Njut av naturen med hänsyn och respekt

Berättat av en tillsyningsman vid Waterton Lakes National Park

NATIONALPARKERNAS tillsyningsmän  får ofta rycka ut på räddnings- och spaningsuppdrag därför att turister varit oförsiktiga och råkat i svårigheter. Ett belysande exempel är två unga män som saknades efter en bergsbestigning i närheten av Banffreservatet. Deras föräldrar kontaktade tillsyningspersonalen, och inom kort hade vi träffat på deras bil. I vår kikare fick vi syn på en bergsbestigare som klamrade sig fast vid en klipphylla, utan möjlighet att ta sig därifrån.

När vi kom närmare, ropade vi upp till honom och frågade var hans kamrat var någonstans. ”Är han ovanför dig? Är han nedanför?” Vi fick bara ett grymtande till svar. Människor som utsätts för svår stress avskärmar sig ofta från verkligheten. Vi fann hans kamrat ett stycke nedanför; han hade störtat ner och slagit ihjäl sig. Den mänskliga faktorn är alltid inbegripen i sådana olyckor.

När människor kommer till oss och gör förfrågningar om fotvandringar eller bergsbestigningar eller utfärder genom björnmarker, ger vi dem därför alltid enkla, tydliga och uttryckliga råd. Ibland måste dessa besökare tycka att vi behandlar dem som barn. Många människor kan helt enkelt inte fatta vad som kan hända dem ute i vildmarken eller uppe i fjällen. De verkar så otåliga att få ge sig i väg men har ingen aning om vad som väntar dem. Vi försöker därför varna människor och inskärpa hos dem att de måste vara försiktiga.

De två ungdomarna, till exempel, hade inga andra klätterredskap med sig än en tunn lina med en metallhake i ena änden. De hamnade i en situation där de varken kunde komma upp eller ta sig ner. Pojken på klipphyllan blev förlamad av rädsla. Han satte sig ner och kunde inte röra sig. Hans kamrat beslöt sig därför för att med repets hjälp ta sig ner till nästa klippavsats och försöka hämta hjälp. Eftersom han visste att han skulle vara borta ett bra tag, lämnade han kvar sin jacka så att kamraten skulle kunna hålla sig varm. På grund av en spricka i berget lossnade kroken som repet var fäst vid när han var på väg ner, och han störtade ner och slog ihjäl sig.

Möte med björn

Ett allvarligt tillbud inträffade när ett gift par höll på att avverka den sista etappen av en fotvandring nedför Boundary Creek utanför Waterton i södra Alberta. Plötsligt fick de syn på en björn som kom lunkande på stigen rätt emot dem. Kvinnan, som hade packning på ryggen, kastade sig ner på stigen i fosterställning, med händerna bakom nacken och knäna uppdragna mot magen. Hennes man blev som förlamad av rädsla och stannade sex, sju meter ifrån henne och såg hur björnen närmade sig.

Björnen gick genast fram till kvinnan och krafsade på packningen på hennes rygg för att försöka få tag i mat. Den klöste henne illa på ryggen, höfterna och skinkorna. Till sist insåg mannen att han måste göra något. Han letade i ryggsäcken och fick tag i några smörgåsar som han kastade på marken. När han gjorde detta, ramlade en kastrull ut ur ryggsäcken och hamnade på en sten, och ljudet fick björnen att hejda sig och skumpa tillbaka in i skogen. Paret skyndade sig då att ge sig av. Vi var tvungna att avliva björnen, eftersom den redan tidigare varit inblandad i liknande intermezzon.

Lärdomen av detta är: Om du har packning och en björn kommer emot dig, gör dig då av med packningen. Björnar angriper ofta människor för att få dem att lämna ifrån sig sina ryggsäckar och den mat som dessa innehåller; det lär de sig mycket snabbt. En övergiven packning eller en kamera eller något annat föremål som du kan kasta ifrån dig kan distrahera björnen så att du hinner sätta dig i säkerhet.

Fotografer måste vara noga med att inte gå för nära björnarna när de tar sina bilder. Våren 1988 hade en man och hans hustru slagit läger i Glacier National Park. De fick syn på en grizzlybjörnhona med tre ungar. Mannen gav sig av med en kamera med automatisk flerbildstagning. De första bilderna tog han från en sluttning på betryggande avstånd från björnarna, men sedan började han bli övermodig, eftersom björnarna inte tycktes bry sig om honom.

Han smög sig försiktigt nerför sluttningen, tills han befann sig på samma nivå som björnarna. De bilder som senare framkallades visade att han hade gått närmare och närmare. Han ville ta sitt livs bild och kom alldeles för nära björninnan, gjorde intrång på hennes revir och tvingade henne att välja mellan att fly och gå till angrepp.

De sista bilderna i kameran visade att björnen till sist fick nog — och gick till anfall! Fotografen försökte klättra upp i ett träd, men det var för sent. Björnen fick tag i honom och tillfogade honom dödliga skador.

Ett annat olyckstillbud inträffade i Lake Louise i Banff National Park. En man blev biten i ena låret och handen av en grizzlybjörnhona med två ungar. Men det var något som inte stämde. Hon hade gått till angrepp från omkring 150 meters håll och lämnat ungarna oskyddade. Det lät inte särskilt troligt att en björninna skulle ge sig i väg så långt bort från ungarna för att angripa en människa utan synbarlig anledning.

Vi hade en känsla av att mannens hund hade kommit fram till björnhonan och att hon hade jagat hunden tillbaka till ägaren. När vi antydde detta för hundägaren, förnekade han det och citerade reglementet för nationalparken som föreskrev att hundar måste hållas i band och under ständig uppsikt. Jag vände mig till skogvaktaren som var med mig och sade att vi skulle bli tvungna att avliva björnen. Hundägaren frågade genast: ”Varför det?”

”Björnen tycks ha angripit utan att vara provocerad”, svarade vi, ”och därför måste den avlivas.”

Han tänkte en stund och erkände sedan: ”Ja, ni har rätt. Det gick till precis som ni sade. Hunden var lös och provocerade björnen.”

Människor som fotvandrar i dessa vildmarker tror ofta att en hund är ett bra skydd. Det är precis tvärtom. En odresserad hund kan lätt springa fram till björnen och skälla och sedan, med björnen i hälarna, springa tillbaka till sin försvarslösa husse eller matte.

Låt mig berätta om ytterligare en händelse: Ett barn uppgavs ha blivit bitet av en björn. Vi fick veta att två barn hade lekt på en sandbank medan fadern höll på att fiska ett stycke därifrån. Plötsligt hade en björn rusat ut ur snårskogen och bitit tag i ett av barnen och släpat i väg det. Fadern rusade efter björnen för att hämta barnet, som låg på marken där björnen hade lämnat det.

Enligt vår uppfattning berodde olyckan på en förväxling. De lekande barnen som stod på alla fyra kan av björnen ha förväxlats med rådjurskid eller kanske älgkalvar. Björnen hade tydligen övergett barnet av egen fri vilja, när den märkte att bytet var en människa. Men sorgligt nog var detta enda hugg tillräckligt för att tillfoga barnet dödliga skador. Kom därför ihåg att björnar inte är tama bara därför att de är i ett reservat. De kan angripa barn, vilket de ibland också gör, som denna erfarenhet visar. Håll därför barnen under uppsikt.

En annan sak som kan vara bra att tänka på är att man gärna kan vara lite högröstad när man befinner sig i björnmarker. På så sätt är det ingen risk att man överraskar björnarna. Dessutom är det så att ju fler man är, desto större trygghet; en grupp på sex, sju personer skrämmer bort nästan vilken björn som helst. Om ni har varit relativt tysta och sedan plötsligt får syn på en björn, är det däremot bäst att inte undslippa sig några oväntade ljud som skulle kunna provocera björnen till anfall. Ibland kan en överraskad björn låtsas gå till angrepp och grymtande eller brummande närma sig på ett hotfullt sätt. Du har varit alltför närgången och blir nu varnad. Du gör då klokt i att ge dig av godvilligt och lämna björnen i fred. Här hjälper inga argument!

Ta dig därför tid att läsa igenom parkens informationsmaterial om björnar, så att du vet vad du skall göra och vad du kan vänta dig när du vandrar i björnmarker.

Andra uppgifter som tillsyningsman

Förutom skötseln av björnarna har vi tillsyningsmän också i uppgift att övervaka nationalparkens vägar, sjöar, campingplatser och vildmarksområden. Vi har också ansvaret för lag och ordning, brandskydd och säkerhetsanordningar. Samtidigt som vi försöker sköta om och skydda parken på många olika sätt, måste vi ibland också skydda människor mot deras egen dumhet. För att ta ett exempel:

I Banffreservatet finns ett populärt område som kallas Johnston Canyon. Utmed denna vackra floddal finns en vandringsled för en entimmestur upp till Övre fallen. Man har satt upp skyltar och staket för att hindra fotvandrare att lämna stigen. En kvinna ignorerade varningarna, gick runt staketets ände och klättrade ner till vattenbrynet för att tvätta fötterna. En annan kvinna som kom gående på stigen tyckte att detta var en bra idé och följde hennes exempel. När hon hade gjort det hon skulle, ställde hon sig upp på den släta stenen, förlorade fotfästet och halkade ner i den strida strömmen.

Den första kvinnan tog tag i hennes hand men orkade inte hålla fast henne. Hon rycktes med av strömmen och störtade nedför vattenfallet och slog ihjäl sig. Det sorgliga var att hon och hennes man var på bröllopsresa och hade varit gifta i bara tre dagar. Vilket meningslöst slöseri med liv! Om hon bara inte hade nonchalerat skyltarna och staketet!

En parktillsyningsmans liv är i regel mycket givande. Vi har hela tiden kontakt med naturen och har del i att bevara och återställa den. Men den mänskliga faktorn kommer ständigt till synes, och som jag har berättat slutar somliga besök här i parken med tragedi. De flesta har emellertid ett lyckligt och ibland rentav ett humoristiskt slut.

En parktillsyningsman som kom körande på en trafikerad väg fick till exempel se en bil som stod parkerad vid vägkanten. En av passagerarna höll på att mata en björn genom fönstret vid passagerarplatsen. Parktillsyningsmannen gick fram till föraren för att resonera om saken, samtidigt som passageraren höll på att mata björnen på andra sidan fordonet. När passageraren fick höra att det han gjorde var både farligt och olagligt, vevade han snabbt upp fönstret igen, till stor förtrytelse för björnen, som genast sprang över till andra sidan bilen, där vakten fortfarande stod och talade med föraren. Den förvånade björnen tvärstannade cirka en meter från tillsyningsmannen, stod alldeles stilla och såg ut som om den ville säga: ”Jag skall vänta på min tur, herr tillsyningsman, men var snäll och skynda på!”

Våra uppgifter här i reservatet har förändrats en hel del under de 20 senaste åren. Besökare av i dag är inte lika väl rustade att klara av vildmarkslivet som de var förr i tiden. Jag vill därför ge ett gott råd: Om du planerar att fotvandra i dessa ödemarker, duger det helt enkelt inte att ge sig i väg iförd shorts, kortärmad tröja och sandaler och bara ha med sig en lätt matsäck. En vacker sommardag kan mycket snabbt övergå i storm och snö och göra att du blir svårt nerkyld eller rentav fryser ihjäl. Var beredd på oförutsedda händelser och ha alltid med dig extra mat och kläder, så att du kan genomföra din vandring på ett betryggande sätt.

Dessutom bör du aldrig klättra eller vandra ensam. Övervärdera inte dina förmågor som alpinist. Ovana bergsbestigare som kommer från havets nivå orkar inte lika mycket på 1.500 till 2.500 meters höjd. Överskatta därför inte dina krafter; det är alltid jobbigare än man tror. Starta tidigt på dagen och avbryt vandringen om vädret blir för dåligt.

Slutligen bör du tänka på att när du besöker ett naturreservat, då är du gäst. Även berghällar och smådjur är fridlysta, liksom också blommor och annan vegetation. Lämna därför inte efter dig något annat än fotspår och ta bara med dig foton och kära minnen när du åker hem igen.

[Bild på sidan 7]

Man måste vara mycket försiktig när man vandrar i marker där det finns grizzlybjörn

[Bild på sidan 8]

Jag arbetar som tillsyningsman här i Waterton Lakes National Park

[Ruta på sidan 6]

Nationalparker i Sverige

År 1909 stiftades i Sverige två naturskyddslagar, den ena om fredande av naturminnesmärken och den andra om nationalparker. Året därpå inrättades nio nationalparker, av vilka fem låg i fjällen. Dessa nationalparker var de första i Europa. Efter hand har fler tillkommit, och nu har Sverige 20 stycken, och det finns planer på att inrätta fler. En senare tillkommen internationell överenskommelse stipulerar att ett område skall omfatta minst 1.000 hektar för att kallas nationalpark, varför de minsta svenska nationalparkerna inte tas med i internationella förteckningar. På senare tid har också så kallade naturreservat inrättats — i Sverige finns nu mer än 1.300 sådana.

I flertalet länder har allmänheten inte rätt att uppehålla sig på privat skogsmark, vilket gör att nationalparker och reservat har mycket stor betydelse. Allemansrätten, som vi har i Sverige, ger möjlighet till kortare vistelse på annans mark, och därför råder inte så stort behov av stora turistanläggningar i de svenska nationalparkerna, utan deras uppgift blir främst att bevara områden med speciella naturvärden.