En krabba med en säregen smak

Från Vakna!:s korrespondent på Salomonöarna

KOKOSKRABBAN — låter det exotiskt?a Man finner den bara på några få platser, bland annat på New Georgia, en ögrupp som ingår i Salomonöarna.

”Kokoskrabbor? Ja, de finns här”, säger lokalbefolkningen, ”men du måste gå och leta efter dem på natten.” De här nattaktiva krabborna tillbringar dagen djupt inne i håligheterna i murkna träd i djungelns täta undervegetation. När de kommer fram på natten äter de, ja, just kokosnötter, som de öppnar med sina kraftiga klor. Men de äter också olika mjuka gröna växter. För att få se denna märkliga skapelse måste man leta efter sönderslitna kokosnötsskal som skvallrar om var ingången finns till de svarta håligheterna i murkna stammar från nedfallna träd.

Öborna berättar att krabborna gräver ner sig och gömmer sig i marken under juni och juli. Där ömsar de skal och anlägger en ny, större ”rustning” innan de kommer fram igen. Eftersom en del kokoskrabbor blir uppemot 50 år, förstår man att de kan bli mycket stora. Medan jag stod där och tittade kom en krabba ut ur sin håla. Benens spännvidd var cirka en halv meter.

Tyvärr är kokoskrabbans ömsningshåla inte något skydd mot jägaren, som vet att leta efter den runda fördjupningen i marken som visar var hålan finns. Snabbt dras det försvarslösa djuret ut ur hålan för att så småningom hamna på någon finsmakares bord. Restauranger i Asien prisar den här krabban högt, och köttet i den mjuka, runda, sårbara bakkroppen är särskilt uppskattat.

Här på Salomonöarna är man verkligen bekymrad över att kokoskrabban kan bli utrotad. Fiskeriministeriet har satt en gräns för hur många äggläggande honor som får exporteras och även bestämt hur stora krabborna måste vara. Förslag har lagts fram om att föda upp krabbor i odlingar och sedan släppa ut dem i deras naturliga omgivning. Men mycket forskning skulle behövas, eftersom man inte vet tillräckligt mycket om kokoskrabbans fortplantningsvanor.

Frågan om den minskande populationen kokoskrabbor betonar än en gång behovet av en världsordning som säkerställer den ekologiska jämvikten, en värld då varje art i detta fantastiska spektrum av Guds jordiska skapelser får ha sin del i att uppfylla profetian i Psalm 148:5—10: ”Må de lovprisa Jehovas namn; ty han själv befallde, och de skapades. ... Lovprisa Jehova från jorden, ...  ni krypande djur och bevingade fåglar.”

[Fotnot]