En epidemi av stressade barn

”RANDY!” ropade Rita förfärad, skräckslagen över den syn som mötte henne när hon närmade sig huset. Sonen Randy hängde halvvägs ut från sovrumsfönstret på översta våningen, åtta meter ovanför den cementerade terrassen. Larry, som befann sig inne i huset, hörde sin hustrus hysteriska skrik och var snabbt på benen. Han rusade uppför trapporna, störtade in i sovrummet och tog tag i Randy och förde honom i säkerhet. De omtumlade föräldrarna måste genast få svar på sina frågor. ”Varför gjorde du så? Varför?” undrade de. ”Du kunde ha skadat dig, du kunde ha slagit ihjäl dig!” ”Jag ville dö”, svarade Randy oberörd. Randy var bara fem år gammal.

UTÅT sett var Randy en sund och normal pojke. Ingen kunde misstänka att han innerst inne ville dö. Men vid kontakter med en psykolog visade det sig att Randy var ett barn som levde under intensiv stress.

I våra dagar finns det mängder av barn som i likhet med Randy är offer för tumultartade känslor. Oförmögna att på ett sunt sätt ta itu med sin kaotiska situation försöker somliga förgäves undertrycka sin ångest. Men undertryckt stress finner så småningom sitt utlopp. Om barnen inte får tala ut om sin ångest, kan det resultera i fysiska sjukdomar eller kriminella handlingar. I andra fall kan stressen kanaliseras inåt och leda till ett självdestruktivt beteende, till exempel självförvållade skador, ätandestörningar, alkohol- eller drogmissbruk och till och med självmord. Som det sägs i boken The Child in Crisis: ”Många av dessa problem — i synnerhet självmord — ansågs förr vara sådant som drabbade uteslutande vuxna och äldre ungdomar. Nu tycks de tränga allt längre ner i åldrarna.”

”Hur kan det komma sig?” frågar förbryllade vuxna. ”Är inte barndomen en tid av lek och skoj, en tid av skratt och glädje?” För många barn är svaret nej. ”Att barndomen är en tid av ren och oblandad glädje är en myt som diktats ihop av vuxna”, hävdar dr Julius Segal. Detta dystra faktum bekräftas av barnterapeuten Joseph Lupo, som skriver: ”Jag har varit praktiserande läkare i tjugofem år. I dag möter jag fyra gånger så många deprimerade patienter bland barn och ungdomar.”

Varför finns det så många stressade barn i våra dagar? Vilka varningssignaler bör vi spana efter? Hur kan stressade barn få hjälp? Dessa frågor kommer att behandlas i de följande artiklarna.

Små människor, stora bekymmer

”Barns sorger är små, det är sant, men det är barnen också.” — Percy Bysshe Shelley.

TITTA på bilden av den höga hatten här nedan. Vid första påseendet verkar hatten högre än brättet är brett, men i verkligheten är hatten lika bred som den är hög. Det är lätt att felbedöma dimensioner.

Det är precis lika lätt för vuxna att felbedöma omfattningen av de stressfaktorer som påverkar barn. ”Barns problem är så triviala”, resonerar somliga. Men detta är ett illusoriskt resonemang. ”Vuxna bör inte bedöma problem med utgångspunkt från deras storlek”, sägs det varnande i boken Stressade barn, ”utan från den smärta de vållar.”

I många fall är den oro som ett barn känner av långt större proportioner än vuxna föreställer sig. Detta bekräftas av en undersökning i vilken föräldrar ombads göra en bedömning av sina barns känslomässiga tillstånd. Nästan samtliga föräldrar ansåg att deras barn var ”mycket lyckliga”. När barnen intervjuades separat, beskrev emellertid de flesta av dem sig själva som ”olyckliga” eller rentav ”förtvivlade”. Barn har bekymmer som föräldrarna i hög grad underskattar.

I en annan undersökning, som leddes av dr Kaoru Yamamoto, ombads en grupp barn gradera 20 händelser i det dagliga livet efter en sjugradig stresskala. Därefter fick en grupp vuxna gradera samma händelser på det sätt som de trodde att ett barn skulle göra. De vuxna missbedömde 16 av de 20 stressfaktorerna! ”Vi tror alla att vi känner våra barn”, förklarar dr Yamamoto, ”men alltför ofta är det så att vi varken ser, hör eller förstår vad som egentligen oroar dem.”

Föräldrar måste lära sig att betrakta det som händer i livet ur ett nytt perspektiv: med ett barns ögon. (Se rutan.) Detta är särskilt viktigt i våra dagar. Bibeln har förutsagt att ”i de sista dagarna skall kritiska tider [”tider av stor stress”, The Amplified Bible] som är svåra att komma till rätta med vara här”. (2 Timoteus 3:1) Barn är inte immuna mot sådan stress; ofta är de i stället dess främsta offer. Medan somliga av de påfrestningar som barn möter helt enkelt är sådana problem ”som hör ungdomen till”, finns det andra som är mindre vanliga och som förtjänar särskild uppmärksamhet. — 2 Timoteus 2:22.

[Ruta på sidan 5]

Med ett barns ögon

En förälders död = Skuld. Ett barn kan erinra sig tillfällen då det tänkt ovänliga tankar om föräldern och kan i hemlighet känna skuld för dödsfallet.

Skilsmässa = Övergivenhet. Barnets logik säger det att om föräldrarna kan sluta upp att älska varandra, kan de också sluta upp att älska barnet.

Alkoholism = Spänningar. Claudia Black skriver: ”Den dagliga atmosfär av fruktan, övergivenhet, förnekelse, inkonsekvens och våld eller hot om våld som uppammas i ett alkoholpräglat hem är knappast en nyttig och sund miljö.”

Bråk mellan föräldrarna = Fruktan. En undersökning som omfattade 24 skolelever visade att bråk mellan föräldrarna upplevdes så stressande att det ledde till kräkningar, nervösa ansiktsryckningar, håravfall, viktminskning eller viktökning samt i ett fall till och med till magsår.

Höga prestationskrav = Frustration. ”Var barn än hamnar tycks de springa för livet i tävlingar som anordnats för dem av vuxna”, skriver Mary Susan Miller. De är pressade att vara bäst i skolan, i hemmet och till och med i sina lekar, och barnet står aldrig som vinnare, och tävlingen tar aldrig slut.

Ett nytt syskon = Förlust. Eftersom barnet nu måste dela med sig av föräldrarnas uppmärksamhet och tillgivenhet, kan det uppleva det nya syskonet som en förlust snarare än som en vinst.

Skolan = Separationsångest. Att lämna sin mamma och gå till skolan var för Amy som att möta döden lite grand varje dag.

Misstag = Förödmjukelse. På grund av sin vacklande självkänsla har barn ”en tendens att förstora upp vissa saker så att de mister alla proportioner”, förklarar dr Ann Epstein. Förödmjukelse har visat sig vara en av de vanligaste orsakerna till självmord bland barn, konstaterar hon.

Handikapp = Vanmakt. Förutom hån och löje från oförstående kamrater måste barn med fysiska eller psykiska handikapp ofta stå ut med otåliga lärare och familjemedlemmar, som uttrycker besvikelse över sådant som helt enkelt överstiger barnets förmåga.

[Bild på sidan 4]

Gammaldags hög hatt

Övervåld i hemmet — den yttersta stressfaktorn

”Eftersom ... [barn] har så liten referensram utanför familjen, blir det de får lära sig i hemmet om sig själva och andra universella sanningar som blir djupt inpräglade i deras sinnen.” — Doktor Susan Forward.

EN KRUKMAKARE kan ta en oformlig lerklump, tillsätta vatten i lämpliga proportioner och forma leran till ett vackert kärl. På liknande sätt formar föräldrarna barnets syn på sig självt och omvärlden. Med kärlek, vägledning och fostran kan barnet utvecklas till en balanserad vuxen.

Det händer emellertid alltför ofta att barnets sinne och hjärta präglas av våldsbenägna föräldrar. Psykiska, fysiska och sexuella övergrepp skapar förvrängda tankemönster som etsar sig fast och är svåra att utplåna.

Psykiskt övervåld

Ord kan träffa hårdare än knytnävar. ”Jag kan inte minnas en enda dag då ... [min mor] inte sade att hon önskade att jag aldrig hade blivit född”, säger Jason. Karen berättar: ”Jag fick alltid veta att jag inte dög någonting till.”

Barn tror vanligtvis det som sägs om dem. Om en pojke ständigt får höra att han är dum, kan han till sist känna sig dum. Säg till en flicka att hon är värdelös, så kommer hon att tro att hon är det. Barn har ett begränsat perspektiv och kan ofta inte avgöra vad som är sant och vad som är osant eller elakt och överdrivet.

Fysiskt övervåld

Joe berättar om sin våldsamme far: ”Han knuffade och slog mig tills han fick upp mig mot väggen. Sedan fortsatte han att slå mig så hårt att jag blev alldeles omtöcknad. ... Det kusligaste var att man aldrig visste vad som kunde utlösa hans utbrott!”

Jake blev ständigt misshandlad av sin far. Vid ett sådant tillfälle, då Jake var bara sex år gammal, bröt hans far armen på honom. ”Jag ville inte låta honom eller mina systrar eller mamma se mig gråta”, påminner sig Jake. ”Det var den enda stolthet jag hade kvar.”

Boken Strong at the Broken Places förklarar att fysisk misshandel i barndomen kan jämföras med ”att råka ut för en bilolycka varje dag, varje vecka eller varje månad”. Sådan misshandel lär ett barn att världen är otrygg och att man inte kan lita på någon människa. Dessutom är det ofta så att våld föder våld. ”Om barnen inte skyddas mot misshandel, kommer allmänheten en dag att behöva skyddas mot barnen”, säger tidskriften Time varnande.

Sexuellt övervåld

Enligt en källa har var tredje flicka och var sjunde pojke utsatts för tilltvingat sexuellt umgänge före 18 års ålder. De flesta av dessa barn lider i tysthet. ”Likt soldater som saknas efter en strid kan de vara förlorade i åratal i sin egen snårskog av fruktan och skuldkänslor”, konstaterar boken The Child in Crisis.

”Vad jag hatade min far för att han våldförde sig på mig och vad skyldig jag kände mig för att jag hatade honom!” säger Louise. ”Jag skämdes så, eftersom ett barn skall älska sina föräldrar och jag inte alltid gjorde det.” Sådana förvirrade känslor är förståeliga, när ett barns främste beskyddare förvandlas till en bedragare. Som Beverly Engel uttrycker det i boken The Right to Innocence: ”Hur kan vi fatta att vår egen förälder, en som skulle älska oss och ta hand om oss, kunde bry sig så lite om oss?”

Sexuellt övervåld kan förvränga ett barns hela livssyn. ”Varje vuxen som blev antastad som barn har från barndomen med sig den allt överskuggande känslan av att vara hopplöst otillräcklig, värdelös och rent usel”, skriver dr Susan Forward.

Det går inte över

”Det är inte bara barnets kropp som blir försummad eller utsatt för övervåld”, skriver forskaren Linda T. Sanford. ”Problemfamiljer våldför sig på barnets sinne.” När barn utsätts för psykiska, fysiska eller sexuella övergrepp, växer de ofta upp med en känsla av att vara odugliga och ovärdiga människors kärlek.

Jason, som nämndes tidigare i artikeln, hade så låg självaktning som vuxen att han betraktades som en potentiell självmordskandidat. Han försatte sig utan anledning i livsfarliga situationer, eftersom han värderade sitt liv på det sätt som hans mor hade lärt honom, när hon sade: ”Du borde aldrig ha blivit född.”

Joe, som blev misshandlad av sin far som barn, säger beträffande den verkan som detta har haft på honom: ”Det går inte över bara därför att man flyttar hemifrån eller gifter sig. Jag är alltid rädd för något, och jag avskyr mig själv för det.” Den skräck som en våldspräglad hemmiljö skapar får många barn att växa upp med negativa förväntningar och en spänd försvarsattityd som klavbinder snarare än skyddar.

För Connie ledde den incest som hon utsattes för som barn till en förvrängd självsyn som bestod i vuxen ålder. Hon säger: ”Jag tror fortfarande ofta att människor kan titta rätt in i mig och se hur hemsk jag är.”

Alla former av övervåld bibringar barnen destruktiva lärdomar som kan vara fast förankrade när de når vuxen ålder. Det är sant att man kan glömma det man en gång har lärt sig. Otaliga personer som lyckats komma över negativa händelser som de varit med om i barndomen kan intyga detta. Men hur mycket bättre är det inte om föräldrarna redan från barnets födelse inser att det i hög grad är de som formar sitt barns syn på sig självt och omvärlden! Barnets fysiska och känslomässiga välbefinnande ligger till stor del i föräldrarnas händer.

[Bild på sidan 7]

Ord kan träffa hårdare än knytnävar

Uppmärksamma ditt barns stressignaler!

”Känslor av stress är sällan fristående företeelser: de är vanligtvis reaktioner på speciella händelser eller omständigheter.” — Doktor Lilian G. Katz.

HUR kan en pilot se vart han flyger en mörk, dimmig natt? Från start till landning måste han förlita sig på signaler. I förarkabinen på ett stort flygplan finns det över hundra instrument, som alla förmedlar livsviktig information och varnar piloten för potentiella faror.

Att växa upp i vår stressfyllda värld kan liknas vid att flyga genom ett oväder. Vad kan föräldrar göra för att flygningen skall bli lugn och behaglig från de tidiga barnaåren och ända till vuxen ålder? Eftersom många barn inte talar om sin stress, måste föräldrarna lära sig att tolka signaler.

Kroppen ”talar”

Ett barns stress kommer ofta till uttryck i kroppsliga symptom. Psykosomatiska reaktioner, till exempel magbesvär, huvudvärk, trötthet, sömnrubbningar, diarré eller förstoppning, kan vara signaler om att något är på tok.a

Sharons förlust av hörseln var kulmen på en period av intensiva ensamhetskänslor. När Amy skulle gå till skolan, fick hon kramp i magen, därför att hon var rädd att skiljas från sin mor. Johns förstoppning bottnade i den nervspänning som han upplevt när han tvingats bevittna våldsamma slagsmål mellan föräldrarna.

Ett sexuellt övergrepp fick fysiska konsekvenser för tioåriga Ashley. ”Jag minns att jag inte kunde gå till skolan på en hel vecka [efter våldtäkten] därför att jag mådde så illa”, berättar hon. Boken When Your Child Has Been Molested förklarar: ”Bördan av att ha blivit våldtagen kan utgöra en sådan stress för barnet att det blir sjukt.” Sådana fysiska stressreaktioner kan inbegripa organiska sjukdomar, smärtor i samband med tarmtömningen, återkommande buksmärtor, huvudvärk och smärtor i benen eller musklerna utan synbarlig orsak.

När sjukdomen tycks vara av psykosomatisk natur, bör föräldrarna ta det som en varningssignal. ”Om barnet simulerar eller inte spelar ingen roll”, säger dr Alice S. Honig. ”Det viktiga är det bakomliggande problemet.”

Handlingar talar bättre än ord

En plötslig förändring i beteendet är ofta ett rop på hjälp. Boken Giving Sorrow Words förklarar: ”När en duktig elev börjar få ettor i betyget bör man se upp, och detsamma gäller när ett barn som tidigare varit en bråkstake förvandlas till en ängel.”

Sjuårige Timmys vanemässiga ljugande började när hans mor blev helt uppslukad av sitt arbete. Sexårige Adams plötsligt påkomna dåliga uppförande bottnade i känslor av otillräcklighet i skolan. Sjuårige Carls sängvätning var ett uttryck för hans längtan efter föräldrarnas uppskattning, som nu tycktes vara riktad mot hans yngre syster.

Ett självdestruktivt beteende är speciellt oroväckande. Tolvåriga Saras täta olycksfall kunde inte bero enbart på klumpighet. Efter föräldrarnas skilsmässa var självförvållade skador det sätt varpå hon omedvetet sökte återvinna sin frånvarande fars tillgivenhet. Vare sig det gäller lindrigare former, till exempel mindre, självförvållade sår, eller så allvarliga fall som ett självmordsförsök, är aggression som riktas mot den egna personen genom ett självdestruktivt beteende alltid en varningssignal om intensiv stress.

Deras tal avslöjar vad som finns i hjärtat

”Av hjärtats överflöd talar ju munnen”, sade Jesus Kristus. (Matteus 12:34) Om hjärtat domineras av negativa känslor, kommer detta vanligtvis till uttryck i barnets tal.

”Barn som kommer hem och säger ’Ingen tycker om mig’ talar i själva verket om för dig att de inte tycker om sig själva”, säger dr Loraine Stern. Samma sak kan sägas om barn som skryter. Även om det tycks tyda på raka motsatsen till låg självaktning, kan skryt om verkliga eller inbillade bedrifter vara ett försök att övervinna djupa mindervärdeskänslor.

Det är sant att alla barn ibland blir sjuka, uppför sig illa och blir besvikna på sig själva. Men när sådana problem blir ett beteendemönster och det inte tycks finnas någon direkt orsak, bör föräldrarna försöka utröna vad som ligger bakom dessa signaler.

Efter att ha undersökt beteendemönstret i barndomen hos sex tonåringar som begått ett ovanligt brutalt våldsdåd konstaterade Mary Susan Miller: ”Alla tecknen fanns där. Pojkarna hade strött dem omkring sig i åratal, men ingen brydde sig om det. De vuxna såg, men de ryckte på axlarna.”

Det är nu viktigare än någonsin att föräldrar är uppmärksamma, så att de kan urskilja barnens stressignaler och handla därefter.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 8]

Stressade redan i livmodern?

Även ett foster kan urskilja den stress, fruktan och oro som modern förmedlar genom kemiska förändringar i blodströmmen. ”Det växande fostret känner precis samma spänning som den havande kvinnan känner”, skriver Linda Bird Francke i boken Growing Up Divorced. ”Även om fostrets och kvinnans nervsystem inte är direkt förbundna med varandra, finns det en enkelriktad förbindelse mellan de två som inte kan brytas.” Detta kan vara förklaringen till att uppskattningsvis 30 procent av alla barn i åldern 18 månader och yngre enligt tidskriften Time lider av stressrelaterade problem som varierar i svårighetsgrad från känslokyla till ångestneuroser. ”Barn som föds av olyckliga och oroliga kvinnor är ofta olyckliga och oroliga själva”, konstaterar Francke.

[Ruta på sidan 9]

När ett barn försöker ta sitt liv

”Vad skulle hända om jag sov i hundra år?” frågade Lettie sin far. Vilken barnslig fråga, tänkte han. Men Lettie skojade inte. Några dagar senare låg hon på sjukhus därför att hon hade svalt en hel burk full med sömnpiller.

Vad skulle du göra om ditt barn började tänka på eller rentav försökte begå självmord? ”Sök omedelbart professionell hjälp”, är det råd som ges i boken Depression—What Families Should Know. ”Att behandla potentiella självmordskandidater är inte något för amatörer, inte ens för dem som står den deprimerade personen mycket nära. Man kanske tror att man har lyckats övertala en familjemedlem att inte begå självmord, när han eller hon i själva verket bara sluter sig inom sitt skal och håller inne med sina känslor tills de exploderar med fruktansvärda resultat.”

Med rätt behandling finns det hopp för ett barn som försöker ta sitt liv. ”De flesta som försöker begå självmord vill egentligen inte ta livet av sig”, sägs det i den ovan nämnda boken. ”De vill bara att det skall sluta upp att göra ont. Deras försök är ett rop på hjälp.” I den kristna församlingen kan föräldrar som inte vet hur de skall ta itu med självmordstendenser få kärleksfull hjälp och goda skriftenliga råd av de äldste.

Hjälp dina barn att klara av stress

”Många barn finner att ingen är hemma — i fysisk eller känslomässig bemärkelse — när de behöver prata.” — Depression—What Families Should Know.

FAMILJEN har träffande beskrivits som ett känslomässigt laboratorium. Den är ett forskningscentrum, där barnet prövar sina idéer, observerar resultaten och börjar dra vissa slutsatser om livet. Hur kan föräldrar försäkra sig om att barnen kan utföra detta viktiga experimenterande i en sund miljö och inte under stress?

Lyssna

Boken The Child in Crisis ger föräldrar rådet: ”Håll dialogen öppen.” En öppen dialog fungerar som en livlina mellan föräldrar och barn och är särskilt viktig när någon traumatisk händelse har inträffat i familjen. Ta aldrig för givet att barnen tar det hela bra eller håller på att anpassa sig bara därför att de inte säger något. De kanske bara stänger inne sin oro och lider i tysthet, precis som en sjuårig flicka som gick upp 15 kilo i vikt det första halvåret efter föräldrarnas skilsmässa.

Ordet ”dialog” antyder att två eller fler personer är inbegripna i resonemanget. Föräldrarna bör därför inte sköta hela samtalet själva. Rick och Sue sökte hjälp när deras sexårige son började bli fullständigt oregerlig där hemma. En terapeut som sammanträffade med hela familjen lade märke till något. ”Föräldrarna intellektualiserade en hel del och kom med långa och ofta invecklade förklaringar”, säger han. ”Dessutom hade föräldrarna en tendens att lägga beslag på samtalet, och jag såg att barnen blev otåliga.” Det är bra att låta barnen själva komma till tals. (Jämför Job 32:20.) Om de inte får tala ut om sina problem vartefter de uppstår, kanske de agerar ut dem längre fram. — Jämför Ordspråken 18:1.

Ett öppet kommunicerande är också viktigt när någon form av tuktan måste ges. Hur känner barnet det inför tillrättavisningen? Förstår det varför det blev tillrättavisat? I stället för att bara tala om för barnen hur de bör reagera bör man försöka ta reda på vad som finns i deras hjärta. Resonera med dem så att de får hjälp att komma till rätt slutsats. Som Elaine Fantle Shimberg uttrycker det: ”Ge barnen något att tänka på, men låt dem smälta det själva.”

Acceptera barnets känslor

Somliga föräldrar hämmar det fria tankeutbytet med uttalanden som: ”Sluta gråta.” ”Du borde inte reagera på det sättet.” ”Så farligt är det inte.” Men det är mycket bättre att acceptera barnets känslor: ”Jag ser att det är någonting som har gjort dig ledsen.” ”Du ser verkligen bekymrad ut.” ”Jag förstår att du måste vara besviken.” Detta kommer att hålla förbindelselinjerna öppna.

Boken How to Talk so Kids Will Listen & Listen so Kids Will Talk gör en träffande iakttagelse i detta sammanhang: ”Ju mer du försöker tränga undan ett barns olyckliga känslor, desto mer inrotade blir de. Ju lättare du har att acceptera de negativa känslorna, desto lättare är det för barnen att bli av med dem. Med andra ord: om du vill ha en lycklig familj, då måste du vara beredd på att låta en hel del bedrövelse komma till uttryck.” — Jämför Predikaren 7:3.

Visa empati

”Eftersom de flesta vuxna betraktar barnets värld med utgångspunkt från sin egen är det svårt för dem att föreställa sig något annat liv än sitt eget som stressigt”, skriver Mary Susan Miller.

Ja, föräldrar har lätt att glömma de sorger och bekymmer som de själva hade när de växte upp. De har därför en tendens att bagatellisera den stress som deras barn upplever. Föräldrar måste försöka komma ihåg hur det kändes att förlora ett älsklingsdjur, att sörja en kamrat som dött, att flytta till en ny plats. De bör påminna sig sina egna skräckkänslor i barndomen, även sådana som helt saknade grund. Att dra sig till minnes sådana ting hjälper föräldrarna att visa empati.

Föregå med gott exempel

Hur ditt barn klarar av stressituationer beror i stor utsträckning på hur du som förälder klarar av dem. Försöker du avreagera din stress genom att tillgripa våld? Bli då inte förvånad om ditt barn agerar ut sin oro på liknande sätt. Är du en sådan som tiger och lider när någonting oroar dig? Hur kan du då begära att ditt barn skall vara öppet och tillitsfullt? Blir stresskänslor så undertryckta i er familj att de förnekas i stället för att accepteras och redas ut? Bli då inte bestört över de fysiska och känslomässiga konsekvenser som detta kan komma att få för ditt barn. Att försöka begrava oroskänslor kommer i regel bara att leda till att de tar sig ännu allvarligare uttryck.

Att uppfostra barn i en stressfylld värld är en verklig utmaning för föräldrar. Många har fått hjälp att klara av denna utmaning genom att studera Bibeln. Detta är också vad man kunde förvänta, eftersom Bibelns författare också är familjens Upphovsman. ”Guds vishet bevisas ha rätt genom sina resultat”, sade Jesus Kristus. (Matteus 11:19, The New English Bible) Genom att tillämpa Bibelns principer i sitt dagliga liv kommer föräldrar att finna att Skriften är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. — 2 Timoteus 3:16.

[Bild på sidan 10]

Ett sunt och öppet kommunicerande är ett botemedel mot stress

[Bild på sidan 11]

En pojke spiller ut mjölk, hans storebror retas med honom, men hans far förstår honom och tröstar honom