En isig katastrof
”DEN värsta naturkatastrofen i nationens historia.” Så kallade tidningen The Toronto Star ovädret som drabbade de kanadensiska provinserna Ontario, Quebec och New Brunswick i januari. I USA förklarade president Bill Clinton staterna Maine och New Hampshire och delar av staterna Vermont och New York som katastrofområden.
Omkring 35 dödsfall beräknas ha orsakats av ovädret med ända till fem dagar med underkylt regn. Vanligtvis varar sådant regn bara några timmar, men vid det här tillfället låg ett varmt luftlager stilla ovanför ett lager med kall luft. Så när regnet träffade en yta, frös det omedelbart till is. Det bildades islager på upp till åtta centimeter. Isens tyngd bröt ner många träd, kraftledningar, ledningsstolpar och fackverksstolpar, många gånger med hemska följder.
I Quebec föll hundratals stora fackverksstolpar av stål samman som om de hade varit gjorda av aluminiumfolie. En skärrad pendlare berättade: ”Jag såg en [kraftledningsstolpe] framför mig vrida sig som om den var av plast. Den bröts i två delar, och sedan blev den som en boll och föll i bitar. Ledningarna låg spridda över hela landsvägen. Efter det att den första stolpen fallit, föll tre till bakom den.”
Nedisningen rev ner mer än 120.000 kilometer kraftledningar, tillräckligt för att nå tre varv runt jorden! I Canada blev mellan tre och fyra miljoner utan elektricitet och värme, och några var utan ström i tre veckor och längre.
I Maine, där guvernör Angus King proklamerade undantagstillstånd, blev över 200.000 utan elektricitet. ”Det här är den största katastrof av det här slaget som någonsin drabbat delstaten”, sade guvernören. Staten New Yorks guvernör, George Pataki, tillkännagav: ”Det finns hela städer som är helt utan elektricitet.”
Längs södra stranden av Saint Lawrencefloden förstördes omkring 30.000 ledningsstolpar av trä under stormen. Efter 17 timmars underkylt regn skrev Jim Kelly, som bor nära den floden i norra New York: ”Vi kan inte se ut genom fönstren längre. Det är inte bara frost eller kondens, utan ren is. Man hör oljud från alla håll runt huset.”
Kelly förklarade: ”På avstånd kan man höra något som låter som skottlossning. Pang! Tystnad. Pang! Tystnad. Pang, pang!” Senare fick han veta att ljuden hade kommit från träd och telefonstolpar som knäcktes.
Ironiskt nog antog landskapet, mitt under förödelsen, en bländande skönhet. Man fruktar att 20 miljoner lönnar gått förlorade i Ontario, något som kommer att drabba lönnsirapsindustrin. En producent sade beklagande: ”Träden är bara som pinnar som pekar mot himlen.”
”En vacker krigszon”
Så beskrevs Montreal, Canadas näst största stad, i en rubrik i tidningen The Toronto Star. ”Gatorna här ser ut som efter bombnedslag!” utbrast en av invånarna i staden. Enbart i Montrealområdet uppgick kostnaderna för skadorna enligt en tidig beräkning till mer än 2.600 miljoner kronor.
En invånare i Belleville i Ontario sade: ”Det ser ut som efter ett kärnvapenkrig. Det ligger ett vitt damm över allting, det är kusligt.” Han kallade det en ”en kuslig skönhet”.
Veckan efter stormen, med sträng kyla och hundratusentals människor fortfarande utan elektricitet, började polisen evakuera människor till härbärgen. ”Skall vi be dem eller skall vi beordra dem?” frågade en polisman.
”De måste komma med”, svarade den polis som hade befälet. ”Men var diplomatisk.” Han tillade: ”Man skulle kunna tro att det var krig.”
Situationer på gränsen till katastrof
Med stora delar av Montreal utan elektricitet slutade trafikljusen att fungera, och tunnelbanan stängdes. Under ovädrets sista dag hade fyra av stadens fem distributionsstationer för elektricitet brutit samman eller slutat fungera. Vilka följder hade det kunnat få?
”På eftermiddagen verkade det som om hela Montreal skulle kunna bli mörklagt — och utan vatten”, förklarade Quebecs premiärminister, Lucien Bouchard. ”Det fanns bara vatten för två timmar kvar, eftersom de två vattenverken tvingats stänga.” Med hotet att bli helt utan vatten samtidigt som folk använde stearinljus var risken för en katastrof överhängande.
En annan hotande katastrof kunde avvärjas omkring två veckor senare när 1.889 hade samlats till en kretssammankomst i Jehovas vittnens sammankomsthall i Montreal den 24 januari. Under natten hade över tjugo centimeter blötsnö täckt Montreal, och under förmiddagens sammankomstprogram upptäcktes skador i innertaket och på väggarna. Eftermiddagens program ställdes in, och sammankomstdeltagarna ombads åka hem och byta kläder och komma tillbaka för att arbeta.
Inom en timme hade 300 frivilliga, utrustade med skyfflar, hackor och annan utrustning, börjat skotta av det väldiga taket på 7.100 kvadratmeter. Sedan man fått bort snötäcket, visade det sig att isen på en del ställen var över 60 centimeter tjock. Isen skars upp i fyrkantiga bitar med motorsågar och släpades fram till takkanten och tippades över den. Omkring 1.600 ton snö och is skottades av från taket! Vid en senare inspektion visade det sig att innertaket hade gått tillbaka till sitt rätta läge och springorna i väggarna hade slutit sig. På söndagsförmiddagen kunde man tryggt fortsätta med programmet.
De hjälpte varandra
Det är sant att några i området försökte sko sig på andras olycka då det regnade och var kallt, men precis som i det första århundradet var det många som visade ”ovanlig människokärlek”. (Apostlagärningarna 28:2) Tidningen Daily Sentinel, som ges ut i Rome i staten New York, berättade om hur Jehovas vittnen hjälpte andra: ”Männen träffades på Rikets sal i Watertown för att organisera det hela, och därifrån blev de skickade till olika medlemmars hem. Men det slutade med att de hjälpte grannarna runt omkring också.”
I artikeln berättades det att de här hjälpinsatserna anordnades för folk ”över hela regionen — i Adams, Potsdam, Malone, Ogdensburg, Plattsburgh, Massena, Gouverneur och Ellenburg”. Några frivilliga ordnade uppvärmning till hushåll i några timmar genom att koppla generatorer till deras värmepannor. Olyckligtvis hade temperaturen på många platser sjunkit ner mot minus 20 grader efter stormen.
Vid ett tillfälle när några poliser såg Jehovas vittnen besöka hemmen, trodde de att vittnena var tjuvar. När vittnena förklarade vad de höll på med, sade en av poliserna att hans far, som bor i Montreal, hade fått hjälp av Jehovas vittnen efter stormen fastän han själv inte var ett vittne. Sonen uttryckte sin tacksamhet för den hjälpen.
Särskilt hårt drabbade blev omkring 100 samhällen söder om Montreal, i ett område som kallades ”mörkrets triangel”. Tio dagar efter ovädret var de här samhällena fortfarande utan elektricitet. Många var faktiskt utan elektricitet i över en månad! Jehovas vittnens avdelningskontor i närheten av Toronto ordnade med särskilda besök för att ge hjälp åt dem som bor i det området. Lysfotogen, batterier, ficklampor och andra förnödenheter fraktades till en distributionscentral som man upprättat, och därifrån fördelades de sedan till de behövande.
Det ordnades också med att kristna äldste tog reda på vad de som bodde i de här områdena var i mest behov av. En grupp äldste besökte 11 församlingar på en vecka och ledde många uppmuntrande möten. Efter dessa möten med andlig uppmuntran var det ingen som ville gå hem. Alla bara dröjde sig kvar, man samtalade och jämförde sina upplevelser och njöt av samvaron. Närvaroantalet vid församlingsmötena har faktiskt aldrig varit så högt som under veckorna efter stormen.
Många som hade uppvärmningsmöjligheter, en vedspis eller elgenerator eller något annat, välkomnade andra som var utan värme i sina hem. Några Jehovas vittnen hade så många som 20 personer boende hos sig. Många som bodde utanför det drabbade området bistod också med inkvartering. Ett exempel var vittnena i Sept-Îles, en stad som ligger omkring 80 mil från ”mörkrets triangel” — de erbjöd sig att ta hand om 85 familjer.
Jehovas vittnen i avlägsna landsbygdsområden, till exempel i Rimouski, kapade upp och skickade ved. Några tog sig tid till att skriva bibeltexter på en del vedträn. Ett vittne delade med sig av veden han fått till en granne som inte var ett vittne. På ett vedträ som grannen fick stod Psalm 55:16: ”Jehova själv kommer att rädda mig.” Med vedträt i handen såg han upp och sade: ”Tack, Jehova.”
Vad lärde man sig av det hela?
Många blev chockade över elförsörjningens bräcklighet och över att de var så beroende av strömmen. ”Jag säger bara att när vi bygger ett nytt hus”, sade en man, ”då skall det ha en vedspis, en generator ... och en gasspis.”
Nästan sex veckor efter stormen gjorde en kommentator reflektionen: ”Det var mycket is, mycket mörker och gott om tid till att fundera, vilket är mycket lättare att göra med TV-n avstängd.” Sedan konstaterade han: ”Vi har förvånats över hur sårbara vi är för vädrets makter.”
De som läser Bibeln tänker på Skaparens löfte att återställa jorden till ett paradis efter det att han tagit bort denna tingens ordning, precis som han tog bort en sådan värld en gång tidigare. (Matteus 24:37–39; 2 Petrus 2:5) Med avseende på sin tillgängliga arsenal ställer Gud frågan: ”Har du gått in i snöns förrådshus, eller ser du rentav haglets förrådshus, vad jag har hållit tillbaka till trångmålets tid, till kampens och krigets dag?” — Job 38:22, 23.
[Bild på sidan 17]
Fackverksstolpar föll samman som om de varit gjorda av aluminiumfolie
[Bild på sidan 18]
Vad som kunde ha blivit en katastrof avvärjdes när frivilliga tog bort snö och is från sammankomsthallens tak
[Bild på sidan 18]
Ved till dem som drabbats av stormen