Kapitel 11

”Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan” —

1. Vilken jämförelse kan göras mellan Israels nation på Sakarjas tid och republiken Israel i våra dagar, när det gäller militär styrka?

FANNS det någon väpnad militär styrka i Israel på profeten Sakarjas tid? Nej; till skillnad från republiken Israel i våra dagar, där till och med kvinnorna inkallas till krigstjänst.

2. Hur länge hade den återförda kvarlevan varit utan en militär styrka, och vilken fråga uppstår därför med avseende på tempelbyggandet?

² År 522 f.v.t., under Artasastas (magern Gaumatas) korta regering såsom Persiens kung, då de samaritiska motståndarna stoppade de israelitiska tempelbyggarna ”med våld och makt”, uppbådade inte israeliterna i Jerusalem någon militär styrka för att strida mot dem. (Esra 4:7—24) Längre fram, i elfte månmånaden (Sebat) år 519 f.v.t., på tjugofjärde dagen i månaden, då Sakarja fick sin femte syn, fanns det fortfarande ingen militär styrka i Jerusalem och Juda land. Det var fortfarande andra regeringsåret för kung Darius I, som hade efterträtt Artasasta som härskare i det persiska riket. Skulle det bli möjligt för israeliterna att fullborda templet i Jerusalem utan att verka från en ”maktställning” tack vare en imponerande militär styrka? Sakarjas femte syn besvarade denna fråga.

3. a) Ur vilket tillstånd blir Sakarja väckt innan han får den femte synen? b) Vad berättar Sakarja för den uttolkande ängeln att han ser?

³ Efter den trosuppbyggande syn som gällde översteprästen Josua, Josadaks son, tycks profeten Sakarja ha fallit i ett tillstånd av meditation och begrundan, varvid han såg ut att sova. Men serien av syner var ännu inte till ända; han skulle få se ännu mer. Därför säger han vidare om den ängel som uttolkade och förklarade det hela för honom: ”Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt, likasom när någon väckes ur sömnen. Och han sade till mig: ’Vad ser du?’ Jag svarade: ’Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill. Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.’” — Sakarja 4:1—3.

4. Vilket hus får synen av denna ljusstake oss att tänka på, och varför det?

⁴ Kan vi föreställa oss hur denna syn tedde sig för Sakarja? Den gyllene ljusstaken med dess sju armar, på vilka det satt sju lampor som hölls fyllda med olivolja, får oss att tänka på Jehovas tillbedjans hus. Tidigare, alltifrån profeten Mose tid fram till kung Davids tid, hade detta tillbedjans hus i Israel haft en gyllene ljusstake i den första avdelningen, det heliga. (2 Moseboken 40:1—25) Synen av denna ljusstake var därför mycket passande, eftersom denna syn hade att göra med templets återuppbyggande.

5. Hur försågs de sju lamporna med belysningsolja från en gemensam reservoar, och hur fylldes denna gemensamma reservoar ständigt med olja?

⁵ De sju lamporna hade en gemensam reservoar för belysningsoljan. Det var skålen längst upp på den gyllene ljusstaken, från vilken sju rör ledde, ett rör till varje enskild lampa för att leda olja till den från den gemensamma reservoaren. Men varifrån fick denna skål sitt förråd av olja, och hur regelbundet skedde detta? Från de båda olivträd som stod invid skålen, det ena trädet till höger om den och det andra till vänster om den. Dessa träd kunde utgöra en ständig källa för oljeförrådet, och de stod alldeles intill, så att man inte behövde transportera oljan från någon avlägsen plats.

6. Hur var det en enda ljusstake, trots att det var sju lampor?

⁶ Det var en enda ljusstake, i det att dess sju lampor var förbundna med den genom armar som gick ut från en gemensam fot.

7. Vad frågade Sakarja nu ängeln om ljusstaken?

⁷ Det fanns en innebörd i denna syn. Sakarja gav därför genast gensvar: ”Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: ’Vad betyda dessa ting, min herre?’ Men ängeln, som talade med mig, svarade och sade till mig: ’Förstår du då icke, vad de betyda?’ Jag svarade: ’Nej, min herre.’” — Sakarja 4:4, 5.

8, 9. a) Genom vilket handlingssätt kan vi i likhet med Sakarja få gagn av denna syn? b) Hur svarar ängeln Sakarja, och vad får vi därigenom del av i stället för en förklaring av detaljer?

⁸ I likhet med profeten Sakarja vill vi inte göra vår egen uttolkning av synen. Vi är villiga att bli undervisade av härskarornas Jehova förmedelst hans ängel. Vi kan få gagn av denna syn endast om vi får del av den gudomliga sanningen från den rätta källan. När den uttolkande ängeln får denna fråga av Sakarja, går han inte omedelbart in på alla detaljerna i synen. I stället talar han om syftet med synen i dess helhet, den huvudsakliga lärdom den ger oss. Detta skänker kraft åt en syn av blott och bart en ljusstake.

⁹ ”Följaktligen”, säger Sakarja, ”svarade han och sade till mig: ’Detta är Jehovas ord till Serubbabel; han sade: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt. Vem är du, o stora berg? Inför Serubbabel skall du bli jämn mark. Och han skall sannerligen föra fram slutstenen. Man skall ropa till den: ’Hur behagfull! Hur behagfull!’”’” — Sakarja 4:6, 7, NW.

HINDRET SKALL JÄMNAS MED MARKEN

10. Vilket motstånd fick Serubbabel röna, och vad kunde detta motstånd liknas vid, särskilt med tanke på vilka omständigheter?

¹⁰ Vad skulle någon av oss ha tyckt om att röna motstånd från de hedniska ståthållarna i de persiska provinserna på denna sida (den västra sidan) om floden Eufrat? Men inte bara det, vad skulle någon enda av oss ha tyckt om att röna motstånd från härskaren över hela det persiska riket, kung Darius I? Det var detta motstånd som för tillfället stod i vägen för Serubbabel, då han grep sig an med att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem år 519 f.v.t. (Esra 5:3—6:2) Detta såg sannerligen ut som ett ”stort berg”, som stod i vägen för ansträngningarna att med framgång fullborda återuppbyggandet av templet, inte sant? Serubbabel hade inte någon militär styrka bland de mindre än femtio tusen som hade återvänt med honom från Babylon år 537 f.v.t. Hur kunde han då stå emot alla väpnade angrepp från motståndare som försökte stoppa arbetet på templet? Vilken makt hade han eller hans medisraeliter? Han kände inte kung Darius I personligen och hade ingen politisk hållhake och inget inflytande på honom. Hur kunde han då över huvud taget förvänta att kunna fullborda Jehovas tillbedjans hus — utan att bli strängt straffad?

11. a) Hur besvarar Gud denna fråga? b) Vad behövde Serubbabel alltså ha bakom sig i arbetet på templet, och varför det?

¹¹ Frågar vi i vår tid eller frågade ståthållaren Serubbabel: ”Hur”? Den störste av alla militära befälhavare svarar: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt.” (Sakarja 4:6, NW) Serubbabel behövde inte bekymra sig om att ha en militär styrka eller makt som härrörde från någon mänsklig källa. Allt han behövde göra var att förtrösta på honom som genom sina profeter hade uppmanat honom att gripa sig an med verket och förlita sig på den ande som utgår från denna den Högsta myndigheten. Hans ande är visserligen en osynlig, verksam kraft, men den är oemotståndlig, överväldigande, ständigt framgångsrik, alltid triumferande. Denna ande verkar i det osynliga, men den frambringar de resultat som dess gudomliga källa har avsett. Ingen militärmakt på hela jorden och ingen politisk och religiös makt i hela människovärlden kan bevara fältet mot hans heliga verksamma kraft. När ståthållaren Serubbabel grep sig an med arbetet på templet, hade han denna ande bakom sig!

12. Vad skulle detta bildliga ”stora berg” bli inför Serubbabel, och hur utgjorde uppfyllelsen av Jesaja 40:4, 5 en försäkran om detta?

¹² Varför skulle man då frukta för ett bildligt ”stort berg” som ligger i vägen? Till detta berg säger härskarornas Jehova: ”Inför Serubbabel skall du bli jämn mark.” Inför Serubbabel och den trogna kvarleva som hade återvänt med honom från Babylon hade Jehova uppfyllt profetian i Jesaja 40:4, 5: ”Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas; vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark. HERRENS härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den. Ty så har HERRENS mun talat.” Jehova kunde nu göra något liknande med avseende på detta ”stora berg” som ståthållaren Serubbabel konfronterades med år 519 f.v.t. Låt oss lägga märke till hur han åstadkom detta genom sin ande, och inte genom några ihärdiga ansträngningar från Serubbabels sida.

13. a) Hur hade Jehova tidigare, den 24 Kisleu 520 f.v.t., genom Haggai försäkrat Serubbabel om att han inte behövde oroa sig för fientliga militära styrkor? b) Vad skulle motståndarna utan tvivel göra, sedan Serubbabel hade vidtagit åtgärder, uppmuntrad av Sakarjas femte syn?

¹³ Bara två månader tidigare hade Jehova tillkännagett vad han skulle göra med fiendens militära härskaror, när han sade: ”Jag skall komma himmelen och jorden att bäva; jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd. På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” (Haggai 2:21—24) Det som ståthållaren Serubbabel och hans medarbetare gjorde den dagen (24 Kisleu 520 f.v.t.) på templets grund i Jerusalem kan ha förmått ståthållarna i provinserna väster om floden Eufrat att sända sin vädjan till kung Darius I i Susan i Persien. Men utan tvivel måste dessa provinsståthållare ha protesterat inför kung Darius I, sedan Serubbabel påskyndat arbetet på templet på grund av den uppmuntran han fått genom denna femte syn som Sakarja berättade för honom.

14. Vad gjorde kung Darius I, enligt Esra 6:1—13, när han fick denna vädjan från de upprörda provinsståthållarna?

¹⁴ Ända till dess hade kung Darius I låtit det förbud vara i kraft som kung Artasasta hade utfärdat mot byggnadsarbetet på templet. Men vad gjorde han, när han fick denna vädjan från de upprörda provinsståthållarna?

Då gav konung Darejaves [Darius] befallning, att man skulle göra efterforskningar i kansliet i Babel, där skatterna nedlades. Och i Ametas borg i hövdingdömet Medien fann man en bokrulle, i vilken följande var upptecknat till hågkomst:

”I konung Kores’ [Cyrus’] första regeringsår gav konung Kores denna befallning: ’Guds hus i Jerusalem, det huset skall byggas upp till att vara en plats, där man frambär offer; och dess grundvalar skola göras fasta. Det skall byggas sextio alnar högt och sextio alnar brett med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke; och vad som fordras för omkostnaderna skall utgivas från konungens hus. De kärl av guld och silver i Guds hus, som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel, skall man ock giva tillbaka, så att de komma åter till sin plats i templet i Jerusalem, och man skall sätta in dem i Guds hus.’ —

Alltså, du Tattenai, som är ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Setar-Bosenai och I afarsekiter, de nämndas medbröder [edra ämbetsbröder från Afarsak, Åk] på andra sidan floden: hållen eder fjärran därifrån. Lämnen arbetet på detta Guds hus ostört. Judarnas ståthållare och judarnas äldste må bygga detta Guds hus på dess plats. Och härmed giver jag befallning om huru I skolen förfara med dessa judarnas äldste, när de bygga på detta Guds hus. Av de penningar som givas åt konungen i skatt från landet på andra sidan floden skall vad som fordras för omkostnaderna redligt utgivas åt dessa män, så att hinder icke uppstår i arbetet. Och vad de behöva, ungtjurar, vädurar och lamm till brännoffer åt himmelens Gud, så ock vete, salt, vin och olja, det skall efter uppgift av prästerna i Jerusalem utgivas åt dem dag för dag utan någon försummelse, för att de må kunna frambära offer till en välbehaglig lukt åt himmelens Gud och för att de må bedja för konungens och hans söners liv. Och härmed giver jag befallning, att om någon överträder denna förordning, så skall en bjälke brytas ut ur hans hus, och på den skall man upphänga och fästa honom, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet, därför att han har så gjort. Och må den Gud, som har låtit sitt namn bo där, slå ned alla konungar och folk, som uträcka sin hand till att överträda denna förordning och till att förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejaves, giver denna befallning. Blive den redligt fullgjord!”

Alldenstund nu konung Darejaves hade sänt ett sådant bud, blev detta redligt fullgjort av Tattenai, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och av Setar-Bosenai, så ock av deras medbröder [ämbetsbröder, Åk]. — Esra 6:1—13.

15. a) Vilken är den enda förklaringen till denna häpnadsväckande händelseutveckling, och varför det? b) Vad sade Jehova i sitt förutvetande att Serubbabel skulle göra med templets slutsten?

¹⁵ Var det härskarornas Jehovas ande som var i verksamhet och styrde händelseutvecklingen i denna sak? Det är endast hans ande som kan ha varit orsaken till denna häpnadsväckande händelseutveckling. Det skedde ju inte genom någon militär styrka eller mänsklig kraft från ståthållaren Serubbabels sida. Det bildliga ”stora berg” som byggts upp av motståndarstyrkorna och lagts i Serubbabels väg blev ”jämn mark” framför honom. Han blev rikligen belönad för sin tro på härskarornas Jehova och för sitt mod när det gällde att arbeta på templet. Eftersom Jehova på förhand visste vad han skulle utföra med hjälp av sin oövervinnliga ande, sade han vidare i denna femte syn till Sakarja: ”Och han skall sannerligen föra fram slutstenen. Man skall ropa till den: ’Hur behagfull! Hur behagfull!’” — Sakarja 4:7, NW.

DEN ”BEHAGFULLA” SLUTSTENEN

16. Hur viktig var denna slutsten, och vilken försäkran skulle ges genom att Serubbabel förde fram denna sten?

¹⁶ ”Slutstenen” var kronan på verket i det tempel som skulle återuppbyggas i Jerusalem. Denna slutsten var den viktiga sten som skulle innebära att templet var helt och hållet fullbordat. Att ståthållaren Serubbabel förde fram denna sten skulle utgöra en försäkran om att han skulle föra arbetet på templet till dess fullbordan. Det skulle inte finnas något som nu kunde hejda denne Jehovas tjänare. Det skulle Jehovas ande se till!

17. Varför skulle den dag då slutstenen sattes på plats bli en dag av jubel, och varför skulle åskådarna utropa: ”Hur behagfull!”?

¹⁷ Det skulle bli en dag av gränslöst jubel, när han satte denna slutsten på plats, vilket betecknade att templet med framgång fullbordats i den stad vid vilken Gud hade fäst sitt heliga namn. När den hänförda skaran av åskådare får se denna höjdpunkt på byggnadsarbetet, kommer de i sin beundran av denna slutsten på dess framträdande plats att utropa: ”Hur behagfull! Hur behagfull!” Den var vacker i sig själv. Det var ju samma sten som lades inför översteprästen Josua, Josadaks son, och Jehova själv hade inristat dess inskrift förmedelst sin kraft. (Sakarja 3:9) Men denna graverade slutsten blev ännu vackrare, när den nu intog den plats som var avsedd för den i tempelbyggnaden och gjorde templet till en angenäm anblick. Det var inte bara de som skulle tillbedja i detta tempel som hade sina hänförda ögon fästade vid slutstenen, utan i synnerhet Jehovas ”sju ögon” var fästade vid denna sten med odelad uppmärksamhet. Att den sattes på plats innebar att hans profetiska ord genom Haggai och Sakarja blev hävdat och rättfärdigat.

18. När kom denna dag av jubel, enligt den historiska skildringen?

¹⁸ Denna dag av jubel och triumf kom på tredje dagen i månmånaden Adar år 515 f.v.t. Den historiska redogörelsen säger nämligen: ”Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal; man byggde och fullbordade det, såsom Israels Gud hade befallt och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den persiske konungen, hade befallt. Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves’ sjätte regeringsår.” — Esra 6:14, 15.

19. Vilken storslagen framtidsutsikt ger denna profetiska, religiösa händelse oss i denna tid, och förmedelst vad skall detta genomföras?

¹⁹ Vilken storslagen framtidsutsikt ger inte denna historiska men profetiska händelse alla dem som älskar den rena, obesudlade tillbedjan av den ende levande och sanne Guden i våra dagar! Den pekar fram emot den tid då den sanna tillbedjan av den suveräne Herren Jehova kommer att bringas till fullkomning i hans andliga tempel. Detta kommer att inträffa då det stora Babylon (den falska religionens världsvälde, som inbegriper den sekteriska kristenheten) tillintetgörs och alla denna världens politiska, militära och sociala element, som står emot till och med den rena religionen, blir tillintetgjorda, varigenom den renade jorden endast kommer att hysa kvarlevan av andliga underpräster i det andliga Israel och deras medtillbedjare ur alla nationer och folk och stammar. Denna bedrift kommer, som Jehova säger, inte att verkställas ”genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande”.

20. Vilken ståthållare har en särskilt privilegierad del i den kommande uppfyllelsen av denna profetia?

²⁰ Den motbildlige ståthållaren Serubbabel kommer att ha en särskilt privilegierad del i att förverkliga den nutida uppfyllelsen av denna gudomliga profetia. Vi vet vem han är — Jesus Kristus, som nu härskar från sin himmelska tron över den trogna kvarlevan av hans andliga underpräster och deras överlämnade, döpta medtillbedjare.

21. Vilka ämbeten, som sammanförs hos Jesus Kristus och också förebildas genom Melkisedek, framställs i bild genom Serubbabel och Josua?

²¹ Serubbabel förebildade den förhärligade konungen Jesus Kristus i ett annat avseende än översteprästen Josua, Josadaks son, gjorde. Översteprästen Josua (som grekisktalande judar kallade ”Jesus”) var en bild av Jesus Kristus i hans prästerliga funktioner. Serubbabel, som blivit utnämnd till ståthållare över provinsen Juda, var en bild av Herren Jesus Kristus i hans egenskap av härskare och konung. Dessa båda ämbeten, översteprästens och ståthållarens ämbete, sammanförs hos den förhärligade Jesus Kristus. Han förebildas ju också av Melkisedek, om vilken det heter i 1 Moseboken 14:18: ”Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste.” I Hebréerna 7:1 kallas han: ”Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud, den Högste.” — Psalm 110:1—4.

22. a) Till skydd och stöd för vilket arbete använde Serubbabel sin makt som ståthållare, och i enlighet med vems påbud? b) Vem var Serubbabel en förebild till i ett liknande verk, och vilket ”stort berg” skulle denne jämna med marken?

²² Såsom ståthållare för Jerusalem och Juda skulle Serubbabel understödja återuppbyggandet av templet, vilket påbjudits av kung Cyrus. Han skulle använda sin makt som ståthållare till skydd för arbetet på templet. Kung Cyrus anförtrodde honom, tydligen under titeln Sesbassar, de heliga kärlen ”till HERRENS hus”, och Serubbabel förde dessa heliga kärl från Babylon till Jerusalem för att användas i Jehovas återuppbyggda hus. (Esra 1:7—2:2; 5:13—16) Därför var det med rätta som ståthållaren Serubbabel tog ledningen i att lägga grunden till det andra templet åt Jehova i Jerusalem. (Esra 3:8—10) På detta sätt visades det i bild genom Serubbabel hur den regerande konungen Jesus Kristus skulle stimulera verksamheten med att återställa den rena tillbedjan av Jehova i hans andliga tempel. Han skulle skydda kvarlevan av smorda andliga underpräster på jorden i våra dagar i deras ansträngningar sedan år 1919 att återupprätta Jehovas rena tillbedjan i hela människovärlden. Det ”stora berg” av motstånd och svårigheter, som låg i vägen för deras ansträngningar att göra detta, har han förvandlat till ”jämn mark”.

23. a) Hur kan Jesus Kristus jämföras med ståthållaren Serubbabel, när det gäller att understödja tempelbyggnadsarbetet? b) Hur kan han sägas föra fram slutstenen och sätta den på plats?

²³ I likhet med ståthållaren Serubbabel, som förde fram slutstenen och satte den på plats i templet år 515 f.v.t., kommer den förhärligade Jesus Kristus att på ett triumferande sätt fullborda arbetet med att återupprätta Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Förmedelst sina osynliga, heliga änglar kommer han att församla hela den återstående kvarlevan av andliga underpräster och kommer att hjälpa dem att uppfylla sina plikter i det motbildliga heliga i Jehovas andliga tempel. Han kommer själv att fullgöra uppgiften som ”slutstenen” i denna andliga anordning för tillbedjan av Jehova. Vid Guds fastställda tid kommer han att inta den plats som tilldelats honom i denna andliga byggnad för tillbedjan och på så sätt lägga sista handen vid den och fullborda den. Han är huvudpersonen, som kan liknas vid en slutsten, när det gäller att fullkomna denna gudomliga anordning för tillbedjan, i vilken han tjänar såsom den kunglige översteprästen till gagn för hela mänskligheten. När han intar sin plats och rapporterar inför Jehova Gud att han har fullbordat verket med att återställa denna tillbedjan i full skala förmedelst hela skaran av underpräster i det andliga templet, kommer detta att utgöra en ”behagfull” anblick.

24. När kommer Jehovas tillbedjare att ropa till den större slutstenen: ”Hur behagfull!”?

²⁴ I detta heliga ögonblick, då det blir uppenbart att arbetet med avseende på den sanna tillbedjan har fullbordats trots motstånd från det stora Babylon och dess politiska understödjare, kommer alla sanna tillbedjare av Jehova på jorden att fyllas med outsläcklig uppskattning av det verk som den större ståthållaren Jesus Kristus framgångsrikt har genomfört. Med jubel kommer de att ropa till honom, den större slutstenen: ”Hur behagfull! Hur behagfull!”

”DEN RINGA BEGYNNELSENS DAG” BÖR INTE FÖRAKTAS

25. Vilken ömklig anblick erbjöd efterkrigstidens arbete med att bygga upp den teokratiska organisationen för Jehovas tillbedjan, när det tog sin början år 1919?

²⁵ När detta verk med att bygga upp den teokratiska organisationen för Jehovas tillbedjan började under efterkrigsåret 1919, erbjöd det en ömklig anblick i det religiösa stora Babylons och dess militära, politiska älskares ögon. Det föreföll dem så omöjligt att det skulle kunna genomföras. Varför det? Därför att den överlevande kvarlevan av smorda andliga israeliter var så liten och hade råkat i internationellt vanrykte. (Matteus 24:9) När Internationella Bibelstudiesällskapets allmänna konvent hölls i rekreationsorten Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919, var det till exempel bara 6.000 som var närvarande under vardagssessionerna; och tusentals andra, som inte kunde vara med vid detta konvent så snart efter första världskriget, var kringspridda över hela jorden. Omkring 17.961 (enligt ofullständiga rapporter) hade varit närvarande vid firandet av Herrens aftonmåltid tidigare under året, den 13 april 1919. Vad var några få tusen överlämnade, döpta tillbedjare av Jehova i jämförelse med kristenhetens hundratals millioner kyrkomedlemmar?

26. a) Var det rätt att förakta den överlevande kvarlevan därför att den var så liten? b) Vem kom med ett budskap som skulle rätta till en sådan felaktig inställning, och av vem blev denne sänd?

²⁶ Men var det rätt att förakta denna överlevande kvarleva av andliga israeliter för att den var så liten eller därför att den inte hade någon ”militär styrka”? Fakta som är tillgängliga i dag, mer än femtio år senare, ger ett eftertryckligt svar på den frågan, och de bevisar att det var den ofelbare Guden som sände sin profet Sakarja med ett budskap för att rätta till alla felaktiga uppfattningar som uppstått till följd av hur dessa ting tedde sig i detta tidiga skede. Lyssna, när Sakarja vidare berättar: ”Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade: ’Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?’” — Sakarja 4:8—10.

27. När gavs det absoluta beviset för att det var Jehova som hade sänt Sakarja till sitt folk?

²⁷ Om det tidigare hade funnits något tvivel hos några av den återförda kvarlevan av judar, som nu befann sig i Juda land, visste de nu — på tredje dagen i den tolfte månmånaden (Adar) år 515 f.v.t. — med bestämdhet att det inte var någon annan än Jehova som hade sänt Sakarja till sitt folk. Skildringen i Esra 6:14, 15 lyder: ”Och judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal; man byggde och fullbordade det, såsom Israels Gud hade befallt och såsom Kores och Darejaves och Artasasta, den persiske konungen, hade befallt. Och huset blev färdigt till den tredje dagen i månaden Adar, i konung Darejaves’ sjätte regeringsår.” Jehovas profetiska ord hade blivit hävdat och rättfärdigat!

28. a) Varför undgick det inte Jehovas ögon, när Serubbabel med murlodet i handen satte slutstenen på plats i templet? b) Vid vilket liknande men större tillfälle kommer hans ögon att glädja sig i ännu högre grad?

²⁸ Ståthållaren Serubbabel kan ha haft en lodlina och ett murlod i handen, när han fullbordade Jehovas tillbedjans hus genom att lägga denna betydelsefulla slutsten på dess plats. Det var många ögon som gladde sig när de såg denna syn. I synnerhet Jehovas ögon. Det finns inget som undgår hans ögon. Det är som om han har en fullständig uppsättning av ögon — sju stycken — ögon som överfar hela jorden för att iaktta allt som försiggår, oavsett om det är hans fiender eller hans överlämnade folk som utför detta. När Serubbabel med murlodet i handen lade slutstenen på dess plats, undgick inte detta hans ögon. Hans ögon gladde sig tillsammans med hans trogna kvarlevas, som satte tillbedjan av den sanne Guden främst i livet. Hur mycket mer kommer inte hans allseende ögon att glädja sig, när de ser den större Serubbabel fullborda arbetet med att återställa den rena tillbedjan på jorden i hans andliga tempel!

”DE TVÅ OLJESMORDA”

29. Vad fick Sakarja reda på, när han först frågade vad synen av den gyllene ljusstaken betydde, och hur kan vi nu se hur passande detta svar var?

²⁹ Kommer vi nu ihåg vad ängeln svarade profeten Sakarja, när han frågade vad den gyllene ljusstaken med de sju lamporna betydde? Jo, han svarade: ”’Inte genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom min ande’, har härskarornas Jehova sagt.” (Sakarja 4:6, NW) Nu kan vi se hur passande detta kraftfulla uttalande var, när vi får reda på innebörden i ytterligare detaljer i synen. För att ge oss vidare besked fortsätter skildringen:

30. Vad talade ängeln om för Sakarja att de två olivträden invid ljusstaken föreställde?

³⁰ ”Och jag frågade och sade till honom: ’Vad betyda dessa två olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?’ Och ytterligare frågade jag och sade till honom: ’Vad betyda de två olivkvistar [olivträdens två knippen av kvistar, NW], som sträcka sig intill de två gyllene rännor, genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?’ Då sade han till mig: ’Förstår du då icke, vad de betyda?’ Jag svarade: ’Nej, min herre.’ Då sade han: ’Dessa äro de två oljesmorda, som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre.’” — Sakarja 4:11—14.

31. Hur leddes oljan till lamporna? Varför var förrådet av olja konstant, och vad var oljan en bild av?

³¹ Sakarja fann för gott att låta sin första fråga omedelbart åtföljas av en andra fråga, för att han inte skulle glömma att fråga om en detalj som han inte hade nämnt i sin första fråga. Vi kommer ihåg att dessa två olivträd stod till höger och till vänster om den gyllene skål, från vilken sju rör gick ut till de sju lamporna på ljusstaken för att leda oljan till dem från den gemensamma reservoaren. Varifrån fick den gyllene skålen längst upp på ljusstaken sitt eget förråd av belysningsolja? Från det högra olivträdets kvistknippe och det vänstra olivträdets kvistknippe, och oljan leddes dit med hjälp av en gyllene ränna från vardera kvistknippet. Den vätska som på så sätt rann ner i skålen liknade guld, och den kunde inte avlägsnas, liksom inte heller de båda olivträden kunde avlägsnas. Förrådet av olja var konstant, precis som källan till denna olja var levande och konstant. Denna belysningsolja föreställde inte någon militär styrka eller någon människas kraft, utan ”min ande”, som Jehova sade. Olja användes alltså som en bild av Guds ande. — Sakarja 4:6, NW.

32. a) Vad är källan till den symboliska ”olivoljan”? b) Vad symboliserar ljusstaken som får denna olja?

³² Precis som Jehova Gud är olivträdets skapare och följaktligen upphovet till dess olja, är han också källan till den ande eller osynliga, verksamma kraft som tänder hans sanna tillbedjans låga. De två olivträden är alltså en bild av de två redskap som han använder till att förmedla sin ande till den symboliska ljusstaken, dvs. till hans ”heliga nation”, den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Vilka är då de två redskap som de två olivträden symboliserar?

33. Hur används i Uppenbarelseboken 11:3, 4 olivträd till att symbolisera Guds levande skapelser, och vilka symboliserar de två olivträden i Sakarjas syn?

³³ Det är inte i strid med Skriften att säga att de båda olivträden är en bild av förnuftsbegåvade Guds skapelser. I förbindelse med den syn av templet som den kristne aposteln Johannes beskriver i den sista boken i bibeln läser vi: ”Och jag skall låta mina två vittnen ... profetera, höljda i säcktyg. Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.” (Uppenbarelseboken 11:3, 4) De två olivträden i Sakarjas syn sägs vara ”de två oljesmorda [ordagrant: två oljans söner], som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre”. Vilka är då dessa en bild av? Inte de inspirerade profeterna Haggai och Sakarja, utan två personer som Sakarja fick befallning att förmedla härskarornas Jehovas ord till, nämligen översteprästen Josua, Josadaks son, och ståthållaren Serubbabel.

34. a) Hur förmedlade översteprästen och ståthållaren den symboliska oljan till den symboliska ljusstaken? b) Hur upprätthöll Serubbabel och Josua ständigt sin tillförsel av Guds ande?

³⁴ Förmedelst de inspirerade profeterna Haggai och Sakarja fick Josua och Serubbabel del av Jehovas ande. Dessa skulle i sin tur ta ledningen i att bygga ett andra tempel åt Jehova och skulle förmedla Jehovas ande till den israelitiska kvarlevan för detta ändamål. Dessa två ”oljesmorda” skulle ständigt genomsyra hela det återförda folket med Jehovas ande genom att hålla fast vid detta arbete ända tills det var fullbordat och genom att uppmuntra dem som arbetade på templet både genom förmanande ord och genom sitt eget exempel. De kunde göra detta, om de ständigt stod inför Jehova, ”hela jordens Herre”. De måste stå på hans sida, när det gällde den enda sanna tillbedjan, och de måste ständigt betjäna honom till förmån för denna odelade tillbedjan av honom. På så sätt skulle det heliga arbetet bli utfört genom Jehovas ande. Eftersom han är ”hela jordens Herre”, genomför han också sin vilja med avseende på den.

35. Vem symboliserar de två olivträden i synens nutida uppfyllelse?

³⁵ Vem förebildar de ”två olivträden”, de ”två oljesmorda”, i denna syns uppfyllelse nu i ”ändens tid”? Eftersom de i synens första uppfyllelse på Sakarjas egen tid var en bild av översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel, måste de i vår tid vara en bild av en enda person, nämligen Jehovas Smorde, Messias eller Kristus, den Jesus som blev smord med Guds heliga ande. — Jesaja 61:1—3; Lukas 4:1.

36. a) Hur har Jesus Kristus fungerat likt översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel i förbindelse med Guds ande? b) Hur har han, i likhet med de två olivträden, haft ständig tillgång till anden, och till vilken symbolisk ljusstake har han förmedlat den?

³⁶ Ja, Jesus, Messias, förebildades verkligen av både översteprästen Josua och ståthållaren Serubbabel. Innan Jesus lämnade sina lojala apostlar på jorden, lovade han att sända dem anden, som utgår från den himmelske Fadern. (Johannes 14:16, 17; 15:26; 16:13, 14) På pingsthögtidens dag år 33 v.t. tjänade han sedan likt de två olivträden i Sakarjas syn. Den dagen började Jehova Gud använda honom till att utgjuta den heliga anden över det andliga Israels ”heliga nation”. (Apostlagärningarna 1:5; 2:1—35; Matteus 3:11; Markus 1:7, 8; Lukas 3:16) I likhet med de ”två oljesmorda” eller ”två oljans söner” i Sakarjas femte syn står Kristus Jesus ”inför hela jordens Herre” såsom överstepräst och ståthållare och betjänar honom ständigt, ty han befinner sig på Guds högra sida i himmelen. (Apostlagärningarna 2:34—36; 7:56) I denna ställning kan han utgöra kanalen för ett ständigt tillflöde av Herren Guds ande till den symboliska ”ljusstaken” på jorden, den trogna kvarlevan av det andliga Israel.

37. a) Upplivade av vad och under vems ledarskap fortsätter kvarlevan med tempelarbetet? b) Vem kommer därför att bli föremål för all hyllning, lovprisning och ära för detta framgångsrika tempelarbete?

³⁷ Inte genom någon militär styrka, utan genom Guds, den Allsmäktiges, aldrig sinande ande, fortsätter den smorda kvarlevan att arbeta under sin himmelske ståthållare och överstepräst, Jesus Kristus. Stimulerade och upplivade genom helig ande kommer de att fortsätta med detta tempelarbete tills det är helt och hållet fullbordat. Därför är det inte kvarlevan av andliga underpräster som blir föremål för hyllning, lovprisning och ära för detta med framgång fullbordade verk, utan dessa uttryck för uppskattning riktas i stället till Jehova Gud, källan till den heliga anden, och genom Jesus Kristus som hans kärleksfulla kanal.

Kapitel 12

Ogudaktigheten skall inte tillåtas längre

1. Vad skulle Israels nation göra för att få Jehovas välsignelse i enlighet med förbundet, i stället för att bara utföra religiösa formaliteter i hans tempel?

ISRAELS forntida nation hade i Jerusalem den sköna symbolen för den ende levande och sanne Gudens rena tillbedjan. Det var hans heliga tempel, som blivit återuppbyggt. Men nationen skulle inte bara utföra rutinmässiga ceremonier i detta centrum för tillbedjan. Israels utvalda nation med sitt återuppbyggda tempel för Jehovas tillbedjan i Jerusalem skulle utöva denna religion dagligen över hela sitt gudagivna land. Då skulle inte deras religion bara vara en from formalitet, utan en levande verklighet. Den skulle inte leda till att man vanhelgade Jehovas tillbedjans heliga hus. Den skulle inte dra spe och smälek över Guds namn. Då kunde han med glädje välsigna de vördnadsfulla invånarna i landet i enlighet med löftet i hans högtidliga förbund med nationen. Han skulle inte bli tvungen att sända en dödsbringande förbannelse över dem som inte höll detta förbund.

2. a) Vad bör Jehovas tillbedjare hata, enligt vad som sägs i Psalm 97:10, 11? b) I enlighet med vilket Guds uppsåt bör de inte tolerera någon ogudaktighet i sin gudagivna besittning?

² Hans uppriktiga tillbedjare måste verkligen hata ogudaktigheten. Därför uppmanar den inspirerade psalmisten dem: ”I som älsken HERREN, haten det onda. Han bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem. Ljus är utsått för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga.” (Psalm 97:10, 11) Det får inte förekomma att man tolererar ogudaktigheten där de som älskar Jehova bor, i deras gudagivna besittning. Vid den tid som Jehova har bestämt och som han noga håller fast vid kommer han att göra slut på all ogudaktighet över hela jorden jämte alla dess fruktansvärda verkningar. Han kommer inte längre att tillåta ogudaktigheten. Vilken lycklig tid för alla rättfärdigt inställda människor!

3. Vilken syn gavs nu i överensstämmelse med detta tema, och för vilkas uppmuntran blev den upptecknad?

³ Temat för den sjätte syn som profeten Sakarja fick den tjugofjärde dagen i elfte månmånaden (Sebat) år 519 f.v.t. hade att göra med denna ljuvliga framtidsutsikt. Han blev inspirerad att uppteckna sin syn för att den skulle bevaras till uppmuntran för oss i denna tid, då den går i uppfyllelse helt och hållet.

DEN SJÄTTE SYNEN

4, 5. a) Vad berättade Sakarja för den uttolkande ängeln att han såg? b) Hur förflyttade sig rullen genom luften? Hur stor skrivyta hade den, och för vilket slags budskap?

⁴ Sakarja skriver: ”När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se en bokrulle flyga fram. Och han [den uttolkande ängeln] sade till mig: ’Vad ser du?’ Jag svarade: ’Jag ser en bokrulle flyga fram; den är tjugu alnar lång och tio alnar bred.’” — Sakarja 5:1, 2.

⁵ Rullen är utrullad. Med plan yta glider den fram genom luften såsom på flygplansvingar. Det är en stor rulle. Den är tjugo alnar lång och tio alnar bred, och dess yta blir därför sammanlagt två hundra kvadratalnar eller omkring fyrtio kvadratmeter. Och om båda sidorna på rullen användes till att skriva på, skulle detta innebära omkring åttio kvadratmeters skrivyta. Den visade sig också vara skriven på båda sidorna. På så sätt kunde den förmedla ett ovanligt långt budskap. Var det ett gynnsamt eller ogynnsamt budskap för landet? Detta skulle kunna antyda vad den flygande rullen betydde. Sakarja ville veta det. Det vill vi också.

6. Vad förklarade den uttolkande ängeln att den flygande rullen betydde?

⁶ Vad sade den uttolkande ängeln? ”Och han sade till mig: ’Detta är den förbannelse, som går ut över hela landet; ty var och en, som stjäl, skall utrotas därifrån, enligt denna sida, och var och en, som svär, skall utrotas därifrån, enligt den andra sidan.’” — Sakarja 5:3, Åk.

7, 8. Vilka frågor uppstår med avseende på den som stjäl och den som svär en falsk ed i Jehovas namn, och vad säger Jehova att förbannelsen skall medföra?

⁷ Vad kommer då att hända dessa missdådare, som hittills har sluppit undan straff? Vilken förbannelse skall drabba de hittills ostraffade tjuvarna, enligt vad som står skrivet på bokrullens ena sida? Och vilken förbannelse skall drabba dem som gjort sig skyldiga till att svärja en ed, enligt vad som står skrivet på bokrullens andra sida? Också vi i våra dagar vill veta det, därför att hela jorden för närvarande svämmar över av tjuvar och av människor som inte uppfyller sina svurna eder. Vad har den uttolkande ängeln att säga oss? Detta:

⁸ ”Jag har låtit den gå ut, säger HERREN Sebaot, för att den skall komma in i tjuvens hus och in i dens hus, som svär falskt vid mitt namn; och den skall stanna där i huset och fräta upp det med både trävirke och stenar.” — Sakarja 5:4.

9. Hur långt skulle denna utplåning gå? Skulle den inskränka sig till husen?

⁹ De som stal och de som svor falska eder i Jehovas namn drabbades av förbannelse och blev dömda till tillintetgörelse. Inte nog med att deras hus skulle frätas upp med både trävirke och stenar, utan de som stal eller svor falska eder skulle också utplånas. Själva platsen där de bodde skulle utplånas ur landet, både de själva och deras hus. I sanning en fruktansvärd, drastisk förbannelse!

10. Vilket land gällde detta, och varför gjorde detta att det blev så mycket allvarligare att stjäla eller svärja falskt?

¹⁰ Vi måste komma ihåg att detta gällde det land som tagits i besittning av kvarlevan av före detta landsförvista judar, som hade blivit befriade från Babylon och hade återvänt till Juda land för att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem. Detta gjorde saken så mycket allvarligare. Enligt de tio budorden, som gavs genom profeten Mose, var dessa köttsliga, omskurna judar underställda den gudomliga befallningen att inte stjäla och att inte svärja falskt eller bära falskt vittnesbörd. Om någon skulle stjäla från Guds utvalda folk, skulle han alltså i själva verket stjäla från Jehova. Om någon svor falskt i Jehovas heliga namn, ljög denne inte bara för den som den svurna eden skulle utgöra en försäkran eller garanti för, utan han ljög också för Jehova. Det var att missbruka hans namn, att använda hans namn på ett värdelöst sätt. (2 Moseboken 20:7, 15, 16) Även om tjuvarna och menedarna under någon tid undgick att bli straffade av dem som skulle genomdriva lydnaden för Guds lag, skulle dessa lagbrytare ändå dra hans förbannelse över sig, och den skulle i sinom tid drabba dem.

FORMER AV STÖLD

11. Var hunger någon ursäkt för stöld, eller vilka följder fick det att man stal av denna orsak, enligt vad Salomo och Ordspråksförfattaren Agur sade?

¹¹ Oavsett vilket motiv det kunde finnas för att stjäla och hur försvarligt det kunde tyckas vara att stjäla under rådande omständigheter, så var det ändå en synd som förtjänade att bestraffas enligt Guds lag. Den inspirerade, vise kung Salomo sade: ”Föraktar man icke tjuven, som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus.” (Ordspråksboken 6:30, 31) Ordspråksförfattaren Agur, Jakes son, ville inte komma i sådana omständigheter där han kände sig tvungen att stjäla, eftersom han insåg att detta berörde eller påverkade hans Gud. Därför bad han till Gud: ”Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer. Jag kunde eljest, om jag bleve alltför mätt, förneka dig, så att jag sporde: ’Vem är HERREN?’ Eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på Guds namn.” (Ordspråksboken 30:1, 8, 9) Hur skulle han förgripa sig på Guds namn genom att stjäla?

12. a) Hur visar de tio budorden att det innebär att förgripa sig på Guds namn, om man stjäl, även om det sker på grund av hunger? b) Vad säger aposteln Paulus om detta?

¹² På grund av att stöld är en form av avgudadyrkan. Den som stjäl avgudar sig själv eller det han stjäl. Han åtrår det som han inte har rätt till, därför att det tillhör någon annan. För att undgå att bli straffad för stöld tar han det som han åtrår, när ägaren eller lagens representanter inte ser det. Eftersom förbudet att stjäla uttalades i Guds namn, som är Jehova, visar den som stjäl vanvördnad för Guds namn och förgriper sig på det, som om det inte vore av någon vikt eller betydelse. Den kristne aposteln Paulus skrev till kristna som skulle ärva Guds himmelska rike: ”Ingen otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike, ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.” (Efesierna 5:5) Han skrev också: ”Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan.” (Kolosserna 3:5) Paulus kan ha tänkt på Sakarjas profetia, när han skrev: ”Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre och uträtte med sina händer, vad gott är, så att han har något, varav han kan dela med sig åt den som lider brist.” — Efesierna 4:28, 25.

13. a) Hur drabbar ”förbannelsen” den överlämnade, döpte kristne som börjar stjäla? b) Vilken stöld är ännu allvarligare än att stjäla någon skapelses materiella ägodelar?

¹³ Om en överlämnad, döpt kristen fortsätter att stjäla, som han gjort före sin omvändelse, eller om han nu börjar stjäla, förgriper han sig på Guds namn. Eftersom han inte kan ärva Guds messianska rike, då han är en tjuv, drabbas han av Guds förbannelse. Detta kommer att betyda tillintetgörelse för honom. Det finns nämligen inget annat kvar för honom, om han misslyckas med att komma in i det rike som han blivit kallad till. För att vara tjuv behöver man inte nödvändigtvis stjäla materiella ting från någon annan. Ännu allvarligare är det nämligen om man stjäl Guds ord. Gud är emot sådan stöld.

14. Vad säger Jehova i Jeremia 23:30—32 om dem som stjäl hans ord?

¹⁴ ”Se, därför skall jag komma över profeterna, säger HERREN, dessa som stjäla mina ord, den ene från den andre; ja, jag skall komma över profeterna, säger HERREN, dessa som frambära sin egen tungas ord, men säga: ’Så säger HERREN.’ Ja, jag skall komma över dem som profetera lögndrömmar, säger HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med sina lögner och sin stortalighet, fastän jag icke har sänt dem eller givit dem något uppdrag och fastän de alls icke kunna hjälpa detta folk, säger HERREN.” — Jeremia 23:30—32.

15. a) Vad måste sägas om huruvida man stjäl sin nästas ord, när man citerar bibeln inför andra? b) Hur stal de falska profeterna på Jeremias tid Guds ord från sin nästa?

¹⁵ Att stjäla Jehovas ord från sin nästa är en allvarlig sak. Hur kan man då göra detta? Stjäl man Jehovas ord från profeten, när man citerar dens ord som Jehova har inspirerat till att uttala dem? Nej, man framhåller ju då att dessa ord kommer från den inspirerade profet vars ord man citerar till sitt stöd eller till att bevisa en viss lärofråga. Man riktar då människors uppmärksamhet på den bibelbok, det kapitel och den vers som man citerar från. Man gör inte som de falska profeterna på Jeremias tid. Dessa profeter lade beslag på den mans profetia som Jehova hade inspirerat till att uttala denna profetia, och sedan prånglade de ut denna profetia som om den vore deras egen, och när de gjorde tillägg till denna profetia, som de hade stulit, hade de naturligtvis inte Guds vägledning. Detta innebar att de inte förklarade profetian på rätt sätt eller att de gjorde egna obehöriga tillägg, så att de förfalskade, förvrängde eller vattnade ur profetian. På detta sätt använde de den stulna profetian för sina egna själviska syften.

16. Hur kunde de som låtsades vara inspirerade profeter eller som berättade vanliga drömmar sägas stjäla Guds namn?

¹⁶ De gav sig sken av att vara profeter genom att säga, såsom under inspiration: ”Så säger HERREN [Jehova].” På så sätt stal de i själva verket Jehovas namn genom att fästa det vid sitt eget uttalande, där det inte hörde hemma. De drömde falska drömmar om framtiden för att vända folket emot Jehovas sanna språkrör. Förmedelst sina falska drömmar och sitt skryt beträffande framtiden fick de folket att gå vilse i religiöst och andligt avseende, så att de inte var förberedda på vad som verkligen skulle komma. Jehova hade inte sänt dem eller gett dem befallning, och därför hade de inte någon rätt att stjäla Guds namn från dess rättmätiga plats och använda det för sina bedrägliga syften. Sådana tjuvar är inte till gagn för någon.

17. Vad för något, som nu närmade sig, varnade Jehova för, och hur var de profeter som inte hade tillträde till hans råd ansvariga för folkets handlingssätt?

¹⁷ ”Vilken av dem har då fått tillträde till HERRENS råd, så att han kan förnimma och höra hans ord? Och vilken har aktat på hans ord och lyssnat därtill? Se, en stormvind från HERREN är här, hans förtörnelse bryter fram, en virvlande storm! Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned. Och HERRENS vrede skall icke upphöra, förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar; i kommande dagar skolen I förvisso förnimma det. Jag sände icke dessa profeter, utan själva lupo de åstad; jag talade icke till dem, utan själva profeterade de. Om de verkligen hade tillträde till mitt råd, så borde de förkunna mina ord för mitt folk och förmå dem att vända om från sin onda väg och sitt onda väsende.” — Jeremia 23:18—22.

18. Hur har kristenhetens präster gjort det som Uppenbarelseboken 22:19 varnar för, och hur har de stulit sin nästas ord?

¹⁸ Det föregående stämmer överens med vad som sägs till överlämnade, döpta kristna i bibelns sista bok: ”Om någon tager bort något från de ord, som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.” (Uppenbarelseboken 22:19) Genom att lära ut att Uppenbarelseboken inte har något profetiskt värde eller att bibeln är full av myter och legender och omöjligheter har kristenhetens präster sannerligen tagit bort mycket från Guds ord, varigenom de undanhåller det intet ont anande folket hans ord. Hur ofta har inte kristenhetens präster under politiska kampanjer och i krigstid lagt beslag på en bibeltext för sina egna själviska syften och använt den som en förevändning för att tala till sina församlingar om världens politiska frågor, sociala reformprogram och krigspropaganda! Är inte detta att stjäla Jehovas ord från sin nästa?

19. Hur kan vi, i likhet med aposteln Paulus, undvika att drabbas av Guds förbannelse för att vi stjäl hans ord från dem som behöver dem?

¹⁹ I stället för att stjäla något av Guds ord från dem som verkligen förtjänar att få höra det bör vi efterlikna aposteln Paulus’ exempel. Han sade: ”I veten, att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. Därför betygar jag för eder nu i dag, att jag icke bär skuld för någons blod. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.” (Apostlagärningarna 20:19—21, 26, 27) I likhet med Paulus vill vi inte drabbas av förbannelse för att vi gjort oss skyldiga till andlig stöld.

ATT SVÄRJA FALSKT VID GUDS NAMN

20. Vilket framträdande exempel på en person i Juda land som svurit falskt vid Guds namn kom profeten Sakarja och hans judiska medbröder tydligt ihåg?

²⁰ Sakarja och de övriga av de återförda judarna på hans tid kom tydligt ihåg ett framträdande historiskt fall som visade hur allvarligt Gud såg på att man svor falskt vid hans namn. Det var deras siste kung på tronen i Jerusalem, nämligen kung Sidkia, Josias son, som gjorde sig skyldig till detta. Han dog blind i ett fängelse i Babylon innan den trogna judiska kvarlevan blev befriad ur den babyloniska fångenskapen. Men varför? I skildringen i 2 Krönikeboken 36:12, 13 får vi reda på orsaken, när det heter: ”Han gjorde, vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade sig icke för profeten Jeremia som talade HERRENS ord. Han avföll från konung Nebukadnessar som hade tagit ed av honom vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.”

21. Vilket beslut fattade Jehova enligt Hesekiel 17:16—20 beträffande den otrogne kung Sidkia?

²¹ Beträffande den ed som kung Sidkia svor inför kung Nebukadnessar i Jehovas namn framhålls i Hesekiel 17:16—20 följande beslut av Jehova:

”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung [Nebukadnessar] bor, som gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han sannerligen dö... . Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke undkomma. Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund, som han har brutit, komma över hans huvud. Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där hålla dom över honom för den otrohets skull, som han har begått mot mig.”

22. Hur svor kung Sidkia falskt, och vems råd ringaktade han därigenom?

²² Eftersom kung Sidkia hade svurit kung Nebukadnessar en ed i den suveräne Herren Jehovas namn, var han skyldig Gud att uppfylla denna ed och hålla sitt förbund att vara lydkonung under kungen i Babylon. I ringaktning för profeten Jeremias inspirerade råd försvor han sig, svor falskt, och gjorde uppror och vände sig till Farao i Egypten för att få militärt bistånd. — Hesekiel 17:11—15, 17; Jesaja 31:1—3.

23. Hur har kristenhetens nationer och deras prästerskap i likhet med Sidkia dragit åstad för att få bistånd, varigenom de brutit sitt förbund?

²³ I likhet med kung Sidkia, som stod under lagförbundet med Gud genom medlaren Mose, har kristenhetens nationer dragit ner till det symboliska Egypten för att få bistånd, ja, de har vänt sig till världen med dess militära utrustning. Prästerna i kristenheten har gjort gemensam sak med sina respektive nationer och har välsignat deras härar, deras krigsvapen och deras militära förehavanden, och de har uppsänt böner för dem. På detta sätt har kristenhetens nationer och deras präster, som påstår att de befinner sig i det nya förbundet med Gud genom Kristus såsom medlare, brutit sitt förbund med Gud. Det religiösa prästerskapet har brutit sin neutralitet i förhållande till världens konflikter och stridigheter, trots att denna neutralitet måste upprätthållas av alla kristna.

24. a) Hur har kristenhetens präster handlat med avseende på de löften eller eder de avgett, när de blivit förordnade till präster? b) Hur kommer det att gå för dem, när Gud under den ”stora vedermödan” låter den flygande bokrullens ”förbannelse” drabba dem?

²⁴ Vilka löften eller svurna eder kristenhetens sekteriska präster än har gett Gud, när de blivit förordnade till sitt ämbete inom sina respektive religiösa samfund, så har de brutit dessa löften. De har gjort detta genom sitt världsliga handlingssätt, trots att de väl vetat att ”världens vänskap är Guds ovänskap” och att ”den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän”. (Jakob 4:4) Hur är det då med den ”förbannelse” som representerades av den ovanligt stora flygande bokrullen, som for fram över hela landet? Kommer den att komma in i dessa andliga eller religiösa tjuvars hus? Kommer den att utplåna dem och alla deras religiösa hus vid den tid då Gud låter denna förbannelse drabba dem? Ja, utan misskund! Dessa präster och deras till bekännelsen kristna nationer är ”falska i fråga om avtal” gentemot Gud, fastän de mycket väl borde känna till ”Guds rättfärdiga förordning, att de som bedriver sådant är förtjänta av döden”. (Romarna 1:31, 32, NW) Ve dem i den kommande ”stora vedermödan”, då Gud kommer att låta den flygande bokrullens förbannelse drabba dem. — Matteus 24:21, 22.

25, 26. a) Var måste det en gång för alla bli slut på den ogudaktighet som beskrivs i den flygande bokrullen? b) Genom vilket handlingssätt kommer överlämnade, döpta kristna att undgå att drabbas av den flygande bokrullens förbannelse?

²⁵ Liksom förbannelsen i Sakarjas syn skulle göra slut på all stöld och alla falska eder i Jehovas namn över hela hans folks land, så måste också allt sådant utrotas från hela jorden. I synnerhet måste detta nu ske i den andliga besittning som tillhör Jehovas återförda kvarleva av det andliga Israel. Sådan ogudaktighet kommer inte längre att tillåtas eller tolereras. Den kommer inte ostraffat att få bedrivas här på jorden, som tillhör dess Skapare, den suveräne Herren Jehova. För att undgå den kommande utplåningen måste alla helt och hållet överlämnade, döpta kristna följa den bibliska befallningen att inte vara någon ”del av denna världen”, att obrytbart bevara den teokratiska neutraliteten i förhållande till denna världens själviska dispyter och stridigheter. Därför att den återförda kvarlevan av andliga israeliter gör detta uppfylls orden i Uppenbarelseboken 22:3—5 på dem:

²⁶ ”Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå där inne, och hans tjänare skola tjäna honom och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor. Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skola regera i evigheternas evigheter.”

OGUDAKTIGHETEN FORSLAS UNDAN TILL BABYLON

27. a) Vad såg Sakarja komma fram i den sjunde synen? b) Vilken fråga ställs med avseende på ”deras utseende i hela landet” (Åk)?

²⁷ Eftersom det inte längre skall finnas någon förbannelse från Gud, skall det inte heller finnas någon ogudaktighet längre. Profeten Sakarjas sjunde syn visar med intressanta symboler att ogudaktigheten inte längre skulle tillåtas i och på det som tillhör den gudomlige Skaparen. Låt oss fästa vårt sinnes ögon vid den ordmålning som Sakarja nu framställer för oss: ”Sedan kom ängeln, som talade med mig, fram och sade till mig: ’Lyft upp dina ögon och se, vad det är, som där kommer fram.’ Och jag frågade: ’Vad är det?’ Han svarade: ’Det är en sädesskäppa [efan, Åk], som kommer fram.’ Ytterligare sade han: ’Så är det beställt med dem [Detta är deras utseende, Åk] i hela landet.’” (Sakarja 5:5, 6) På det språk som ängeln använde, dvs. på hebreiska, betyder uttrycket ”deras utseende” ordagrant ”deras öga”. I 4 Moseboken 11:7 har på liknande sätt ordet ”öga” översatts med ”utseende” (dvs. när det gäller det nyfunna mannat). Den grekiska Septuagintaöversättningen återger emellertid Sakarja 5:6 på ett annat sätt: ”Detta är deras orättfärdighet på hela jorden.” Är deras ”utseende” alltigenom orättfärdigt?

28. Vad anger det faktum att denna behållare var ett bestämt rymdmått beträffande dem som bor ”i hela landet”?

²⁸ Ja, vi skall se vad som finns inuti denna flygande skäppa, vilken täcks av en blyskiva, som vi kommer att finna. En skäppa eller en efa var ett rymdmått som rymde omkring tjugotvå liter. Eftersom den mäter upp det som finns i den, tycks detta betyda att den mäter upp eller tar mått på det som finns inuti denna symboliska skäppa, varigenom den framhäver ”utseendet” hos alla dem som bor i landet eller på jorden. Är utseendet orättfärdigt, som ordalydelsen i den grekiska Septuagintaöversättningen antyder?

29. Vad visade sig skäppan innehålla, och vilket namn gavs åt dess innehåll?

²⁹ ”Jag fick då se”, säger Sakarja, ”huru en rund skiva av bly lyfte sig; och nu syntes där en kvinna, som satt i skäppan. Därefter sade han: ’Detta är Ogudaktigheten.’ Och så stötte han henne åter ned i skäppan och slog igen blylocket över dess öppning.” — Sakarja 5:7, 8.

30. a) Vad föreställde alltså denna ”kvinna” i skäppan, och vad antyddes av att hon blev instängd där? b) Begränsades ogudaktigheten till sin art till följd av att den behållare den inneslöts i var en skäppa som användes i samband med affärsverksamhet, men var hörde den under alla förhållanden hemma?

³⁰ Alla landets invånares ogudaktighet symboliserades alltså genom en kvinna. Men nu har denna ogudaktighet blivit instängd, precis som kvinnan i skäppan. Ogudaktigheten har blivit uppmätt, och den tid har också blivit uppmätt under vilken den skulle tillåtas att få vara kvar i landet. Den suveräne Herren Jehova har sörjt för detta. Och för att hålla ogudaktigheten instängd har en tung, rund skiva av bly blivit lagd över skäppans öppning. Eftersom skäppan är ett mått som används i samband med handel, skulle den kunna betyda något kommersiellt och i enlighet därmed innehålla kommersiell ogudaktighet, oärliga affärsmetoder. Men det behöver inte vara så! Ett mått kan också användas med avseende på alla områden av människors angelägenheter och verksamhet, och det tycks vara så vi bör betrakta den ogudaktighet som här framställs i bild. Inget som helst slag av ogudaktighet har någon plats i Jehovas överlämnade folks land eller andliga besittning. Den bör hel och hållen inneslutas i en behållare och förpassas dit där den hör hemma. Den bör inte tillåtas att vara kvar.

31. Vad såg Sakarja härnäst hända med skäppan?

³¹ Detta avlägsnande och bortforslande av ”ogudaktigheten” är just vad som framställs i Sakarjas sjunde syn. Vi kan glädja oss tillsammans med honom, när han berättar: ”När jag sedan lyfte upp mina ögon, fick jag se två kvinnor komma fram; och vinden fyllde deras vingar, ty de hade vingar lika hägerns [storkens, NW]. Och de lyfte upp skäppan mellan jord och himmel. Då frågade jag ängeln, som talade med mig: ’Vart föra de skäppan?’” — Sakarja 5:9, 10.

32. Hur ställs dessa båda kvinnor i kontrast till kvinnan i skäppan, och vad antyds genom att vinden fyllde deras vingar?

³² Två symboliska kvinnor används till att med ilande fart transportera bort den innestängda ”ogudaktigheten” liksom med flygfrakt i vår moderna tid. Detta är ett gott bruk av symboler. Kvinnosläktet får härigenom inte endast symbolisera ogudaktighet; ogudaktighet är inte begränsad till kvinnor. Också de kan vara dygdiga och användbara i Jehovas tjänst. Och här, i denna syn, används de till att symbolisera redskap som används av den suveräne Herren Gud, som hatar ogudaktighet. I likhet med honom hatar dessa båda symboliska kvinnor ogudaktighet och gläder sig åt att bli använda av honom till att befria landet från den. Här råder alltså tillbörlig balans när det gäller att använda kvinnor som symboler. Och att ”vinden fyllde deras vingar” visar att de hade himmelskt bistånd i att snabbt befria landet från ogudaktigheten.

33. Vilka egenskaper hos storken gjorde det passande att dessa båda symboliska kvinnor hade storkvingar i detta sammanhang?

³³ Vi lägger märke till att deras vingar är lika ”storkens”. Hur passande var det inte att dessa båda symboliska kvinnor hade sådana vingar, eftersom det hebreiska ordet för ”stork” (chasidah) tycks härleda sig från det hebreiska ordet (chesed) som betyder ”kärleksfull omtanke” och ”lojalitet”, egenskaper som är kännetecknande för kvinnor. Storken är känd för att vara mycket öm mot sin avkomma och även lojal mot sin partner hela livet igenom. Men ”ogudaktigheten” kommer naturligtvis inte att behandlas med ömhet. Eftersom storkar är flyttfåglar och instinktivt vet när det är tid att flytta, bör dessa båda symboliska kvinnor med storkvingar känna till Jehovas fastställda tid för att avlägsna ”ogudaktigheten”. (Jeremia 8:7, där NW har ”storken” i stället för ”hägern”) Eftersom storkar kan ha en vingbredd på över två meter, kan de flyga högt och även lyfta tunga bördor. Med sina storkvingar borde de båda symboliska kvinnorna vara i stånd att lyfta och flyga bort med den tunga börda som ”ogudaktigheten” utgjorde. (Job 39:16 [”såsom storkens äro ej hennes vingar och fjädrar”, Åk]; Psalm 104:17, där Åk har ”storken” i stället för ”hägern”) Vi frågar i likhet med Sakarja: ”Vart föra de skäppan?”

34. Vart sade ängeln att de bevingade kvinnorna förde skäppan med dess innehåll?

³⁴ Ängeln som talade med Sakarja berättar: ”Han svarade mig: ’De hava i sinnet att bygga ett hus åt henne i Sinears land; och när det är färdigt, skall hon där bliva nedsatt [där skall det grundas och skall hon ställas ned, My] på sin plats.’” — Sakarja 5:11.

35. På vad sätt var ”Sinears land” en lämplig plats att föra ”ogudaktigheten” till och låta den bosätta sig där ”på sin plats”?

³⁵ Varför kunde det sägas att ”ogudaktigheten” blev ”nedsatt på sin plats”, när den fördes bort till ”Sinears land”? Därför att det var där staden Babylon låg, också på profeten Sakarjas tid. Det var där Babylon grundades av Nimrod, som var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. Det var där, med Babylon som centrum, som det ogudaktiga upproret mot den suveräne Herren Jehova organiserades. Där grundlades också den organiserade falska religionen, så att Babylon kom att bli världens centrum för falsk religion. Det blev sätet för ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde, som består ännu i denna dag. (1 Moseboken 10:8—10, NW; 11:1—9; Uppenbarelseboken 14:8; 17:1—18) Det är alltså i ”Sinears land”, som symboliserar platsen för upproret mot Jehova Guds universella suveränitet och även den falska, babyloniska religionens säte, som ”ogudaktigheten” bör bosätta sig och stanna kvar, såsom i ett hus som blivit fast grundat ”på sin plats”.

36. Vad var Jehovas utvalda folks gudagivna land ingen lämplig plats för i och med att templet återuppbyggdes i Jerusalem, vilket också antyds av Paulus’ ord i 2 Korintierna 6:14—16?

³⁶ Jehovas utvalda folks gudagivna land var sannerligen ingen plats för ogudaktighet av vad slag det vara må, varken avgudadyrkan, stöld, oärliga affärsmetoder, svärjande av falska eder i Guds namn eller någon annan form av ogudaktighet. Detta borde i synnerhet vara fallet i och med att Jehovas tempel återuppbyggdes i Jerusalem till gagn för den rena, obesudlade, helhjärtade tillbedjan av honom. Som den kristne aposteln Paulus skrev till församlingen i den hedniska staden Korint: ”Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar?” (2 Korintierna 6:14—16) På intet som helst sätt! Beträffande alla som bedriver orättfärdighet i Jehovas överlämnade, döpta folks församling säger Paulus: ”I skolen driva ut ifrån eder den som är ond.” — 1 Korintierna 5:13.

37. Hur bör man förfara med ”ogudaktigheten” nu i ”ändens tid”, när det gäller Jehovas tillbedjares gudagivna andliga besittning?

³⁷ Må all ogudaktighet, av vad slag det vara må, avlägsnas från Jehovas tillbedjares gudagivna andliga besittning nu i ”ändens tid”, i ”avslutningen på tingens ordning”. Må den hållas utanför och begränsas till det stora Babylons och dess politiska, militära och kommersiella understödjares domäner. Må den stanna kvar där, som om den bodde i ett fast grundat hus. Vi vill inte ha någon gemenskap eller något umgänge med denna symboliska kvinna, Ogudaktigheten. Må hon bli tillintetgjord tillsammans med det stora Babylon och alla som gör uppror mot Jehovas universella suveränitet ”i Sinears land”!

38. Vilket avlägsnande har fortgått sedan den rena tillbedjan började återupprättas i Jehovas tempel år 1919 v.t., och hur förutsade Jesus detta i sin liknelse om vetet och ogräset?

³⁸ Alltsedan Jehovas rena tillbedjan började återställas och återupprättas i hans andliga tempel år 1919 v.t., har detta avlägsnande av ogudaktigheten fortgått, såsom av de båda kvinnorna med storkvingar. Det är precis som Jesus Kristus förutsade om ”avslutningen på tingens ordning”: ”Skördetiden är tidens ände [en avslutning på en tingens ordning, NW]. Skördemännen äro änglar. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall och dem som göra, vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.” (Matteus 13:39—42) När det stora Babylon och dess världsliga älskare blir tillintetgjorda såsom med eld i den annalkande ”stora vedermödan”, skall deras ”gråt och tandagnisslan” upphöra på grund av att de blir förintade. — Matteus 24:21, 22; 25:41, 46.

39. Vilket lojalt handlingssätt bör vi alltså hålla fast vid, varigenom vi tar orden i Psalm 145:20 till hjärtat?

³⁹ Ingen av oss, som har lämnat det stora Babylon och dess världsliga älskare i det babyloniska ”Sinears land”, har någon orsak att vända tillbaka till ”ogudaktigheten”, som hör hemma på denna plats där den en gång uppstod. Vi kan bevisa oss lojala mot Jehova såsom den suveräne Herren och ende sanne Guden genom att hålla fast vid hans rena, obesudlade tillbedjan i hans andliga tempel under hans överstepräst, Jesus Kristus. Vi tar till hjärtat följande ord av hans inspirerade psalmist: ”HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.” — Psalm 145:20.

Kapitel 13

Guds vagnar skyddar kröningen

1. Har de vagnar som Sakarja får se i sin åttonde syn hämtats från Egypten?

VAGNAR gör sitt inträde på scenen i profeten Sakarjas åttonde och sista syn. Dessa vagnar har inte hämtats från Egypten för att skydda tempelbyggarna i Jerusalem det år då Sakarja fick sin syn, 519 f.v.t., i perserkungen Darius I:s andra regeringsår. I synen visas det att dessa mäktigare vagnar har en högre upprinnelse. Låt oss tillsammans med Sakarja betrakta dem, när de stormar in på scenen:

2. Mellan vad kom vagnarna fram, hur många vagnar var det, och vilket slags hästar drogs de av?

² ”När jag sedan åter lyfte upp mina ögon, fick jag se fyra vagnar komma fram mellan två berg, och bergen voro av koppar. För den första vagnen voro röda hästar, för den andra vagnen svarta hästar, för den tredje vagnen vita hästar och för den fjärde vagnen fläckiga hästar, starkare än de andra.” — Sakarja 6:1—3.

3. Vilket ändamål tjänar hästarnas färger, och vilken fråga uppstår med avseende på bergen?

³ Vi behöver inte försöka gissa vad hästarnas olika färger betyder. Hästarnas färger tjänade till att skilja de vagnar åt som drogs av varje grupp av hästar. Sakarja talar inte om hur många hästar som var spända för varje vagn. Men vad symboliserar de två berg av koppar som de fyra vagnarna kommer fram mellan? De är säkerligen ingen bild av Jerusalems bergshöjd och Oljeberget strax öster om det. Deras innebörd framgår av vad Sakarja nu får höra:

4. Varifrån säger ängeln att vagnarna kommer fram?

⁴ ”Då tog jag till orda och frågade ängeln, som talade med mig: ’Vad betyda dessa, min herre?’ Ängeln svarade och sade till mig: ’Det är himmelens fyra vindar [andar, NW], vilka nu draga ut, sedan de hava fått träda inför hela jordens Herre.’” — Sakarja 6:4, 5.

5. Vem är ”hela jordens Herre”, och varför inställde sig de fyra vagnarna inför honom?

⁵ Å! Det är inte några materiella krigsvagnar från Egyptens slättland, utan dessa vagnar i synen symboliserar ”himmelens fyra vindar [andar], vilka nu draga ut, sedan de hava fått träda inför hela jordens Herre”. Och vem är denne ”hela jordens Herre”? (Sakarja 4:14) Det är härskarornas Jehova. (Mika 4:13) Och var befinner han sig? I himmelen, i sitt heliga andliga tempel. Det är inför honom som dessa fyra symboliska vagnar inställer sig. De radar respektfullt upp sig inför honom för att ta emot sitt officiella uppdrag med avseende på den jord som han är Herre över. Därefter kommer de fram mellan de två symboliska bergen av koppar.

6. Vad symboliserar de två bergen av koppar enligt Skriften?

⁶ Dessa två berg av koppar måste följaktligen föreställa Guds berg, det vill säga regeringsorganisationer som tillhör Gud. Detta är inte förvånande, eftersom berg i den Heliga skrift används som symboler av kungliga regeringar, riken. Guds ängel sade till exempel till den kristne aposteln Johannes beträffande det sjuhövdade vilddjuret som bar skökan, det stora Babylon: ”De sju huvudena äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar.” (Uppenbarelseboken 17:9, 10) Det ena berget av koppar är därför en bild av Jehova Guds eget rike, där han härskar såsom universums suverän. Det andra berget av koppar representerar det messianska rike som Jehova upprättar i händerna på sin enfödde Son, Messias Jesus.

7. a) Hur kommer detta andra berg till, enligt vad Daniel såg i sin syn? b) När och hur kommer det att ha fullbordat sitt verk?

⁷ Detta andra berg av koppar är det som kung Nebukadnessar i Babylon fick se i en syn bara åttiosju år innan Sakarja fick denna sin åttonde syn. Det var till en början den sten som blev lösriven ur ett stort berg utan hjälp av människohänder och som sedan träffade och krossade den politiska bildstoden av hedniskt herravälde över hela mänskligheten, varefter denna symboliska sten växte och blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden. Daniel förklarade att detta berg var en bild av Guds Sons messianska rike. Han sade: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Daniel 2:35, 44, 45) Detta messianska rike blev ”lösrivet” år 1914 v.t., vid slutet på hedningarnas tider, och i den annalkande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer det att befria jorden från alla dessa hedniska regeringar.

8. När kom dessa vagnar fram mellan de två symboliska bergen, och hur stämmer dessa bergs innebörd överens med att de var av koppar?

⁸ Sedan hedningarnas tider utlöpt på hösten år 1914 v.t. fanns det alltså två symboliska ”berg ... av koppar”, nämligen Jehovas konungsliga regering, varigenom han utövar sin universella suveränitet, och hans konungslige Sons, Jesu Kristi, messianska rike. Det är alltså mellan dessa två himmelska regeringar som de fyra symboliska vagnarna kommer fram. De kom uppenbarligen fram under efterkrigsåret 1919, när kvarlevan av det andliga Israel blev befriad från det stora Babylon och grep sig an med att bygga upp Jehova Guds teokratiska tillbedjan i hans andliga tempel. I forna tider var koppar en ädel metall, i likhet med guld och silver, och den användes i Jehovas tillbedjans heliga tabernakel och även i Jerusalems tempel. Det var därför mycket passande att den ädla metallen koppar i de två symboliska bergen representerade den ädla karaktär men också den stora stabilitet som kännetecknar Jehovas universella suveränitets rike och hans Sons messianska rike.

9. Hur kan de fyra vagnarna sägas vara ”himmelens fyra vindar [andar]”, och vilken tjänst utför dessa?

⁹ Hur kan det sägas att de fyra vagnar, som drogs av olikfärgade grupper av hästar, är ”himmelens fyra vindar [andar, NW]”? (Sakarja 6:5) På grund av att de i uppfyllelsen av denna profetiska syn är änglar, andemakter, som har tillträde till den himmelske ”hela jordens Herre”. Jehova är den som ”gör sina änglar till andar”. (Psalm 104:1—4, NW; Hebréerna 1:7) Eftersom han är ”härskarornas Jehova”, kan han använda dessa änglar som en militär styrka till skydd för sitt utvalda folk. Som Jesus Kristus sade till aposteln Petrus inför en pöbelhop i Getsemane örtagård: ”Menar du, att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?” (Matteus 26:53) Eftersom dessa ”himmelens fyra vindar” eller ”andar” framställs i bild genom krigsvagnar, som dras av hästar, symboliserar de skaror av himmelska änglar, som får befallning av sin himmelske överbefälhavare att skydda hans folk på jorden, medan de är sysselsatta med att återuppbygga hans tillbedjans tempel i Jerusalem.

10. Vart får hästarna med sina vagnar i uppdrag att bege sig?

¹⁰ Vart får då 1) de röda hästarna, 2) de svarta hästarna, 3) de vita hästarna och 4) de fläckiga hästarna i uppdrag att bege sig? Till svar på denna fråga förklarar ängeln följande för Sakarja om de fyra vagnarnas rörelser: ”’Vagnen med de svarta hästarna drager mot nordlandet, de vita följa efter dem [skall dra ut till landet bakom havet, NW]a, och de fläckiga draga mot sydlandet.’ Men när de som voro starkast [de fläckiga] skulle draga ut, voro de ivriga att få fara omkring på jorden. Då sade han: ’Ja, I mån fara omkring på jorden.’ Och de foro åstad omkring på jorden.” — Sakarja 6:6, 7.

11. a) Varför tycks de röda hästarna bli förbisedda? b) Vilka respektive uppdrag får de andra hästarna, och för vilket ändamål?

¹¹ De röda hästarna tycks bli förbigångna här; men detta skenbara förbiseende kan bero på att de redan har fullbordat sitt militära spaningsuppdrag. De svarta hästarna drar mot ”nordlandet”, dvs. till de landområden som tidigare tillhört Babylonien. De vita hästarna drar västerut, i motsatt riktning mot det håll de stod vända åt (soluppgången). De fläckiga hästarna tycks ha ett tvåfaldigt uppdrag, nämligen att dra mot ”sydlandet” (mot Afrika, däribland Egypten), men även att rekognoscera de landområden som återstår, de östra delarna som inte täcks av de andra vagnarna. Jehovas ängel befallde alla vagnarna att bege sig åt de olika väderstreck på jorden som tilldelats dem. De gjorde lydigt så för att skydda Guds folk i Juda land.

12. Vilket värde har denna syn för dem som är sysselsatta med att återställa den rena gudsdyrkan, och vilka skriftställen har de sinnena fästa vid?

¹² Vilken tröst måste inte denna syns innebörd ha varit för tempelbyggarna på Sakarjas tid! De behövde inte oroa sig för att deras fiender med våld skulle ingripa för att stoppa deras arbete på Jehovas tillbedjans hus. Hur styrkande och värmande är inte detta också för den smorda kvarlevan av andliga israeliter i våra dagar, nu när de är sysselsatta med att i fullaste utsträckning återställa den rena, obesudlade tillbedjan av hela jordens suveräne Herre i hans andliga tempel! De förtröstar på det gudomliga löftet: ”HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem.” (Psalm 34:8) Med trons ögon ser de det som profeten Elisas tjänare i det belägrade Dotan fick se, när han fick sina ögon mirakulöst öppnade: ”Berget var fullt med hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.” — 2 Konungaboken 6:17.

13. Vad säger Jehova om de svarta hästarna, när det gäller hans ande, under det att vagnarna drar ut på sina spaningsuppdrag?

¹³ Sakarjas åttonde och sista syn slutar med att han ser och hör Jehova uttala sitt godkännande under det att de fyra symboliska vagnarnas militära spaningsarbete pågår. Sakarja berättar: ”Och han kallade på mig med hög röst och talade till mig, sägande: Se, de som draga åstad till nordens land, de låta min Ande sänka sig över nordens land.” — Sakarja 6:8, My.

14. Hur visade det sig att fara hotade från detta ”nordens land” också på perserkungen Darius I:s tid?

¹⁴ Uttrycket ”nordens land” har avseende på Babylonien. (Jeremia 25:8, 9) Till och med under perserkungen Darius I:s regering hotade fara från detta håll. Detta framgår av följande redogörelse i boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules!, sidan 376:

... Detta var naturligtvis inte medern Darius, utan perserkungen Darius I, som började regera i det persiska väldet år 522 f.v.t.

Det året måste Darius I dra upp mot Babylon och dess härskare (Nidintu-Bel), som hade antagit namnet Nebukadnessar III. Darius besegrade honom i strid och tog honom kort därefter till fånga och dödade honom i Babylon, som hade försökt tillkännage sin självständighet. Därefter erkände man Darius I som kung i Babylon fram till september år 521 f.v.t. Då gjorde Babylon uppror under armeniern Araka, som antog namnet Nebukadnessar IV. Darius måste alltså på nytt besegra babylonierna. Sedan staden hade tagits med storm samma år, drog han in i Babylon såsom dess erövrare. På så sätt bröts den gamla traditionen, nämligen att det var Babylons gud Bel som skulle förläna en människa rätten att härska över denna del av jorden; och erövraren Darius upphörde att erkänna detta falska anspråk. Vilket slag för Bel eller Marduk! Sedan perserna hade intagit staden den här gången, behandlade de den inte lika milt som Cyrus hade gjort. — Se också sidan 317, stycket 1, och Vakttornet för 1 december 1965, sidan 547, paragraf 11.

15. Vad förhindrade alltså vagnen med de svarta hästarna, som sändes till ”nordens land”, och hur lät de på så sätt Jehovas ”Ande sänka sig över nordens land”?

¹⁵ De återförda judarna i Juda land kom alltså inte på nytt under Babylons herravälde, som hade förstört Jehovas första tempel i Jerusalem och som ”aldrig frigav sina fångar, så att de fingo återvända hem”. (Jesaja 14:17) Därefter hindrade också Jehovas symboliska vagn som drog mot ”nordens land” de upproriska babylonierna från att framgångsrikt göra uppror och återigen göra de befriade judarna till slavar och hindra byggnadsarbetet på det andra templet åt Jehova. På så sätt låter vagnen och hästarna som drar mot norr ”min [Jehovas] Ande sänka sig över nordens land”. Deras trogna skyddande verksamhet fick hans ande att slå sig ner där uppe i norr och var en försäkran om att alla de andra vagnarna och hästarna på andra håll på jorden skulle skydda arbetet på Guds tempel.

16. Vilken storslagen försäkran ger detta Jehovas befriade vittnen?

¹⁶ Vilken storslagen försäkran är inte detta i våra dagar för Jehovas befriade tillbedjare i hans andliga tempel! Eftersom de skyddas av Jehovas symboliska vagnar, kommer de aldrig mer att bli besegrade av det stora Babylon och alla dess politiska älskare!

EN KRONA ÅT DEN TEMPELBYGGANDE ÖVERSTEPRÄSTEN

17. Tillsammans med vilka från Babylon uppmanas nu Sakarja att gå in i Josias hus, och vad skall han göra där?

¹⁷ Serien av åtta syner som gavs denna minnesvärda tjugofjärde dag i elfte månmånaden (Sebat) år 519 f.v.t. var nu fullbordad, och profeten Sakarjas uppmärksamhet riktades på händelser i Juda land som var synliga för det bokstavliga ögat. Se! Här kommer tre som nyligen anlänt från Babylon, och (det tycks som om) Sefanjas son Josia tar dem med sig till sitt hem i Jerusalem för att ge dem härbärge. Vilka är dessa tre män, och vad har de med sig? Profetians ande identifierar dem för Sakarja: ”Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Tag emot av Heldai gåvorna från de landsflyktiga, från Tobia och Jedaja; du själv må redan samma dag gå åstad bort till Josias, Sefanjas sons, hus, dit dessa hava kommit från Babel. När du så har fått silver och guld, skall du därav låta göra kronor [en storslagen krona, NW]; och du skall sätta en [den, NW] på översteprästen Josuas, Josadaks sons, huvud.” — Sakarja 6:9—11.

18. Varför fanns det inget att invända mot att Sakarja tog en del av silvret och guldet för att utföra en profetisk handling?

¹⁸ Profeten Sakarja använde troligen inte allt det silver och guld som denna delegation, Heldai, Tobia och Jedaja, hade med sig såsom ett bidrag från de judar som fortfarande befann sig i landsförvisning i Babylon. Även om dessa tre män från Babylon inte hade fått i uppdrag av dem som sänt dem att ge silvret och guldet till Sakarja, kunde det inte finnas någon invändning mot att han tog en del av det på härskarornas Jehovas befallning, eftersom silvret och guldet i själva verket var bidrag till honom för att understödja återuppbyggnadsarbetet under ståthållaren Serubbabel. Sakarja skulle använda det som han tog för att utföra en profetisk handling såsom en uppmuntran för dem som var inbegripna i återuppbyggnadsarbetet.

19. Vad skulle Sakarja förfärdiga, och vad skulle han sedan göra med detta?

¹⁹ Sakarja skulle använda den dyrbara metall han tog till att göra en ”storslagen krona” (ordagrant: ”göra kronor”, men pluralformen tycks här användas för att uttrycka storslagenhet eller prakt). Sakarja skulle ta det han hade gjort och sätta det på översteprästen Josuas huvud. Vad skulle detta innebära?

20. a) Vad skulle den som kallades Telningen bygga upp, och var skulle han regera? b) Vad skulle ske med den gyllene krona som blev förfärdigad?

²⁰ Låt oss lyssna till vad Sakarja får i uppdrag att säga till Josua: ”Och du skall säga till honom: ’Så säger HERREN Sebaot: Se, där är en man, som skall kallas Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp HERRENS tempel. Ja, han skall bygga upp HERRENS tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron; och fridens rådslag skola vara mellan båda. Men kronorna [den storslagna kronan, NW] skola förvaras i HERRENS tempel till en åminnelse av Helem [eller Heldai], Tobia och Jedaja och Hen [eller Josia], Sefanjas son. Och fjärran ifrån skall man komma och bygga på HERRENS tempel.’” — Sakarja 6:12—15.

21. Varför var det passande att det var översteprästen Josua och inte ståthållaren Serubbabel som blev krönt?

²¹ I Sakarjas fjärde syn hade han uppmanats att säga till översteprästen Josua: ”Se, jag vill låta min tjänare Telningen komma.” (Sakarja 3:8) I Jeremia 23:5 sägs den förutsagda Telningen bli upprest åt kung David av Juda hus, inte åt en överstepräst av Levi hus. Trots detta var det passande att Sakarja satte den gyllene kronan på översteprästen Josuas huvud i stället för på ståthållaren Serubbabels huvud. Varför det? Därför att det sades om Telningen: ”Han skall ... sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron.” (Sakarja 6:13) Här har den grekiska Septuagintaöversättningen en annan lydelse: ”Och det skall vara en präst på hans högra sida”; och ett antal nutida bibelöversättare föredrar denna lydelse framför de hebreiska och syriska texternas lydelse. Att översteprästen Josua blev krönt i stället för ståthållaren Serubbabel skulle inte inge kung Darius I av Persien farhågor om att ett judiskt uppror höll på att ta form. Nej, Davids rike återupprättades inte vid den tiden, utan detta måste vänta till slutet på hedningarnas tider år 1914 v.t. — Lukas 21:20—24.

22. Satt Josadaks son Josua på en tron och regerade såsom präst och kung, och hur måste, med tanke på detta, denna profetia tillämpas och gå i uppfyllelse?

²² Översteprästen Josua hade visserligen del med ståthållaren Serubbabel i att fullborda byggnadsarbetet på det andra templet åt Jehova i Jerusalem, och han bevittnade dess invigning. Men han regerade inte personligen såsom en krönt präst och kung på en tron i Jerusalem. Det gjorde inte heller ståthållaren Serubbabel. Men den smorde översteprästen Josua var en profetisk bild av Messias, Kristus, och det är på honom som profetian om Telningen får sin fullständiga uppfyllelse. Messias, Guds Son, Jesus Kristus, blir verkligen präst och konung i himmelen på Jehova Guds högra sida. Han uppfyller det som förebildades genom den forntida Melkisedek, som samtidigt var både kung i Salem och präst åt Gud, den Högste. Alltsedan slutet på hedningarnas tider år 1914 regerar Jesus Kristus i himmelen såsom en konung och präst lik Melkisedek, och nu härskar han och drar kuvande fram mitt ibland sina fiender. — Psalm 110:1—6.

23. a) Finns det någon konflikt mellan Jesu ämbete som överstepräst och hans ämbete som konung? b) Å vems vägnar bär han detta ”majestät”, och vilket arbete kommer Jehova att ge honom äran för?

²³ Messias Jesus, som blev krönt år 1914, efterliknar inte kristenhetens religiösa prästerskap, som blandar sig i världens politik och försöker styra de förtrytsamma politikerna. Det finns ingen konflikt mellan hans ämbete som himmelsk överstepräst och hans ämbete som messiansk konung. Som det står skrivet: ”Fridens rådslag skola vara mellan båda.” (Sakarja 6:13) Han är värd att bära det ”majestät” som förlänats honom av den Gud vars överstepräst han är. (Hebréerna 5:4—6) Från sin kungliga tron i himlarna har han lett tempelarbetet på jorden sedan år 1919 bland den befriade kvarlevan av hans smorda andliga underpräster. Liksom översteprästen Josua, när det gällde återuppbyggandet av Jehovas tempel i Jerusalem, kommer Jesus Kristus, den himmelske översteprästen, att föra arbetet på templet till dess fullbordan. Hans Gud kommer att förläna honom denna ära som han gjort sig väl förtjänt av.

24. Vad utvisar användningen av kronan, som gjordes av det guld som lämnats i bidrag av de tre männen från Babylon och (indirekt) av Josia, beträffande dem som bidrar till tempelarbetet?

²⁴ I detta den högste Gudens andliga tempel kommer de som har lämnat bidrag till tempelarbetet att bli tillbörligt ihågkomna. Man kommer inte att låta deras insats bli bortglömd, precis som den krona, som förfärdigades av det guld som Helem (Heldai, enligt den syriska texten), Tobia och Jedaja och indirekt deras gästfrie värd Hen (Josia, syriska texten) hade fört med sig, tjänade ”till en åminnelse” i Jehovas tempel. (Sakarja 6:14) Den kommer att stanna kvar i Jehovas minne.

25. Vad förebådades tydligen av att de tre männen kom från Babylon med ett bidrag, enligt de ord som uttalades därnäst?

²⁵ Att Heldai, Tobia och Jedaja kom från Babylon för att lämna eller överbringa ett bidrag till stöd för återuppbyggandet av templet tycktes vara ett förebud om någonting större. Detta framgår av de ord som Jehova uttalade omedelbart efter det att han talat om åminnelsen i templet av dessa tre män som återvänt från Babylon: ”Och fjärran ifrån skall man komma och bygga på HERRENS tempel.” (Sakarja 6:15) Även om det inte omtalas, lämnade utan tvivel många judar landsförvisningen i Babylon och kom till Jerusalem just för att ge en hjälpande hand åt dem som arbetade på det andra templet i Jerusalem.

26. Hur har denna profetia gått i uppfyllelse sedan år 1919 v.t.?

²⁶ Efter år 1919 v.t. lämnade likaså många som önskade tillbedja Jehova det stora Babylon med ett särskilt mål i sikte. De uppnådde detta mål genom att de överlämnade sig åt Jehova såsom Gud och blev döpta i vatten, vilket Jesus Kristus hade befallt, och de förenade sig med den smorda kvarlevan, som hade överlevt Jehovas folks trångmål under första världskriget. Jehova Gud godtog deras överlämnande genom Kristus och pånyttfödde dem genom sin ande, varigenom de fogades till kvarlevan av andliga israeliter som var sysselsatta med tempelarbetet. De har tagit detta välsignade tillfälle i akt innan tempelarbetet är fullbordat!

27, 28. Vad kan sägas om huruvida den ”stora skaran” av tillbedjare, som inte är andliga israeliter, kommer in under uppfyllelsen av Sakarja 6:15?

²⁷ Och vad är att säga om den ”stora skaran” av dem som inte blir andliga israeliter men som förenar sig med den smorda kvarlevan i att tillbedja Jehova Gud och understöder kvarlevan i tempelarbetet? I den sista boken i den Heliga skrift, närmare bestämt i Uppenbarelseboken 7:9—17, förutsägs en oräknelig ”stor skara” av sådana medtillbedjare av den ende levande och sanne Guden. De erkänner honom såsom universums suverän, som sitter på tronen. De tar emot hans offerlamms, Jesu Kristi, syndoffer. För att ge uttryck åt detta överlämnar de sig åt Jehova genom Kristus och visar detta genom att genomgå dop i vatten. Därefter utför de den heliga tjänst som de får i uppdrag att utföra i Jehovas andliga tempels jordiska förgård. De kommer innanför de murar som omger förgårdarna och som skiljer dessa förgårdar från de oheliga tingen utanför.

²⁸ De gör detta nu, innan den kommande ”stora vedermödan” bryter ut över det stora Babylon och hela återstoden av denna världsliga tingens ordning. De kommer alltså in innan tempelarbetet fullbordas vid denna kritiska tid. Jehova kommer inte att glömma deras insats. Han kommer att minnas den och belöna den.

29. Vilket fullbordande år 515 f.v.t. bevisade att Sakarja var sänd av Jehova?

²⁹ Då det andra templet i Jerusalem fullbordades år 515 f.v.t., hade den judiska kvarlevan och proselyterna i Juda land slutgiltiga bevis för att Sakarja var en sann profet som blivit sänd av Gud. Det var inte för intet som följande ord hade uttalats till Sakarja: ”Och I skolen så förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. Och så skall ske, om I troget hören HERRENS, eder Guds, röst.” — Sakarja 6:15.

30. Vilken händelse kommer vi att få bevittna, och vad kommer vi att bli fullständigt övertygade om, såvida vi hör Jehovas röst, precis som på Sakarjas tid?

³⁰ Det förhåller sig på samma sätt i våra dagar. Allt beror på huruvida vi hör eller lyssnar till Jehovas, vår Guds, röst. Om vi gör det, kommer vi att få privilegiet att bevittna tempelarbetets triumferande fullbordan, som kommer att medföra ära för den krönte prästen och konungen Jesus Kristus. Vi kommer att vara fullständigt övertygade om att härskarornas Jehova sände profeten Sakarja och att han i förväg har gett oss en exakt förståelse av Sakarjas profetia till gagn och glädje för oss. Jehovas fyra symboliska vagnar har farit omkring på hela jorden för att skydda den andliga besittning som tillhör tillbedjarna i hans tempel. Under deras beskydd kan vi fullborda vårt verk!

[Fotnoter]

Kapitel 14

Otillbörligt att fasta till minne av Guds verkställda domar

1. När kan man ifrågasätta om det är lämpligt att fasta till minne av det förgångna, och hur påverkas ens andel i Guds verk av att man fastar och sörjer?

ÄR DET tillbörligt att fasta under en tid av välstånd, i synnerhet när detta välstånd kommer ur hans hand som har skapat himmel och jord? Om Gud finner behag i sina tillbedjare och gläder sig över dem, är det då tillbörligt för hans tillbedjare att sörja över det förgångna? Skulle det inte vara mera styrkande och upplivande för hans tillbedjare att dela hans glädje, så att de kan fortsätta med det verk han gett dem i uppdrag att utföra — i stället för att fasta och sörja? Nehemja, som var ståthållare i provinsen Juda på 400-talet före den vanliga tideräkningen, sade vid ett tillfälle till folket i Jerusalem: ”Jehovas glädje är ert starka fäste.” — Nehemja 8:10, NW.

2. Hur många välsignade skördar bör judarna ha inbärgat under de nära två år som förgått sedan Haggai uttalade sin sista profetia, och varför det?

² Ovanstående frågor uppstod i kung Darius I:s fjärde regeringsår i det persiska väldet, närmare bestämt år 518 f.v.t. Två år tidigare, så när som på tjugo dagar, hade Jehova genom profeten Haggai riktat följande ord till de judar som just hade återupptagit arbetet på grunden till det andra templet i Jerusalem: ”Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag; ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i nionde månaden, denna dag, då grunden har blivit lagd till HERRENS tempel. Finnes någon säd ännu i kornboden? Nej; och varken vinträdet eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag giva välsignelse.” (Haggai 2:19, 20) Sedan dess bör man ha inbärgat två välsignade skördar i landet.

3. När och hur ställde delegationen av män från Betel frågan om det lämpliga i att fasta?

³ När nu frågan om att fasta och sörja kommer upp, svarar Jehova denna gång genom sin profet Sakarja. Profeten berättar: ”Och i konung Darejaves’ fjärde regeringsår hände sig, att HERRENS ord kom till Sakarja, på fjärde dagen i nionde månaden, det är Kisleu. Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek med sina män blivit sända för att bönfalla inför HERREN; de skulle nämligen fråga prästerna i HERREN Sebaots hus och profeterna sålunda: ’Skola vi framgent hålla gråtodag och späka oss i femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många år?’” — Sakarja 7:1—3.

4. Till minne av vilken händelse var det tydligen dessa invånare i Betel fastade i den femte månaden varje år?

⁴ Betel var en av de städer som hade återuppbyggts i Israels land av de judar som återvände från fångenskapen i Babylon. (Esra 2:28; 3:1) När Sareser och Regem-Melek därifrån frågade: ”Skola vi framgent hålla gråtodag?” gällde frågan alla invånarna i Betel. ”I så många år” hade invånarna i Betel nu hållit en fasta, de hade avhållit sig från att äta, i femte månmånaden varje år. Denna fasta hölls tydligen på tionde dagen i denna månad (Ab) till minne av hur Nebusaradan, befälhavaren över Nebukadnessars livvakt, denna dag brände ner staden Jerusalem och dess tempel, sedan han under två dagar inspekterat staden. (Jeremia 52:12, 13; 2 Konungaboken 25:8, 9) Men skulle invånarna i Betel fortsätta att hålla denna fasta nu, när den trogna kvarlevan av judar höll på att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem och redan hade kommit halvvägs i detta arbete?

5. Vilka andra fastor höll dessa invånare i Betel varje år, och till minne av vilka händelser?

⁵ Dessa invånare i Betel höll också tre andra fastedagar. En av dessa var tredje dagen i sjunde månmånaden (Tischri) till minne av lönnmordet på ståthållaren Gedalja, som var av kung Davids kungliga hus och som Nebukadnessar gjorde till ståthållare i landet åt de fattiga judar som tilläts stanna kvar efter Jerusalems förstöring. (2 Konungaboken 25:22—25; Jeremia 40:13—41:10) En annan fasta hölls på tionde dagen i tionde månaden, Tebet, till minne av den dag då Nebukadnessar från Babylon började sin långa belägring av Jerusalem. (2 Konungaboken 25:1, 2; Jeremia 52:4, 5) En fjärde fasta hölls på nionde dagen i fjärde månaden (Tammus), eftersom detta var den dag då babylonierna gjorde en rämna i Jerusalems murar år 607 f.v.t. och tog sig in i den domfällda staden. — 2 Konungaboken 25:2—4; Jeremia 52:6, 7; Sakarja 8:19.

6. Vad var de tre första händelser, som man firade minnet av, uttryck för från Jehovas sida, och vilken fråga uppstår därför med rätta?

⁶ Det som fastorna fram till år 519 f.v.t. hölls till minne av, nämligen den dag då Jerusalems belägring började, den dag då babylonierna bröt igenom Jerusalems murar och den dag då Babylons härar förstörde Jerusalem och dess tempel, var allesammans verkställanden av Jehovas domar. Även om en förrädisk judes mord på ståthållaren Gedalja inte var något verkställande av en dom från Gud, ledde det till att Juda land blev fullständigt övergivet och ödelagt, precis som Jehova hade påbjudit. Allt detta var sorgesamma händelser för de olydiga judarna. Men var det tillbörligt att fasta och sörja på grund av att Jehova verkställt sina domar? Borde man sörja över att Gud utfört sin vilja? Är det något ont, som man bör sörja till minne av?

7, 8. a) Vem fick direkt veta Jehovas inställning i denna fråga? b) Vad borde man ha gjort i stället för att fasta, och när?

⁷ Guds syn på saken meddelades hans profet Sakarja, inte prästerna, som Sareser och Regem-Melek hade blivit sända från Betel för att fråga. Den inspirerade Sakarja säger:

⁸ ”Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade: Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I nu under sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det då varit åt mig, som I haven hållit fasta? Och när I äten och dricken, är det icke då för eder egen räkning, som I äten och dricken? Haven I icke förnummit [Borde ni inte lyda, NW] de ord, som HERREN lät predika genom forna tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina städer omkring sig och medan Sydlandet och Låglandet ännu voro bebodda?” — Sakarja 7:4—7.

9. Från vilken synvinkel var deras fastande under dessa sjuttio år och alltsedan dess jämförbart med deras ätande och drickande, och vilket handlingssätt hade varit bättre?

⁹ När de landsförvista judarna fastade under Juda lands sjuttioåriga ödeliggandea och även under alla dessa år sedan en kvarleva av dem återvänt till sitt hemland, höll de då verkligen fasta åt Jehova? Var det en fasta som han kunde godta? Var det en fasta som han hade ålagt dem? Fastade de inte till minne av tillintetgörelsen av sådant som han hade dömt till tillintetgörelse? Deras fastor var precis som deras ätande och drickande. De åt för sin egen räkning. De fastade likaså för sin egen räkning på grund av de olyckor som hade kommit över dem för att de inte hade lytt de ord som deras Gud hade uttalat genom Jeremia och andra profeter i forna tider. Hur kunde deras fasta bli till gagn för dem i andligt avseende, när de hade en sådan inställning? Hur skulle deras fastande kunna göra dem mera benägna att göra Guds vilja? Lydnad från början hade varit bättre än att fasta till minne av de olyckor som kom över dem därför att de inte lydde Gud ända från början.

10. Kunde man rätta till situationen genom att fasta, och vilka förebyggande åtgärder borde ha vidtagits av dem som berördes av detta?

¹⁰ Man rättar inte till sitt förhållande till Gud genom att fasta på grund av sina egna vedermödor. Det gör man i stället genom att vända om från sitt olydiga handlingssätt och göra goda gärningar i överensstämmelse med Guds befallningar. Låt oss lägga märke till vad Sakarja ytterligare fick befallning att säga i detta avseende: ”Vidare kom HERRENS ord till Sakarja; han sade: Så sade ju HERREN Sebaot: ’Dömen rätta domar och bevisen varandra kärlek och barmhärtighet. Förtrycken icke änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige och tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra.’ Men de ville icke akta därpå, utan spjärnade emot i gensträvighet och tillslöto sina öron för att slippa att höra; ja, de gjorde sina hjärtan hårda såsom diamant för att slippa att höra den lag och de ord, som HERREN Sebaot genom sin Ande hade sänt förmedelst forna tiders profeter. Därför utgick stor vrede från HERREN Sebaot.

11. Vad gjorde Jehova mot invånarna i landet, därför att de hade vägrat att höra när han ropade, och vilka följder fick detta för landet?

¹¹ Och det skedde, att likasom de icke hade velat höra, när han ropade, så sade nu HERREN Sebaot: ’Jag vill icke höra, när de ropa; utan jag skall förströ dem såsom genom en stormvind bland allahanda hednafolk som de icke känna.’ Så har nu landet blivit öde efter dem, så att ingen färdas där, vare sig fram eller tillbaka; ty de hava så gjort det ljuvliga landet till en ödemark.” — Sakarja 7:8—14.

12. Genom vilket handlingssätt kunde nu de återförda judarna få stanna kvar i sitt land — genom att fasta eller genom vad?

¹² Detta var rättframma ord till Sareser, Regem-Melek och de män som följde med dem från Betel. Deras älskade hemland hade lämnats öde under sjuttio år på grund av den ondska som bedrevs och på grund av olydnad mot Guds lag, som krävde att man skulle döma rätta domar och bevisa varandra kärlek och barmhärtighet. Genom att de nu hade återvänt från Babylon hade landet upphört att ligga öde. De kunde få stanna kvar i detta land genom att visa lydnad, ett handlingssätt som var raka motsatsen till deras fäders. Detta kunde inte åstadkommas genom att man fastade till minne av olyckliga händelser. I förbindelse med denna lydnad måste de fortsätta med arbetet på templet.

13. Varför skulle det vara otillbörligt att fasta till minne av sorgesamma händelser som drabbade Jehovas folk under första världskriget, och vilket är följaktligen det rätta handlingssättet för oss nu?

¹³ Skall vi i våra dagar sörja eller fasta på årsdagen av olyckor eller sorgesamma händelser som drabbade Jehovas tillbedjare under första världskriget? Om dessa ting var domar som verkställdes av honom på grund av hans organiserade folks pliktförgätenhet, är då inte dessa verkställanden av Guds domar rätta ting, tillbörliga ting? Det är otillbörligt att sörja eller fasta på grund av sådana ting, som är uttryck för Guds rättfärdiga domar. Vi bör inte sörja eller fasta därför att vi har drabbats av detta. Det skulle vara självupptaget — inte en fasta åt Jehova, utan en känsla av självömkan. Dra lärdom av det förgångna och gör bruk av denna lärdom nu! Låt oss alltså torka tårarna ur ögonen och glädja oss åt Jehovas återställda ynnest, i det att vi oförtrutet fortsätter med arbetet på hans tempel!

[Fotnoter]