.
Efter detta var mina föräldrar mycket arga när jag gick till Rikets sal. De sade att jag kunde få gå i vilket college jag ville, välja vilken yrkesbana jag ville, och de skulle betala min utbildning, men jag skulle inte ha något att göra med Jehovas vittnen. Det som gjorde det särskilt svårt var att jag älskade min familj. En särskilt besvärlig dag sade min mor att hon hellre skulle se mig som en prostituerad än som ett Jehovas vittne. Jag kunde vara vad som helst, bara inte ett Jehovas vittne. Mina föräldrar sade till mig att jag inte fick bo kvar hemma. Jag kom att tänka på Psalm 27:10: ”Ifall min egen far och min egen mor rentav övergav mig, ja då skulle Jehova själv uppta mig.” En syster i församlingen hade en lägenhet som stod tom, och hon lät mig bo där.
I Rikets sal träffade jag en syster som precis som jag var alldeles ny i sanningen. Hennes namn var Chris Kemp, och vi blev mycket goda vänner och bestämde oss för att dela bostad. Vi blev döpta den 18 juli 1969 på Dodger Stadium i Los Angeles.
Vid mötena i församlingen lade vi märke till en syster som var heltidsförkunnare, Dana Wolff. Hon var mycket andlig. Vi fick veta att hon behövde någonstans att bo, och så fick vi en underbar kamrat att dela bostaden med.
Jag kommer ihåg när jag första gången var med på programmet vid ett möte. Jag skulle ha en demonstration, och jag hade övat den många gånger. Demonstrationen gällde att visa en bok, och jag hade lärt mig utantill det jag skulle säga. Men i sista minuten skrev jag ner det på en lapp och lade den i fickan. Jag gick upp på podiet, och det blev alldeles tomt i huvudet. Jag sade: ”Hej ... Hej ... Hej.” Jag sade nog hej fem gånger. Jag kunde inte komma ihåg ett enda ord. Jag tittade på åhörarna och sade: ”Jag brukar inte göra så här vid dörrarna.” Sedan fick jag fram min hopskrynklade lapp och läste ord för ord vad jag hade tänkt säga. När jag var färdig, gick jag ner och satte mig och grät.
Brodern som hade bett mig vara med i demonstrationen frågade åhörarna: ”Vad lärde vi oss av den här framställningen?” Det var tyst i lokalen. Jag reste mig upp, vände mig mot åhörarna och sade: ”Hur skulle de ha kunnat lära sig någonting? Jag var förskräcklig! Det är klart att de inte lärde sig någonting!” Jag satte mig ner och började gråta igen. Jag vet att det går lite bättre för mig nu när jag skall vara med på någon punkt på mötena — det skulle inte kunna gå sämre.
Inte långt därefter började Dana prata om att hon skulle vilja hitta någon syster som ville flytta till en plats där behovet var större och vara pionjär där tillsammans med henne. Den kvällen gick Chris och jag in på vårt rum och resonerade om det. Nästa dag frågade vi Dana: ”Kan inte vi bli dina pionjärkamrater?” Dana blev mycket förvånad. Vi var nya, och vi hade inte varit döpta tillräckligt länge för att få bli reguljära pionjärer! Vi var inte alls de pionjärkamrater hon hade tänkt sig. Men hon skrev ändå till Sällskapet Vakttornet, och vi blev alla tre förordnade att tjäna i Middlesborough i Kentucky.
Motståndet från min familj har ingen framgång
Vi höll på att packa våra saker för att flytta när mina föräldrar ringde och sade att jag inte skulle kunna ta min bil ut ur staten Kalifornien. De var medundertecknare på lånet för bilen och sade att de skulle larma polisen om jag försökte ta bilen ut ur staten. Vi bestämde oss då för att ta bussen. Vid en avskedsfest för oss kom en broder, som jag hade träffat en enda gång, fram till mig och sade: ”Jag har hört att du är skyldig 3.000 dollar på din bil.” Jag sade att det stämde. Han sade att han ville betala lånet. Jag sade att jag inte kunde låta honom göra det. Han ordnade så att jag fick träffa bröderna i vår församling. De sade: ”Om han vill göra det, så låt honom göra det. Kämpa inte emot Jehovas ande.” Bilen blev därför betald. Mina föräldrar blev mycket upprörda, men samtidigt förvånade över att någon ville göra detta. Vi åkte till Kentucky följande dag.
När vi kom till Middlesborough, fick vi en lägenhet som låg på baksidan av en äldre Rikets sal. Lägenheten hade ingen isolering. Den blev mycket kall på vintern. Den var kall också på sommaren, men vi var glada att ha den, eftersom vi inte hade råd att betala någon hyra. Vi hade bara en enda liten luftvärmare. På vintern tog vi på oss flera lager kläder, också när vi skulle gå och lägga oss. På morgonen var det ibland ett tunt lager is över hela golvet, och vi fastnade i det med våra sockor. I badrummet hade vi alltid en hammare liggande, så att vi kunde slå sönder isen på vattnet i toaletten, eftersom det frös över natten.
Chris och jag hade varit i heltidstjänsten i bara fem månader, men vi ledde redan en hel del lovande bibelstudier, och det var spännande att vara där. Vi var så glada, så vi gjorde alla tre över 150 timmar i månaden under de fem första månaderna vi var pionjärer. Dana ville bli tillfälligt förordnad som pionjär med särskilt uppdrag över sommaren och bestämde sig därför för att åka till Jehovas vittnens högkvarter i New York. Chris och jag hade aldrig varit där, så vi beslöt oss för att göra henne sällskap. När vi kom dit, gick Dana till avdelningen för tjänsten på fältet, och vi följde med henne. Till vår förvåning förordnade de oss alla tre som pionjärer med särskilt uppdrag.
Min far bryter sitt löfte, tillämpar Bibeln fel
Samma månad jag började som pionjär med särskilt uppdrag ökade Satan sina ansträngningar att bryta ner mig. Jag fick en specificerad räkning från banken, av vilken det framgick att jag var tvungen att betala 32,80 dollar i månaden för min collegeutbildning. Det här kom helt oväntat, eftersom mina föräldrar alltid hade sagt att de skulle betala min collegeutbildning om jag hade högsta betyg i alla ämnen, vilket jag hade haft. Jag skrev till min far och bad honom att inte betrakta mig som ett Jehovas vittne när det gällde den här frågan, utan betrakta mig som dotter. Jag påminde honom helt vänligt om den överenskommelse vi hade träffat angående min utbildning, att han alltid skulle betala min utbildning om jag fick de betyg han krävde. Jag bad honom vara så snäll och inte lägga den här bördan på mig, eftersom det skulle vara mycket svårt för mig att klara betalningarna, då jag tjänade bara 50 dollar i månaden, och det var vad jag levde på. Om jag skulle betala 32,80 dollar i månaden skulle jag bara ha 17,20 dollar kvar att leva på.
Min far svarade med ett bibelställe i ett brev. Han skrev: ”Eftersom du alltid använder Bibeln, kan du gott tänka på det här bibelstället: ’Den som inte vill arbeta får inte heller äta.’ Du använder inte din utbildning till något nyttigt, och därför måste du göra de här betalningarna till banken.” — 2 Thessalonikerna 3:10.
Jag blev mycket sårad när jag fick det korta, bryska budskapet. Jag satte mig i bilen och körde i väg ensam och grät, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Sedan slutade jag gråta och blev arg. Jag insåg att det inte var mina föräldrar som var emot mig, utan Satan. Jag ropade åt Satan att gå bort från mig, att han inte skulle vinna, att han inte skulle lyckas med att få mig att sluta som pionjär.
Många prövningar, många välsignelser
Jag fick ett deltidsarbete och arbetade 20 timmar i veckan — 11 timmar en dag och 9 timmar nästa — och jag fortsatte som pionjär med särskilt uppdrag. Jag lärde mig snart att dra nytta av second hand-butiker. Till vintergarderoben köpte jag fyra kjolar för en dollar. Min vinterkappa kostade 1,50 dollar. Jag tog ett arbete och skurade golv för att kunna köpa ett par stövlar för 20 dollar. Det var en kamp för oss alla. Jag öppnade ett bankkonto för att försöka spara pengar. Det hände att jag satte in 25 cent och sedan tog ut beloppet för att köpa bensin. Jag tror bankkassörerna hatade att se mig komma in. Till sist avslutade man mitt konto — det var alltid så lite pengar på det. Jag brukade köra in på en bemannad bensinstation och be dem fylla bensin för 25 cent. Efter ett tag tror jag att personalen suckade djupt när de såg mig komma körande. Det fanns tillfällen då vi inte hade några pengar alls till bensin. Många gånger satte vi oss i bilen och visste att vi inte hade mycket bensin kvar, men vi visste också att vi hade ett bibelstudium som väntade. Ibland när vi gick till postkontoret och hämtade posten fann vi ett brev med en dollar från någon — precis det vi behövde för att klara oss. Mitt i alla bekymmer kunde vi se Jehovas hand i vårt liv. Det var verkligen rörande.
Jag minns att jag samlade tomflaskor och pantade dem bara för att kunna köpa frimärken till brev. Jag sparade i tre månader till ett par skor för 8 dollar. Sedan hände något mycket personligt för mig. Jag hade bara två par trosor. Jag bad till Jehova och sade att jag tyckte att det egentligen inte var ett passande ämne att be om, men jag visste inte vad jag skulle göra. Två veckor senare fick jag ett paket med 17 par trosor, en underkjol, en blus och lite annat! Alltsammans kom från en person som jag inte hade hört något från på ett år.
Ett av de stora problemen i området var illegal tillverkning och försäljning av sprit. På grund av sin olagliga sysselsättning höll människor på vissa distrikt ihop och var misstänksamma mot främlingar. Jag hade ändå många studier, och till slut arbetade jag i tjänsten ungefär 25 timmar i veckan ensam. Jag har aldrig känt mig närmare Jehova än på den tiden, eftersom jag helt måste förlita mig på honom. Man lär sig att det inte är de saker man har som betyder något, utan förhållandet till Jehova. Man lär sig att materiella saker inte gör en människa lycklig; det är Jehova som gör en människa lycklig. — Lukas 12:15.
Jag får en ny, kärleksfull familj
Samma månad som jag gjorde min sista avbetalning på räkningen för min collegeutbildning träffade jag min blivande make och bäste vän, Jeff Malone. Han arbetade vid Betel, och ett år senare gifte vi oss. När jag gifte mig med Jeff, fick jag inte bara en make, utan jag fick också en familj, nämligen hans mamma, syster och morbror, vilka jag älskar mycket. Kärleken till Jehova förenar oss mer än något annat band. Jeff och jag blev förordnade att arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag i Union City i Tennessee. Vi hade varit där bara fyra månader när vi ansökte om att få komma till Betel och blev antagna.
Vi slutade på Betel år 1980, och vår dotter, Megan, föddes senare det året. Vår son, J. T., föddes år 1983. För närvarande tjänar Jeff och jag som reguljära pionjärer i Forest Hill-församlingen i Fort Worth i Texas.
Vi bestämde oss för att göra allt vi kunde för att uppfostra våra barn till att älska Jehova. Även om Jeff tjänar som äldste, har han alltid satt vår familjs andliga intressen främst. Vi har följt Sällskapets förslag om att regelbundet vara med vid mötena, läsa för barnen, ta del i tjänsten på fältet, samtala om dagens text och hjälpa till att bygga Rikets salar. Vi ägnade båda två över en timme åt barnen när det var läggdags. Vi sjöng sånger för dem, läste bibliska berättelser för dem och bad med var och en för sig. Vårt mål som familj är att vi alla skall kunna ta del i heltidstjänsten tillsammans. Något som vi alltid har känt vara mycket viktigt under årens lopp har varit att hålla ihop som familj, att göra saker och ting tillsammans som familj, både i arbete och i lek.
När jag ser tillbaka kan jag intyga att David hade rätt när han sade: ”Vad skall jag ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig?” (Psalm 116:12) Det finns inget som Satan har kunnat göra som Jehova inte har kunnat omintetgöra. Jag har en sammansvetsad, kärleksfull familj med Jeff och Megan och J. T., en familj som är förenad i att tjäna Jehova; och dessutom har jag fått en underbar världsvid familj, eftersom jag är en del av Jehovas organisation. Det är något som jag alltid kommer att vara tacksam för. — Berättat av Karen Malone.
[Bild på sidan 23]
Karen med sin make och sina två barn